Genre: Drama, Självbiografi, Ungdomsskildring
Regi: Justine Malle
Manus: Justine Malle, Cécile Vargaftig
Längd: 72 min
Skådespelare: Esther Garrel, Didier Bezace, Émile Bertherat, Johannes Oliver Hamm
Jeunesse är en fransk självbiografi av filmskaparen Justine Malle – dotter till den kände franske regissören Louis Malle (Le Feu Follet, Atlantic City U.S.A, A Revoir les Enfants) som gick bort vid 63 års ålder 1995.
Filmen skildrar Juliette vid 20 års ålder när hon lever ett liv som vilken annan ung tjej som helst. Hon går i skolan och blir kär i en klasskamrat men vill inte ha något seriöst förhållande. Hennes respekterade filmregissör till far blir plötsligt svårt sjuk och förändras snabbt till det sämre, vilket blir väldigt svårt för Juliette att acceptera. Hon tvingas kämpa mellan hennes perfekta liv och vetskapen att hennes älskade far snart ska dö.
Inför visningen på Peace & Love Film Festival av filmen Jeunesse fastnade jag för handlingsbeskrivningen att filmens kvinnliga huvudkaraktär lever ett perfekt liv. Med ”perfekt” tolkar jag det som ett helt vanligt liv utan några särskilda bekymmer eller spektakulära händelser.
Det är inte ofta filmer dramatiseras med den idén då en publik ofta räknar med att film ska bjuda på något utöver det vanliga. En främling dyker upp. En sällsynt chans skymtas. En dröm blir till verklighet.
I den här filmen är det istället en vanlig ung kvinna som verkar vilja vara ensam mycket och inte vill känna sig bunden. Samtidigt vill hon utvecklas och uppleva saker. Hennes far blir sjuk och hennes vardag blir distraherad av en annan, tyngre vardag. Det är nog så intressant enligt mig och får inte underskattas!
Jeunesse är verkligen en självbiografisk historia. Justine Malle sade själv på en Q&A efter filmen att 90 procent av det vi ser i filmen har hänt på det viset. Hon distanserar dock sitt eget liv genom vissa markörer. Dels heter huvukaraktären ”Juliette” och inte Justine. Detsamma gäller även alla andra karaktärer i hennes liv. Fadern i filmen är en älskad, gammal regissör men han ser inte ut som Louis Malle.
Filmen utspelar sig inte ens i mitten av 90-talet utan i modern tid. Det sistnämnda fungerar lika bra ur budgetsynpunkt givetvis, men jag gillar ändå valen sammantaget för att hålla någon slags barriär mellan sitt eget liv och filmens skildring av det.
Filmen är också väldigt välgjord rent detaljmässigt och det märks att det finns hjärta bakom massor av ögonblick som inträffar i den (en scen innehållandes Bob Dylan-musik sitter kvar särskilt starkt). Jag förstår verkligen karaktären Juliette och allt är väldigt äkta.
Juliette är en stark kvinnlig karaktär som inte är intresserad av typmotiven för kvinnor på film. Hon vill inte sträva efter förhållanden, hon stirrar inte beundrande av underlägsenhet på hennes medmänniskor och hon är mest av allt intresserad av filosofi och att utvecklas snarare än kärlek och trygghet.
Justine Malle nämner dessutom på festivalens Q&A hur hon i verkligheten inte tror på begreppet fascination i studerandet av idoler vilket är en hel filosofi i sig. Jag älskar hur hennes personlighet och filmens version så pass tydligt speglar varandras ståndpunkter.
Utöver filmskaparen Justine Malles känsla för att berätta hennes historia så vill jag också särskilt hylla huvudrollsaktören Esther Garrel (Camille Redouble) då hon känns som klippt och skuren för karaktären i precis alla känslolägen.
Jag fastnar särskilt för hennes sätt att agera ut och gestikulera med hennes händer och armar, vilket jag verkligen kan koppla till en kreativ personlighet och särskilt förståeligt ifall denne har en regissör till förälder. Hon förstår verkligen sin karaktär, tänker jag gång på gång.
Regissören och förlagan Justine Malle ger en klockren förklaring till varför Garrel var klockren för rollen på filmens Q&A. Malle berättar att hon prövade flera skådisar för rollen men fastnade för Esther Garrel just för att hon visste hur Justine Malles skrivna repliker skulle sägas för att låta naturliga.
En självklarhet givetvis, men den underliggande förklaringen tror hon dock ligger i att Esther Garrels pappa också är en meriterad regissör så deras liv påminner om varandra. Pappan heter Philippe Garrel och har bland annat regisserat Velvet Underground-sångerskan Nico många gånger, så Esthers utåtagerande konstnärsrörelser får en högst nanturlig förklaring.
Scenerna i filmen då karaktären Juliette umgås med sin borttynande far är dessutom enormt rörande och fina, med en tragik som är närvarande för många av oss som förr eller senare kommer i kontakt med samma situation i våra liv. Det tär på känslorna att se hur far och dotter bägge är införstådda med faderns försämrade tillstånd.
Vill du se en välberättad och välagerad film om bördan av att se en närstående sakta försvinna, men minst lika mycket se en film om en kvinna på väg att bli vuxen och som visar det utan någon som helst överspelad filmdramatik, då är Jeunesse – internationellt kallad Youth, en film att kolla upp framöver! Justine Malle har skapat en suverän ungdomsskildring.
Fotnot: Prisutdelningen på Peace & Love Film Festival har precis avslutats och Jeunesse vann priset som ”Best Film”! Dessutom vann huvudrollsinnehavaren Esther Garrel priset som ”Best Talent” tack vare hennes skådespeleri, så jag kan inte säga annat än att juryn röstade helt rätt i dessa fall!
Filmen har just precis nu haft sin premiär i Frankrike – precis efter visningen på Peace & Love Film Festival, och jag är övertygad om att tongångarna kring Louis Malles dotter Justine Malle kommer vara mycket goda för med den här filmen kan hon stå helt på sina egna meriter.
Peace & Love Film Festival är inne på sin andra dag och det innebär ett antal recensioner av dalafestivalens 50 filmer. Festivalen har expanderat en hel del detta tredje år (med mig som festivalbloggare för andra året i rad) och innehåller nu – utöver specialfilmsektionen, kortfilmsektionen och tävlingsfilmsektionen även en barnfilmsektion och en dokumentärsektion.
Absurd Cinema 