Sedmikrásky / Daisies (1966)

Genre: Absurdism, Komedi, Drama
Produktionsland: Tjeckoslovakien
Svensk titel: Tusenskönorna
Manus: Vera Chytilová, Ester Krumbachová, Pavel Jurácek
Regi: Vera Chytilová
Längd: 74 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Jitka Cerhová, Ivana Karbanová, Julius Albert

Upsa-daisy .. downs-a-daisy … turned-ons-a-daisy

Absurd tjeckisk film om två vänninor som båda heter Marie. På grund av att det händer så mycket hemskt i världen anser de att de också bör sprida kaos omkring sig.

Sedmikrásky (vars svenska titel är Tusenskönorna) är en experimentiell liten film av kvinnliga filmskaparen Vera Chytilová (Ovoce Stromu Rajských Jíme / Fruit of Paradise) som var udda till och med i jämförelse med andra tjeckoslovakiska ”Nya vågen”-filmer som kom på 60/70-talet. Den har ett slags anarkofeministiskt driv att löpa amok med sina energidryckspåverkade kvinnokaraktärer men framför allt en vilja att gå loss helt i det tekniska filmskapandet.

Jag blir lite distanserad av upplevelsen just på grund av fokuset på dom tekniska bitarna som tycks vara långt mer intressanta för filmskaparna än att sätta en stämning eller skildra något djupare. Engagemanget förvanskas när drivet mer handlar om att visa ett tekniskt experiment på klippbordet än att sätta ett avtryck kopplat till föregående och nästföljande scen, eller för den delen landa i själva ögonblicket. Finesserna med regnbågsfärgade multiexponeringar, pusselklippt stop-motion och ständigt växlande mellan svartvitt, sepia, grönt, blått och färg är dock oerhört långt före sin tid och galet fortfarande i dagens filmklimat. Rent ut sagt häpnadsväckande effekter.

Det blir att kännas som om det är tekniknördar som gått loss på alla cylindrar snarare än en kreativt känslomässig filmskapare som försöker sätta en prägel att bygga något på och jag föredrar känsla framför teknisk briljans. Filmen är mer ett skickligt gitarrsolo i hög hastighet än ett finstämt stämningsbyggande, för att jämföra med musik. Oviljan att landa i något allvarligt och tråkseriöst eller att saker ska vara på ”ett sätt” känns som filmens stora statement. För mig blir intrycket mer en föreställning skapad av yta och teknisk finess snarare än att verkligen beröra mig konstnärligt.

Sexspalten: Filmens huvudroller består av två kvinnor som revolterar mot allt och alla och utöver det filmstrukturen i sig på ett metaplan, när dom inte gör någon hemlighet av att dom är fullt medvetna om deras roller i en film jag som åskådare upplever. Dom går på dejter med mycket äldre män och skickar sedan iväg dem på tågresa för att bli av med dem, gång på gång. Dom massakrerar fester och deras inställning pendlar mellan ”uppfriskande manisk” och ”övertydligt, uppmärksamhetssökande och för mycket”.

Dom ursäktar sig inte och är på många vis utmärkt inspiration för kvinnans kompromisslöshet och frigörande från konventionerna makten satt kvinnan i, men det blir många gånger för poserande för mig. Vill jag ha kompromisslöst feministiskt flipperspel föredrar jag Mai Zetterlings Flickorna (1968) eller Harmony Korines Spring Breakers (2013 – läs min recension) framför Tusenskönorna, men jag ångrar defintivt inte att jag sett den.

Filmen avslutas genom att tillägnas till ”those that get upset only by a stumped-upon bed of lettuce”. Den kanske finaste absurdismen i hela filmen, som rättfärdigar till och med allt jag i min tråkighet och i sig absurda sökande efter värde kallar för mindre värdefullt.

Jag känner att jag lär behöva återkomma till denna för min egen kunskaps skull, då det finns flera intressanta analyser som tar upp saker jag inte riktigt träffades av under åtminstone denna visning. Jag är övertygad om att det finns en rik mängd intressant undertext – meningsfylldhet, till filmens innehåll jag kommer må bra av att lära mig mer av, då jag i min fåniga jakt på mening i en absurd film inte träffades oerhört starkt just av filmens experimentglädje som något märkvärt ”empowering” element utan mer som teknisk, klämkäck nihilism.

Vilket är gott nog för mig i det lilla – egentligen. Varför krånglar jag till det för mig? Konstruktiv nihilism är ändå konstruktiv nihilism.

Målgruppschecklist:
3 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
4 – Feelgood
2 – Budskap
1 – Obehag
3 – Humor
1 – Action
2 – Prat

Betyg:
2 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
2 – Musik
3 – Ljudform (nyttjande av ljud)
5 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

Week End (1967)

Genre: Experimentfilm, Avant Garde, Franska Nya Vågen, New Wave, Absurdism, Surrealism, Free Form Filmmaking, Drama, Road Movie, Katastroffilm, Undergångsskildring
Produktionsland: Frankrike, Italien
Alternativ titel: Weekend
Svensk titel: Utflykt i Det Röda
Manus: Jean-Luc Godard
Regi: Jean-Luc Godard
Längd: 100 min
Budget: $250 000
Skådespelare: Mireille Darc, Jean Yanne, Jean-Pierre Kalfon, Valérie Lagrange, Jean-Pierre Léaud, Karl Marx

Allmänt ansedd som Godards formmässigt mest radikala film sedan debuten Till sista andetaget. I form av en borgerlighetens apokalypsvision ger filmen en svidande kritik av ett konsumtionssamhälle som löpt amok. Den surrealistiska ramhandlingen gäller en arvstvist som snart kommer att involvera allt från radikala kanibalterrorister till allmänt suspekta förbipasserande. Kanske mest känd för sin fantastiska trafikstockningsscen, där folk spelar schack, bilar brinner bland döda kroppar och förare tutar kakafoniskt.

[översatt från franska]
Kvinna i bil: Är ni i en film eller i verkligheten?
Roland: I en film.

Aldrig hade jag hoppats på att få reagera på en film av den nya vågens och dom allra torraste intellektcineasternas alfahanne – Jean-Luc Godard (Breathless, Band á Part, Masculin Féminin), på detta besynnerliga sätt. Jag förväntade mig ett visst intresse för efteranalys kring filmens pretentiösa (som det brukar kallas när du i otakt med åskådaren planterar) intentioner. Jag förväntade mig inte att stimuleras även på ett känslomässigt underhållande plan medan jag väl såg filmen.

Resultatet blev som något av en förtrollning. Jag lyftes åtminstone tillfälligt upp ur en flera veckor lång period av depression och nötande panikångest. Jag känner glädje igen! Genom filmens kompromisslösa vilja att bryta mot åskådarens konventioner och själva ”filmkonsten”, belyser den vår meningslösa tillvaro genom att spela efter absurdistisk ologik. Och klär av den konventionella människans föreställning om hur saker ”ska vara”.

Jag framstår givetvis som ett pretto förblindad i min egen flyktiga illusion och mani när jag säger det, men du kan inte ana hur befriande det är att se alla former av regler och konventioner kastas omkring och plockas sönder med den frihet som vi oftast tillskriver just antingen barn, galningar eller ”pretton” som du anser vill vara mer än dom är. Om det så är ett barn eller en galning, men oftast lutar du åt teorin om ett misslyckat försök att spela ”den stora konstnären”. Jag ser endast själar fria från den diciplin som den ”vuxna” skolans regler lär oss, om hur du genom mognad (hyckleri!) och ökad lärdom (hyckleri!) förväntas vara.

Endast små barn och galningar accepteras för sina regelbrott, men när en vuxen människa med sitt dresserade överlevnadssinne bryter mot den mänskliga lagen om konvention skriker församlingen i beklämd kör; ”Usch, vad pretentiöst och ointressant!”. Nej, inte ens ett utropstecken – snarare; ”Det var bara pretentiöst och ointressant. Bortkastad tid jag hellre offrat för något av värde…”

[översatt från franska]
Roland: Vilken rutten film. Det enda vi möter är galna människor.

När jag tänker tillbaka på den här filmen ser jag givetvis drivor av bilolyckor. Något är mycket vackert med detta, på ett oförklarligt vis. Jag kommer att tänka på ett exempel jag spontant presenterade för min mor för en vecka sedan. Hur politiska förbud hanteras baserad på ett sådant bekräftelsebehov kring rädsla och ett unisont förenande kring den, hellre än att eftersträva något konstruktivt. Hur försiktigheten kring nya politiska initiativ kring drogförbud, medicinsk hjälp och arbetstid ses som alldeles för risktagande och rent ut sagt livsfarligt.

Att vi är så perspektivlösa att vi med samma logik borde förbjuda människans rätt till körkort totalt, då riskerna i trafiken är alldeles för kolossala för att äventyra. Du kan ju dö! Eller döda någon annan! Människan löper ständigt risk att misslyckas med sin hjärndöda ordning och diciplin. Varför äventyra den med den frihet som ett livsfarligt körkort kan bringa dem?

Jag kommer då att tänka på filmens alla bilolyckor. Är det Godards kommentar på den mänskliga ordningens kollaps? Han har själv uttryckt sin irritation på ”söndagsåkares” oförmåga att bete sig i trafiken – och vem med ett körkort har inte det? Förbittrat sig och skällt ut någon annan förare för dess inkompetens att följa ordning? Dessa mänskliga utbrott sker dock skyddade, innanför bilens stängda väggar, men tar sig sedermera (för att recitera Roger Eberts beröring vid ämnet anno 1969) uttryck i rent fysisk, ”djurisk” ilska med hjälp av bilkroppen. Godard kanske skildrar människans totala avbrott från sin så heliga ordning. Att döma av karaktärernas övriga kaos – mord, våldtäkt, kannibalism, får jag nästan anta det.

Men det kan lika mycket vara Godards rent riktade kritik mot hela samhällets orderliga kugghjulsmaskineri i sig. Bilkrascherna symboliserar människans kollektiva brist på intelligens. Hela mänskligheten beter sig som ”söndagsåkare”.

[översatt från franska]
Saint-Just: [mitt i en borgerlig bilkrasch] Från franska revolutioner till gaullistiska helger – frihet är våld.

Vad vill herr Godard säga om människans så ytliga, egenskapade och vackert dirigerade konsumtionssamhälle? Kanske är det en kritik mot beteendet som håller oss i leden och som vi söker oss till för att droga oss, så vi kan fortsätta överleva i en inbillad tro på mening? Kapitalism som trygghetssökande, konsumtion som drog. Kanske är det en ”poor man’s religion” för oss rika, då en meningssökande tid är en ständigt osäker tid och vi behöver vår ”fix” – konsumtionen, för att hålla fötterna på jorden, iklädda ett par skor från Nike eller Christian Louboutin.

Det finns inga värden annat än våra illusioner. Och även det påståendet är en illusion. Inbillning om värde kan endast komma ur en absurd verklighet. En meningslös rörelse. Jag är oerhört positiv över att Godard med sin gränslöshet om så för endast en stund lyckades dra upp mig ur den tvångsmässiga, viktiga vardagen igen så jag återigen fick se det paradoxala ”värdet” av det meningslösa, istället för att pina mig bort från den och krampaktigt – i ett svagt sinnestillstånd, hålla fast vid den så kallade ”meningen” med varför vi lever våra liv.

Varför vill vi tro på våra värdefulla roller som vuxna av ordning och reda, när vi som barn kunde vara galningar och det fortfarande var lek? Ju mer vuxna vi tror att vi är, desto mer dresserade och urbota fucking dumma i huvudet blir vi. Länge leve absurdisterna och dom positiva nihilisterna. Länge leve barnen.

5 – Manus
4 – Skådespelare
5 – Atmosfär
5 – Produktionsdesign  (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
————
28/30 – Totalt

Återträffen (2013)

Genre: Drama, Experimentfilm
Produktionsland: Sverige
Manus: Anna Odell
Regi: Anna Odell
Längd: 89 min
Skådespelare: Anna Odell, Sandra Andreis, Anders Berg, Niklas Engdahl, Sanna Krepper, Henrik Norlén, Rikard Svensson, Christopher Wollter, Mikaela Ramel, Ulf Stenberg, Andreas Kundler, Malin Levanon, Cilla Thorell, Lena Mossegård, Erik Ehn, Fredrik Meyer

I Återträffen bjuder Anna Odell in till en nervig klassåterträff. 20 år har gått sedan eleverna slutade grundskolan och gick skilda vägar. Men feststämningen kommer av sig när gamla konflikter kommer upp till ytan och sanningar ifrågasätts. En rannsakan av ledarskap och styrande hierarkier tar sin början.

Anna Odell har blivit flitigt omskriven – först för hennes konstverk ”Okänd, kvinna 2009–349701” och sedan för denna långfilm. En film som blev guldbaggenominerad, överraskande publikdragande på bio och hyllad av skribenter.

Först knappt tre år senare kommer jag över filmen och ser den, utan debatten varken i ryggen eller i bakhuvudet. Jag läste aldrig särskilt mycket om den när den kom då jag ville vara så blank som möjligt för dess innehåll och frågorna den ställer – eller snarare frågetecken. Frågor är för konkreta. Men den sätter igång min tankeverkstad och det är bra och sällsynt med filmer som gör det med sådan stark intention om det.

Det känns inte som att hon nödvändigtvis vill styra in åskådaren i en agenda om skolmobbing och vuxenmobbing utan hon öppnar upp för åskådaren att själv avgöra vad den vill reflektera över. Filmen är på så sätt mer av ett konstverk än vad folk definierar som regelrätt film – precis som hennes psykkonstverk mer är ett experimentellt verk mer än vad folk definierar som konst.

Bägge dessa bryter konventionen genom experimenterande av just konvention och är på så sätt mer genuina som konstverk än vad det mesta vi genom historien definierat som konst. Konst är (enligt min klara tolkning) ett experimentellt uttryck och ordet ”konst” har nu om inte alltid definierats som något helt annat – något inrutat och traditionellt. När jag tänker konst tänker jag dock många gånger något som inte riktigt andas publika intentioner. Vilket är lite annorlunda av mig eftersom själva handlingen att skapa ett konstverk indirekt är ett uttryck, ämnat att uttrycka något utanför skaparen själv, kommet inifrån skaparen. Anna Odell har en enligt mig ganska tydlig vilja att möta publikens tankar, som jag inte har.

Filmen är uppdelad i två delar dramaturgiskt, där första delen skildrar en imaginär återträff skildrad av skådespelare som spelar Anna Odells riktiga klass, men med påhittade namn. Andra delen är – som jag förstår det, en skådespelad rekonstruktion av en intervjuserie med hennes riktiga före detta klasskamrater, hämtad från verkligheten. Jag antar att hon främst format det så för att dels inte bli anklagad för att förvanska verklighetens situationer (då detta är ofrånkomligt när människor ska säga sitt och hon själv står i handlingens centrum), men främst för att inte hänga ut personerna i fråga utan snarare människors beteenden i stort, då det här är ett skildrande om mänskliga beteenden och inte ett personligt uthängande. Det är inte en hämnd på personerna i sig.

Jag personligen tycker att hon främst hänger ut sig själv i filmen och öppet visar hennes egna svagheter som människa, även om hennes roll givetvis också bör ses som just en roll. En skriven samt rekonstruerad form av henne själv. Trots det lyckas filmen imponerande nog med allt samtidigt; en utelämnande skildring av Anna Odell, en studie i mänskliga beteenden och dom roller människan spelar för att inte falla ur det gemensamma rollspelet, samt en bonusmässig, sofistikerad hämnd hon kan stå skyddad emot. Det ger filmen en metaenergi. Alla dessa paralleller och nystande kring vad det spelar för roll vad vi spelar för roll (nysta upp den raden om inte annat), var det hon arbetade med även i ”Okänd, kvinna 2009–349701”.

Reflektionerna jag nu utvecklar formar jag snarast först efter att jag har upplevt filmen och återspeglar inte riktigt känslan av ögonblicket då filmen utspelades framför mina verkliga ögon. Under filmens gång frågade jag mig vad hon ville få ut av filmen då en konfrontation av det inledande slaget i filmen är en konfrontation dömd att missförstås av dem som borde förstå. Just då övervägde jag att hävda hennes vilja var att vända publikens agg mot skolförtrycket – en redan vunnen match, och deras sympatier till henne som offer och framgångsrevanschör. Nu blev just det också utgången i majoriteten av publikens ögon, men reflektionerna jag skrev visar att jag lämnade den teorin bakom mig och gick vidare i min tolkning av intention och filmens mer konstruktiva värde.

Kom ihåg det; Underskatta aldrig reflektionen efter en upplevelse! Den är minst lika viktig som upplevelsen i sig, då minnen tynar bort men reflektioner alltid kan leva vidare. Perspektiv är visdom.

För när filmen tagit slut och eftertexterna rullade kände jag mig lite tom. Lite understimulerad. Jag visste inte då vad jag ”ska” tycka eller om jag missat något. Precis den reaktion den mindre öppna personen får inför mer genuin konst, fri från givna mallar. Det jag själv brukar kritisera andra för och rekommendera att lägga ner. Hon överlistade till och med min vanligtvis så accepterande öppenhet och gjorde mig för en stund till min egen motståndare. Bravo!

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
2 – Foto
2 – Musik
———-
15 – Totalt