Etikettarkiv: Francis Ford Coppola

Apocalypse Now (1979)

Artsy-Fartsy-headerapocalypse-now-a30

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Apocalypse
Manus: John Milius, Francis Ford Coppola, Michael Herr (baserad på en roman av Joseph Conrad)
Regi: Francis Ford Coppola
Längd: 153 min
Budget: 31 500 000 dollar
Skådespelare: Martin Sheen, Marlon Brando, Frederic Forrest, Sam Bottoms, Laurence Fishburne, Robert Duvall, Dennis Hopper, Scott Glenn, Harrison Ford, G D Spradlin, Albert Hall

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

large_523334

Detta cirka femte återseende av Apocalypse Now (givetvis inte reduxversionen) stärker ytterligare filmens förmåga att ge något mer för varje tillfälle. Svenskar har sina fettsvettstänkande thailandsresor och introverta ensamtrippar i backpackerleden att göra någon gång var eller varannat år, men många av oss skulle nog ha stor nytta även av traditionen att trycka på ”play” för en båttur i skuggan av vietnamkriget med kapten Willard (Martin Sheen) i hans väg mot överste Kurtz (Marlon Brando). Även om Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets Hjärta (Heart of Darkness, 1899) och Orson Welles radiopjäs med samma namn (1939) har sina egna fördelar, tycker jag att Francis Ford Coppolas (The Godfather I-III, The Conversation) tolkning har det som lyfter den över jämförbara poängteringar.

large_523345

Magin i att låta filmen bygga upp oerhörd förväntan inför mannen, myten, legenden Kurtz och sedan casta mannen, myten, legenden Marlon Brando är… briljant. Finns det någon i dagens filmklimat som skulle kunna axla samma förväntan och tyngd som Brando gjorde i Apocalypse Now? Daniel Day-Lewis är inte alls där, men han skulle verkligen försöka. Det krävs en personlighet och ett bagage som får Jared Letos dildoskämt och busringningar mellan inspelningen av sommarens Suicide Squad (2016) att motsvara ett dagisbesök från en ABF-utbildad clownpraktikant.

large_523340

Den här gången tänkte jag oerhört mycket på Kurtz övertygelse om naturen och existensen. Hur han vänt mörka hot som ondska, lidande, skräck och död till ett slags svar på naturens urkraft. Hur han hittat svaret på varför människan begår dom oerhörda övergrepp på varandra som vi gör. Med influenser från gammal buddhistisk filosofi, verkar allt mörker omvärderas som vägen till förening med alltet. Jag tror jag förstår desto mer av Kurtz insikt och hur han genom den insikten får andra övertygade om sin länk till den stora gudakraften. Och hur den nås. Hur Willard närmar sig Kurtz harmonier för att närma sig honom kroppsligen, likt hur Kurtz närmar sig alltets harmonier för att lyckas förkroppsliga alltet – eller?

large_523328

Det kan verka som en destruktiv kraft, men själva hemligheten Kurtz tror sig ha sett, är förmodligen hur människans närmande vid död misstolkas och hur den ska tydas för att människan – han själv, ska nå vägen till den fullständiga urkraften. När filmen når sin avslutning blinkar min tes tillbaka mot mig, i formen av en sammansmältning mellan människa och en uråldrig gud, flera gånger än en. Enheten skymtas i förloppen mellan flera. Svaren finns i cyklernas rytm. I den eviga ritualen. Naturen har sin gång, mörk eller ej. The horror… The horror…

large_523306

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
3 – Action
4 – Prat

apocalypsenowbdcap1_original

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Annonser

Only God Forgives (2013)

hr_Only_God_Forgives_1Genre: Konstnärlig saga, Stilistisk thriller
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Nicolas Winding Refn
Längd: 90 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm,Yayaying Rhatha Phongam, Tom Burke, Byron Gibson, Gordon Brown, Sahajak Boonthanakit, Joe Cummings, Charlie Ruedpokanon

Gangstern Julian driver en thaiboxningsklubb  i Bangkok som fungerar som täckmantel för familjens narkotikaimperium. Då hans bror Billy mördas kommer deras mor Crystal till Bangkok för att ta med sig liket från sin förste son hem och för att få Julian till att hämnas sin brors död.

I lördags satte jag mig på tåget och drog till Stockholm för att få se Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Bronson, Drive) och Ryan Goslings (The Notebook, Half-Nelson, The Place Beyond the Pines) senaste samarbete, efter 2011 års kultsuccé med den fantastiska Los Angeles-westernfilmen Drive.

Tillägnad den originelle kultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky (Fando y Lis, El Topo, The Holy Mountain) är det uppenbart var Winding Refn har tagit sin största inspiration ifrån (precis som med hela hans filmografi).

Drag av Winding Refns samtliga, tidigare filmer finns också där – framför allt familjekonflikterna från Pusher-trilogin (1996-2005), den enstöriga klaustrofobin från Bleeder (1999), symbolismen från Fear X (2003), det maskulina temat och den musikaliska fantasin från Bronson (2008), gudatemat från Valhalla Rising (2009) och de nattliga neonmiljöerna från Drive (2011).

Jodorowsky i all ära, men filmen är dock en ännu större symbios av filmer som Eraserhead (1977), Apocalypse Now (1979) och Once Upon A Time In The West (1968). Den rör sig i ett drömskt landskap där karaktärerna sjunker in bakom skynket av deras egen spelplats och miljöatmosfären blir huvudrollen.

1

Som en långsam skuggvärld likt David Lynchs ”avant garde”-saga, det svartröda feberdrömmandet i Francis Ford Coppolas vietnamdrama, med det stiliserade slow motion-målandet från Sergio Leones spaghetti western-mästerverk.

Influenserna från Jodorowsky syns i allt detta, men framför allt i det ordlösa symbolberättandet och det surrealistiska westernomentet.

Det är återigen en modern western, men denna gång i thailändska Bangkok. Att placera filmen där är en av filmens bästa poänger – att skildra den stora, mytologiska berättelsen vid en bestämd plats på jorden. Han slutar inte heller där då det är en stad som sällan syns på film och det känns dessutom som att den endast utspelar sig i ett begränsat kvarter – en gata lika omfattande som just en westernstad.

2

För Only God Forgives är i högsta grad Nicolas Winding Refns egna skapande av en mytologisk berättelse, med tydligast drag av den grekiska mytologins Oedipus. Varje karaktär är snarare ett mytologiskt berättelseöde än en realistisk människa.

– Rättvisans överman med lagen i sina händer, som skipar rättvisan genom att offra händerna på den som överträder lagen och fäller ett offer.

– Den dominanta modern som härskar över sina söner med tecken på mer än moderliga band till dem.

– Den förstfödde sonen som är den utnämnde tronföljaren och ständigt utnyttjar sin manliga överlägsenhet tills det blir hans fall.

– Den yngre sonen som ständigt har varit i underläge och fått komplex över sin manlighet, såpass att han känner ett behov av att bevisa den inför sin moder. Underlägsenheten har dock blockerat honom mentalt så pass att han måste ha blivit impotent.

Förvänta dig därför inget mänskligt drama, utan mer ett symboliskt skildrande inspirerat av våra mänskliga handlingar – precis så som mytologier skapas.

3

Thailändske Vithaya Pansringarm (Sop-mai-ngeap, The Hangover: part II) spelar den pensionerade polisen som sätter filmens händelser i rullning. Ett okänt namn för oss i västvärlden, men den märklige prestationen han gör bjuder både på ”stonefaceness”, wokpannemisshandel och karaoke. Han har också ett slags samurajsvärd som gömmer sig mystiskt bakom hans rygg. Allt detta ger ett märkligt, trevligt och något skumt intryck.

Den mest intressanta rollen gör dock kvalitetsskådespelaren Kristin Scott Thomas (The English Patient, Richard III, The Horse Whisperer), som den kaxigt överlägsna mamman till Ryan Goslings karaktär.

Hon äger varje scen hon är med i med stor leklust! Winding Refn har sagt att han baserade henne på sin fru under hennes andra graviditet, samt Lady McBeth och Donatella Versace som Kristin Scott Thomas färgade rollen med på egen hand. En ovanligt färgstark kvinnoroll, som även i högsta grad är kopplad till Oedipus mor, Jocasta.

4

Jag har dock svårt att se ifall Winding Refn försöker koppla sin historia ännu närmare Oedipus. Den legenden behandlar i huvudsak ämnet ”hybris”;

Oedipus kungafar adopterar bort sin son för att ett orakel har förutspått att sonen kommer döda sina far och ingå partnerskap med sin mor, drottningen Jocasta. När Oedipus blir vuxen talar ett orakel om att han kommer döda sin far och förälska sig i sin mor, varpå Oedipus lämnar sina styvföräldrar i tron om att det är dem oraklet syftar på.

Genom ödets ironi möter Oedipus sin riktige far på sin resa, varpå han dödar honom i en duell, blir den nye kungen och gifter sig med drottning Jocasta – sin egen mor. När modern/frun inser detta tar hon livet av sig och Oedipus går i exil. Profetian fulländas och familjetragedin är ett faktum

Only God Forgives verkar istället berätta om upprätthållandet av manlighet – vägd inför moderns ögon, och hur denna strävan efter manlighet inför sin mor blir mannens svaghet.

5

Spoiler! Ryan Goslings karaktär må vara ett tyslåtet stenansikte som spelar på sin machomässiga, bakåtlutande ”coolhet”, men till skillnad från i Drive så visas ett större fokus på att den fasaden är orimlig att upprätthålla. Goslings karaktär är i själva verket väldigt vansklig och steg för steg kläs han av inför åskådaren. Spoiler slut.

Goslings rollinsats är höjden av anti-uttryck. Han är uttryckslös – livlös, och det är också karaktärens personliga dilemma, vilket gör att just bristen på mänskligt liv blir hans karaktär. I vissa sammanhang har han beskrivits som en människa som tror att han är en gud.

Enligt mig är han snarare en människa som vill få omgivningen att tro på att han är gud, så att hans brist på styrka döljs i myten om honom själv. Hans personlighet avspeglar i högsta grad mänskliga problem, men eftersöker du ett humant skådespeleri är det här fel film för dig.

6

I Drive skildrades hur våldet drar in personer med rättspatos i en kriminell, destruktiv spiral utan återvändo.

Spoiler! I Only God Forgives skildras – på ett väldigt förhöjt sätt, hur jakten på manlighet sänker ner mannen i sin egen grav. Spoiler slut.

Därför tycker jag att kritiken mot Only God Forgives blivit väldigt missriktad. Ord som ”macho”, ”grabbig”, ”våldsfixerad” ”stil framför substans” och ”ytlig” har blivit stämpeln den fått. Kritiker har missat hela meningen med filmen och att kalla den ytlig är som att kalla vilken mytologisk berättelse som helst för samma sak.

Den stora mytologin som med en tråkigare logik hade berättats med en omfattning likt filmer som Braveheart eller Gladiator förpackas ner i en skokartong och känslan av att allt bara är en dröm blir därför änn mer påtaglig.

7

Den som vanligt ambient-baserade filmmusiken av Cliff Martinez (Sex Lies and Videotape, Traffic, Contagion) tillför också tusen falt till filmens kusliga och vackra känsla – ännu mer än han tillförde Drive.

Only God Forgives är en konstnärlig film som – trots kamoflauget av att vara ytterligare en liten Drive-aktig kriminalthriller, inte räds för att vara pretentiös och storstilad. Winding Refn visar att han i första hand är en auteur och inte prostituerad åt den kommersiella filmindustrin.

Två av åskådarna i salongen satt under denna väldigt tysta, suggestiva film och försökte förklara för varandra om dom förstod vad allt handlade om. Efter en timme lämnade dom salongen för gott, hand i hand. Dom hade fått nog.

8

Vi vet väl alla att denna typ av film inte uppskattas av dem som inte känner för att bearbeta filmen i sitt eget huvud. Den uppskattas heller inte av dem som tror att det inte ens finns något att bearbeta i sitt eget huvud.

En klassisk vattendelare alltså, som sedan premiären på Cannes-festivalen både fått kritiker och publik att avfärda filmen på alla sätt som är tänkbara; bottenbetyg, utbuande och genom att lämna biosalongen. Många gånger även genom att skita i att bearbeta den på egen hand. Filmen är till för att tolkas och passar det inte så är det bara du själv som drabbas.

Förhoppningsvis har jag återupprättat en liten mängd av filmens värde för alla skeptiska personer genom mina egna tankegångar, för jag vet att en film som både kan få folk att älska och att hata den inte kan vara ointressant. Det gäller bara att se det intressanta – och intresse är alltid subjektivt. Mitt eviga tjatande om att det är ditt eget fel ifall en film andra gillar inte faller dig i smaken, du vet?

9

Nicolas Winding Refn besvarade själv kritiken mot filmen på ett idealiskt sätt i den underhållande intervjun med Vulture;

”Art is meant to divide, because if it doesn’t divide, it doesn’t penetrate, and if it doesn’t penetrate, you just consume it.”

Och Ryan Gosling i sin tur förklarade själva filmen på ett minst lika idealiskt sätt innan premiären;

”It’s very extreme. . . It’s part of the same dream as Drive, but it’s more of a nightmare than a dream but it’s more extreme.”

Plus1 Visuellt otroligt snygg! Atmosfärstyngd, ordlös och konstnärlig som få andra av dagens filmer! Intressant symbolism. Flera fantasifulla scener och ögonblick. Winding Refn har plötsligt gjort det ”coolt” att sjunga karaoke!
Minus1 Minimalismen ger en första känsla av tomhet och att det saknas något, men det går över. Detta stämmer in på mycket i filmen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

The Place Beyond the Pines (2013)

The-Place-Beyond-the-Pines-Poster-UKGenre: Familjedrama
Regi: Derek Cianfrance
Manus: Derek Cianfrance, Ben Coccio, Darius Marder
Längd: 140 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Bradley Cooper, Eva Mendes, Ray Liotta, Ben Mendelsohn, Rose Byrne, Mahershala Ali, Bruce Greenwood, Harris Yulin, Dane DeHaan, Emory Cohen, Robert Clohessy, Olga Merediz, Gabe Fazio, Luca Pierucci, Ephraim Benton

Ensamvargen Luke försörjer sig som motorcykelstuntman på ett kringresande tivoli. Livet får en ny vändning när han åker ut ur cirkustältets motorcykeldödsglob och in i den skogsbelägna New York-småstaden Schenectadys bakgator. I ett försök att återförenas med en gammal flirt han övergav ett år tidigare – Romina,  får han veta att hon har en liten son och att han är pappan.

Luke inser att han måste förändra sitt eget liv för att kunna ta hand om deras son då han vet betydelsen av en fadersgestalt och vad frånvaron av familjeband kan betyda. Kärlek, svek och ånger sätter alla djupa spår. Det enda skyddet finns i samhället bortom talltopparna…

De bästa av bioupplevelser är de stunderna då man måste pusta ut när filmen är slut och bara sitta tyst i biosalongen medan eftertexterna rullar. Samla tankarna och i ett form av rus tänka efter vad man har sett för att över huvud taget kunna dela med sig vilken speciell upplevelse man varit med om.

The Place Beyond the Pines

Att påstå att The Place Beyond the Pines är en film som gjorde mig stum av förtjusning och fylld av känslor är inte en underdrift av ord. Sällan har en mening beskrivit min upplevelse av en film så pass väl.

Först och främst vill jag säga att jag inte alls förväntade mig den film jag såg.

Filmskaparen Derek Cianfrance imponerade på ett modigt och nästan unikt sätt med sitt diskbänksrealistiska relationdrama Blue Valentine för tre år sedan, där han genom att träffa de verkliga, ouppblåsta nerverna i en relations svårigheter lyckades skapa filmmagi av vemod. Huvudrollerna Ryan Gosling (The Notebook, Half Nelson, Lars and the Real Girl) och Michelle Williams var elektriska tillsammans.

2

I The Place Beyond the Pines spelar Ryan Gosling återigen huvudrollen, men karaktären är en helt annan. Karaktären ”Lukes” likheter med den namnlöse, tyslåtne stuntförardesperadon i Goslings succéfilm Drive (2011) är däremot mer slående – dock visar Gosling en rikare utmålning av karaktären här och hans historia lyser både introvert och extrovert över hela hans gestalt.

Vi känner för honom utifrån och inuti och så ut igen på ett sätt endast de största skådisarna lyckas förmedla.

Eva Mendes (Hitch, 2 Fast 2 Furious, We Own The Night) spelar Lukes före detta flickvän ”Ramona”. Hennes insats – fylld av ärlighet, är formidabel. Jag skäms över att jag tyst för mig själv tvekade över att hon skulle kunna hålla den nivån Cianfrance avsett, men hon fångar verkligen den samvetstyngd karaktären bär på.

3

Australienske kvalitetsskådespelaren Ben Mendelsohn (Animal Kingdom, The Dark Knight Rises, Killing Them Softly) har också en liten, men stark roll för filmens berättelse. Han är en bilmekaniker med ett smutsigt förflutet och trots att han är en karaktärstyp vi sett förut så finns det en avgrund som når mycket djupare både tack vare manuset och hans egen insats.

Mendelsohn gör något nytt i varje film han är med i, trots att det är roller fyra av fem skådisar bara skulle ”spela av” på klichéfylld säkerhet. Hjärtat han visar i denna film är pulserande och berör.

När sedan Bradley Cooper (The Hangover-trilogin, Limitless) och ett gäng andra skådisar på sidan av gör sina livs rollprestationer blir filmen en ren pers för mig, av episka mått.

4

Cooper oscarsnominerades för sin roll som bipolär charmspoling i Silver Linings Playbook (2012), men hans birollsinsats här slår den och en andra oscar är inte en önskan från mig utan ett krav. Han visar lager jag aldrig räknat med från hans sort och håller jämn nivå med Goslings insats.

Det bästa med filmen finns dock redan på pappret, i berättelsestadiet och det gör mig imponerad. Filmen är verkligen en trappa av händelser som stegrar till hisnande emotionella höjder med små, små medel.

Trots att den i de stora dragen följer en konventionell manusstruktur gör den det på ett otroligt genomarbetat, välskrivet och framför allt modigt sätt. Det är få förunnat att ett drama kan kollidera så våldsamt rätt in i bröstet som denna historien gör och krockskadorna sitter kvar långt efter.

5

För övrigt har vapen sällan använts så till bristningsgränsen effektivt som dramatiskt verktyg. I The Place Beyond the Pines känns tyngden och risken av ett vapen på ett sätt jag knappt känt i en låtsasvärld förut.

Filmens små ögonblick av fåniga men emotionellt träffande vardagsdetaljer bränner också in bestående intryck som överträffar andra filmers livsomvälvande händelser med hästlängder.

Bilderna när filmens huvudkaraktärer flyter fram på de ensamma skogsvägarna har en sådan poetisk tyngd att man vill böla. Mycket tack vare multimusikern Mike Pattons (otrolig sångare i Mr. BungleFaith No More och Fantômas – bland annat) helt fantastiska filmmusik!

PLACE BEYOND THE PINES

Spoiler!

Och scenen när Ben Mendelsohns karaktär, Robin, fånigt övertygar Jason om att ta på sig sin pappas plastiga fejk-glasögon är ett ögonblick som fick känslorna att välla över hos mig. Den genuina stoltheten Jason visar är så fånig, men så fruktansvärt vacker och äkta.

Filmens tydliga treaktsberättande har fått vissa att jämföra vilka akter som är bäst. För mig är det helt fel då filmen trots tre delar är en sammanlänkad historia. Att sista akten fått för lite beröm är förståeligt då det är svårt att prata om den utan att avslöja filmens struktur, men relationen mellan sönerna Jason och A.J. är gripande vacker och fylld av bubblande ungdomsångest.

Nya ansiktet Emory Cohen och framför allt Dane DeHaan (Chronicle, Lawless) storspelar! DeHaan var starkast i gangsterfilmen Lawless förra året trots konkurrens från en hel ensemble av supernamn och här är han återigen på väg att stjäla showen.

Det är också fint att se hur Jasons styvpappa i sig blir en ytterligare en fadersroll som visar vägen på sitt sätt. Jag kan inte understryka för många gånger hur bra skrivet jag tycker att den här historien är! Som tre fantastiska filmer i en, skulle man kunna säga.

Spoiler slut.

6

Det är en av mina mäktigaste bioupplevelser och det förväntade jag mig aldrig – särskilt eftersom konkurrenterna den gott och väl klår består av bombastiska miljardexplosioner som Titanic, Inglourious Basterds och The Dark Knight Rises.

Filmen är en helhet av stunder i klass med det bästa Michael Mann (Heat, Collateral), Francis Ford Coppola (Gudfadern-trilogin, The Conversation) och Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant) har behandlat och lyckats med under deras karriärer.

Det är Michael Manns suggestiva vemodsatmosfär, Coppolas  familje- och faderstematik samt Van Sants poetiska vilsenhetsskildrande i en och samma film.

8

Har du fastnat för något av detta så kommer du garanterat hitta någonting i Derek Cianfrances mästerliga epos.

Jag har tamejtusan sett årets bästa film och har svårt att tro att någon film kommer trollbinda mig så som The Place Beyond the Pines för en lång, lång tid framöver. Vilken upplevelse!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAlive

SVT: Bergmans video

Journalisten och filmdoktorn Hynek Pallas samt filmrecensenten och filmskaparen Jane Magnusson har omedvetet förverkligat mina drömmar när de gjort verklighet av en riktigt, riktigt trevlig programidé för alla oss som gillar film och fascineras av Sveriges största filmskapare – Ingmar Bergman.

I första hand dock för oss som gillar film – all sorts film. För det är precis vad Ingmar Bergman (hör och häpna!) gjorde.

Programidén heter Bergmans Video och den grundar sig i Bergmans filmhylla som han hade ute på Fårö. En VHS-hylla fylld med filmer av alla möjliga genrer och från alla möjliga tider. Slasherklassikern Motorsågsmassakern delar plats med mjukporrisen Emanuelle och actionrökaren Die Hard och utropstecknen slutar verkligen inte där.

Sanningen är att Bergman i första hand var en filmälskare och han försökte se det mesta som nådde marknaden under hela hans långa liv. Fördomen om att han bara skulle ha intresserat sig för svartvita prettorullar kommer därför på skam å det grövsta. Han hade livslånga rutiner att varje dag se cirka två filmer på bestämda tider den lokala biografenhemma eller i sitt filmrum.

Själva programmet tar avstamp i detta och låter hans filmsamling inspirera andra internationella filmpersonligheter att prata kring Bergman och filmsmak, om det så handlar om döden, humor, rädsla, galenskap, tystnad eller äventyr. Det kan vara det trevligaste SVT har visat sedan Musikmagasinet och Sixties, Seventies och Eighties-serierna.

Vi får se exklusiva intervjuer med dreglingsvärda namn som regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Woody Allen, Claire Denis, Ang Lee, Lars Von Trier, Wes Craven, Chang Yimou, Alexander Payne, Ridley Scott, Gus Van Sant, José Gonzales Inaritu, Wes Anderson och skådisar som Holly Hunter, Laura Dern, Robert De Niro och Isabella Rossellini.

För att inte tala om svenska namn som Tomas Alfredson, Daniel Espinosa och Ruben Östlund. Alla har personliga åsikter om deras yrkesroller och Ingmar Bergmans verk.

Första avsnittet av Bergmans Video visades i onsdags och kommer även i fortsättningen att visas på onsdagar 22.00. Bocka av i kalendern, alla älskare av film!

Här kan du se första avsnittet i SVT Play, till och med slutet av oktober.