Bloggnätverket Filmspanarna är tillbaka efter en månads semester och denna gång är temat lite speciellt.
Vi har valt filmer åt varandra att skriva om, under parollen ”utmana din smak” – filmer som vardera filmbloggare vanligtvis inte skulle ta sig för att se. Anledningen kan vara så logisk som att det är den typ av film bloggaren ignorerar för att hen ogillar innehållet i någon form. Regissören, skådespelaren/skådespelarna eller själva genren kanske sticker i ögonen på den filmintresserade bloggaren.
Den som fick utmaningen att välja film åt mig var ingen mindre än filmallätaren på den tunga bloggen Movies – Noir! Eftersom jag också är en allätare och helst varken tar avstånd eller visar främlingsfientlighet mot någon typ av film är det faktiskt en omöjlig utmaning att hitta något som jag inte skulle ta mig tiden att se.
Jag älskar såväl den finaste prettofilmkulturen som den skitigaste skräpfilmkulturen och inspireras av bägge. Ett av mina mantran är också att aldrig, aldrig någonsin säga att jag aldrig kommer se den eller den filmen för det är för mig som att ignorant stänga en dörr som kan leda precis vart som helst.
En förfärlig filmupplevelse är också en upplevelse och den ger betydligt mer än ingen upplevelse alls. Den ger till och med betydligt mer än en upplevelse du redan upplevt en gång, vilket är värt att komma ihåg.
Jag vill alltså påstå att jag kan ta mig tid för all film, men tyvärr finns det mycket film jag skjutit upp att utforska mer då det finns så många filmer att se. Äldre filmperioder till exempel, där allt ifrån stumfilm, tysk expressionism, italiensk neo-realism, film-noir och franska ”nya vågen” tålmodigt fått vänta år efter år på att jag ska få tummen ur det så kallade arslet på allvar.
Movies – Noir har dock varit smart i sitt val av film och gett mig utmaningen att se Jean-Pierre Melvilles kriminaldrama Le Samouraï, från 1967. En av europeisk films största klassiker, dessutom från Frankrike med hjälp av Italien och med starka influenser av film-noir. En film jag vet att Movies – Noir själv gillar och även har recenserat.
Läs också alla andra filmspanares bloggtexter på temat ”utmana din filmsmak” som dykt upp idag och dessa finner du här:
Fiffis Filmtajm
Flmr
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Har Du Inte Sett Den: Johans & Markus val (podcast)
Har Du Inte Sett Den: Eriks val (podcast)
Jojjenito
Mode och Film
Movies – Noir
Moving Landscapes
Rörliga Bilder och Tryckta Ord
The Velvet Café
…
Genre: Kriminaldrama, Thriller
Produktionsland: Frankrike, Italien
Regi: Jean-Pierre Melville
Manus: Jean-Pierre Melville, Georges Pellegrin
Längd: 105 min
Skådespelare: Alain Delon, Nathalie Delon, François Périer, Cathy Rosier, Roger Fradet
En enslig yrkesmördare blir under ett beställningsjobb sedd av en kvinnlig barpianist. Vid polisens vittneskonfrontation väljer dock pianisten att inte peka ut mördaren trots att hon vet vem det var.
Jag har känt till hollywood-influerade Jean-Pierre Melville – ”Frankrikes Hitchcock”, länge och förmodligen hans film Le Samouraï ännu längre.
För flera år sedan gick jag till och med så långt att jag satte mig ner för att se filmen, men något hejdade mig efter mindre än en kvart och jag såg aldrig vidare. Förmodligen var läget inte rätt då det här definitivt är en film präglad av en karaktärsdriven stil.
Karaktären i fråga – Jef Costello, är en ytterst ensam och tystlåten yrkesmördare som hänger sig enbart åt sitt jobb då tecken på fritid endast ses genom en fågelbur innehållandes en fågel samt en kvinnlig bekantskap som i ärlighetens namn till största del verkar vara ett alibi för den ickeexisterande fritiden.
För den vanligtvis så bortträngde romantikern inom mig är hon trots allt ett tecken på att vår man i filmen då och då visar små, diskreta fragment av känslor för någon annan än hans fågel, trots att han givetvis gör nästan allt han kan för att inte visa dem.
Givetvis klickar jag handfallen med den iskalle, perfektionistiske ensamvargen tack vare den ytterst lilla sprickans välkomnande av denna ljusglimts intåg. Gestaltningen från Alain Delon (Le Cercle Rouge, Plein Soleil, Un Flic) lyser utöver det av fenomenal, högst levande kyla.
Trots ett antal ikoniska karaktärer bärandes trenchcoat genom filmhistorien så får väl Alain Delons ”Jef Costello”-karaktär vara den bästa, till och med före legender som Humphrey Bogart. Han är definivivt en av filmhistoriens tuffaste antihjältar.
Influenserna till den franskproducerade Luc Besson-filmen Léon (1994) och dess huvudkaraktär är också väldigt tydliga, där ensamvargens fågelbur istället bytits ut mot en krukväxt.
Mina tankar dras dock ännu starkare till Ryan Goslings ensamvarg i Drive (2011), där den filmens inledning är en näst intill direkt hyllning till Le Samouraï. Ensamvargen avvaktar iskallt i sin boning, förbereder sitt ärende och ger sig ut i den lika ensamma staden för att utföra sitt jobb.
Le Samouraï är en film som trots – men också tack vare, spelar efter ackord jag gillar. Ordlöst berättande, en psykologiskt intressant huvudkaraktär, skildrande av perfektionism och en på ytan väldigt simpel film som visar sig innehålla mer djupsinniga idéer.
Ögonblicket då den perfektionistiske ensamvargen ska besöka sin kvinnliga bekantskap med lika välplanerad diskretion som alltid och hon trots det listar ut att han är på ingång är mitt favoritögonblick i filmen.
Filmens handfasta enkelhet i story och utförande tillsammans med trevlig musik och välskrivna ögonblick som dessa gör Le Samouraï till en fröjd att se och värdig sin klassikerstämpel.
Absurd Cinema 