Etikettarkiv: Filmfestival

Peace & Love Film Festival 2014

10349894_734644086579867_574570449328844589_nPeace & Love Film Festival är inne på sin andra dag och det innebär ett antal recensioner av dalafestivalens 50 filmer. Festivalen har expanderat en hel del detta tredje år (med mig som festivalbloggare för andra året i rad) och innehåller nu – utöver specialfilmsektionen, kortfilmsektionen och tävlingsfilmsektionen även en barnfilmsektion och en dokumentärsektion.

Några av höjdpunkterna är brittiska musikfilmen Frank med Michael Fassbender i en minst sagt annorlunda roll, far-och-son-skildringen Starred Up med Jack O’Connell och Ben Mendelsohn i toppform och Gia Coppolas hypnotiserande ungdomsdrama Palo Alto efter en novellsamling av allkreatören James Franco.

Utöver detta bjuder festivalen bland annat på en ”master class” med Mary Ramos, som sedan Pulp Fiction (1994) varit Quentin Tarantinos ständige musikansvarige vilket säger en del med tanke på hans fingerfärdighet vad gäller musikval i sina filmer, som han förmodligen är bäst i filmhistorien på.

Jag kommer försöka recensera ett flertal av filmerna och med lite envishet även lyckas med mitt ultimatum om att skriva koooorta recensioner för att hinna med i det späckade schemat. Vad som händer om jag inte lyckas? Kanske får jag rehabilitera mig och byta intressebana till skönlitteratur…

PALO ALTO still 16

Annonser

P&LFF 2013: Ginger & Rosa (2012)

P&LFF-header

GINGER_ROSA_POSTERGenre: Ungdomsdrama, Familjedrama, ”Kalla Kriget”-skildring
Regi: Sally Potter
Manus: Sally Potter
Längd: 89 min
Skådespelare: Elle Fanning, Alice Englert, Christina Hendricks, Annette Bening, Alessandro Nivola, Jodhi May, Oliver Milburn, Timothy Spall, Oliver Platt

London, 1962. De två tonårsflickorna Ginger och Rosa är oskiljaktiga. De skolkar ihop och diskuterar religion, politik och frisyrer. Men framför allt drömmer de om ett liv som skiljer sig från deras mammors hemmakära tillvaro. När Kalla Kriget möter den sexuella revolutionen och hotet om ett kärnvapenkrig eskalerar sätts dock deras livslånga vänskap på prov.

Jag såg väldigt mycket fram emot ”Center Piece”-visningen av Ginger & RosaPeace & Love Film Festival.

Jag förberedde mig på ett grått, brittiskt perioddrama med starka skådespelare som Elle Fanning, Anette Bening, Timothy Spall, Christina Hendricks, Oliver Platt och så vidare.

Filmen skulle bergis vara kompetent utförd, stabilt berättad och väldigt småputtrande tråktrevlig rakt igenom i sann brittisk periodanda. Elle Fanning hoppades jag dock lite extra på.

Ginger Rosa 1

Min förutfattade känsla slår sällan fel, men när jag klev ut från biografen och in i den alldeles lagom varma sommarskymningen på Sveatorget efteråt så var jag faktiskt positivt överraskad, på gränsen till skakis.

Filmen var inte alls så där tråklagomt jämn i dramatiken utan gick upp och ner med oväntad turbulens och känslomässigt sting. Konflikterna väckte dessutom till intelligent ifrågasättande av familjelivet och attackerar inte bara från ett håll, utan från så pass många att jag blir lite osäker i mitt tysta självargumenterande.

Ginger Rosa 6

Filmens regissör, Sally Potter, har gjort starka, prisbelönta filmer som Orlando (1992) och The Tango Lesson (1997). Filmer jag missat men som redan innan jag såg Ginger & Rosa väcker mitt intresse just för det tankeväckande innehållet. Med denna film i ryggen har mitt intresse för hennes filmskapande definitivt inte minskat då Ginger & Rosa har fått ett sämre mottagande.

Överlag verkar Sally Potters filmer inte tilltala den totala publiken baserat på IMDB:s betyg och det brukar ju vara så när man tacklar ämnen som åtminstone var fjärde av oss helst blundar för i hopp om att slippa konfrontera själv.

Ginger Rosa 8

Elle Fanning – blott 15 år (14 under inspelningen) och egentligen amerikan, spelar den brittiska, kloka och 17 år unga flickan Ginger med en total säkerhet och närvaro in i minsta blickriktning.

Hon har redan övertygat med stora roller i Phoebe in Wonderland (2008), Sofia Coppolas Somewhere (2010), J.J Abrams Sci-Fi-drama Super 8 (2011), Cameron Crowes We Bought a Zoo (2011) och ett inhopp i The Curious Case of Benjamin Button (2008) bland annat.

Ginger Rosa 5

I Ginger & Rosa gör hon dock sin karriärs starkaste prestation och visar att hon har talang som räcker betydligt längre än att endast vara Dakota Fannings lillasyster. Hon slår också något slags filmrekord i att gråta tårar – bara en sån sak.

Det filmen skildrar är ett högintressant mänskligt beteende och det är där filmen fångar mig som mest. Hur man som en aktivitstiskt lagd person med stort hjärta för att få världen att fungera och leda samhället till ett bättre tillstånd genom att göra sin röst hörd samtidigt inte kan säga ifrån till sina egna närstående, innanför de osynliga väggarna som är ens hem.

Ginger Rosa 3

Ämnet är högexplosivt dramamaterial i rätt händer och jag tycker att Sally Potter och hennes filmkollegor lyckas göra en mycket stark film på det ämnet. Trots att jag inte upplevt direkt samma saker som Ginger är igenkänningen hög och hårt träffande.

För dig som gillar filmer i ”kalla kriget”-vardagsmiljö, filmer som An Education (2009), Heavenly Creatures (1994) och A Single Man (2009) eller bara vill se ett intelligent skildrande av ungdomliga dilemman, familjesvårigheter och intressanta kvinnliga karaktärer så är Ginger & Rosa ett av senaste årens största utropstecken!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Peace & Love Film Festival är över men inte recensionerna

P&LFF-header

Peace & Love Film festival anno 2013 är slut och vinnarna är korade:

Best FilmJeunesse (recension!)

Best Short FilmUndocumented (recension!)

Best Director – Chang Jung-Chi (Touch of the Light)

Best Talent – Esther Garrel (Jeunesse)

Jury Prize 1 – Rickard Krantz, for the editing of Tyskungen

Jury Prize 2 – Ryota Nakano, for the screenwriting and directing of Capturing Dad

Special Mention 1 – Anna Gunndís Guðmundsdótti, for the acting in Frost

Special Mention 2 – for the drama comedy Body Fat Index of Love

För motiveringar och mer info, besök Peace & Love Film Festivals hemsida.

on_the_road_2012_1080p_bluray_kissthemgoodbye_net_2823

Vad jag framför allt vill säga är att även om filmfestivalen är över så kommer några fler recensioner samt podcastmaterial från den att rulla in på min hemsida och på Peace & Love Film Festivals facebook-sida även framöver.

Så fortsätt läs för att se om vi delar samma åsikter om filmerna eller för att se vad du missade under denna festival. Tack på förhand!

P&LFF 2013: Undocumented (kortfilm, 2013)

P&LFF-header

Genre: Kortfilm, Samhällsdrama
Regi: Thomas Kruithof
Manus: Thomas Kruithof , Alice Bougenot
Originaltitel: Rétention
Produktionsland: Frankrike
Längd: 14 min
Skådespelare:  Anne Azoulay, Miglen Mirtchev, Fouad Aouni, Olivier Martin-Salvan, Thierry d’Armor

Undocumented är en kortfilm av skolan ”ämne framför story”, där ämnet i sig är det viktiga och det som består.

Vi ser inte en handling berättas, utan situationerna som en kvinnlig arbetare – Mathilde (spelad av Anne Azoulay) på ett häkte för utvisande av papperslösa invandrare upplever under en dag.

Undocumented 1 2013

Det är en mycket tänkvärd kortfilm av Thomas Kruithof, om det franska migrationssystemet och den ifrågasätter det på ett sådant sätt att man själv blir mer initierad om hur destruktivt det är.

Där den övriga personalen på häktet inte ser någon större mening med att möta de häktade, insamlade personerna som väntar på att utvisas så gör Mathilde det jobbet av ren vilja. En whiteboardtavla med nya namn och personnumer att utvisa fylls ständigt på inne i häktesbyggnaden och snart behövs det en till tavla.

Undocumented 2 2013

Kortfilmen når sin poäng genom en siande dialog från Mathilde med ett gäng lagmän och det är vid detta tillfälle som jag börjar gilla kortfilmen. Sedan tar den slut.

Tittaren lämnas med frågor som förhoppningsvis kan leda till att ensamma röster höjs i samhället, som kan leda till gemensam aktion mot orättvis invandringspolitik. Jag känner dock att den kunde gett ännu lite mer kött för att påverka. Mersmak är dock betydligt bättre än smaklöshet.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Undocumented vann av juryn på Peace & Love Film Festival priset som ”Best Short Film”. Regissören Thomas Kruithof har en bakgrund som redigerare på ett tiotal kanaler som MTV, Nickelodeon osv, samt distributionsansvarig på MTV Networks sedan 2004.

Han var mycket glad på prisceremonin när han höll sitt tacktal över Skype och hoppades att kortfilmen kunde påverka till ändrade förhållanden kring utvisningspolitiken i Frankrike och resten av världen.

Rétention (Undocumented) – teaser from oriGine films on Vimeo.

P&LFF 2013: Jeunesse (2012)

P&LFF-header

Jeunesse-pósterGenre: Drama, Självbiografi, Ungdomsskildring
Regi: Justine Malle
Manus: Justine Malle, Cécile Vargaftig
Längd: 72 min
Skådespelare: Esther Garrel, Didier Bezace, Émile Bertherat, Johannes Oliver Hamm

Jeunesse är en fransk självbiografi av filmskaparen Justine Malle – dotter till den kände franske regissören Louis Malle (Le Feu Follet, Atlantic City U.S.AA Revoir les Enfants) som gick bort vid 63 års ålder 1995.

Filmen skildrar Juliette vid 20 års ålder när hon lever ett liv som vilken annan ung tjej som helst. Hon går i skolan och blir kär i en klasskamrat men vill inte ha något seriöst förhållande. Hennes respekterade filmregissör till far blir plötsligt svårt sjuk och förändras snabbt till det sämre, vilket blir väldigt svårt för Juliette att acceptera. Hon tvingas kämpa mellan hennes perfekta liv och vetskapen att hennes älskade far snart ska dö.

Inför visningen på Peace & Love Film Festival av filmen Jeunesse fastnade jag för handlingsbeskrivningen att filmens kvinnliga huvudkaraktär lever ett perfekt liv. Med ”perfekt” tolkar jag det som ett helt vanligt liv utan några särskilda bekymmer eller spektakulära händelser.

Det är inte ofta filmer dramatiseras med den idén då en publik ofta räknar med att film ska bjuda på något utöver det vanliga. En främling dyker upp. En sällsynt chans skymtas. En dröm blir till verklighet.

jeunesse-justine-malle-01

I den här filmen är det istället en vanlig ung kvinna som verkar vilja vara ensam mycket och inte vill känna sig bunden. Samtidigt vill hon utvecklas och uppleva saker. Hennes far blir sjuk och hennes vardag blir distraherad av en annan, tyngre vardag. Det är nog så intressant enligt mig och får inte underskattas!

Jeunesse är verkligen en självbiografisk historia. Justine Malle sade själv på en Q&A efter filmen att 90 procent av det vi ser i filmen har hänt på det viset. Hon distanserar dock sitt eget liv genom vissa markörer. Dels heter huvukaraktären ”Juliette” och inte Justine. Detsamma gäller även alla andra karaktärer i hennes liv. Fadern i filmen är en älskad, gammal regissör men han ser inte ut som Louis Malle.

Filmen utspelar sig inte ens i mitten av 90-talet utan i modern tid. Det sistnämnda fungerar lika bra ur budgetsynpunkt givetvis, men jag gillar ändå valen sammantaget för att hålla någon slags barriär mellan sitt eget liv och filmens skildring av det.

Jeunesse6

Filmen är också väldigt välgjord rent detaljmässigt och det märks att det finns hjärta bakom massor av ögonblick som inträffar i den (en scen innehållandes Bob Dylan-musik sitter kvar särskilt starkt). Jag förstår verkligen karaktären Juliette och allt är väldigt äkta.

Juliette är en stark kvinnlig karaktär som inte är intresserad av typmotiven för kvinnor på film. Hon vill inte sträva efter förhållanden, hon stirrar inte beundrande av underlägsenhet på hennes medmänniskor och hon är mest av allt intresserad av filosofi och att utvecklas snarare än kärlek och trygghet.

Justine Malle nämner dessutom på festivalens Q&A hur hon i verkligheten inte tror på begreppet fascination i studerandet av idoler vilket är en hel filosofi i sig. Jag älskar hur hennes personlighet och filmens version så pass tydligt speglar varandras ståndpunkter.

Jeunesse1

Utöver filmskaparen Justine Malles känsla för att berätta hennes historia så vill jag också särskilt hylla huvudrollsaktören Esther Garrel (Camille Redouble) då hon känns som klippt och skuren för karaktären i precis alla känslolägen.

Jag fastnar särskilt för hennes sätt att agera ut och gestikulera med hennes händer och armar, vilket jag verkligen kan koppla till en kreativ personlighet och särskilt förståeligt ifall denne har en regissör till förälder. Hon förstår verkligen sin karaktär, tänker jag gång på gång.

Regissören och förlagan Justine Malle ger en klockren förklaring till varför Garrel var klockren för rollen på filmens Q&A. Malle berättar att hon prövade flera skådisar för rollen men fastnade för Esther Garrel just för att hon visste hur Justine Malles skrivna repliker skulle sägas för att låta naturliga.

Jeunesse3

En självklarhet givetvis, men den underliggande förklaringen tror hon dock ligger i att Esther Garrels pappa också är en meriterad regissör så deras liv påminner om varandra. Pappan heter Philippe Garrel och har bland annat regisserat Velvet Underground-sångerskan Nico många gånger, så Esthers utåtagerande konstnärsrörelser får en högst nanturlig förklaring.

Scenerna i filmen då karaktären Juliette umgås med sin borttynande far är dessutom enormt rörande och fina, med en tragik som är närvarande för många av oss som förr eller senare kommer i kontakt med samma situation i våra liv. Det tär på känslorna att se hur far och dotter bägge är införstådda med faderns försämrade tillstånd.

Vill du se en välberättad och välagerad film om bördan av att se en närstående sakta försvinna, men minst lika mycket se en film om en kvinna på väg att bli vuxen och som visar det utan någon som helst överspelad filmdramatik, då är Jeunesse – internationellt kallad Youth, en film att kolla upp framöver! Justine Malle har skapat en suverän ungdomsskildring.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Prisutdelningen på Peace & Love Film Festival har precis avslutats och Jeunesse vann priset som ”Best Film”! Dessutom vann huvudrollsinnehavaren Esther Garrel priset som ”Best Talent” tack vare hennes skådespeleri, så jag kan inte säga annat än att juryn röstade helt rätt i dessa fall!

Filmen har just precis nu haft sin premiär i Frankrike – precis efter visningen på Peace & Love Film Festival, och jag är övertygad om att tongångarna kring Louis Malles dotter Justine Malle kommer vara mycket goda för med den här filmen kan hon stå helt på sina egna meriter.

P&LFF 2013: Greetings from Tim Buckley (2012)

P&LFF-header

Tim Buckley posterGenre: Biografiskt drama, Relationsdrama, Musikdrama
Regi: Daniel Algrant
Manus: Daniel Algrant, David Brendel, Emma Sheanshang
Längd: 99 min
Skådespelare: Penn Badgley, Imogen Poots, William Sadler, Norbert Leo Butz, Ben Rosenfield, Frank Wood, Ilana Levine, Alex Ziwak, Jessica Stone, Kate Nash

Greetings from Tim Buckley följer den sanna historien om musikern Jeff Buckleys första steg mot artistkarriären. Genom återblickar till fadern och meriterade musikern Tim Buckleys liv leder handlingen oss fram till Jeff Buckleys framträdande på hyllningskonserten tillägnad sin far Tim i St. Ann’s Church i Brooklyn, 1991.

Flera känner säkert till den unge artisten Jeff Buckley, som med albumet Grace (1994) slog ner som en ljuv blixt från klar himmel under 90-talet, med låtar som ”Mojo Pin”, ”Lilac Wine” och den definitiva Leonard Cohen-covern ”Hallelujah”.

Sedan dog han lika plötsligt och oväntat när han 1997 i Memphis skulle bada i en flod sjungandes på Led Zeppelin-sången ”Whole lotta love” och försvann spårlöst. Det visade sig när man några dagar senare hittade kroppen att han hade drunknat.

Tim Buckley 6

Hans far, Tim Buckley, hade ett ännu mer fascinerande liv. Med nio inspelade album på åtta år och ett sound i ständig, experimentiell utveckling blev han en viktig influens inom musik och hans totala, fantasifulla utnyttjande av sångregistret har satt stora avtryck på nyare singer/songwriters och sjungande skådespelare som Ryan Gosling och Robert Pattinson, inte minst.

Tim Buckleys låt, ”Song to the siren” är en av de vackraste som någonsin gjorts och hans karriär är viktig för musikhistorien. En sommarkväll 1975 efter en turnéfest dog Tim Buckley i en heorinöverdos blandat med alkohol, 28 år gammal.

Filmen Greetings from Tim Buckley har genomgående fångat en härlig känsla som gör att jag vill ha mer kan en film göra det så vet man att den ger något. Penn Badgley (känd från Gossip Girl) spelar rollen som Jeff och efter blandade tongångar kring hans prestation vill jag säga att han verkligen hittar en nerv åt sin karaktär.

Tim Buckley 1

Han ser avslappnad ut ensam och ”goofar” sig på ett sätt som gör mig som tittare intresserad och identifierande, men jag vet inte hur mycket som är hans vanliga uttrycksmanér och vad som är specifikt för hans tolkning av Jeff Buckley. Klart är i alla fall att han kan spela och framför allt sjunga, vilket han gör själv i filmen.

Imogen Poots (V for Vendetta, 28 Weeks Later, Jane Eyre) är hans motspelerska. Jag slås av att jag kopplar hennes namn till något och inser att hon är en av skådisarna som förekommer på bilder från inspelningen av Terrence Malicks kommande film, Knight of Cups.

Hon tillför mycket jordnära, vardaglig charm och kemin mellan henne och Badgley är verkligen suverän! Hennes karaktär är inte mycket mer än en fascinerad åskådare men hon är trots allt lätt att knyta band till. Jag blir dock nyfiken på att se henne agera ut mer än vad hon gör.

Tim Buckley 7

Jag gillar hur filmen visar glimtar från Tim Buckleys liv för att knyta ann till Jeffs liv i samma ålder och Tims frånvarande relation till sin son, men jag skulle vilja stifta mer bekantskap med skådespelaren Ben Rosenfields karaktärisering av honom då jag gillar de dramaögonblick jag faktiskt får.

Tims musik är dock ständigt närvarande – mestadels som bakgrundsmusik, även om jag där tycker att dom hade kunnat lyfta fram mer av den jazziga, experimentiella sidan istället för att fokusera på mer tydliga sånger och då låter Jeff Buckley bli den mer vågade artisten av dem.

Allt som allt är det en liten, rak och okomplicerad film men med en själ och kärlek till ämnet. Beundrare av endera far eller son Buckley och musikfilm i stort kommer få en mysig stund med mersmak tillsammans med Greetings from Tim Buckley!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Missa inte min bevakning av Peace & Love Film Festival 23-27 juni!

P&LFF FB Cover

Som ni kanske vet vid det här laget kommer jag att bevaka Peace & Love Film Festival 2013 som går av stapeln 23-27 juni. Jag kommer se i princip hela utbudet är det tänkt och därimellan försöka skriva om en del av det jag ser.

Bland en del annat hoppas jag att det blir några rader om Tim Buckley/Jeff Buckley-filmen Greetings from Tim Buckley, Elle Fanning-filmen Ginger & Rosa, franska självbiografin Youth //Jeunesse av dottern till franske storregissören Louis Malle (Vi ses igen barn, 1987) samt en och annan intressant kortfilmsrecension.

Utbudet på filmfestivalen är helt klart brett och intressant, med långfilmer och kortfilmer från hela världen samt midnattsvisningar av klassiker såsom Superman (1978), Bruce Lee-rullen Enter The Dragon (1973), Flashdance (1983) och workshops dessutom.

Det är Special Screenings, Competition Screenings, Midnight Screenings och Short Film Competition Screenings.

Vill ni veta mer om vad som visas föreslår jag att ni går in på deras hemsida, men kolla också gärna in deras festivaltrailer där man kan få en fin försmak av vad dom visar och vad jag kan komma att skriva om!