Etikettarkiv: Feminism

Bechdel-test och A-märkta recensioner – vad ska det vara bra för?

Frances Ha

I mina senaste recensioner har jag börjat testa att avsluta med en A-märkning av filmen och en feministisk kommentar, eller så kallad slutnot. A-märkning är något som uppmärksammats den senaste månaden då den togs fram för att diverse kvalitetsbiografer ville börja uppmärksamma sin biopublik om jämställdhet i film, då kvinnor sällan får lika mycket utrymme i film som män.

Bechdel-A-markt

A-märkningen fungerar som så att det är en godkännandestämpel (så kallad ”Aproved”) att filmen i fråga uppfyller det intressanta Bechdel-testets krav. Det här är inga nyheter för flera, men jag kommer ändå gå igenom Bechdel-testets principer då ingen ska hamna utanför båten i fortsättningen;

  1. Filmen ska innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn
  2. Kvinnorna ska någon gång i filmen tala med varandra.
  3. Det kvinnorn talar om ska inte handla om män.

Kravet är väldigt enkelt och försiktigt kan man tycka. Trots det misslyckas filmerna vi ser och älskar detta gång på gång.

Bechdel-A-märkt2

Några populära exempel;

  • Ingen av dom tre Star Wars-filmerna i originaltrilogin klarar Bechdel-testet.
  • Ingen av filmerna i Sagan om Ringen-trilogin heller.
  • Ingen av filmerna i Pirates of the Caribbean-trilogin heller.
  • Inte någon i Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi heller.
  • Endast en enda av dom åtta Harry Potter-filmerna klarar testet.
  • Avatar klarar det inte.
  • Avengers klarar det inte.

Dom filmer flest lägger pengar på att se klarar i princip aldrig testet, med andra ord. 

Sidan Feministfrequency.com förklarar testet ganska kort och koncist i det här klippet och ger exempel på ännu fler filmer, för dig som inte orkar läsa…

Vill du få en uppdaterad koll hur pass aktuella filmer och bakåt i tiden klarar det här testet så rekommenderar jag också att du slår en kik på Bechdeltest.com. Enligt den samlade statistiken på sidan är det endast drygt hälften (55.91%) av deras 4570 registrerade filmer som klarar alla kraven i testet. Statistiken visar också att det börjat arta sig mer och mer särskilt från och med 80-talet men då har den positiva förändringen trots det endast varit marginell.

Skulle vi göra ett omvänt test, där kravet är att en film ska innehålla två män med namn som ska prata med varandra om något annat än kvinnor så vet vi att väldigt få filmer ligger risigt till.

Vad testet är till för är inte i första hand att godkänna ifall en film är jämställd eller inte, för både filmer med fina feministiska kvaliteter kan misslyckas i testet och ojämställda skräckexempel kan klara testet galant. En fantastisk film kan misslyckas i testet och en värdelös film kan klara det.

Vissa filmer kan exempelvis innehålla endast en enda kvinna och ändå vara både en stark film och en stark feministisk film. Vissa filmer kan också innehålla kvinnliga karaktärer som nödvändigtvis aldrig varken nämns vid namn eller ens har ett namn. För övrigt räknar åtminstone jag även in karaktärers namn som återfinns i eftertexterna när jag avgör ifall kvinnliga karaktärer har ett namn eller inte.

heathers2

Testet är alltså ingen kvalitetsstämpel för filmen i fråga, men själva testets kvalitet ligger i att göra oss mer uppmärksamma på kvinnans roll i filmerna vi ser och att en sådan i allmänhet simpel regel som Bechdel-testet faktiskt sällan uppfylls är en utmärkt utgångspunkt för en desto längre reflektion och diskussion. 

Robbie Collin – filmkritiker på brittiska The Guardian, kritiserade nyligen idén med Bechdel-testet och dom svenska biografer som tillämpat testet på sitt filmutbud. Hans krönika börjar skeptiskt för att sedan bli något mer eftertänksamt och slutar i någon slags kluven Nilen-delta skulle jag vilja påstå. Han tycker att testet är skadligt och inte behövs, men han kan se hur det – som jag påpekade, väcker diskussion.

Han missar dock att testet inte är en kvalitetsstämpel så många kritiserar det för att vara och att. Hans påstående att; ”if the numbers are no good to start with, then you can’t extract anything of worth from them, no matter how far you zoom out” är ignorant och fel.

Detta just eftersom Bechdel-testet – näst efter att vara en utmärkt startpunkt för en jämställdhetsdiskussion kring film, också fungerar som bäst just när man ”zoomar ut” det och ser statistiken mindre kvalitativt. Testet är i sig kvantitativt och läses det av genom en större omfattning filmer blir det desto mer relevant.

leonbdcap7_original

Min input i fenomenet med A-märkning består därför i att ta vara på dom två kvaliteter Bechdel-testet framför allt besitter – den kvantitativa överblicken och den kvalitativa reflektionen.

Jag uppmärksammar om filmerna jag recenserar klarar eller ”failar” i Bechdel-testet i slutet av varje recension. I slutet av varje månad (eller med jämna mellanrum ifall recensionsflödet håller samma låga nivå som det brukar på min blogg) så samlar jag ihop statistiken för dom filmer jag recenserat och ser vad fördelningen blir enligt Bechdel-testets grunder.

Den kvalitativa biten består i att jag även kommenterar filmens feministiska kvaliteter i några meningar, utifrån hur jag personligen upplevt närvaron eller frånvaron av den i filmen. Vad fyller kvinnan för roll i filmen? Hur porträtteras hon? Hur är kvinnan i förhållande till männen?

Ingenting storslaget, men förhoppningsvis kan det tillföra någon slags reflektion både hos mig och hos dig som läst min recension och har sett filmen, ska se filmen eller överväger ifall du ska se filmen.

Här hittar du för övrigt förra årets inlägg där jag skrev om hur kvinnan skildras på film och reflekterade över vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. I somras spann jag vidare på den tråden när jag i Filmspanarnas temamånad om kvinnlighet flummade till och skrev om en hel massa kring ämnet. Läs om ni vill och följ framför allt länkarna i första inlägget!

Spring Breakers (2013)

spring-breakers-poster-1Genre: Drama, Äventyr, Satir
Regi: Harmony Korine
Manus: Harmony Korine
Längd: 94 min
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine, Gucci Mane, Heather Morris, Ash Lendzion, Emma Holzer, Josh Randall, Travis Duncan, Sidney Sewell, Thurman Sewell

Brit, Candy, Cotty och Faith drömmer om att åka på ”Spring Break”, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka, men dom har inte råd. Tre av dem bestämmer sig för att råna en restaurang för att finansiera resan och snart är de på väg till Florida för att festa loss.

Efter att ha väntat på Spring Breakers i nästan ett år så satt jag äntligen i biosalongen för att se filmen. Min pilgrimsresa till Stockholms biografutbud blev av så att jag kunde se den efter att i månader ha haft filmens trailers ”ON REPEAT. Constant y’all”!

Filmen skulle från början inte visas på svenska biografer, men tack vare ett tryck från den underliga kombinationen av Harmony Korine-fans (där jag själv står), Vanessa Hudgens-fans och Selena Gomez-fans så ändrade sig SF och lyfte upp filmen på biograferna då dom märkte att det fanns ett intresse för detta amerikanska independentspektakel.

I den förvånansvärt fyllda salongen sitter jag tillsammans med ungdomar – mestadels tjejgäng, som precis måste ha fyllt 15 år eller nåt. Flera par – turturduvor som man brukar kalla det, håller om varandra i biografmörkret. Skratt och fnitter gör det till en märklig men väldigt passande inramning.

1

För är det något Spring Breakers är så är det en märklig upplevelse. Vissa har sett Spring Breakers som sexistisk och kvinnoobjektifierande med tama försök till feministiska intentioner, medan andra lyfter upp den som en suverän film ur feministisk synpunkt. Vad jag ställer mig i den debatten blir du förhoppningsvis klarare på längre ner i min text.

Filmskaparen bakom filmen – auteuren och personlige favoriten Harmony Korine, har gjort sig känd som den amerikanska independentfilmens ”L’enfant terrible”. Slår vi upp ordet i Oxford English Dictionary står det enligt följande;

L’enfant terrible (”terrible child”, also spelled enfant terrible); A child who embarrasses his elders by untimely remarks; transf. a person who compromises his associates or his party by unorthodox or ill-considered speech or behaviour; loosely, one who acts unconventionally.

3

Med filmer som Kids (1995), Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och Trash Humpers (2009) har Harmony Korine verkligen gjort skäl för den beskrivningen av honom. Han har ett intresse för att skildra det amerikanska samhällets lortiga baksida, där det negativa lyser upp på ett skygglappslöst sätt men där även det vackra i det negativa skymtas.

Hans förebild är Terrence Malick och liksom honom använder Korine ett poetiskt, okronologiskt och meditativt berättande, fast med ett betyligt mer ”in your face” provokativt innehåll. Korine har själv beskrivit sitt berättarsätt som upplevelsen av att bläddra i ett fotoalbum. Hur varje bild i sig har någonting att berätta men där bilderna i följd och sammantaget inte nödvändigtvis behöver höra ihop enligt logisk eller kronologisk följd. Jag älskar den tanken.

”After 100 years, films should be getting really complicated. The novel has been reborn about 400 times, but it’s like cinema is stuck in the birth canal.”Harmony Korine

Spring Breakers är dock – jämfört med Korines tidigare filmer, en ganska kommersiell och lättsedd film. Nog för att den hyperventilerar i gälla färger, fruktansvärt snyggt guerillafoto och hysteriskt kreativt berättande, men Korine riktar ändå mycket medvetet sitt verk lite mer till den mer utmejslade målgrupp som kommer se filmen. Soundtracket består av Skrillex dubstep (inget kunde varit mer passande) och djupa toner från Cliff Martinez (Traffic, Drive, Contagion).

9

För första gången använder han sig av publicitetslockande namn i form av ”Disney-teen”-vågens Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Selena Gomez (Wizards on Waverly Place, Project Princess Protection, Justin Biebers ex) och Ashley Benson (Days of Our Lives, Eastwick, Pretty Little Liars). Dessa tre är – tillsammans med hans fru, Rachel Korine (Mister Lonely), det unga tjejgänget som filmens handling följer.

Tillsammans sticker dom till Girls Gone Wild-kulturens mecka – Florida under den amerikanska skolföretelsen ”Spring Break”. Väl där träffar de på gangstern/rapparen Alien, spelad av den ohyggligt extremt mångsidige skådespelaren James Franco (Spider-Man-trilogin, Howl, Pineapple Express).

Karaktären ”Alien” är inspirerad av flertalet saker såsom hiphop-kulturen i stort, gangsta-kulturen, douchebag-kulturen, beach stoner-kulturen men mer personligen av den osignade underground-rapparen Dangeruss och även rapparen och MTV/Vice-fenomenet Riff Raff (även om Franco själv hävdar att hans skådespeleri är inspirerat av Dangeruss framför allt så är den sistnämnda en inspiration från Harmony Korines sida på manusstadiet).

4

James Franco gör en storstilad och absurd rolltolkning och jag hävdar bestämt att det här är hans bästa skådespeleri i karriären, möjligtvis tillsammans med rollen som James Dean (2001). Filmens andra utstickare är för mig Selena Gomez insats och karaktär, med det talande namnet ”Faith”.

Jag har på flera håll hört hur folk ifrågasätter Faiths funktion i filmen, vilket för mig är konstig kritik då jag tycker att hennes funktion är viktig och uppenbar. Hon är filmens samvete. Hon är kluven, naiv och ung i hennes agerande. Hon är kristen, vilket ger några väldigt intressanta aspekter och läskigt underhållande scener med sina gelikar.

”I’m starting to think this is the most spiritual place I’ve ever been.” – från Spring Breakers

Men framför allt är hon den som både ser det underbara och det skrämmande i det hon och hennes vänner står inför och visar samtidigt hur pass olika det går att se på hela situationen. Filmens Terrence Malick-doftande moment då hennes berättarröst reflekterar över det som händer är ljuvliga och med ett passande mörker som nog inte alla verkar ta till sig.

5

Tack vare hennes tro undviker hon att falla i nihilistiska mönster, men samtidigt får hennes tro ”Spring Break”-nihilismens ideologi att framstå som betydelsefull.

Det här är för mig filmens bästa ögonblick och tillfällen då Korine vidrör Malicks poetiska nivåer! Det är också i filmens kusliga och frikostiga poesi kring ”unga tjejer på farliga äventyr”-intrig som filmen är riktigt intressant, för filmen är – precis som Mister Lonely, mer en färgsprutande saga än en verklighetsskildring. I den sistnämnda hoppar ju nunnor från flygplan och överlever – bara en sådan sak.

Medan jag ser Brit, Candy, Cotty och Faiths öden drar jag svävande paralleller till The Wizard of Oz (1939) med temat att låta flickor fly till ett färgsprakande land och otydliga referenser till häxor, kungariken, skatter och Yellow Brick Road svischar förbi mina ög0n och mitt medvetande. Teorin jag har är väl inte ogrundad ändå? Visst syns ”den röda tegelvägen” till i filmen, på sitt eget vis?

6

Vilket ”lämpligt” sammanträffande att James Franco samtidigt som Spring Breakers gick upp på biograferna i USA också var aktuell med Oz the Great and Powerful (2013).

”I’m Alien. My real name is Al, but truth be told, I’m not from this planet.” – från Spring Breakers

Partyveckan i Florida kan ses som himmelriket eller den undergångslurande slutdestinationen från Apocalypse Now (1979) beroende på hur du vill se det. Oftast känns det som en härligt obekväm symbios mellan just dessa platser. Himmel som krockar med helvete. Som när jag på Naturhistoriska Museet som liten fick lägga handflatan på en platta som var både varm och kall samtidigt – det blev en obekväm, sällsam känsla.

Spring Breakers är destruktiv meditation och jag vill inte att det ska ta slut. Jag fascineras av den som jag fascineras av den tudelade känslan på den där plattan.

8

Härifrån följer SPOILERS fram till recensionens slut!!

Dels visar Harmony Korine det sjuka, förvridna och extrema som den amerikanska ungdomstraditionen ”Spring Break” är. Filmen skildrar detta med pompa och ståt, som en parfymdoftande motpol till det destruktiva som det rent konkret är. Kvinnor blir till lockbete i en ”Sodom och Gomorra”-häxkittel.

Sedan ger kvinnorna igen och tar tillbaka sitt förlorade paradis på ett sagolikt, våldsglorifierande sätt. Jämförelser med den vite mannen Quentin Tarantinos ”revenge of the slave”-film Django Unchained (2012) kan lätt dras, där det här istället är en man – Harmony Korine, som gör en ”revenge of the woman”-film.

Detta argument ska dock inte ta allt för stort utrymme i analysen av Spring Breakers, då jag i första hand inte ser det som någon feministisk film. Jag ser det snarare som Harmony Korines film om sin fascination för ungdomsspektaklet ”Spring Break”, som han exploaterar och sedan tar död på genom spektakulära former.

7

För Spring Breakers är en tänkvärd men framför allt spektakulär exploitationfilm. Korine använder ”revenge”-temat som ren inspirationskälla för att snarare utforska det fascinerande ämnet och landskapet som filmen rör sig i.

”I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all! I got Escape! Calvin Klein Escape! Mix it up with Calvin Klein Be. Smell nice? I SMELL NICE!” – från Spring Breakers

När Tarantino gjorde Inglourious Basterds (2009) var ”judarnas revansch mot nazismen” endast fröet som odlade en skog av färgrikt innehåll som träffar både kors och tvärs. När han gjorde Django Unchained var ”de svartas revansch mot slavägarna” exakt samma sak – en inspirationskälla för en mycket bredare karta.

Spring Breakers är – på ett plan, kvinnors revansch mot den nihilistiskt vidriga, objektifierade, drogromantiserade och sexförnedande kulturen som odlas bland unga tjejer och killar i bland annat Floridas ”Spring Break”-marker.

10

Destruktiv meditation med en upplyftande men fortfarande lika destruktiv pay-off. Som ett krig; det är trevligt att vara på den vinnande sidan, men med den minsta reflektion är det trevliga i situationen inte så värst trevligt egentligen.

Jag kan verkligen instämma i det bloggen Feed Me Films poängterar, vilket är en text alla bör läsa i sin helhet för att vidga vyerna kring filmen.

Spring Breakers är inte en feministisk film lika mycket som det är en film om feminism och hur vi tolkar den. Spring Breakers tvingar (om nu tittaren känner för att tänka så) tittaren att värdera, ifrågasätta och omvärdera vad som egentligen är feministisk film!

Är kvinnors hämnd feminism? Är kvinnor som tar kontroll feminism? Är kvinnor som vänder makten mot dem till sin egen fördel feminism? Är kontroll över sin sexuella roll feminism? Är kvinnor i bikini feminism? Är kvinnor med vapen feminism?

2

”Cinema sustains life. It captures death in its progress.”Harmony Korine

Om Harmony Korine är smart och beräknande medveten med hur han vill påverka den här debatten kan jag inte lova, men med hans tidigare filmiska intentioner, hans livsåskådning och mina föraningar om den här filmen i bakhuvudet så tycker jag att han visar det och lyckas – med dessa tankebanor i bakhuvudet, få oss att tänka till i den här debatten på ett mycket intressant sätt.

Som Robert Duvalls karaktär i Apocalypse Now njuter av doften från napalm då det luftar som seger, så njuter jag av Spring Breakers som film då det luktar effektfull provokation som öppnar för reflektion. För det är reflektionen som behövs i första hand, inte revanschen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

Kan en svag kvinna vara en stark kvinnlig filmkaraktär?

Tema-Kvinnan-pa-Film

Den Internationella Kvinnodagen går mot sitt slut. En dag som är till för att uppmärksamma kvinnorna och flickorna i världen, eftersom deras ställning sällan varit och – fortfarande sällan är, på samma villkor som för männen och pojkarna i samma värld.

Visst är det synd att det ska behöva inrättas en dag på året för att vissa ska ta steg framåt för en mer jämlik värld, men hellre en dag då alla kan enas för kvinnors rätt och vissa reagerar, än 365 dagar på året då många fler reagerar men få förändringar sker.

Jag kände att jag ville ta denna dag till mitt förfogande för att dela med mig av några mycket intressanta och tänkvärda artiklar om kvinnliga karaktärer på film.

Tema Kvinna Pulp-Fiction-uma-thurman-5876887-1280-800

Artiklarna är hämtade från olika källor och årtal, men jag har i flera år reflekterat kring vad dom tar upp och velat dela med mig till alla som liksom jag känner att kvinnans roll på film alltför ofta är underanvänd, åsidosatt, endimensionell och skriven efter ”den manliga manualen”.

De manliga karaktärerna prioriteras och skildras betydligt mer färgrikt, just eftersom traditionen inom film varit att filmerna skrivits av män och för männens skull.

Det har därför – särskilt eftersom kvinnans roll ”i verkligheten” har normkritiserats från generation till generation, funnits olika tillvägagångsätt att skildra starka kvinnokaraktärer på film.

(Quvenzhané Wallis), (Amber Henry), (Jonshel Alexander), (Kaliana Brower)

Det intressanta är dock att det givetvis inte finns någon enkel formel för vad som är en ”stark, kvinnlig karaktär”. Är hon stark fysiskt? Eller är hon mentalt stark? Hon kanske är både och? Eller är en stark fru, en stark mamma eller en ”manlig kvinna” också en stark kvinna?

Kan en stark, kvinnlig filmkaraktär undvika att vara manlig, mamma, fru, älskarinna, fysiskt stark och mentalt stark men ändå vara en stark, kvinnlig karaktär? Handlar allt om offerrollens vara eller icke vara?

Om vi reflekterar kring saken – med de tre artikellänkarna som komplement och reflektivt bränsle, är jag övertygad om att alla kommer att ha lärt sig något de inte redan visste om kvinnans roll på film och dessutom ha ett enkelt svar, ett komplicerat svar eller inget svar alls på mitt eget inläggs frågeställning.

Tema Kvinna 8IeSjhaQ6HNeRB7U1NAH21dD3Rr

Sträva inte alltid efter svar utan tillåt dig att sväva iväg i reflektion och du kommer utveckla din syn på allt du ser och inte ser. Till alla som ser män och kvinnor på ett sätt och är nöjd med det; Bra, du har tänkt! Men sluta inte där som om du har hittat det slutliga svaret.

Med allt detta Coelho-aktiga raljerande avklarat för alla trångsynta, inskränkta, tveksamma, osäkra, förlikade, bittra, självsäkra, revolterande, arga och glada människor (och även alla ni andra) så hoppas jag att ni orkar gräva er ner i de desto imer intressanta artiklarna, fundera och förhoppningsvis se kvinnliga karaktärer på film på ett mer reflektivt och i slutändan konstruktivt sätt!

Och saknar ni det som ni anser är en stark, kvinnlig filmkaraktär så uppmuntrar jag verkligen till att skapa den själva, oavsett hur svag den är.

Tema Kvinna premios-critica-chicago-2012-L-oX_edp

Jag uppmanar också till diskussion kring det som artiklarna tar upp!

Är exempelvis Megan Foxs karaktär i Transformers en stark, kvinnlig karaktär på något sätt? Är Ripley i Alien-filmerna den ultimata, starka kvinnokaraktären på film? Är den kanske största svagheten med starka kvinnokaraktärer på film just faktumet att de inte tillåts vara svaga? Vilken är den bästa, kvinnliga karaktären som inte skildras utifrån en offerroll?

Skriv! Eller tänk åtminstone. Det är det minsta jag kan begära…

Why Strong Female Characters are Bad for Women (från http://www.overthinkingit.com)

Female Character Flowchart (från http://www.overthinkingit.com)

Common Issues with Strong Female Characters (från gruppen Female Ass-Kickershttp://www.fanpop.com)

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

I-Backspegeln

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Girls 2f97ebqfhmblbeff

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

girls-tv-series-image-1

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

girls-season-2-episode-1-lena-dunham

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

a_4x-horizontal

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”

I spåkulan: Spring Breakers (2012)

Brit, Candy, Cotty och Faith är bästa vänner sedan den tidiga skoltiden. Nu går de på ett trist college, hungriga på äventyr. De triggar varandra att spara ihop pengar till årets ”spring break” (vårlov) – tiden då festsäsongen tar ordentlig avstamp. De får oväntad hjälp av en rappare som går under namnet ”Alien”, som lovar dem att göra årets spring break till något utöver det vanliga… Frågan är dock hur långt de vågar gå för att fixa pengarna som ska ge dem deras livs upplevelse?

Den uppseendeväckande independentfilmkungen Harmony Korine är tillbaka. Mannen som skrivit filmer som Kids (1995) och Ken Park (2002) samt skrivit och regisserat filmer som Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och senast i långfilmsväg, Trash Humpers (2009), skapar nya rubriker när han regisserar Disneys före detta tonårselit som ett gäng ungdomsligister som bara vill sätta lite snurr på tillvaron – Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Ashley Benson (Våra bästa år, Pretty Little Liars), Selena Gomez (Magi på Waverly Place, Monte Carlo, Justin Biebers flickvän) samt sin fru Rachel Korine (Mister Lonely, Trash Humpers, The Fourth Dimension).

Till sin hjälp har de den ”mäktiga”, skruvade wiggern ”Alien”, spelad av oscarsnominerade mångsysslaren och numera kameleonten James Franco (Spider-man, Pineapple Express, 127 Hours). Killen har nog med råge valt sin karriärs mest intressanta roll, då han verkar gå all-in i förvandlingen att efterlikna vad som vid första tanken ser ut att vara Kevin ”K-Fed” Federline, men som i själva verket är en tolkning av rapparen/skandalfenomenet Riff Raff, som var den person som först tillfrågades för rollen men som tackade nej. Franco ser dock ut att fylla hans skor galant.

Rapparen Gucci Mane har också en stor skådespelarroll i filmen. En brottsbetyngd man som för övrigt har en av de mer kreativa wikipedia-beskrivningarna på sitt konto; ”While eating some delicous human flesh, Gucci was sentenced to -12 days of jailtime. He soon escaped, using only his newest album ”JailTime Chicken” to dig his way out. Gucci Mane’s current whereabouts are currently unknown”.

Dubstep-stjärnan Skrillex och den hyllade, ”electrosynthade” filmkompositören Cliff Martinez (Lincoln Lawyer, Contagion, Drive) gör filmmusiken tillsammans och Randall Poster – känd för sina musiksamarbeten med Wes Anderson, Martin Scorsese och en hel del musiktyngda filmer av både independent- och storbudgetkaraktär, är Spring Breakers musikanordnare. En av filmbranschens mest inflytelserika personer och nyckeln till att Wes Andersons filmer låter som de låter, bland annat.

Miljardärsarvtagerskan Megan Ellisons (kvinnan som räddade Paul Thomas Andersons kommande The Master, bland annat) Annapurna Pictures har köpt rättigheterna för amerikansk distribution i och med visningen nyligen på Venedigs filmfestival. Där hade filmen världspremiär och förbryllade majoriteten av besökarna. Tongångarna var både att Spring Breakers var provokativ samhällssatir med flera budskap, överdriven exploatering och snäppet värre än förra årets partyöverdos, Project X (2011). Mer går att läsa här.

Med Harmony Korines experimentiella filmstil som mått är Spring Breakers definitivt hans mest kommersiella film hittills. Det säger dock mer om honom än om filmen.

Filmens stärnor – Selena Gomez och Vanessa Hudgens framför allt, har väckt stora rubriker då de går från oskyldiga, barnanpassade filmer till att göra lättklädd provokationsfilm med naket, sex, droger och festande som spårar ur. Föräldrar har anledning att vara oroliga för att deras barn ska uppmuntras av karaktärernas agerande och Selena Gomez har riktat blickarna mot sina yngre fans för att avråda dem att se filmen.

För High School Musical-Hudgens är det här bara en i raden av filmroller som hon på senaste året tagit med det uppenbara målet att tvätta av sig stämpeln som helylletjej och istället utmana en äldre, mer ”artsy” publik med krävande roller. I Sucker Punch (2011) spelade hon fängslad go-go-dansös, i Frozen Ground (2012) är hon en försvunnen strippa, i Gimme Shelter är hon missbrukande uteliggare och i Machete Kills (2013) är hon med stor sannolikhet någonting uppseendeväckande.

Harmony Korines Spring Breakers jämförs med Oliver Stones/Quentin Tarantinos Natural Born Killers (1996) och Drive (2011) i händerna på mjukporrlegenden Russ Meyer, men min känsla är att filmens största provokation är hur lättsamt den skildrar karaktärernas ställningstagande och hur den snarare uppmuntrar livet som Alien och hans vänner vill leva, snarare än varnar ungdomar för det. Vilken sida jag själv ställer mig på återstår att se, för hittills har inte ens en trailer kommit – dock två korta klipp:

Frågan jag ställer mig är ifall filmen är mörk samt satirisk nog (det verkar råda tydligt delade meningar om det) och om upplägget kan rättfärdigas ur en feministisk synvinkel, eller om det är 2012 års Sucker Punch (där Vanessa Hudgens också medverkade) där lättklädda tonårsbrudar flirtar med publiken och tar till hårdkokt våld och ”larger than life”-beteende som ”ursäkt” för att visst ha ett ”feministiskt motiv” till summan av kardemumman.

En film som lika gärna kan bli topp som flopp för min del, men att det kommer snackas mer om filmen är ett som är säkert – oavsett ifall snacket kommer ifrån samhällskritiska filmälskare eller fjortisar som vill kommentera vem som är vackrast, modigast och mest värdig av Selena, Vanessa eller Ashley.

Förhoppningsvis når den Sverige i och med Stockholm Filmfestival i november, men annars får nog den svenska biopubliken räkna med att se den runt mars nästa år.