Etikettarkiv: Essä

Twin Peaks Uppsnack #28: Publikens reaktion blir starkt polariserad

Twin-Peaks-Nyheter-header

Previously on Twin Peaks:
Gissa inför nya Twin Peaks | 21 enkla frågor

I detta uppsnack:

Publikens reaktion blir starkt polariserad

 

Övriga texter i Twin Peaks Uppsnack Säsong 3-serien hittas här.


Är du rädd för att bli besviken på Mark Frosts och David Lynchs återkomst till den inflytelserika myten Twin Peaks? Jag personligen är inte orolig. Lynch är Lynch, inte bra eller dåligt. Den breda publiken kommer dock inte vara lika öppen. Men vartåt kommer vågen att luta?

Kritiken var massivt negativ när David Lynchs långfilmsuppföljning Fire Walk With Me (1992) kom. Den togs som ett skämt. En plump i registret. Ett svek mot publiken. Den är inte gjord för den breda publiken som har förväntningar, men när den växte in i en större massa över tid kunde även en bredare publik se briljans i den. Det tog mer än ett decennium, men idag är denna film det missuppfattade mästerverket enligt många (inklusive mig).

Nya säsongen kommer få ungefär samma reaktion siar jag, men inte riktigt så kraftfullt negativ. Motpolen kommer vara något större redan från början. Den breda publiken idag är om möjligt ännu mer känslig för magstarka grejer emotionellt och intellektuellt. Det brukar heta att dagens publik klarar av kontroversiella eller okonventionella saker med dagens TV-klimat, men jag skulle säga att det bara är mer polariserat idag. Dom känsliga har blivit känsligare och dom öppna har blivit mer öppna. Gränsen däremellan är tydligare idag än för 25 år sedan – både brett och inom den inre kretsen. Vågen bär jämnare vikt och publiken har blivit mer delad men enligt paradox även i tydligare balans. Kanske skulle det rentav kunna sägas vara tyngre balans. Vågen vilar likt Justitias våg på en balanspunkt istället för att lika lätt som förr skölja över massan. Kulturell, sociologisk segregation.

Men av dagens publik kan dom insatta sin Lynch bättre och det är den publikmässiga fördelen inför nya säsongen. Det mest provocerande med Twin Peaks anno 2017 kommer (förutom den tyngre tonen och ett mer abstrakt berättande som en gång gjorde Fire Walk With Me), vara dess lååångsamma tempo. Lynch i sitt esse. Förbered dig på att växa in i stämningen som torkande färg och var inte så ivrig att vända sida i Mark Frosts och David Lynchs återkomst till Twin Peaks.

Att se det som en fortsättning av Twin Peaks verkar så linjärt. Det bygger vidare på det föregående. Nya Twin Peaks kommer med en nyare David Lynch som utvecklats mycket på 27 år. Mark Frost har även han genomgått tidens förändringar – och enligt egen utsago har han inte sett det filmade resultatet av hans och Lynchs manus ännu, ens själv – sekretessens vikt trogen. Allt som allt är fortsättningar sällan annat än repetition lutandes tillbaka på sin egen takt. Fabrikat utformad att passa konsumentens mun likt ett småbarns klossar och hål. Utveckling ligger närmare konsten. Ut i det okända.

Du gör nog gott i att se nya Twin Peaks som en utveckling, mer än en fortsättning. Är du redo? Har du fulländat mod? För att se vad som väntar bakom dom röda draperierna?


Det här är av logiska skäl det sista uppsnacket inför nya Twin Peaks, eftersom premiären väntar om endast ett fåtal timmar.

Sedan beskedet den där hösten 2014 om återkomsten har tiden gått långsamt under lång tid och i rusande takt under en kortare, Tiden har visat sig från sina mest realativa sidor för oss som väntat och längtat. Nu är det äntligen dags. Slut på uppsnack. Möjligen dags för något slags eftersnack. Jag ska se vilken form jag kommer skriva kring dom nya timmarna, men något lär det bli. Det brukar bli så.

Chaos Cinema – bra eller dåligt?

Filmkritikern Roger Ebert länkade denna ”video essay” på Facebook och jag var tvungen att göra ett inlägg om den för att sprida den vidare.

Fallet som Mattias Stork tar upp handlar om den välkända utvecklingen av film och speciellt genren action. Det vill säga användandet av skakig handkamera eller över huvud taget skakig kamera för att få upp pulsen i actionfilmer, samt den allt rappare klippningen, vilket vid dominerande användning resulterar i en känsla av kaos, eller ”Chaos Cinema”.

Utvecklingen började ta fart redan i och med musikvideons intåg och den så kallade MTV-klippningen (vilket innebär snabba klipp och korta sekvenser som varar i ett fåtal sekunder) blev mer och mer standard även i långfilm. Utnyttjandet av dessa effekter har framförallt eskalerat och blivit ett standardgrepp under 2000-talet efter att actionfilmer som Fast and the Furious-trilogin, Bourne-trilogin och Michael Bays filmer som Transformers har rönt framgångar – alla dessa filmer som kan räknas till den så kallade Chaos Cinema-skaran, bland många andra.

Chaos Cinema Part 1 from Matthias Stork on Vimeo.

Chaos Cinema Part 2 from Matthias Stork on Vimeo.

Jag ställer mig på samma sida som Stork i den här debatten, så till vida att jag tycker att Chaos Cinema-tekniken överanvänds. Jag är inte alls emot skakig kamera och snabba klipp – tvärtom så är det en väldigt effektiv teknik att skapa oreda, osäkerhet, rädsla och hypnos, men precis som Stork säger så överanvänds tekniken och fyller scen efter scen så att hela filmen blir en väldigt rörig upplevelse utan toppar eller dalar i actionsekvenserna, istället för att utnyttja effekten i nyckelsekvenser och på så vis låta kontrasten förhöja effekten när den väl sker. Stork har också en mycket sann poäng i att ljudet i film har förbättrats kraftigt de senaste åren mycket just eftersom just ljudet i Chaos Cinema-action får det bärande ansvaret att berätta för tittaren vad som egentligen händer.

Den intressanta frågan som denna essä väcker är hur actiongenren kommer utvecklas vidare? Har vi nåt en topp som nu kommer lugna ner sig och återgå till mellanläget som jag anser låg någon gång i slutet av 80-talet, eller vad kan hända? Chansen att vi kommer se action som den var förr är nog i bred grad liten, då det gjordes gastkramande biljaktsfilmer som Bullit och Gone in 60 Seconds (originalet, som så riktigt påpekas i Death Proof) och vackra skjutrullar som Hard-boiled, där kameran i stor grad ligger kvar så länge som den klarar av för att ge oss tittare en så klar och autentisk resa som möjligt.

Visst finns det filmskapare som vill försöka bryta konventionerna både nu och i framtiden, men det är desto svårare att bryta trenden.