Genre: Antikrigsfilm, Krigsfilm, Drama
Produktionsland: USA
Manus: Stanley Kubrick, Howard Sackler
Regi: Stanley Kubrick
Längd: 58 min
Budget: 33 000 dollar
Skådespelare: Paul Mazursky, Frank Silvera, Kenneth Harp, Stephen Coit, Virginia Leith, David Allen
Trapped… 4 Desperate Men and a Strange Half-Animal Girl!
Fear and Desire utspelar sig under ett fiktivt krig i ett oidentifierat land. Fyra soldater överlever en kraschlandning och upptäcker att de är fångna bakom fiendens linjer.
”We have nothing to loose but our future.”
Den mest absoluta rädslan för människan är inte döden, utan att förlora sin framtid. Själva livet skapar en paradoxal föreställning i våra hjärnor om vad vi hade varit utan det. Detta citat från Stanley Kubricks obskyra debutlångfilm Fear and Desire (1953) och titeln citatet anknyter till, definierar hela Kubricks filmskapande och går tillsammans med det manliga våldet som en röd tråd genom samtliga hans filmer, från rädslan över att ha dom bästa åren bakom sig i Lolita (1962 – läs min recension), till kärnvapenhotet i Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964) och människans bristande kontroll över sin framtid i 2001: A Space Odyssey (1968) och A Clockwork Orange (1971).
Innan du får barn och har ett liv större än dig själv att bevara, är driften att forma din egen framtid den som håller dig på tårna. För många är det mer än en drift – det är en rädsla. Denna dödsångest är egentligen rädslan att förlora ditt liv. Ditt liv är alltid i nuet, men för våra avancerade människohjärnor eskalerar livet från nuet till att också bli en dåtid och en framtidsbild. Förlusten av ditt liv är förlusten av din framtid. Och när vi får barn, är inte rädslan för att förlora dem – rent undermedvetet på ett mer existentiellt plan, rädslan att förlora den framtid vi just förlängt?
Överlevnadsinstinkten är naturens tydligaste programmering. Mönstret jag försöker belysa är därför vattentätt oavsett vilka filmer jag försöker tolka in mönstret i. Själva skapandet – inte bara av våra mänskliga avkommor, utan det kreativa skapandet i stort, är ett led i människans upprätthållande av sin existens. Upprätthållandet av det ”nu” som distanserar oss från den ofrånkomliga förlusten av oss själva. Kubrick hade dock ambitioner och kreativ drivkraft på en så pass hög intellektuell nivå att detta tunga ämne kallat ”osäkerheten för framtiden”, ”rädslan för en framtid utan framtid” eller rentav ”ren dödsångest”, togs upp till ytan på ett helt annat sätt än genom den konventionella filmskaparen.
”Fear and desire – two sides of the same coin”, som det talesätt vilket namngav Stanley Kubricks första film säger. Rädslan och önskan är två sidor av samma mynt. Om längtan inför framtiden leder till rädslan inför den – och om rädslan inför framtiden är detsamma som rädslan för att den förväntade gången ska gå förlorad, vad händer då om en person upphör att bry sig om sin framtid?
Conspirator: Do you still feel suicidal?
Alex: Well, put it this way, I feel very low in myself. I can’t see much in the future, and I feel that any second something terrible is going to happen to me.
Efter framtidsfilmernas framtidsfilm – 2001: A Space Odyssey, var det som att ett skifte skedde i Kubricks fixering vid framtidsparanoian. Hans filmer övergick från och med 70-talets anarkistiska framtidskommentar A Clockwork Orange att skildra människans relation till den absoluta rädslan med betydligt mycket mer anomiska drag. Framtiden stod fortfarande på spel, men dödsrädslan övergick till en mer depressiv, hopplös fas. Eller kanske var det en kreativ reaktion på Kubricks ökade vilja att förlika sig med den?
Alex DeLarges drömmar kretsade kring hedonism, Beethoven och ultravåld utan varken mål eller mening. Döden var blott en kittlande tanke. Barry Lyndon löpte fritt utan varken längtan efter framtiden eller rädsla för att dö, tills dåtiden kom ikapp honom. Jack Torrance tappade bort sig själv i ett hotell och hittade sin framtid i det förlutna. ”Joker” och soldatynglingarna i Full Metal Jacket (1987) övertygades inte av meningen med deras uppgift i Vietnam och i denna meningslöshet frodades endast kaos. I Kubricks sista film Eyes Wide Shut (1999) skildrade han återigen den hedonism som uppstår när viljan att sträva framåt sviktar, men allra mest hur begäret och oförmågan att kontrollera sin utnämnda andra hälft riskerar att brisera ett svartsjukt handlande där framtiden börjar rasa som dominobrickor.
I filmerna efter rymdodyssén hade hoppet bytts ut mot allt mer uppgivenhet inför att begreppet ”framtid” trots allt får ses som ett luftslott lika hämmande som kittlande. Varför hänga upp sig så fatalt på framtiden, när den aldrig upphör att vara något annat än människans drömska fantasi eller maniska tvångstanke? Ett önskebarn för vissa. En sjuklig, dödfödd avkomma för andra.
Är min tes lösgrundad om Stanley Kubricks fascination för människans relation till framtiden? Kanske, men jag tror bestämt att Kubricks egen rädsla för döden – hans egen rädsla för att förlora det vi kallar framtiden, har präglat hans filmer lika mycket som den präglade honom själv. Kubrick flög aldrig i flygmaskiner. Han såg med alla medel till att spela in sina filmer på så pass tryggt avstånd från sitt hem att han aldrig behövde sätta sig i en flygmaskin, då han var livrädd för risken att förolyckas. Detta var endast en av en rad excentriska principer han praktiserade för att ta det säkra före det osäkra.
Högintelligenta människor delar fascinerande nog ofta en betydande rädsla för konsekvenser, då det är ett av dom vanligaste aktiviteterna en högintelligent hjärna arbetar med att tänka på. Något som lätt kan gå till överdrift och bilda monumental paranoia. I en intervju med Playboy daterad 1968 svarar Kubrick på frågan om hans flygrädsla och hans svar leder omedelbart in på människans unika relation till döden;
”I suppose it comes down to a rather awesome awareness of mortality. Our ability, unlike the other animals, to conceptualize our own end creates tremendous psychic strains within us; whether we like to admit it or not, in each man’s chest a tiny ferret of fear at this ultimate knowledge gnaws away at his ego and his sense of purpose. We’re fortunate, in a way, that our body, and the fulfillment of its needs and functions, plays such an imperative role in our lives; this physical shell creates a buffer between us and the mind-paralyzing realization that only a few years of existence separate birth from death. If man really sat back and thought about his impending termination, and his terrifying insignificance and aloneness in the cosmos, he would surely go mad, or succumb to a numbing sense of futility. Why, he might ask himself, should he bother to write a great symphony, or strive to make a living, or even to love another, when he is no more than a momentary microbe on a dust mote whirling through the unimaginable immensity of space?”
”[…] The very meaninglessness of life forces man to create his own meaning. Children, of course, begin life with an untarnished sense of wonder, a capacity to experience total joy at something as simple as the greenness of a leaf; but as they grow older, the awareness of death and decay begins to impinge on their consciousness and subtly erode their joie de vivre, their idealism — and their assumption of immortality. As a child matures, he sees death and pain everywhere about him, and begins to lose faith in the ultimate goodness of man. But, if he’s reasonably strong — and lucky — he can emerge from this twilight of the soul into a rebirth of life’s elan. Both because of and in spite of his awareness of the meaninglessness of life, he can forge a fresh sense of purpose and affirmation. He may not recapture the same pure sense of wonder he was born with, but he can shape something far more enduring and sustaining. The most terrifying fact about the universe is not that it is hostile but that it is indifferent; but if we can come to terms with this indifference and accept the challenges of life within the boundaries of death — however mutable man may be able to make them — our existence as a species can have genuine meaning and fulfillment. However vast the darkness, we must supply our own light.”
Att acceptera livets prövningar inom dödens begränsningar. Att fokusera på nuet när framtiden rinner oss ur händerna, istället för att insistera på att släppa kontrollen. Eller att övertygas om tanken på en kommande existens i harmoni, om inte det nuvarande livet ger tillfredsställelse för din kontroll. Hanterandet av döden är många och upphörandet av framtiden – undergången, kan te sig mörk. Så länge du kan hitta åtminstone ett ljus i nuet, är väl mörkret endast en skugga.
Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
2 – Action
3 – Prat
Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
2 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt
Absurd Cinema 