Filmfoto | Absurd Cinema

Originaltitel: Fa yeung nin wa
Produktionsland: Hong Kong, Frankrike
Genre: Romantiskt drama, Auteurfilm
Regi: Wong Kar Wai
Manus: Wong Kar Wai
Längd: 98 min
Skådespelare: Maggie Cheung, Tony Leung Chiu-wai, Rebecca Pan, Siu Ping-lam

Två par flyttar samtidigt in i samma fastighet, av en händelse är det bara mannen i det ena förhållandet och kvinnan i det andra som är närvarande. Deras respektive jobbar jämt och de två söker sällskap i varandra. Ungefär samtidigt kommer de på att båda deras partners har affärer vid sidan av.

I och med att jag för tillfället pluggar Filmvetenskap vid Filmhuset kommer jag komma i kontakt med fin filmhistoria på bästa möjliga vis, nämligen på bioduk och oförskämt ofta i 35 mm.

I och med min flytt till Stockholm kommer förhoppningsvis en hel del också att fördrivas på Cinematekets ”klassikervisningar” och min motivation är att få ut en och annan recension när jag erbjuds dessa lyxiga möjligheter.

Första filmen jag haft nöjet att se är auteuren Wong Kar Wais (Ashes of Time, Chungking Express, Happy Together) romantiska drama, In the Mood for Love – en film jag velat sett i ett decennium och trott mycket på, men det har inte blivit av att jag sett denna ”Hong Kong-rulle” förens nu.

Jag kände dock till den väl genom den stora skara som näst intill dyrkar den och alla filmskapare som influerats av den. Lost in Translation (2003) och svenska Darling (2007) är två filmer som har tydliga drag av Wong Kar Wais subtila romantik. Just ordet ”subtil” ligger som en tydlig stämpel över filmen.

Filmens ”shtick” är den osynliga vägg, eller än mer passande – den fönsterruta, som hindrar filmens försiktiga kärlekspar från att blossa ut i passion och känslomässig förlösning som man så vackert kan uttrycka det.

Fönsterrutan inbillas till och med i det fantastiska fotot, som genom trängda miljöer placerar karaktärerna i intim förgrund respektive avståndstagande bakgrund jämt och ständigt.

Jag får även se otaliga närbilder på händer som smeker föremål, röker cigaretter och halsar bakifrån, för att lyfta fram karaktärernas innersta känslor som trots deras vägg inte går att dölja om man kommer dem in på skinnet för ett ögonblick.

Starka, brännande färger pryder sedan det singaporiska ”noir”-landskapet i 60-talsmiljö. Christopher Doyles foto är – utan minsta tvivel, strålande briljant och ett av de mest beundrade av filmfotobranschen i sig.

De återkommande slow motion-sekvenserna tillsammans med den tidsenliga, ”moodiga” jazzmusiken är dom ögonblick i filmen då jag känner själva romantiken som mest.

Problemet är dock att jag utöver detta föremålsmålande av karaktärer känner för lite för att vara nöjd.

Jag märker inte av den där oöverträffade, sprängfyllda hettan mellan filmens försiktiga man och kvinna som ska vara så påtaglig just för att dom aldrig ”äter upp” varandra känslomässigt eller knappt ens vidrör varandra.

Den passionerade länken finns där men jag hade velat se den blossa upp aningens mer.

Jag talar inte om saknaden efter någon svettig sexscen – en scen som för övrigt tydligen existerade innan Kar Wai bestämde sig för att klippa bort den då han tyckte att avtrycket av scenen fanns kvar i karaktärernas känsloläge ändå.

Jag uppskattar Kar Wais intention, men det jag saknar är en scen då mannen och kvinnan fördjupar sig i varandra på ett själsligt plan. Pratar med varandra med blickar som gräver sig in i varandras huvuden och de blir lyckliga, med samma intensitet från kameran men där bägge är på samma nivå, förenade.

Istället får jag 20 klänningsbyten från välspelade Maggie Cheung och sensuella kamerasmekningar längs med ryggraden på henne i slow motion, samt en extremt slickad frisyr och allmän laid back coolness från ännu mer välspelade Tony Leung.

En massa yta som givetvis berör mig, men jag saknar den där innerligheten som gjorde mig så varm inombords i Darling och framför allt Lost in Translation. Jag vill att In the Mood for Love ska beröra min unga person såsom Scarlett Johanssons och Bill Murrays underbart lågmälda relation i den filmen, men det gör den inte.

Filmens avslutning är dock det som i efterhand blir mest bestående i efterhand, med det absoluta förtydligandet av den där fönsterrutan som aldrig krossas. Temat är ofantligt sorgligt och det känns.

Kanske är jag en självplågare som trots det vill att det ska kännas ännu mer?