Etikettarkiv: Exploitation

45 dagar av Female Exploitation

Jag har nu testkört mitt mer temabaserade filmbloggande i och med två veckors westerntema. Det jag kommit fram till är:

  • Jag behöver längre temaperiod för att hinna recensera lagom många titlar och för att slippa prioritera bort guldklimpar på grund av för hård selektivitet i och med tidsgränsen.
  • Jag behöver förmodligen studsa mellan två teman per månad parallellt.

Därför utvecklar jag mitt temaupplägg till att (liksom halloweentemat) sträcka sig månadsvis. Därför kommer westerntemat pågå hela april månad. Tydligt och bra. Utöver detta startar jag ett parallellt tema. Eftersom vi är i mitten av april låter jag ett av maj månads två teman smygstarta redan nu och istället för 30 dagar alltså uttökas till 45 dagar.

Detta tema är… Female Exploitation. 45 dagar av kvinnor i utmanande skildringar från dom alternativa och mer trashy delarna av filmhistorien, där provokationens anda råder i en oftast märkligt fascinerande form av kommersiell och artistisk dynamik. Kvinnor har skildrats både mer och mindre smickrande i dom frispråkiga utkanterna av filmfabriken, allt som oftast med män bakom kameran; Jack Hill, Russ Meyer, Jess Franco, Jean Rollin, Walerian Borowczyk, Joe Sarno osv.

Då och då har även kvinnor suttit i registolen. Oavsett om det varit män eller kvinnor i denna maktposition har skildringen av kvinnorna framför kameran varierat ganska oberoende av könet mellan benen. Som brukligt är det individen som skapat kreativa variationer i kulturen – bakom och framför linsen, och så även vad gäller exploitationfilm med kvinnor i centrum.

Jag hoppas kunna lyfta fram denna diversion under dom kommande 45 dagarna, fram tills maj månads slut. Symboliken i färgen röd har aldrig varit mer färgrik än inom dessa filmströmningar. Sexploitation, nunsploitation, pink violence, women-in-prison, rape-and-revenge, våldsamheter, misogyni och en hel del badass revanschlusta riktat mot män lär förekomma i spridda mängder.

Hoppas du följer med på temaäventyret.

Malibu High (1979)

avis-grindhouse-lintegrale-tarantinorodriguez-L-GNM69x

Welcome to The Grindhouse-serien av dvd-filmer är ett försök att tjäna pengar på intresset efter Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez ”double feature” Grindhouse (2007) – en hyllning till 60/70-talets gamla grindhousefilmer.

post-5307-1201706410I den här “double feature”-utgåvan med filmer av just denna typ, utlovas tonårsbekymmer, motorcyklar, svängiga disco-scener, dryga moralmammor – och självklart de obligatoriska nakenscenerna och våldet. Dessutom visas trailers för ”coming attractions” mellan filmerna för att få den ultimata grindhouse-upplevelsen. A+ för utformning!

Jag tänkte därför recensera en av dessa utgåvoruppdelat på två recensioner; en för film ”A” (Malibu High) och en för film ”B” (Trip with the Teacher). Det finns flera utgåvor av detta slag som står i min hylla så fler recensioner av denna typ lär komma. Kanske kommer jag även snickra ihop egna ”double feature presentations” framöver då det är ett underbart recept på filmunderhållning i min stil.


Film ”A”: Malibu High (1979)

Film ”B”: Trip with the teacher (1975)

SCHOOLS IN SESSION!

…two tales of revenge!


Grindhouse01

Prevues of Coming Attractions:
The Stepmother
The Teacher


maxresdefault
malibu_high

Genre: Exploitation, Tonårsdrama, High School-film, Kriminalfars
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Death in Denim, High School Hit Girl, Lovely But Deadly
Manus: John Buckley, Tom Singer
Regi: Irvin Berwick
Längd: 92 min
Budget: Cirka 56 000 dollar (USA)
Skådespelare: Katie Johnson, Tammy Taylor, Jill Lansing, Stuart Taylor, Phyllis Benson

Every Teacher in School Wanted to Flunk Her … But Nobody Dared!

Kim är inte precis någon plugghäst i skolan och hon har inget intresse att bättra sig under det sista året i High School. Dessutom har hennes pojkvän dumpat henne för en snobbig överklasstjej som Kim definitivt inte gillar. Men Kims ordentliga änkemamma vill se bra betyg från sin dotter och för en gångs skull gör Kim som sin mamma säger – men på sitt eget sätt. Kim förför nämligen sina lärare på kvarsittningarna och betygen stiger rekordsnabbt.

PDVD_023

Dessutom vill Kims mamma att hon skaffar sig ett jobb och Kim känner ju en hallick så varför inte? Steg för steg tar Kim sin revansch på alla som tvivlat på henne och avancerar ända in i gangstervärlden, men inte helt utan bekymmer. Bekymmer är dock Kim orädd att handskas med och det går ju som det går.

Malibu High har med all rätt förtjänat benämningen ”grindhousefilm” eftersom den är så mycket ”B” som en B-film kan vara. Den har ingen vettig intrig som leder någon vart – mer än till sängen. Dialogerna, speciellt från Kim, är så löjligt töntfräna att man kräks och skådisarna kör helt på klichéiga manér. Och så fort det ska till med en nakenscen blir bilden solblek (utslitna partier?) och sentimental musik spelas.

PDVD_021

Filmens höjdpunkter är när Kim ska leverera sina kaxiga kommentarer till sin ömma moder och när hon får till det så spelas någon retsam melodi som för tankarna till jackpot på enarmade banditen eller nåt sånt. Detta händer alltför många gånger.

Jag tänker spoila skiten ur den här filmen för det får man göra med filmer av typen ”så dålig så den är bra!”. Mot slutet får Kim en pistol och som den vårdslöse tonåring hon är börjar hon såklart skjuta alla som hon inte gillar – och det gillar hon något fruktansvärt.

malibu-high

Reaktionen från hennes expojkvän efter att Kim skjutit hans nya överklassflickvän är hysteriskt rolig! Pojkvännen verkar inte bli det minsta berörd utan tar istället upp jakten på sitt ex. Filmen slutar väääldigt abrupt med att poliser skjuter Kim till döds. Och så var sagan slut. Dålig film blir sällan bättre än så här!

1 – Manus
1 – Skådespelare
4 – Atmosfär
1 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
1 – Musik
————
10/30 – Totalt

SYD-Betyg-01


Popcorn-betyg-10

(5/5 i grindhousevärde)



malibu

The Last House on the Left (1972)

Halloween-banner-2015LAST HOUSE ON THE LEFT, THE - Silver Ferox Design v1

Genre: Rape and Revenge, Terror, Exploitation, Home Invasion, Thriller
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Grim Company, Krug & Company, Night of Vengeance, Sex Crime of the Century
Manus: Wes Craven
Regi: Wes Craven
Längd: 84 min | 64 min (heavily cut) | 91 min (original cut) | 82 min (R-rated)
Skådespelare: David Hess, Lucy Grantham, Sandra Peabody, Marc Sheffler, Jeramie Rain, Fred J Lincoln, Richard Towers, Cynthia Carr, Martin Kove

Mari, 17, is dying. Even for her the worst is yet to come.

Två tonårstjejer är på väg till en rockkonsert men kidnappas av en liten grupp förrymda fångar ledda av mördaren Krug med sadisten Fred i spetsen. De misshandlas, utnyttjas sexuellt, våldtas och mördas brutalt i en skog nära huset där en av tjejerna bor. Fångarnas bil får sedan punktering och de söker skydd från nattregnet, i huset där en av flickornas föräldrar bor. Ovetande tar föräldrarna in de fyra brottslingarna i sitt hus, men det går inte länge förrän de anar att något inte står rätt till…

last house on the left

Jag tog mig friheten att länka samman en recension av denna på 21 dagar inspelade picknickklassikern från två tidigare bloggtexter jag skrivit, vilket ger texten något av en ”Frankensteins monster”-prägel.

Den här ”rape and revenge”-lågbudgetfilmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream, The Hills Have Eyes) är en exploitationmässig omtolkning av Ingmar Bergmans medeltidsthriller Jungfrukällan (1961), som i sin tur var Bergmans försök att göra en svensk tolkning av Akira Kurosawas (Rashomon, Yojimbo, Ran) samurajfilmer.

To avoid fainting, keep repeating: ”It’s only a movie, only a movie, only a movie…”.

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga ”all-american girls” som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som förstör dem fysiskt och framför allt psykiskt. Det effektfullt dynamiska pundargänget åker sedan vidare för att hitta någonstans att övernatta och får rum för natten hos en vänlig man och fru, ovetandes om att det är föräldrarna till en av dom våldtagna tjejerna. Du bör vara familjär med dom förutsättningarna vid det här laget och på pappret är den här intrigen fullständigt mästerlig – ja, mästerlig – vilket vi kan tacka gamle Bergman för.

????????????????????????????????????????????????????????????

Vad gäller denna films egenhändiga kvaliteter ligger den största behållningen i den olycksbådande atmosfären. Stundtals väldigt, väldigt obehaglig främst tack vare den 60-tals-emo/country/popartade musiken, vilket jag skrivit lite om förr. Jag kan nog inte beskriva känslan mycket bättre idag så jag citerar mig själv från då;

”Vad jag framförallt tagit med mig från filmen är dock musiken och speciellt ledmotivstycket  av David Hess, som har en tung känsla av oskuldsfull förväntan på väg att krossas i en fälla som kommer förändra allt. Refrängen sammanfattar den olustiga känslan mycket poetiskt.

”And the road leads to nowhere…” ”

Sedan några år tillbaka avlidne skaparen av filmen musik, David Hess (House on the Edge of the Park), tillför inte tyngd enkom på det planet utan briljerar dessutom i skådespelarrollen som den vedervärdige, ”manson”-eska pundaren ”Krug”, vilken han främst blivit ihågkommen som. Hess dog kusligt nog senare samma dag som jag publicerade nyss reciterade inlägg, där jag hyllade hans musikaliska bidrag till filmen. Det var inte mitt fel, jag lovar!

tlhotl2

Han ärades nyligen vackert av Quentin Tarantino i hans westernkammarspel The Hateful Eight (2015) genom planterandet av det vibrerande vackra musikstycket ”Now You’re All Alone” – i en scen som definitivt förde tankarna till The Last House on the Left och hans karaktär där. Det är här värt att anmärka likheterna Last House (…) har karaktärsdramaturgiskt med Tarantinos egna terrorrulle tillika en av mina favoritfilmer, Death Proof (2007 – läs min hyllning till filmen och maten). Bägge filmer (tillsammans med Hitchcocks hyfsat kända slasherklassiker Psycho och även Rob Zombies Halloween) skiftar berättarfokus på kreativa vis för deras genrer.

Utöver en mästerlig grundintrig, ljuvligt och förrädiskt invaggande filmmusik och en ikonisk skurkkaraktär är detta en film med stora problem som oftast glöms bort under dess oerhörda kultstatus. För att citera mig själv återigen;

”Det är en kluven film enligt mig, med en mycket stark första akt som osar obehag och känslan av att filmens skapare är kapabla att utforska vad som helst som får publiken att rygga bakåt. Andra akten är dock till viss del en märklig, malplacerad buskis som stadigt sänker filmens realism och kvalitet.”

large_last_house_on_the_left_blu-ray_7

Handlingsutvecklingen presenterar två buskisaktiga alternativt farsefterblivna poliskonstaplar (eller vad sjutton dom ska föreställa) långt under Kling och Klangs nivå, som med sin slapstick och tjofadderittanhumor förstör mycket av den obehagliga stämningen för mig, i utbyte mot en heeelt annan form av dålig känsla. En ojämnhet för kontrastfylld för den här typen av film och något som distraherar förutsättningarna för en annars mäktig avslutning, enligt min mening. För att kontra den ensidiga, gamla videovåldsdebatten (tillsätt rollen av en moralpolitiker som gnäller på söderkismål); och det finns människor där ute som frivilligt söker sig till filmer med enahanda denna typ av vedervärdiga sadism! Stoppa dessa fasansfulla buskisfilmer omedelbart!

Och jag pratar inte om den typen av buskis.

Jag köpte för övrigt en 3-discutgåva av Last House (…) för många år sedan – Metrodome Three-Disc DVD Ultimate Edition, där det fanns en ”bakom kulisserna”-dokumentär som var väldigt sevärd.

I den berättas det bland mycket annat att filmen bokstavligen kom till genom blod, svett och tårar som ett kreativt avstamp från den lukrativa porrfilmsbranschen, att den sociala stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att långfilmsmanuset i själva verket bestod av endast 30 sidor och till största del bestod av svordomar och andra olämpliga ord. Mysigt!

Satan Welcomes You to Helville, U.S.A.

large_last_house_on_the_left_blu-ray_5

Trivia:

  • Filmkopiorna av Last House (…) som nådde biografhaken runtom USA blev ”hacked to pieces” på grund av det våldsamma innehållet. Enligt Wes Craven fanns det även ett flertal berättelser om kränkta personer som snodde filmkopior av Last House (…) från biografer för att kunna bränna dem.
  • Det finns ett knippe påtvingat lesbiska scener mellan filmens huvudkaraktärer som aldrig släppts integrerade med filmen på en officiell utgåva. Anledningen att dom inte finns med är inte på grund av att innehållet kunde anses kontroversiellt, utan eftersom Wes Craven tyckte att filmen var för lång och han behövde offra en bit av filmen som han ansåg mer eller mindre överflödig. Valet föll på dom lesbiska scenerna. Dessa scener går dock att se i den 3-discutgåva av filmen jag nämner ovan, samt på blu-ray-utgåvan från 2011.

2 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
16 – Totalt

SYD-Betyg-06

Bonusmaterial: Här är en alternativ poster till filmen, som jag tycker är riktigt vacker. Den bär på en mörk symmetri och laddad undertext som posters sällan brukar göra vanligtvis. Underbar filmtextur också…

LAST HOUSE ON THE LEFT, THE - Silver Ferox Design v2

Stockholm Filmfestival: Wrong Cops (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

Wrong Cops posterGenre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alonese recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärtase recension) och Harmony Korine (Spring Breakersse recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Wrong-Cops-8

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Wrong-Cops-4

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Wrong-Cops-7

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

Wrong-Cops-3

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!

Fiffis Filmtajm och Fripps Filmrevyer har också recenserat filmen och gav den tummarna upp!

Stockholm Filmfestival: Miss Violence (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

MissViolencePoster1Produktionsland: Grekland
Genre: Drama
Regi: Alexandros Avranas
Manus: Alexandros Avranas, Kostas Peroulis
Längd: 98 min
Skådespelare: Kostas Antalopoulos, Constantinos Athanasiades, Chloe Bolota, Martha Bouziouri, Rafika Chawishe, Yiota Festa, Giorgos Gerontidakis-Sempetadelis, Eleni Roussinou, Themis Panou, Reni Pittaki

När Angeliki på sin 11-årsdag hittas död nedanför sin balkong med ett leende på läpparna undrar myndigheterna vad det var som fick henne att begå självmord i sådan ung ålder. Föräldrarna hävdar dock med bestämdhet att det var en olycka.

Miss Violence är en stilistisk, provokativ film av debuterande Alexandros Avranas som följer den grekiska traditionen som Dogtooth satte för några år sedan. Likheterna är temamässigt väldigt relevanta att jämföra med Dogtooth.

Vi följer en familj där den äldre fadern har en märklig dominans över sina avkommor, men det målas upp med snyggt komponerade bilder som skulle kunna liknas med Wes Anderson ifall han var psykopat. Att filmen är snygg råder det ingen tvivel om.

Miss Violence:s inledningsscen är en av dom bättre jag sett på film – någonsin! Den fungerar som en helt suverän ”teaser” för handlingens utveckling. Scenen jag talar om är mallen för trailern här under även om den är bättre i själva filmen…

I en lägenhet hålls ett avskalat barnkalas för familjen. Barn och vuxna som tillsammans dansar till fantastiska ”Dance me to the end of love” av Leonard Cohen. En 11-årig flicka – flickan som firar sin födelsedag, går åt sidan och hoppar från balkongen, men inte utan att leverera ett mystiskt leende på sina läppar.

Filmen förvandlas steg för steg till en rent ut sagt tragisk historia, från att man tidigare har kunnat se en bäcksvart humor i det hela. Tempot är inte högt och allt vad känslor heter kvävs och trängs bort stilmässigt, som en spegel av den uppfostran pappan i filmen har på sin familj. Han plockar bort toalettdörren eftersom ”i den här familjen har vi ingenting att dölja”. Jahaa??!

Det är hårda tyglar och kall diciplin som gäller. Belöningen är pizza och glass, eller en sväng ner till stranden ifall barnen sköter sig och gör läxorna. På väggen i hemmet hänger en tavla vars porträtt är ett gråtande barn.

miss-violence-15209

Filmens fadersgestalt örfilar sin son, sina döttrar och sin gamla mor. Satan vad människor reagerar starkt på fiktiva örfilar, sitter jag och tänker när människor i publiken gång på gång flämtar till som om dom inte sett något otäckare. Tabu! Skandal!

Tempot på utdelande av örfilar blir så pass snabbt att jag nästan ser det som parodiskt och själv sitter jag nästan och ler, som den underhållningssadist jag tydligen är.

Filmen kommer sedan till ett läge då jag blir riktigt obekväm. Jag överdriver inte nu. Jag – samme person som konsumerar obehagliga filmer av rent intresse, älskar Gaspar Noé (I Stand Alone, Irréversible, Enter The Void) och ser ett nöje i provokation och exploitation.

Jag känner mig i detta ögonblick kränkt, ledsen, förbannad och överväger under ett par minuter att fly salongen. Dels är det en fruktansvärt plågsam scen men framför allt känner jag att den inte förtjänats att existera sett till vad filmen byggt upp tidigare. Jag är lurad och bedragen och för det ska jag dessutom må dåligt.

missviolence_still13

Det är inte första gången jag känt mig våldtagen av en film (första gången var av Irréversiblese recension), men det är första gången jag varit beredd att fly mitt i själva sexakten, om man får uttrycka det så.

Jag sitter dock kvar och tar faktiskt tillbaka denna starka invändning och reaktion en aning då jag trots allt börjar binda ihop trådarna som filmskaparen har lagt upp för mig. Dock är jag fortfarande inte helt säker på om jag kan acceptera scenen och på något sätt skäms jag nästan lite över att säga det. Jag ska ju klara av lite provokation och obehag.

Filmen slutar inte provocera där utan utvecklar det ytterligare. Vissa i publiken sitter i princip och gråter. Vissa verkar tappa andan.

Jag har svårt att försvara mitt påstående om att Miss Violence skulle vara mer provocerande än filmer som Irréversible och A Serbian Film, men av min reaktion att döma så var den det för mig just där och då jag såg den. Ibland går man för långt och ibland går man ännu längre. miss-violence-2

Så jag säger det; Miss Violence ÄR den mest provokativa film jag sett, hur förvånad jag än är över min reaktion – som är väldigt lite ”mig”.

Är det så tragiskt att jag i och med den här filmen har blivit gammal och gaggig? Är min känslomässiga reaktion första tecknet på ett betydligt djupare problem i min person? Eller hade jag bara en väldigt kritisk dag?  Jag håller ändå fast att filmen gick för långt, hur gaggig jag än må vara. Den hade kunnat berätta om samma ämne utan att göra det på det här exploativa sättet.

Jag anar att jag kommer brottas med vilket betyg filmen förtjänar för resten av livet. Just nu kan den landa på allt ifrån en 2:a till en 8:a av 10 möjliga, beroende på hur jag resonerar för stunden. På något sätt är det ändå en imponerande bedrift.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Vad gäller Bechdel-testets kriterier tror jag att det finns ett par scener där familjens kvinnor pratar med varandra om något annat än faderns lama järnhand, men filmen borgar sannerligen för en rafflande, feministiskt diskussion vad gäller innehållet. Har filmen rätt att gå så långt för att visa det den gör? Porträtteras kvinnorna alldeles för handlingsförlamade? Jag hoppas faktiskt att fler ser den här filmen för jag vill vara med i den diskussionen. Men jag varnar er…