Etikettarkiv: Filmprisregnet

Bästa foto 2011

1. The Tree of Life
2. War Horse
3. Tinker Tailor Soldier Spy
4. Melancholia
5. We Need To Talk About Kevin

Kommentar: Foto är definitivt ett filmelement som kan höja min upplevelse av filmen avsevärt. En medelmåttig historia med bra foto kan lätt kännas som en bättre upplevelse än vad det egentligen är på pappret. Fotot gör inte filmen, men det kan definitvt få filmen att åtminstone landa snyggt.

Det intressanta är inte alltid hur pass vackert fotot är, utan hur pass effektivt det utnyttjas för att ge den rätta känslan för filmen. Det finns dock en del basgrunder som värderar ett bra foto och det ena kan väga upp det andra.

Miljön – var fotografen filmar någonstans.

Vinkeln – från vilket håll i miljön fotografen har valt att rikta kameran.

Kompositionen – vilken typ av utsnitt fotografen valt, utifrån vinkeln.

Ljussättningen – hur pass kreativt fotografen utnyttjar ljusmöjligheterna.

Metoden – fotografen kan utgå från statiska bildutsnitt, eller också rörlig kamera, handkamera och valet mellan färgfoto eller svartvitt.

Tekniken – val av kamera, objektiv och användande av dolly, steadicam, kran, flygfoto eller liknande. Är fotot filmat på film eller digitalt? IMAX, 70 mm, 35 mm, 16 mm, digitala alternativ eller 3D spelar in i fotots utseende. Och så vidare, och så vidare.

Teknikprylar är givetvis verktyg som underlättar kreativiteten, men eftersom budget spelar in och jag inte gillar att ge beröm efter hur mycket pengar någon har på fickan så är det en värderingsfråga från fall till fall, då det till största grad handlar om att jobba så kreativt som möjligt efter förutsättningarna. Miljön är heller inte alltid den mest idealiska för ”snyggt foto”, så även där värderas istället kreativiten under valda förutsättningar.

Steven Spielbergs storslagna War Horse bjöd sannerligen på ett magnifikt foto där de stor miljölandskapen fick tala för sig själva på allra, allra bästa sätt. Filmen är foad av Spielbergs vapendragare Janusz Kaminski, som fotat bland annat Schindler’s List, Saving Private Ryan och Fjärilen i Glaskupan.

Filmen fick oväntat en plats i mitt hjärta och mycket eftersom fotot lyfte känslan av att filmen kunde vara en gammal John Ford-klassiker från den gyllene hollywood-eran. Ängarna, vidderna, slagfälten och alla andra luftiga platser får mig att önska att jag var i samma fantastiska natur och gång på gång kliade jag mig i huvudet över hur de lyckats hitta så väldiga platser som bevarats så fint från urbaniseringen att de fortfarande skulle kunna höra hemma i 10-talets europa.

En sann, filmisk fotokaraktär av den gamla skolan med nostalgisk ljussättning framför realism och på det stora hela väldigt härligt utarbetat på ett sätt vi sällan ser i dagens storfilmer!

Den svenskstadgade fotografen Hoyte Van Hoytema (Lasermannen, Flickan, Låt Den Rätte Komma In, The Fighter) skapade, tillsammans med Tomas Alfredson, många fina fotosekvenser i det briljanta glansverket Tinker Tailor Soldier Spy. Väskor som glider genom mathissar, vackra nattmotiv på husaktiviteter ur dockskåpsperspektiv a’la Rear Window, allmänt krispiga kalla kriget-motiv och ett kokhett, toppsäkert rum där Gary Oldman vakar över de moderna riddarna och David Dencik stylar med sin rökarpipa.

Filmen osar av så kallad sidvändarspänning i den meningen att man väntar och väntar på genombrottet och trots sitt kliniska, långsamma tempo med gubbar i kostym så långt ögat når. Alfredson har ju filmen Fyra Nyanser Av Brunt på sitt samvete, men den titeln beskriver även tonen på Tinker Tailor Soldier Spy fotomässigt, så när som på några kallgråa inslag.Filmen fotades i just film, skiftandes mellan två kameramodeller -Fuji Eterna 35mm av standardformat och 8547 Fuji 500T Eterna.

Den är definitivt inte lättsmält att ta sig igenom filmen då det är så mycket som pågår utanför det uppenbara, men just därför bär fotot med järnhand mig igenom passager som annars kunde ha blivit alldeles för statiska eller rentav ratade i en mindre skicklig regissörs och fotografs händer. Ibland är det svårt att sätta fingret på varför man älskar vissa filmer, men fotot i Tinker Tailor var helt klart något att sätta mitt finger på.

Frågan återstår dock; när får Hoytema sin första oscarsnominering?

Danske ateuren Lars Von Trier etablerade en ny fotografisk ton i sina filmer från och med den egendomligt ruggiga Antichrist. I hans nya film Melancholia fortsätter han med den stilen, som delvis är en rörlig, dogmabesläktad handkamera för att sedan som kontrast då och då berättas med extremstatiska bilder i djup slow-motion – helt anpassad efter Wagners musik som ständigt återkommer – så pass att bilden snarare blir en tavla som sakta förändras under just dessa sekvenser.

Filmen är inspelad i svenska Trollhättan, samt vid det väldiga Tjolöholm Slott i Kungsbacka, vilket ger filmen en storslagen prägel stundtals och gör det dessutom extra kul att se filmen, precis som med Antichrist. Dansk-Chilenske Manuel Alberto Claro står för fotot men Lars Von Trier är alltid den som håller i kameran under första tagningen, för att få en känsla för hur han vill ta scenen.  Sedan repeterar fotografen hans rörelser, vilket ger oss en inblick i hur pass angelägen Von Trier är om fotot i sin film. Filmen är inspelad med digitalt foto och inte filmkamera.

Tillsammans med undergångselementen i denna film tar han fotografin till nya höjder i sin karriär, med otroligt detaljerat, skarpt foto. Han må vara en egensinnig filmskapare, men som tur är en väldigt talangfull sådan som inte låter sig fastna i konventioner och det är precis vad han säger även med fotot i sina filmer.

Det är nog ingen slump att melankoli och depression alltid skildras så fruktansvärt vackert och Von Trier har förstått den poängen.

Lynne Ramsays psykologiskt omskakande bokfilmatisering We Need To Talk About Kevin handlar om mamman som föder ett barn – en liten pojke som tidigt visar sig vara psykopatiskt lagd och bara blir äldre. Denna rafflande, otäcka och sällsynt påfrestande historia växer enormt på mig ju mer den får gro kvar i mitt huvud – och då var den redan när jag såg den första gången en av de bästa filmerna från 2011 i mitt tycke. Jag jämför den här och nu med torterande filmer som Eden Lake och Irréversbile.

Nog om filmen nu och mer om fotoprestationen istället. Filmen fotades med varierande filmkameror av den irländske, prisbelönte fotografen Seamus McGarvey, som har en framgångsrik karriär som stillbildsfotograf och dokumentärfilmfotograf, men har framför allt varit mest produktiv inom musikvideofilmande för stora artister som The Rolling Stones, U2, Paul McCartney, Robbie Williams, Dusty Springfield, PJ Harvey och Coldplay – bland annat. Hans filmresumé är inte mindre märkvärdig den heller, med högklassiga fotojobb som Atonement, World Trade Center, The Hours, High Fidelity och till och med otippade bioaktualiteten The Avengers på sitt samvete!

Fotot är stundtals väldigt kreativt och varenda bildruta förstärker känslan av distans, om det så är avståndsbilder, en extrem närbild som plötslig konrast, intressanta kompositioner med fysisk distans mellan karaktärerna eller om distansen bara ligger i kontrasten mellan två ansiktsuttryck bredvid varandra. ”Kontrast skapar distans” är filmen otalade ledord.

Bilderna säger så mycket och det är också väldigt viktigt då filmen är väldigt dialoglös. We Need To Talk About Kevin är ett undervisningsexempel på strålande kompositionskreativitet!

Den för mig oslagbara vinnaren är dock Terrence Malicks existentiella praktupplevelse The Tree of Life. Det är inte bara 2011 års snyggaste film, utan en av de snyggaste jag sett i hela mitt filmintresserade liv! Den är filmad med en mix av både 35 mm-film, specialeffektstandardformatet 65 mm-film samt det storslagna IMAX-filmformatet som vanligtivis används till selektiva naturfilmer (men som Christopher Nolan införde i fiktionfilmformatet i och med The Dark Knight, 2008).

Fotografen Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Assassination of Richard Nixon, The New World) har fått avundsvärda möjligheter i och med det klockrena samarbetet med vår tids kanske största ateur – Terrence Malick. Inspelningen ägde rum på massor av häpnadsväckande platser, men ändå är det i första hand inte det som gör filmen så magnifik, utan hur bra Lubezki och den ultrapoetiske filosofregissören Malick utnyttjar chanserna.

Kameran flyter fram likt en meditativ flod och är ett med filmens musik och allt som rör sig i de drömska bilderna. Jag tappar hakan i sekvens efter sekvens, bildruta efter bildruta. Och djupet är stundtals så djupt att det är lätt att hånskratta åt trickfilmande som 3D-fotografi, när det går att göra fotot så här bra ”i verkligheten”.

Det är lätt att fastna vid filmens bedårande bilder och är du fotointresserad – stillbild som rörligt, så spelar det ärligt talat inte så stor roll om du ger blanka fan i handlingen eller inte, för filmen kan ses enbart för fotot.

Se dock gärna filmen för det andra också då den är väldigt bra, men var beredd att överväldigas av filmens 187 200 bildrutor i alla dess utsökta, bedårande, magnifika, ögonsköna, filosofosiskt närgångna form när de får liv i skildringen av livets flod.

Annonser

Bästa komedi 2011

1. Midnight in Paris

2. 50/50

3. Crazy, Stupid, Love

4. Bridesmaids

5. Johnny English Reborn

Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.

Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.

50/50

50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.

Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.

Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.

Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.

Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.

Bridemaids

Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.

Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.

Crazy, Stupid, Love

Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.

Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.

Johnny English Reborn

Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.

Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.

Midnight in Paris

Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.

Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.

Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.

Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.

Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!

Bästa svenska film 2011

1. Play

2. Jägarna 2

3. 2 Steg från Håkan

4. Hur många lingon finns det i världen?

Kommentar: Jag har hunnit se väldigt (rättning; pinsamt) få svenska filmer anno 2011, även om filmer som Apflickorna, Kyss Mig samt Simon och Ekarna åtminstone intresserar mig av de osedda. I övrigt har det varit ett normalår för svenska produktioner med endast någon enstaka, riktigt bra fiktionsfilm. Jag ska försöka se fler filmer inom den närmaste tiden, så jag slipper nominera alla fyra filmerna jag hittills hunnit se. Skäms på mig själv.

2 Steg från Håkan

2 Steg Från Håkan (av Björn Fävremark, Torbjörn Martin och John Boisen) är dokumentären som följer Håkan Hellström och vardagen i hans värld, samt ett av hans största fans. Väldigt snyggt fotad och klippt, väldigt emotionellt uppbyggd och går i en drömsk takt där den stannar och betraktar små, men trevliga vardagstillfällen i lugn och ro. Detta blandat med svartvita undervattensbilder som för mig förstärker avståndet mellan det ensamma lugnet och hetsen i rampljuset på ett vackert sätt.

Dokumentären tenderar att sväva i en stilistisk struktur utan tydliga poänger eller svar i det vi ser, men samtidigt passar det ändå ämnet lite då den på sätt och vis konstaterar att förebilderna vi älskar fortfarande är vanliga människor utan någon högre vishet än vad vilken ”svensson” som helst kan skaffa sig.

Och mellan raderna vill jag konstatera att djup beundran är väldigt komplext men ofta kommer ifrån en känsla inom oss där vi känner oss ofullständiga och därför hittar en högre inspiration som stöd för detta, just eftersom denna högre inspiration har berört något inom oss som få andra har.

En mer uppriktig kärlek är svår att finna hos en fysisk person och därför är det behagligt att finna stödet hos någon ouppnåelig. En gud, en författare, en artist. Å andra sidan; varför se upp till någon eftersom det ändå bara kommer sänka din egen position ännu mer?

Jägarna 2

Jägarna 2 överraskade mig genom att vara en väldigt rafflande film som fick mig att se den hela två gånger på bio och trots att jag tyckte idén om att göra en uppföljare på Jägarna var tråkig och lite skitnödig så var uppföljaren minst lika bra – om inte bättre. Peter Stormare dominerar med en av de bästa svenska rollerna vi sett på åratal och handlingen fängslar mig på ett realistiskt plan – den är ju inspirerad av en verklig, fortfarande aktuell händelse.

Det som dock lyfter den här – på samma sätt som föregångaren, är Kjell Sundvalls förkärlek att dramatisera enligt den svulstiga, klassiska operan, precis som i de bästa westernfilmer.

Play

Årets enda svenska filmguldklimp är dock Ruben Östlunds beteendestudie Play, som genom arrangerad men extremt välspelad ”flugan på väggen”-estetik tar upp svenskars relation till invandrare och hur känslan av underlägsenhet är svaret på alla problem. Tyvärr är vi för dumma i stort för att se det problemet, så istället inbillar vi oss att det är mycket svårare än så.

Vår rädsla för att förlora reviret ”Sverige” har gått ut över allt och alla vi kan uppfatta som hot, men som så ofta när vi styrs av instinkt glömmer vi att tänka djupare än så och vad gäller den högaktuella debatten kring invandringsfrågan ställer vi oss i försvarsställning i tron om att behålla vår trygghet, men det enda vi behåller är vår rädsla.

Den eviga rädslan för det annorlunda, som alltid har förstört den mänskliga gemenskapen, oavsett hudfärg, ursprung, kultur eller åsikter. Här slutar jag min fredspredikan, för det var ju film vi skulle snacka på den här bloggen.

Åter till Östlund som filmskapare. Jag besökte Stockholm filmfestival 2008 näst intill enbart för att få se hans förra film, De Ofrivilliga, och euforin över hans unika skicklighet att berätta våra brister slog mig som häpnadsväckande – i detta fall om vår oförmåga i olika situationer av grupptryck.

Det borde inte förtjänas ord som ”unik” till honom i ett idealt film-sverige, men övriga filmskapare i landet (ja, jag talar till dig) är antingen för fega eller så lyckas de inte ta upp samma samhällsfrågor så som Östlund gör. Han är orädd och vill skaka om de som inte orkar bry sig eller tänka själv med det sunda förnuftet, men andra etablerade filmskapare undviker den konfrontationen med tittaren.

Det är i dagens film-sverige Ruben Östlund, läromästaren Roy Andersson (En Kärlekshistoria, Sånger från andra våningen, Du levande), Stefan Jarl (Mods-trilogin) och Lukas Moodysson (Lilja 4-ever, Fucking Åmål, Ett hål i mitt hjärta) som kan åstadkomma liknande saker.

Faktum är att de är ganska ensamma i hela den svenska filmhistorien och även om de får respekt och stöd så borde Svensk Film se, förstå och ta chansen att stötta de kreativa revolutionärerna och inte bara toffelbranschfolket som rättar sig i ledet.

Men Svensk Film är – som det svenska folket i stort, för fega för det vi anser som annorlunda.

Bästa trailer 2011

Den gemensamma nämnaren för att göra en sjukt bra trailer ser av mina val att döma ut att vara; under två minuter lång, en ljudande stegring, förvirring genom innehållet, psykologiska undertoner och Michael Fassbender i en av rollerna. Dock är det inte riktigt mina kriterier…

Kriterier: Jag värdesätter originalitet, avsaknad av spoilers för filmens handling samt att den väcker ett intresse. Jag väger in situationsfaktorn hur efterlängtad filmen är av mig innan jag såg trailern samt hur mycket intresset höjts efteråt och höjningen av intresse är själva huvudvärdet.

1.

The Girl With The Dragon Tattoo – teaser trailer

Det finns ingen på denna jord som kan säga emot mig när jag påstår att det här är 2011 års överlägset bästa trailer! Den är till och med en av de absolut bästa jag sett över huvud taget. Rappt och rytmiskt klippt utan dialog från filmen, med ”Immigrant Song” av Led Zeppelin i en agressivt omarbetad version av Trent Reznor/Atticus Ross och Katie O på sång. En pulshöjande jakt rakt genom hela trailern som stegrar i takt med att vi färdas närmare och närmare den mystiska herrgården. Textbudskap som exploderar ”in your face” och med det odödliga budskapet ”The Feel-Bad Movie of Christmas” som majestätisk avslutning. Det här är inte bara en uppmaning att se David Fincher tolka Stieg Larsson – det här är konst!

2.

Prometheus – teaser

Det här var en film jag var lite nyfiken på i och med skådespelarna Noomi Rapace och Michael Fassbender – innan jag såg den första, riktiga teasern det vill säga. Bilderna glittrar framför mina ögon och med en känsla av skräck ser jag bland det vackraste i sci-fi-väg som skapats på film. Sedan sliter den tag i mig, vrider om mina inre organ och täpper till andningsvägarna mer, och mer, och mer. Rapace ser vettskrämd ut. Vad har hon gett sig in på? Fassbender är orande paralyserad. Mänskligheten tar ett nytt steg. Katastrofen närmar sig. Det. Finns. Ingen. Utväg. Jag måste se den här på bio – minst två gånger.

3.

Sleeping Beauty – trailer

Suggestiv, ambient musik. Gigantiska texter i utsökt teckensnitt, tillsammans med lika delar sensuella som skrämmande bilder. Och så en stum punchline som säger mer än jag vill skriva här. Faktum är att Törnrosa (Sleeping Beauty) i originalet var ännu hemskare än den här trailern hintar om, eftersom Törnrosa i originalet somnade in efter att en giftig söm skär in under hennes nagel. Därefter hon blev besökt av en kung som våldtog henne i sömnen. Efter nio månader födde hon tvillingar, fortfarande i sömnen. När ett av barnen slutligen sög på hennes finger och sömresten lossnade bröts förbannelsen och hon vaknade upp, våldtagen och med två barn i hennes famn. Sedan blev det en fin Disneyfilm för alla oskyldiga barn av det. Creepy? Läs mer här.

4.

The Muppets – ”Green with Envy” teaser

4.

The Muppets – ”Fuzzy Pack” teaser

4.

The Muppets – ”Being Green” teaser

4.

The Muppets – ”The Pig With The Froggy Tattoo” teaser

4.

The Muppets – ”The Final Muppets Parody” teaser

Ett hedersomnämnande för 2011 års bästa trailer-happening går till skaparna bakom The Muppets-trailerparodierna som vällde över biograferna i USA. Det går helt enkelt inte att välja en, så alla får dela på fjärdeplatsen för mycket roligt utförande. Och en guldstjärna till Danny Trejo! Se dem alla i stående ordning…

5.

Martha Marcy May Marlene – trailer

Den här trailern flirtar verkligen med mina element. Mustig skogsmiljö, mystik, en vilsen kvinna, opåtlitliga människor och en känsla av en mardröm som blir mer och mer verklig ju mer man tänker på den. Musiken är dessutom sjukt stämningsfylld och The Last House on the Left-vibbarna i kombination med Mansons våldtäkt på hippieperioden under 70-talet är oroväckande påtaglig.

 

Övriga:

6.

Shame – trailer

En av de fyra filmer jag såg mest fram emot från år 2011, men det var först efter trailern som jag började förstå vilken tung sten McQueen och Fassbender var på gång att släppa på oss alla. Filmmusiken som hörs i trailern är blöttung och stämningen i bilderna är blöttung… Allt är tungt som det svartaste Rashomon-regn i den här trailern och ingen som sett trailern kan säga att de inte blev varnade för vad filmen hade att erbjuda. ”This is some heavy shit”, som någon skulle sagt.

7.

Tinker Tailor Soldier Spy – trailer

Tomas Alfredson, Gary Oldman, Colin Firth, Tom Hardy, David Dencik, John Hurt, kalla kriget-miljö, spiondrama, millimeterpreciserad stil i varje bildruta och allt till rafflande Danny Elfman-musik och ett ännu mer rafflande budskap i berättarrösten. Jag blir lika exhalterad som Filip och Fredrik blev i deras program Breaking News, där de hyllade trailern som den bästa någonsin, för sitt enkla, tydliga utförande.

8.

The Dark Knight Rises – trailer 2

Ni får ursäkta, men materialet för denna trailer, med undertext inräknad, är högexplosivt. Dagen kom då vi äntligen fick se bilder från den episka finalen på Christopher Nolans Batman-trilogi. 2003 startade, han i och med Batman Begins, hela superhjältefilmtrenden vi left i det senaste decenniet och i sommar når den sin peak i och med The Dark Knight Rises. Visst hoppades man någonstans på att få se mer än så här, men samtidigt får vi se precis så mycket att vi kan fantisera och fortsätta undra hur allt kommer sluta.

Kommer Jokern nämnas? Kommer Batman segra? Kommer Tom Hardys ”Bane” vara en mer ursinnig motståndare än Jokern?  Kommer Anne Hathaway överträffa förväntningarna som kvinnan bakom Catwoman-masken? Hon är trots allt denna films ”miss fit”-cast, precis som Heath Ledger var ifrågasatt inför förra filmen. Min känsla är att jag kommer hoppa i biosättet oavsett och att temperaturen redan nått värmeslagsgrader innan sommaren ens har börjat!

9.

Like Crazy – trailer

Den här filmen hade gåt mig förbi innan jag för ett ta sedan såg trailern och blev fast direkt! Den hyperventilerar kärlek som tas på allvar och med genuina känslor tillsammans med den vackra, avskalade versionen av ”Falling in love with you” är det lätt att man kan snyfta lite. Tydliga vibbar av Blue Valentine och (500) Days of Summer, vilket lovar gott då det är de senaste årens två mest lyckade kärleksrelationsfilmer.

10.

American Reunion – red band trailer

Den första trailern till den för vissa efterlängtade, ”riktiga” American Pie-uppföljaren är egentligen bara en liten scen, men just det gör att den sticker ut i mängden och även om American Pie kanske inte är en spoilerförbjuden film så säger den här pyttelilla scenen allt för att jag ska vilja se filmen, trots att jag knappast är ett fan varken av genren eller av American Pie.

Den får med den klockrena poängen som säljer mig totalt; att filmen berör samma pubertala, inpräntade karaktärer i deras stillsamma, ”tråkiga” vuxenliv med barnbekymmer och liknande jordnära prylar, trots att de fortfarande bara är människor och längtar efter ”den gamla goda tiden” när de var unga och livet lekte. Även fast jag inte riktigt uppnått den åldern så visst känner jag igen mig i det, och för första gången har en American Pie-film varit en av de mest efterlängtade för min egen del, och allt beror på trailern.

11.

We Need To Talk About Kevin – trailer

En trailer där musiken är feelgood på högsta nivå och innehållet är feelbad på högsta nivå gör mig intresserad av ren reflex. Att filmen sedan är ett magslag för alla som trodde att livet var enkelt gör att trailern fyller sitt syfte alldeles, alldeles underbart.

12.

Transformers: Dark of the Moon – trailer 3

Michael Bay vet defintivt hur man gör en trailer som överdoserar temperaturen för filmen han gjort, för trots att jag gärna spolar ner Transformers-filmerna i toaletten så MÅSTE jag se den här filmen efter att jag sett trailern. Även fast jag redan sett den och den sög. DET är en bra trailer.

13.

The Hobbit – trailer

Filmen har varit på gång i typ nio år och redan 2006 släpptes en omsedd fake-trailer till filmen och sedan dess har temperaturen aldrig lagts sig. Den nya, äkta trailern visar egentligen inget vi inte redan sett förut i bilder, då Härskarringen-trilogin redan satt sitt avtryck hos oss alla, på minst ett sätt. Däremot är dvärgsången ett fint ögonblick som skänker en ny nerv till handlingen och givetvis blir man peppad på att få återse Fylke och Midgård återigen.

14.

Snow White and the Huntsman – trailer

Ok, att över huvud taget nämna filmen Alice in Wonderland i trailern var en dålig idé. Att sedan framställa Kristen Stewart som Twilight-tjejen, Orlando Bloom-substitutet från senaste Pirates som Orlando Bloom och Chris Hemsworth som Thor var också fantasilöst, men Charlize Therons extremt inlevelsefyllda röst genom trailern och den klassiska stegringen gör den riktigt, riktigt peppande och då är det ändå en film jag är ointresserad av.

15.

X-Men: First Class – trailer

Efter tredje X-Men-filmen hade i alla fall jag förlorat hoppet på intressanta uppföljare med den samlade mutantgruppen, men Matthew Vaughn (Kick-Ass) blåste friska vindar i seglet när han fick uppdraget att regissera den nya filmen och när så trailern kom höjdes min puls en aning när jag insåg att filmen hedrade föregångarna istället för att ingorera dem, samt att duon James MacCoy och Michael Fassbender såg ut att verkligen trivas i rollerna som unga Xavier och Magneto. Ett överraskande pirr i kroppen kom och den var berättigad, då filmen mer än väl levde upp till trailern.

Filmprisregnet 2011

Välkommen till Except Fear filmbloggs Filmprisregn 2011! ”Galan” där jag belönar de bästa filmerna från år 2011. Kolla även in Filmtoppen 2011 för listan på de filmer jag rankar högst från året som gått.

De kommande dagarna blir bloggandet därför lite mer intensivt, då jag kommer publicera min personliga nomineringar och vinnare från samtliga 2011 års filmer som jag sett, med utlåtande på det. Detta gör jag uppdelat på 26 stycken priskategorier, vilket blir lika många inlägg, som jag sedan kommer länka här i tur och ordning.

Skillnaden jämfört med andra prisutdelningar är att jag kan ändra mina nomineringar och vinnare allt eftersom jag ser bättre filmer, så ingen kan känna sig säker över att få behålla sitt pris! Eftersom jag fortfarande har efterlängtade filmer som Hugo, A Separation och The Skin I Live In kvar så går ingen säker än så länge, men jag tror att jag sett det viktigaste för övrigt.

Därför kommer jag uppdatera listan ifall någon film jag ännu inte sett kan sno åt sig vissa nomineringar. Allt för att behålla aktualiteten på år 2011 vid liv lite till.

Kategorier:

Specialpris
Bästa trailer
Bästa svenska film
Bästa icke engelsktalande film
Bästa komedi
Bästa dokumentär
Bästa animerade film

Inspelning
Bästa foto
Bästa scenografi
Bästa smink
Bästa kostym

Efterproduktion
Bästa klippning
Bästa specialeffekter
Bästa filmmusik, skriven för filmen
Bästa musikstycke som lyfte filmen
Bästa ljud
Bästa minnesvärda sekvens

Skådespelare
Bästa ”Rising Star”
Bästa ensemble
Bästa manliga biroll
Bästa kvinnliga biroll
Bästa manliga huvudroll
Bästa kvinnliga huvudroll

Stora pris
Bästa manus, baserad på förlaga
Bästa originalmanus
Bästa regi
Bästa film