Fragment – en julkalender: Teaser

I november har jag försökt samla ihop mig och återhämta mig efter en hektisk oktobermånad. Inte mycket har skrivits på filmbloggen i och med detta. Sannolikt kommer det inte skrivas särskilt mycket under december heller, utöver i huvudsak fokuset på Twin Peaks som kommer igång igen.

Anledningen är att jag försöker utmana mig själv produktivt genom ett brusande, spretigt filmprojekt med jultema – närmare bestämt en julkalender i 24 fristående avsnitt. Jag kanske uppdaterar lite kring avsnittens releaser här emellanåt, även om jag är dålig på att jonglera plattformar när jag är inne i något. Kanske kommer någon uppskatta lite nollbudgetproducerat julflum och ägnar någon minut åt denna julkalender. Kanske inte.

Jag ser det som en personlig prövning att få saker gjort och det ska bli kul att testa mig lite, även om jag kanske springer in i väggen redan efter några dagar. Jag har trots allt aldrig fullföljt något i hela mitt liv i princip och varit sjukskriven i två år, så ska bli kul att se hur bitarna faller. Kanske kan Arbetsförmedlingen se det som en slags arbetspraktik, hur det än går?

Här är i vilket fall teasern för den julkalender jag valt att kalla Fragment – en julkalender.

Fragment – en julkalender: Teaser from The Malibu High on Vimeo.

Från det så kallade pressutskicket:

Jag har antagit utmaningen att producera 24 filmer i december månad fram till julafton. Varje film är fristående och ”free form” bortsett från TVÅ regler; 

• Filmen ska kunna VISAS på Vimeo (vilket är som Youtube men för INNEFOLK som dig och mig)

• Filmen ska ha ett JULTEMA eller på annat sätt vara kopplat till denna tid på året

Kommer jag lyckas? INGENTING talar för det. INGENTING är min största inspirationskälla. Det här projektet är ologiskt på flera sätt, men logisk avsaknad är en hjälpande hand i dessa seriösa tider. Sprid budskapet endast om du kan stå för det. Och du behöver inte tacka mig. Tacksamma uttryck leder till ökad klyptopi och slutligen är du en bidragande orsak till den nedtystade slakten av potentiella internetfenomen nere i soliga Downtown Malibu, Kalifornien. Ingen har bett om det, men jag ser igenom dig och det är ändå ingen vacker syn.

Håll utkik på förmiddagarna 1-24 december. Jag tror avsnitten dyker upp på förmiddagar.

Crazy Clown Time (2011)

1. Pinky’s Dream
2. Good Day Today
3. So Glad
4. Noah’s Ark
5. Football Game
6. I Know
7. Strange and Unproductive Thinking
8. The Night Bell With Lightning
9. Stone’s Gone Up
10. Crazy Clown Time
11. These Are My Friends
12. Speed Roadster
13. Movin’ On
14. She Rise Up

En av förra årets mest överraskande album var David Lynchs egenproducerade soloalbum, ”Crazy Clown Time”. David Lynch (Twin Peaks, Eraserhead, Mulholland Drive) har uppenbarligen haft en stor passion för musik, ljuduppbyggnad och atmosfär och tillsammans med hans aldrig sinande intresse för konst och att upptäcka nya saker så är ett soloalbum endast ytterligare ett delsteg i hans personliga karriär.

Låtarna varierar något i stil och är allmänt experimentiella och lekfulla, precis som Lynch brukar vilja ha det. Den starkaste låten är ändå singeln ”Good Day Today”, som med sin pulserande melodi fångar mig i en simpel, emotionell hypnos och på ett lustigt sätt får mig att tänka på den som David Lynchs mörka tolkning på Black Eyed Peas ”I Gotta Feeling”. Den Lynch-inspirerade musikvideon är sevärd i sig och jag rekommenderar alla som på något sätt har tappat kreativiteten att se den. ”Good Day Today” är en stämningsfull, catchy låt att ha i lurarna på bussen hem en mörk natt, ensam och övergiven. Eller på dagen…

Albumet har några ytterligare riktigt lynchiska atmosfärbeats som skulle vara ett perfekt soundtrack till våra mardrömmar. ”Noah’s Ark” är en sådan, där känslan från Lynchs filmer och hans tidigare, fantastiska singel ”Ghost of love”, finns med. Och vill du ha en mer bokstavlig dos av lynchisk mardröm är titelspåret ”Crazy Clown Time” vad du letar efter, men den får du hitta själv då jag vill upprätthålla bloggen barntillåten (vilket nog är en taktisk lögn).

Texten börjar som en simpel, liten berättelse som övergår till något ungefär lika perverst som låtens (och albumets) titel.

Föredrar man något mer balladiskt är ”Pinky’s Dream” en passande låt som var den som satte sig bäst rent melodiskt när jag hörde albumet första gången. Karen O från Yeah Yeah Yeahs sjunger. En röst vi även har kunnat höra i låtarna till Spike Jonzes Where the Wild Things Are och i covern av ”Immigrant Song” i nya The Girl With The Dragon Tattoo. Passande och trevligt samarbete att koppla henne till Lynch.

Att höra Lynchs skiftande, gälla röst viska, prata och sjunga de orden han sjunger är vid första mötet ganska lustigt, men blir mer och mer olustigt ju mer orden sjunker in och övergår ganska snart till något hotfullt och påträngande, på ett sätt som en hysteriskt growlande aktivist sällan uppnår. Ofta är det som lättsamheten skrämmer mer än det mer direkta skrämmande budskapet.

Sammantaget är Crazy Clown Time ett album som inte är rakt igenom lättlyssnat då vissa spår är skapligt okonventionella, men när David Lynch berättat för lyssnaren att du lyssnar av eget intresse och inte för att det är din skyldighet så sitter du där och nickar, för att stunden senare känna att du på något vis njuter av sorg, ångest och känslan av att vara vilse och förlorad i något mycket mörkt – men intressant. Vilket i min värld alltid är ett bra betyg.

4/5