Etikettarkiv: Främlingsfientlighet

I backspegeln #2: Dan före dan, masspykos, filmvåld och disney-stereotyper

I-Backspegeln

En ny söndag har gått mot sitt slut och tekniskt sett är det julafton nu – även på denna blogg, men jag vill ändå dela med mig av några betraktelser från veckan som gått – inom och utom filmsammanhang…

 

Välkommen kära jul och Nic Cage som motvillig familjeman

Ibackspegeln4

Imorgon är det julafton och de vanliga traditionerna som städkaos, julpyntande och paketinslagning inpå småtimmarna bekantar sig återigen med mig. En något mer lugnande tradition jag avklarat det senaste dygnet är att se Brett Ratner-regisserade filmen The Family Man (2000), med Nicolas Cage och Téa Leoni i huvudrollerna. Jag kallar den dock helst vid den svenska titeln, ”En Andra Chans”.

Det är en film jag sett dagarna före julafton i säkert tio års tid. Det är ju knappast en av de där kända julfilmklassikerna, men det är något med den filmen som klickar hos mig, med sin It’s A Wonderful Life/En Julsaga-influerade historia om en man som väljer att prioritera sin yrkeskarriär framför sitt livs kärlek.

När han sedan – 13 år senare och som företagsledare för ett Wall Street-imperium springer in i en mystisk man på julafton så skickas han på till en alternativ samtid. Han vaknar upp på juldagen, i en familjevilla utanför stan till det liv han valde bort, men nu har han plötsligt den kvinna han lämnade som fru samt två barn och ett slött jobb på en liten däckfirma i samhället.

Han får lära sig den klassiska läxan om vad som är viktigt i livet – rikedom och ett liv i ensamhet eller ett ”simpelt” medelklassliv men med den kvinna han älskar.

Dels har filmen en alltid underhållande och charmig Nicolas Cage i centrum för handlingen, men den har också en underbar julstämning på det där alldeles lagomaktiga viset, ackompanjerat av ljuvlig Danny Elfman-musik och flera blinkningar till de tidlösa julklassikerna.

Det är också – trots det klassiskt amerikanska jultemat, en film om det amerikanska livet runt julafton som inte romantiserar det amerikanska livet. Detta just eftersom filmens syfte är att skildra en mer realistisk, småtrist och oinspirerande vardag för en amerikansk familj på väg mot 40.

Många är de hollywoodfilmer som använder julen som tema för att förklara hur underbart det är att vara en del av Amerika, men den här tar en annan väg och det är nog mycket det som får mig att återvända till filmen varje jul…

 

GBG Riot ett bevis på människans bristande förstånd i grupp

Ibackspegeln2

I veckan ”skakades” Sverige av det så kallade ”GBG Riot”, där skoltjejer startade upplopp mot Göteborg efter att de blivit sexhäcklade på Instagram av en eller flera elever på en skola i staden.

Sex väger uppenbarligen fortfarande tungt i provokationssyfte, i konkurrens med rasism, våldsbrott, krig, judeförföljelsemissförhållanden eller ekonomisk och politisk orättvisa. Säg till gymnasieelever att dom knullar runt och masspykos kommer urarta och övergå i våldsamma kravaller. Omänskligt, eller väldigt, väldigt mänskligt?

Människan må vara ett flockdjur, men människans förstånd sjunker avsevärt när vi följer gruppen och slutar att tänka individuellt. Ett tips till alla som följer – eller överväger att följa, Sverigedemokraterna.

 

Skolskjutningen ger eko på den amerikanska biotablån – till vilken nytta?

Ibackspegeln3

I USA har den fruktansvärda skolskjutningen satt stora avtryck – som förutom sex stycken vuxna framför allt resulterade i 20 små barns död och återigen väckt en kritik mot USA:s vapenlagar (något jag tog upp i I backspegeln #1).  President Barack Obama lovade de anhöriga att göra allt han kan för att förhindra att liknande dåd inträffar igen.

Det logiska borde då vara att förbjuda vanliga, civila medborgare i USA från att äga vapen och i minst fall förbjuda automatvapen, för vad fyller de för bättre funktion än att meja ner en stor mängd offer? Obama knöt dock näven väldigt försiktigt och i sin ”kamp” kunde han sträcka sig till att förbjuda vissa former av automatvapen – de andra vapnen kan vara bra att ha om det blir riktigt knivigt i det amerikanska hemmet (antar jag då att regeringen resonerar).

Istället riktas den amerikanska kritikerkåren blickarna mot filmvåldet – detta ”djävulens påfund”, och funderar om inte det kan vara anledningen till att så många dör av vapen runt om i staterna. Filmbolagen vill då visa sin respekt (läs; filmbolagen vill inte att biljettförsäljningen ska påverkas av filmvåldsdebatten) genom att flytta biopremiärer av potentiellt våldsamma filmer.

Quentin Tarantinos galapremiär av westernrullen Django Unchained på Juldagen ställs därför in. Det var helt enkelt ”too soon” för den. Filmen Parental Guidance flyttade däremot fram sin premiär från i onsdags till Juldagen – samma dag som Django Unchained skulle ha visats. Även Jack Reacher flyttade fram sin premiär. Den enda logiken med detta är att filmer påverkas av våld mer än vad filmer påverkar till våldsamheter.

När ska USA börja tänka logiskt istället för att handla efter pengapungen? Det är människor med vapen i händerna som dödar, inte filmerna som glorifierar dessa vapen, eller filmerna som visar brutaliteten av våldet. Men visst, om vapenindustrin är ett av USA:s största inkomstkällor är det väl logiskt att istället skylla på deras filmer, som väl endast inbringar deras ammunitionsbudget på sin höjd.

Det bör ju vara så, när ”vissa automatvapen” är ofarligare än hollywoods filmer.

 

Disney censurerar Kalle Anka ännu en gång

Ibackspegeln1

För ett femtontal år sedan fördes det en debatt om hur film- och tv-våld fick barn att begå våldshandlingar i tidig ålder. Disney censurerade då scenen i det traditionsenliga Kalle Anka och hans vänner önskar god jul, där den tjattrande aracuan hänger sig i en snara och hotar att skjuta sig själv med en pistol, samt en scen där Kalle Anka skjuter med maskingevär. Ifall det har påverkat till en minskning av våld bland barn är högst osäkert, men det var därför Disney tog beslutet att ta bort scenerna.

I år har Disney även censurerat tomteverkstadens leksaksutbud på den charmiga nigressdockan som får ett ”OK” i baken, den blonda dockan som säger ”mamma” och en judisk mansfigur som dansar lite käckt. Anledningen är att de visar stereotypa bilder av olika folkgrupper och att Disney ville anpassa sig till 2000-talet. De har därmed plockat bort mina favoritleksaker – och sekvenser, från ”Tomteverkstaden” och jag sörjer en aning.

Jag tycker att främlingsfientlighetsdebatten tappar fokus och blir alldeles för felriktad när majoritetskulturen (i det här fallet de ansvariga på Disney) ska agera för ett jämlikhetstänk. Jag blir inte mer rasistisk för att jag ser dessa karaktärer på julafton, för de ger inte mig någon negativ inställning till svarta, judar eller blondiner. Det är andra, djupare problem som ligger till grund för att folk får den bilden.

Precis som att jag heller inte tycker att den ”blackface”-liknande karaktären i barnboken/barnfilmen Liten Skär Och Alla Små Brokiga ger en dålig bild av svarta för att hon är en bra, föredömlig karaktär men har just ett ”blackface”-utseende. Att svarta, judar och blondiner sedan kan ta illa upp av det här (vilket är en lika stor anledning till att de tas bort) går absolut inte att utesluta, men ska vi börja utesluta alla stereotyper ur samhället så står vi inför en betydligt större rensning än den som den verkliga rasismen riskerar att åstadkomma.

För hur många sterotyper finns det inte i populärkulturen som trots sitt ”oeftertänksamma” yttre, trots det har lärt oss mycket bra snarare än att förvandlat oss till främlingsfientliga? Pocahontas, Pippi, Musse Pigg, Tarzan, Mowgli – listan kan göras lång. Den stora risken med sådana här aktioner är istället att det får motsatt effekt och gör de mer främlingsfientliga ännu mer missnöjda över den många gånger klumpigt skötta mångkulturanpassningen.

Även de mångkulturtoleranta måste släppa på rädslan och rikta sitt konstruktiva engagemang på allvarligare problem än Kalle Anka, Tintin och barnböcker.

Och till alla ”jag-är-inte-rasist-men”-sverigedemokrater”; Snälla, kan ni sluta referera till sidor som Fria tider och Avpixlat för att styrka era åsikter och börja använda lite kontruktivt tänkande när ni ”finslipar” era argument?

Annonser

Bästa svenska film 2011

1. Play

2. Jägarna 2

3. 2 Steg från Håkan

4. Hur många lingon finns det i världen?

Kommentar: Jag har hunnit se väldigt (rättning; pinsamt) få svenska filmer anno 2011, även om filmer som Apflickorna, Kyss Mig samt Simon och Ekarna åtminstone intresserar mig av de osedda. I övrigt har det varit ett normalår för svenska produktioner med endast någon enstaka, riktigt bra fiktionsfilm. Jag ska försöka se fler filmer inom den närmaste tiden, så jag slipper nominera alla fyra filmerna jag hittills hunnit se. Skäms på mig själv.

2 Steg från Håkan

2 Steg Från Håkan (av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen) är dokumentären som följer Håkan Hellström och vardagen i hans värld, samt ett av hans största fans. Väldigt snyggt fotad och klippt, väldigt emotionellt uppbyggd och går i en drömsk takt där den stannar och betraktar små, men trevliga vardagstillfällen i lugn och ro. Detta blandat med svartvita undervattensbilder som för mig förstärker avståndet mellan det ensamma lugnet och hetsen i rampljuset på ett vackert sätt.

Dokumentären tenderar att sväva i en stilistisk struktur utan tydliga poänger eller svar i det vi ser, men samtidigt passar det ändå ämnet lite då den på sätt och vis konstaterar att förebilderna vi älskar fortfarande är vanliga människor utan någon högre vishet än vad vilken ”svensson” som helst kan skaffa sig.

Och mellan raderna vill jag konstatera att djup beundran är väldigt komplext men ofta kommer ifrån en känsla inom oss där vi känner oss ofullständiga och därför hittar en högre inspiration som stöd för detta, just eftersom denna högre inspiration har berört något inom oss som få andra har.

En mer uppriktig kärlek är svår att finna hos en fysisk person och därför är det behagligt att finna stödet hos någon ouppnåelig. En gud, en författare, en artist. Å andra sidan; varför se upp till någon eftersom det ändå bara kommer sänka din egen position ännu mer?

Jägarna 2

Jägarna 2 överraskade mig genom att vara en väldigt rafflande film som fick mig att se den hela två gånger på bio och trots att jag tyckte idén om att göra en uppföljare på Jägarna var tråkig och lite skitnödig så var uppföljaren minst lika bra – om inte bättre. Peter Stormare dominerar med en av de bästa svenska rollerna vi sett på åratal och handlingen fängslar mig på ett realistiskt plan – den är ju inspirerad av en verklig, fortfarande aktuell händelse.

Det som dock lyfter den här – på samma sätt som föregångaren, är Kjell Sundvalls förkärlek att dramatisera enligt den svulstiga, klassiska operan, precis som i de bästa westernfilmer.

Play

Årets enda svenska filmguldklimp är dock Ruben Östlunds beteendestudie Play, som genom arrangerad men extremt välspelad ”flugan på väggen”-estetik tar upp svenskars relation till invandrare och hur känslan av underlägsenhet är svaret på alla problem. Tyvärr är vi för dumma i stort för att se det problemet, så istället inbillar vi oss att det är mycket svårare än så.

Vår rädsla för att förlora reviret ”Sverige” har gått ut över allt och alla vi kan uppfatta som hot, men som så ofta när vi styrs av instinkt glömmer vi att tänka djupare än så och vad gäller den högaktuella debatten kring invandringsfrågan ställer vi oss i försvarsställning i tron om att behålla vår trygghet, men det enda vi behåller är vår rädsla.

Den eviga rädslan för det annorlunda, som alltid har förstört den mänskliga gemenskapen, oavsett hudfärg, ursprung, kultur eller åsikter. Här slutar jag min fredspredikan, för det var ju film vi skulle snacka på den här bloggen.

Åter till Östlund som filmskapare. Jag besökte Stockholm filmfestival 2008 näst intill enbart för att få se hans förra film, De Ofrivilliga, och euforin över hans unika skicklighet att berätta våra brister slog mig som häpnadsväckande – i detta fall om vår oförmåga i olika situationer av grupptryck.

Det borde inte förtjänas ord som ”unik” till honom i ett idealt film-sverige, men övriga filmskapare i landet (ja, jag talar till dig) är antingen för fega eller så lyckas de inte ta upp samma samhällsfrågor så som Östlund gör. Han är orädd och vill skaka om de som inte orkar bry sig eller tänka själv med det sunda förnuftet, men andra etablerade filmskapare undviker den konfrontationen med tittaren.

Det är i dagens film-sverige Ruben Östlund, läromästaren Roy Andersson (En Kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, Du levande), Stefan Jarl (Mods-trilogin) och Lukas Moodysson (Lilja 4-ever, Fucking Åmål, Ett hål i mitt hjärta) som kan åstadkomma liknande saker.

Faktum är att de är ganska ensamma i hela den svenska filmhistorien och även om de får respekt och stöd så borde Svensk Film se, förstå och ta chansen att stötta de kreativa revolutionärerna och inte bara toffelbranschfolket som rättar sig i ledet.

Men Svensk Film är – som det svenska folket i stort, för fega för det vi anser som annorlunda.