Etikettarkiv: Farväl Falkenberg

Tema omstart: Svensk film efter Bergman

filmspanarnaÅrets sista filmspanartema är ”Omstart” – ett mycket aktuellt tema. Året går mot sitt slut och det är dags att börja om på ny kula, om det så handlar om livsavgörande förändringar eller bara att hänga upp den nya årskalendern och fortsätta harva på den åker vi motiverat våra liv åt att skörda.

Personligen tänkte jag fly bort från mitt personliga liv för att istället berätta lite om resultatet av en större, mer långtgående omstart som drabbat svensk film de senaste decennierna. Jag talar om tomrummet efter Ingmar Bergmans filmskapande som svensk film har fått bearbeta vare sig vi vill det eller inte.

seventhseal

För 30 år sedan – 1982, gjorde Sveriges störste och en av världens mest framgångsrika filmskapare någonsin sin sista film, avsedd för biografer. Produktionen hette Fanny & Alexander och var Ingmar Bergmans farväl till filmmediet efter en karriär som dessförinnan utmynnat i ikoniska klassiker som Det Sjunde Inseglet (1956), Smultronstället (1957), Såsom i en Spegel (1960), Nattvardsgästerna (1963), Persona (1966), Viskningar och Rop (1973) och Höstsonaten (1977) – för att nämna några.

Nästa år är det också 10 år sedan Ingmar Bergman pensionerade sig från registolen för gott, i och med hans farväl med TV-produktionen Saraband (2003). Dessutom är det i år fem år sedan han lämnade jordelivet för gott då han avled, 89 år gammal, 2007.

Ingmar Bergmans ande vakar dock över filmvärlden på många sätt och i högsta grad. Avtrycket han satt på svensk film är så omfattande att det är svårt att ta in. Svensk film definieras utomlands av Bergman och hans påverkan på svensk film har varit så stor att blotta nämnandet av hans namn i ett annat filmsammanhang än hans eget kan orsaka både gåshud och avsky hos det svenska folket.

Att förknippas med hans demonregi, hans nakna berättande, hans uppgörelser med religionen, hans rädsla för döden och hans omtalade ångest kan både ses som en jättetung komplimang och en jättetung sten – allt beroende på ens inställning till karln’.

saraband-2003-tou-01-g

Tomrummet efter Bergman inom svensk film går inte att fylla av alldeles för många anledningar. Han var en auteur – en enväldig demonregissör, med en produktionsflitighet som få och med det svenska dramatiserandet i ett auktoritärt järngrepp. Skor som är omöjliga och på många sätt ogynnande att fylla. Kvaliteten på svensk film ses med helt andra ögon utomlands på grund av hans legendariska avtryck, men vi svenskar försöker själva många gånger göra vårt bästa för att tvätta bort den bergmanska svärtan och fylla hans tomrum med egna, personliga skildringar.

Trots att jag inte längre tycker att det alls är särskilt modigt att distansera sig till Bergman utan mest andas halvhjärtat janteställningstagande, så är det ändå ett ganska sunt ställningstagande för att ta svensk film vidare efter en så pass tung epok som Bergman-epoken ofrånkomligen är. För att starta om och utforska ny mark krävs det att man vänder blicken framåt och lämnar bagaget bakom sig.

Därför vill jag fokusera lite på de svenska filmskapare som tillsammans gett svensk film nya sidor efter Bergmans avsked, som kommit fram ur hans aska med deras alldeles egna, personliga stil. Filmskapare som skriver och regisserar sina filmer själva och som har auteuriska drag. Filmskapare som sätter internationella avtryck och som gjort minst tre omtalade långfilmer, värdiga att axla Bergmans börda med egna krafter.

5. Jesper GanslandtJesper Ganslandt
Aktiv sedan 2006.

Han slog igenom med debutfilmen Farväl Falkenberg (2006), som är en originellt skildrad film om ångesten över att falla in i det meningslösa vuxenlivet. Han följde upp denna suveräna poesifilm med Apan (2009), där han istället skildrade en pappa som efter en dålig dag på jobbet börjar ana att något allvarligt har hänt hans familj och han tvingas ta reda på mer och mer, i takt med att ”elefanten i rummet” blir större och större.

I år kom hans tredje film – Blondie (2012) som jag inte har sett ännu, men som har fått ganska blandad kritik. Den handlar om tre väldigt olika systrar som efter en lång tids frånvaro och tre skilda liv återvänder hem till sin mor på landet då hon arrangerar en stor födelsedagsfest.

Ganslandt1

Hans tre långfilmer är alla ganska olika varandra, men samtidigt handlar all i någon mån om rotandet i familjefenomenet. Ganslandt hyser stor förkärlek för en starka, visuella drag och att spela in på med en väldigt genuin verklighetskänsla fast med ett stilistiskt filter över.

I den senaste filmen går det dessutom enkelt att dra paralleller till just Ingmar Bergman i upplägget och faktum är att Ganslandt kämpade för att få filmatisera den halvfiktiva romanen Regissören (av Alexander Ahndoril), som bygger på sekvenser ur Ingmar Bergmans liv. Den filmen blåstes dock av trots att manuset var klart.

Jag är dock spänd på vad Ganslandt kommer hitta på i framtiden, för det känns som om han tar väldigt medvetna, konstnärliga beslut när han gör sina filmer och det är något som behövs i svensk film.

4. Jan Troell???????????????????????????????
Aktiv sedan 1960.

Egentligen samtida med Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mai Zetterling och de andra svenska filmskapargiganterna från 90-talet, men Jan Troell måste finnas med då han, till skillnad från sina äldre kollegor både har överlevt och fortsatt göra fantastiska filmer med en inspiration som motsvarar en sprudlande, ung upptäcktsresandes sinne. Imponerande av en man som idag är nästan 82 år gammal!

Sedan 80-talets början har han följt upp klassiker som Här Har Du Ditt Liv (1966) Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) med den experimentiella, poetiska dokumentären Sagolandet (1988), den drömskt vackra och brutala mördarskildringen Il Capitano (1991) och det rörande porträttet Maria Larssons Eviga Ögonblick (2008), framför allt.

Troell3

Inte nog med att han författar och regisserar sina filmer så är han framför allt en mästare på foto och att fånga det visuella i berättelser. Alla vardagliga ting kan bli stor poesi i hans ögon och hans personliga uttryck har fångat en filmintresserad såväl som poesiintresserad publik världen över. Han skulle kunna beskrivas som ”en svensk Terrence Malick”, men han behöver inte jämföras med någon.

I höstas belönades han på Stockholms Filmfestival för sin filmiska livsgärning och jag satt i publiken när den blyge, lugne och eftertänksamme gamle mannen med det så unga sinnet tog emot priset med en värme som smittade av sig på alla i publiken och som går igen i samtliga av hans filmer. Definitivt en av Sveriges få, stora auteurer!

3. Ruben ÖstlundRubenOstlund1
Aktiv sedan 2001.

Göteborgshemmahörande Ruben Östlund har på några år etablerat sig som svensk filmhistorias smartaste samhällskildrare genom hans tre långfilmer Gitarrmongot (2004), De Ofrivilliga (2008) och Play (2011). Filmer som tar upp aktuella, väldigt svenska mentaliteter och svagheter, men som faktiskt är rent världsomfattande och det har bland annat förärat honom en internationell respekt på prestigefyllda filmgalor som Cannesfestivalen.

Ruben Östlund har inspirerats av verklighetens skådespel och Roy Andersson-filosofi, med dokumentärt ”flugan-på-väggen”-berättande som innebär ett på håll betraktande foto med statiska bilder som ramar in ett ofta större område och försätter tittaren i en oflybar roll som ”den där som tittar på den färskräckliga situationen men inte gör något”.

Det finns inga kortfattade formuleringar som kan beskriva alla rätt som Östlund gör i sitt slående skildrande av den svenska verkligheten, men en gyllene beståndsdel är att Östlund besitter Sveriges överlägset bästa personregi då han får vanliga amatörskådespelare att agera autentiskt och får alldagliga såväl som obekväma situationer att spelas helt och hållet naturligt.

RubenOstlund2

En annan gyllene beståndsdel är hans orädsla för vad han väljer att skildra. I senaste filmen, Play, så utmanar filmen publiken att omvärdera deras syn på främlingsfientlighet och rasism så pass träffande att det är lätt att bli helt paff.

Jag vet inte hur många fler briljanta filmer Ruben Östlund har i sig, men så länge det finns debattstoff om hur människor i samhället agerar i undertryckta situationer så lär det finnas mängder med filmmaterial han kan väva samman till fantastiska, kontruktiva och jätteviktiga filmer!

2. Roy AnderssonRoyAndersson1
Aktiv sedan 1967.

Roy Andersson är en till, väldigt erfaren filmskapare som slog igenom med dunder och brak internationellt för nästan ett halvsekel sedan – i hans fall redan i början på 70-talet, med det sällsamma mästerverket En Kärlekshistoria (1970).

Inspirerad av den tjeckiska filmscenen och europeisk samhällsfilm skildrade han klyftan mellan ungdomens rena livsglädje och de vuxnas gråa arbetartillvaro. Den fantastiska kräfskivescenen och ”talet” i filmen är ett av mina personliga favoritögonblick inom film, någonsin. Roy Andersson träffar någon slags kärna på ett sällan skådat sätt och det är en av de mest imponerande regidebuterna i filmhistorien.

Han följde upp denna flera år senare med den betydligt mer egendomligt utmanande Giliap (1975). En film som fick kalla handen av publik och finansiärer, vilket gjorde att Roy Andersson gav upp långfilmskarriären för att göra stiliga, prisbelönta reklamfilmer och finansiera sina egna kortfilmer istället.

25 år senare (!) gör han comeback med Sånger Från Andra Våningen (2000) och kröner stora framgångar. Han har under sin långa hiatus finslipat fram ett filmspråk så personligt att hans namn står skrivet i varenda noggrant komponerade bild.

RoyAndersson4

Han strukturerar filmerna efter mer eller mindre fristående scener som länkas samman till en större helhet på det mest poetiska sätt. Varje scen är en enda kameravinkel utan klipp och estetiken är grå, livlös och med åldrande svenska medborgare i dråpliga vardagssituationer och tragikomisk humor på allra högsta nivå.

Han följer upp filmen – efter sju års förarbete, med Du Levande (2007) och hyllas återigen – bland annat vinner han regipris efter regipris och tre guldbaggar. Hans stil går igen även här och viljan att säga något viktigt om samhället blir allt mer framträdande.

Jag skulle vilja beskriva hans briljanta manusskrivande och regiarbete – alltid med icke-etablerade fritidsskådespelare och amatörer i rollerna, som en slags väldigt nedtonad Jacques Tati-slapstickhumor och med fåordig dialog som är lika mycket klockrent naturlig som den är hysterisk och alltid med ett slags satiriskt samhällsbudskap. Helt briljant.

Ännu mer briljant är titeln på hans kommande trilogibindande film, En Duva Satt På En Gren Och Funderade På Tillvaron (2014). Det är så uppfriskande med frikostiga, långa filmtitlar totalt respektlösa mot den enkla reklamideologin. Den som väntar på något gott…

1. Lukas MoodyssonLukasMoodysson1
Aktiv sedan 1995.

Lukas Moodysson räknar jag som Sveriges mest intressanta filmskapare näst efter Ingmar Bergman. Moodysson är i grund och botten en poet och hade givit ut flera diktsamlingar när han satsade på filmmediet genom att gå filmskola. Hans examensprojekt blev kortfilmen Bara Prata Lite (1997), med Sten Ljunggren och Cecilia Frode i rollerna.

Tack vare den lovande kortfilmen fick han chans att göra en långfilm och då skrev och regisserade han Fucking Åmål (1998). Filmen blev en publiksuccé och en sensation tack vare filmens skildrande av homosexualitet, struligt tonårsliv och med tjejer i bägge huvudrollerna. Moodysson kunde skatta sig lycklig eftersom han skrev Fucking Åmål med en vilja att slå kommersiellt och få förtroende att göra mer projekt, för att sedan kunna skapa filmer helt efter hans egna preferenser.

Han följde upp Fucking Åmål med 70-talsskildringen av problematiken kring människorna i ett svenskt kollektiv genom filmen Tillsammans (2000). Samma år samarbetade han med dramatikern Peter Birro och de gjorde TV-samhällsdramat Det Nya Landet (2000). Moodysson-febern var ett faktum i Sverige och alla väntade på vad denna supertalang skulle göra härnäst, efter att helt ha ändrat tonen och riktningen på svensk film.

LukasMoodysson7

2002 kommer då den betydligt tyngre Lilja 4-ever. En kompromisslöst statement om människohandel och prostitution av öststatsflickor som eskorteras till Sverige med drömmen om ett bättre liv, men endast får se Sverige från insidan av en skitig lägenhet där de tvingas ha sex med svenska män dag ut och dag in. En internationell filmpublik blev lamslagen och filmen visades i Riskdagen och i skolor för att föra vidare budskapet om hur verklighetens ser ut för många olyckliga flickor och kvinnor i Sverige och i världen.

Lukas Moodysson hade tagit en oväntad väg till toppen på sin popularitet som regissör. Han svarade genom att först göra dokumentären Terrorister – En Film Om Dom Dömda (2003) tillsammans med Stefan Jarl. Dokumentären följde dom dömda demonstranterna från Göteborgskravallerna och den blev väldigt kontroversiell för sitt frispråkiga innehåll där demontranterna fick fri talan till den svenska polisens nackdel.

Lukas Moodysson gick vidare genom att göra den väldigt suggestiva och experimentiella Ett Hål i Mitt Hjärta (2004). Filmen var en slags kommentar på dokusåpatrenden som satt avtryck i det sociala livet och Moodysson ville med en väldigt improviserande filmningsmetod dramatisera ett socialt experiment med fyra tragiska personer som ska spela in en porrfilm i sin lägenhet för att tjäna pengar och rätta till sina trasiga liv.

LukasMoodysson9

Filmens kontroversiella innehåll innehöll bland annat autentiskt samlag och våldtäkt, blygdläppsoperationer och äkta spyor och urin i omgångar, samt onanerande med tandborste och matsex, bland mycket annat. Ett Hål i Mitt Hjärta orsakade större ramaskri än hans föregående två filmer och delar av publiken blev så äcklade att de lovade att aldrig se något mer som Moodysson tar för sig. Moodysson själv var inte överraskad av reaktionen och även om han inte stod bakom att filmen släpptes på DVD och VHS eftersom det då skulle riskera barn att se filmen, så reagerade Moodysson i övrigt positivt på reaktionen som filmen fick;

”Vi lever i en värld där det händer fruktansvärda saker som folk blundar för. Det är bara bra om publiken mår illa. Det är ett psykopatdrag att gå omkring i den här världen och bara vara glad och nöjd.”Lukas Moodysson

Moodysson fortsatte att experimentera med filmmediet genom att göra sin smalaste film hittills – Container (2006), en slags fortlöpande poesitextuppläsning ackompanjerat med svartvita, konstnärliga bilder utan någon konventionell framåtrörelse och tron på att den gamle publikmagneten Lukas Moodysson över huvud taget skulle återvända till traditionellt filmberättande och kompromissa med sin publik igen började definitivt försvinna härmed.

LukasMoodysson8

År av tystnad gick men så kom Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film, med ett betydligt lättillgängligare manus. Filmen hette Mammoth och var en kontinentöverskridande film som på ett mycket skickligt sätt skildrade hur vi alla mänskligheten hänger ihop trots att hav ligger mellan oss, men också hur värdet av ting förändras beroende på vem du är och hur du lever. Hur vi alla är samma, men hur sakerna vi skapat värderas så olika.

Filmen balanserar väldigt djupa, existentiella frågor med en lättsedd handling men den blev ändå en kommersiell besvikelse både i Sverige och internationellt och jämfördes ofta som den sämre tvillingen till filmen Babel, som kom några år tidigare.

Efter det har Moodysson givit ut två böcker varav en hyllad roman, Döden och Co. (2011) och han pratade om att aldrig mer göra film igen då han lever ett nytt liv och vill syssla med annat nu. Från ingenstans dök då nyheten upp om att Lukas Moodysson ska göra en ny film igen, som bygger på hustrun Coco Moodyssons självbiografiska seriealbum Aldrig Godnatt (2008), med filmmanus av Lukas Moodysson.

LukasMoodysson11

Filmen ska heta Vi Är Bäst! och handlar om Bobo, Klara och Hedvig – tre 12-åriga flickor i 80-talets Stockholm som vill starta ett punkband och göra revolt. Något som visar sig vara mer problematiskt i verkligheten än de först trott. I pressmeddelandet förtydligar Moodysson att det är en film för alla som är tolv år, alla som någon gång varit tolv år och alla som någon gång ska bli tolv år. Filmen andas blandningen av Fucking Åmål och Tillsammans lång väg och givetvis ärt jag peppad av att det kommer en ny film.

Har alltså Lukas Moodysson bestämt sig för att charma publiken igen för att vinna tillbaka sin filmiska frihet? Eller känner han att han vill skänka den yngre publiken något efter att själv ha bildat familj? Det verkar uppenbarligen som något radikalt har inträffat med Moodyssons karriär igen i vilket fall, att döma av hans uttalanden angående filmen;

”Jag hoppas det blir en glad film, full av hopp och livskraft.”Lukas Moodysson

Till hösten får vi se om han håller vad han hoppas. I vilket fall är det ännu en återkomst – ännu en omstart, för regissören som jag anser har gjort mest för svensk film sedan Bergman kastade in handduken för gott. En filmskapare med många ansikten som aldrig slutar överraska…

Kom ihåg att läsa de andra filmspanarnas bloggtexter kring temat ”Omstart” nu också!

Addepladde

Filmitch

Fiffis filmtajm

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café

Annonser

10 i topp: De somrigaste, svenska sommarfilmerna!

När man tänker på filmer som får en att längta till sommaren så har de flesta filmer som står oss särskilt nära. Det lustiga är att näst intill alla förslag på sådana filmer vi kommer på råkar vara svenska filmer. Antagligen eftersom sommar är en årstid som rotar sig i våra nostalgiska ådror bättre än det mesta och som svensk har vi en klar bild av vad sommar är för oss (och då tänker jag inte nödvändigtvis på regn och rusk i första hand).

Därför faller det oss naturligt att välja svenska sommarfilmer framför utländska, exotiska filmer och i min enorma utsållning av svenska sommarfilmer har jag valt ut de tio som jag håller främst i syftet att väcka sommarkänslorna inom mig. Kriteriet för att kvala in på listan är inte svårare än så!

Senare kommer även en topplista med de bästa utländska sommarfilmerna, så håll utkik på min blogg – när du inte glassar i solen det vill säga.

1. En Kärlekshistoria (Roy Andersson, 1968)

Roy Anderssons (Sånger från andra vångingen, Du levande) debutfilm har allt en riktig sommarskildring ska ha; Varm högsommar, ung kärlek, en moped, skrubbsår på knäna, landsort, kräftskiva och vuxna som gör bort sig när de fått i sig några snapsar för mycket. Jag behöver inte motivera det mer än så, men kan ändå tillägga att det dessutom är en fantastisk film.

2. Att Angöra En Brygga och Äppelkriget (Tage Danielsson, 1965 och 1970)

För många blir det inte mer svensk sommar än den som den vackra Stockholms skärgård har att bjuda på – och all heder åt Segelsällskapsresan, men Hasse och Tages komiska, kärleksfulla och fantastiskt underfundiga Att Angöra En Brygga är ett svenskt kulturarv utan dess like, från en tid då Paradiset fortfarande tycktes gå att finna på Jorden. Kräftscenen går nog till historien som det mest sommarerotiska ögonblicket i svensk filmhistoria. Monica Zetterlunds titelsång är dessutom musikalisk magi till på köpet.

Hasse och Tages film Äppelkriget måste också vara med på en lista av det här slaget även om den inte är riktigt lika fenomenal, men den går om möjligt ännu längre i försöket att skildra Sverige som ett idylliskt paradis och visar några av landets mest vackra sidor, ackompanjerat till Evert Taube-musik dessutom. Risken för överdos i svensk kultur är hårfin, men Hasse och Tage misslyckas aldrig. Den får helt enkelt dela på andraplatsen då det inte är rättvist at avgöra vilken av dem som skildrar svensk sommar bäst – det beror helt enkelt på var i landet man befinner sig.

Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill. Jorden vi ärvde och lunden den gröna. Vildrosor, blåklockor, lindblommor och kamomill. Låt dem få leva, de är ju så sköna…

3. Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö (Martin Asphaug, 2005)

Denna lilla pärla – som bygger på Håkan Nessers bok med samma namn, är det inte många som talar om, men för mig personligen är det både en härlig film, men framför allt en extremt somrig film jag kan relatera mycket själv kring då det är i miljöerna likt de i Genesaret som jag själv helst tillbringar min sommar. Landet i 50-talsmiljö med risiga, röda sommarstugor, folkparker, bad, fiske och äventyr. Och ingen sommar utan ett mysterium som lurar bakom vassen…

4. På Rymmen med Pippi Långstrump (Olle Hellbom, 1970)

Den här berättelsen rör sig över många, många sommarmiljöer av all dess möjliga slag och vem har inte fantiserat om att tågluffa på taket av en tågvagn, färdas inuti en trätunna, gå på lina, att tigga ihop pengar till mat och kläder, eller att tämjt en vildsint tjur som attackerar? Det har i alla fall Astrid Lindgren gjort, och många barn därtill.

Pippi På Rymmen inger nog stor sommarnostalgi hos mig själv främst för att jag själv rymde i 5-årsåldern. Jag och en lekkamrat vandrade upp på ett stort berg för att leta efter en borttappad knallpulverpistol och var försvunna en hel dag. Vi jagade fjärilar, sprang mot stupkanter, drömde om glass och klättrade över åkerstängsel för att bada i bottenlösa vattendammar. Det var ingen barnlek, eller också var det just det.

5. Farväl Falkenberg (Jesper Ganslandt, 2006)

Farväl Falkenberg är en av förra årtiondets fem överlägset bästa, svenska filmer. Kanske är den så träffande för att jag själv befinner mig ungefär i åldern som karaktärerna är i, och kan känna igen mig precis i det de genomgår. Vemodet när ungdomens dagar rinner ifrån en och vännerna försvinner in i vuxenlivets krav.

Scenen när de badar och pratar om att alla säger att de antingen ska jobba eller sticka någon annanstans (oftast Göteborg, tydligen) är så talande och avslutningen på det här bitterljuva sommardokumentet är som pricken över i:et på en film som visar det olidligt vackra, emotionella i den puttrande vardagen.

6. Änglagård 1, 2 & 3 (Colin Nutley, 1992, 1994 och 2011)

Colin Nutley lyckas – kanske just för att han inte är svensk, fånga ”det svenska” så maximalt i dessa två filmer att de skulle kunna fungera som inskolning för utlandsfödda ifall de vill få ett exempel på hur Sverige och svenskar är och beter sig. Nu ska inte alla känna sig träffade, men eftersom jag själv växt upp i en liten by känns de inskränkta, nymodighetsrädda trygghetsvraken i filmen väldigt genuina emellanåt. Vi älskar dom och hatar dom, precis som vi gör med Änglagård-filmerna.

Det behöver ju inte sägas att filmerna dessutom innehåller klassiska, sevärda skådisar i MASSOR, ljuv musik och underbar, svensk natur. Intrigen kring Alice och bröderna Ivar och Gottfrid är särskilt rörande och den som håller lika bra genom alla tre filmerna.

Nutley har gjort ånga mer eller mindre träffsäkra svenskskildringar genom sin karriär och en annan jag rankar minst lika högt som Änglagård är också Under Solen (med Rolf Lassgård och Johan Widerberg i kanonroller), men likheterna med Änglagård är för stora så den får nöja sig med ett hedersomnämnande den här gången – dock min favorit av Nutley.

7. Dunderklumpen (Per Åhlin, 1974)

Få filmskapare har förgyllt min barndom på samma sätt som Per Åhlin och hans tecknade filmer. Dunderklumpen innehåller också det där spännande, barnsliga äventyrsvandringen till skogs och de fantasifulla figurer som dyker upp på vägen; Jätten Jorm, Elvira Fattigan, Huset som pratar, Enöga, Vattenfall och givetvis Dunderklumpen själv.

En fantastisk saga skriven av Beppe Wolgers som alla barn bör se!

8. Mitt Liv Som Hund (Lasse Hallström, 1985)

Vår svenske regissör Lasse Hallström är själva definitionen av ordet ”idyll”. Även hans internationella filmkarriär har präglats av att göra de där hemtrevliga, mysiga filmerna som är svåra att tala ont om och Mitt Liv Som Hund var hans internationella genombrott.
Jag har sett den ganska få gånger tyvärr, men den genomsyras av den svenska sommaren och med Thomas Von Brömssens klingade röst och den minnesvärda scenen med Povel Ramels sång ”Far, jag kan inte få upp min kokosnöt” så känns det nästan som att jag placerar den här fina filmen alldeles för långt ner. En film jag absolut bör återse den här sommaren.
9. Sunes Sommar (Stephan Apelgren, 1993)

Den här filmen har en speciell plats i de flestas hjärta av min generation, tillsammans med julkalendern som istället skildrade vinterbestyren så klockrent komiskt. Sunes Sommar är igenkänningshumor så det smäller om det, men samtidigt har den en unik humor.

Peter Haber toklevererar i rollen som ”pappa Rudolf” och alla campingsemestrar har jämförts med den Sune och hans familj råkar ut för, samt Vi Hade I Alla Fall Tur Med Vädret Igen. För mig personligen är det dock Sunes som går hem allra mest.

10. Sällskapsresan …eller Finns det svenskt kaffe på grisfesten? (Lasse Åberg, 1980)

Solsemester utomlands hör för många den svenska sommaren till (även om den inte alltid inträffar under den svenska sommaren) och därför lyckas semestern i Sällskapsresan ta sig in på frikort med allt vuxenpartaj, bakfylla, grisfest, solbrännebekymmer och svensk gemenskap i främmande land.

Igenkänningsmetoden är extremt viktig för att kvala in på den här listan och där lyckas Sällskapsresan bättre än det mesta som gjorts. Genialiteten med Lasse Åbergs humor går egentligen inte att beskriva – den måste upplevas.