Återträffen (2013)

Genre: Drama, Experimentfilm
Produktionsland: Sverige
Manus: Anna Odell
Regi: Anna Odell
Längd: 89 min
Skådespelare: Anna Odell, Sandra Andreis, Anders Berg, Niklas Engdahl, Sanna Krepper, Henrik Norlén, Rikard Svensson, Christopher Wollter, Mikaela Ramel, Ulf Stenberg, Andreas Kundler, Malin Levanon, Cilla Thorell, Lena Mossegård, Erik Ehn, Fredrik Meyer

I Återträffen bjuder Anna Odell in till en nervig klassåterträff. 20 år har gått sedan eleverna slutade grundskolan och gick skilda vägar. Men feststämningen kommer av sig när gamla konflikter kommer upp till ytan och sanningar ifrågasätts. En rannsakan av ledarskap och styrande hierarkier tar sin början.

Anna Odell har blivit flitigt omskriven – först för hennes konstverk ”Okänd, kvinna 2009–349701” och sedan för denna långfilm. En film som blev guldbaggenominerad, överraskande publikdragande på bio och hyllad av skribenter.

Först knappt tre år senare kommer jag över filmen och ser den, utan debatten varken i ryggen eller i bakhuvudet. Jag läste aldrig särskilt mycket om den när den kom då jag ville vara så blank som möjligt för dess innehåll och frågorna den ställer – eller snarare frågetecken. Frågor är för konkreta. Men den sätter igång min tankeverkstad och det är bra och sällsynt med filmer som gör det med sådan stark intention om det.

Det känns inte som att hon nödvändigtvis vill styra in åskådaren i en agenda om skolmobbing och vuxenmobbing utan hon öppnar upp för åskådaren att själv avgöra vad den vill reflektera över. Filmen är på så sätt mer av ett konstverk än vad folk definierar som regelrätt film – precis som hennes psykkonstverk mer är ett experimentellt verk mer än vad folk definierar som konst.

Bägge dessa bryter konventionen genom experimenterande av just konvention och är på så sätt mer genuina som konstverk än vad det mesta vi genom historien definierat som konst. Konst är (enligt min klara tolkning) ett experimentellt uttryck och ordet ”konst” har nu om inte alltid definierats som något helt annat – något inrutat och traditionellt. När jag tänker konst tänker jag dock många gånger något som inte riktigt andas publika intentioner. Vilket är lite annorlunda av mig eftersom själva handlingen att skapa ett konstverk indirekt är ett uttryck, ämnat att uttrycka något utanför skaparen själv, kommet inifrån skaparen. Anna Odell har en enligt mig ganska tydlig vilja att möta publikens tankar, som jag inte har.

Filmen är uppdelad i två delar dramaturgiskt, där första delen skildrar en imaginär återträff skildrad av skådespelare som spelar Anna Odells riktiga klass, men med påhittade namn. Andra delen är – som jag förstår det, en skådespelad rekonstruktion av en intervjuserie med hennes riktiga före detta klasskamrater, hämtad från verkligheten. Jag antar att hon främst format det så för att dels inte bli anklagad för att förvanska verklighetens situationer (då detta är ofrånkomligt när människor ska säga sitt och hon själv står i handlingens centrum), men främst för att inte hänga ut personerna i fråga utan snarare människors beteenden i stort, då det här är ett skildrande om mänskliga beteenden och inte ett personligt uthängande. Det är inte en hämnd på personerna i sig.

Jag personligen tycker att hon främst hänger ut sig själv i filmen och öppet visar hennes egna svagheter som människa, även om hennes roll givetvis också bör ses som just en roll. En skriven samt rekonstruerad form av henne själv. Trots det lyckas filmen imponerande nog med allt samtidigt; en utelämnande skildring av Anna Odell, en studie i mänskliga beteenden och dom roller människan spelar för att inte falla ur det gemensamma rollspelet, samt en bonusmässig, sofistikerad hämnd hon kan stå skyddad emot. Det ger filmen en metaenergi. Alla dessa paralleller och nystande kring vad det spelar för roll vad vi spelar för roll (nysta upp den raden om inte annat), var det hon arbetade med även i ”Okänd, kvinna 2009–349701”.

Reflektionerna jag nu utvecklar formar jag snarast först efter att jag har upplevt filmen och återspeglar inte riktigt känslan av ögonblicket då filmen utspelades framför mina verkliga ögon. Under filmens gång frågade jag mig vad hon ville få ut av filmen då en konfrontation av det inledande slaget i filmen är en konfrontation dömd att missförstås av dem som borde förstå. Just då övervägde jag att hävda hennes vilja var att vända publikens agg mot skolförtrycket – en redan vunnen match, och deras sympatier till henne som offer och framgångsrevanschör. Nu blev just det också utgången i majoriteten av publikens ögon, men reflektionerna jag skrev visar att jag lämnade den teorin bakom mig och gick vidare i min tolkning av intention och filmens mer konstruktiva värde.

Kom ihåg det; Underskatta aldrig reflektionen efter en upplevelse! Den är minst lika viktig som upplevelsen i sig, då minnen tynar bort men reflektioner alltid kan leva vidare. Perspektiv är visdom.

För när filmen tagit slut och eftertexterna rullade kände jag mig lite tom. Lite understimulerad. Jag visste inte då vad jag ”ska” tycka eller om jag missat något. Precis den reaktion den mindre öppna personen får inför mer genuin konst, fri från givna mallar. Det jag själv brukar kritisera andra för och rekommendera att lägga ner. Hon överlistade till och med min vanligtvis så accepterande öppenhet och gjorde mig för en stund till min egen motståndare. Bravo!

4 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
2 – Foto
2 – Musik
———-
15 – Totalt