Birdman (2014)

Genre: Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 119 min
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Zach Galifianakis, Amy Ryan, Merritt Wever, Lindsay Duncan, Benjamin Kanes, Natalie Gold, Frank Ridley, Bill Camp, Jeremy Shamos

En föredetting till skådespelare som en gång spelade världskänd superhjälte på vita duken måste lägga både sitt ego och sina familjeproblem åt sidan, när han tar sig an en Broadway-pjäs för att nå tillbaka till hans firade dagar.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) är känd för sina sofistikerade (detta ord förbryllar mig något oerhört) draman, om människor i världen som genomgår tyngden som kallas livet (jag försökte formulera mig sofistikerat). Efter att ha hållit en ganska jämn nivå av sådana filmalster känns det som att Iñárritu med Birdman vill testa något nytt, mer lättsamt men ändå berika det med hans perspektiv på filmform.

Birdman är rent tekniskt och skådespelarmässigt en mycket välregisserad och skickligt utförd film, men när det inte tillför den oengagerade handlingen något hjälper det inte filmen.

Emmanuel Lubezki (Children of Men, Tree of Life, Gravity) – världens hetaste fotograf i filmvärlden idag, må spela högt tillsammans med regissör Iñárritu. Filmen är fotad med steadicam i en (genom digitalt efterpusslande) konstant tagning utan klippbyten, som sveper mellan dom ignoranta, självupptagna och knappt ens empatiska karaktärernas bekymmer. Endast vid en handfull tillfällen såg jag uppenbara ögonblick då en scen kunde sammanfogas med nästa, men det hela är briljant rakt igenom på det planet.

Syftet med det? Jag vet inte. Det tillför ingen uppenbar känsla och det känns över huvud taget inte organiskt tillsammans med filmens berättarmässiga eller känslomässiga upplägg. Det tekniska spelar i ett hörn medan berättelse och känslor spelar i ett annat. Det finns ingen koppling dem emellan. Lubezki har bemästrat detta långa, svepande foto tidigare tillsammans med Terrence Malick (The New World, Tree of Life, To the Wonder) och där lyckades denna tekniska kamerametod grundad på steadicam flyta i total harmoni med filmens känsla och berättande så pass att det inte gick att separera de tre beståndsdelarna från varann. Malick behövde inte sammanfoga scenerna rent bokstavligt genom att dölja klippen för att klara av denna totala harmoni.

Sedan var det just karaktärerna. Att få se Michael Keaton (Beetlejuice, Clean and Sober, Batman) glänsa rejält i en tragikomisk metaroll är underbart som koncept, med hans koppling till sin mest kända roll som Batman i bakhuvudet. Han spelar en karaktär som vad jag anar är snarlik en mängd av dom skådespelare som fått känna på Hollywoods brännande strålkastare. Det trots det verkligen inte första gången jag stiftar bekantskap med den sortens karaktär och det är långt ifrån den första jag känner ett sug efter att få följa.

Som om inte det vore nog är hela filmen fylld av sådana karaktärer. Jag är inte den som backar för en film utan karaktärer att känna för – verkligen inte, men om dom inte ens kan berätta något som får mitt huvud eller hjärta att pumpa intressemässigt så är det förgäves. Det är en hel radda skådespelare som kör sin grej bra – Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis för att nämna några, men karaktärerna lockar mig knappt alls.

Norton uppfyller mitt sug på något engagerande och har mycket individuella små tricks för sig som känns spontana och uppiggande. Jag kan verkligen se honom oscarsnominerad för sin sluge besserwisser och jag tror så sker. Detta är trots allt en film om stora, bekräftelsetörstande egon som kommer skänka en rejäl dos igenkänning hos filmfolket i oscarsakademin. Dom flesta i formen av att dom arbetat bland dessa typer, utan att inse att en mängd av dem själva är av samma sorts syntetiska blomjord.

Under filmen når jag oroväckande snabbt en ovanlig form utav likgiltighet, när varken den på sitt håll skickliga tekniken drar in mig i tåget, ej heller karaktärerna trots bra skådisnamn och berättandet som inte säger mig något underhållande, värdefullt eller provocerande. Jag har fått tillräckligt med narcissism och publikkåta filmfolk som det är och Birdman ger mig inget som jag inte skulle kunna få i valfri hollywoodskvallerblaska.

Denna likgiltighet som drabbar mig genom filmen tar till och med över dom privata tankar jag ibland förskingrar insattheten i filmen med. Som en depression. På ett skevt sätt passar det tillsammans med den värdelösa tillvaro Birdman skildrar, men jag behövde inte drabbas av depressiv likgiltighet när jag såg exempelvis Melancholia (2011), för att bli fångad av känslan den filmen ville förmedla. Likgiltighet ÄR det allra sämsta en film kan förmedla. När jag ser denna djupa suck önskar jag att jag åtminstone kunde ge filmens tillstånd en svajigt bipolär diagnos om den ska vara mig emot, inte en sådan här långdragen depression.

Det går tveklöst att uppskatta Birdman oavsett om den säger något eller ingenting alls, det tror jag (och IMDB-statistiken 8,8 i snittbetyg visar det faktiskt svart på vitt, dra på trissor) – men jag har väldigt svårt att föreställa mig varför någon skulle kunna älska den. Den personen skulle jag i så fall vilja träffa, så att jag kan få filmterapeutisk hjälp med att rena min hopplöst likgiltiga inställning till filmen som helhet.

Detta faktum att så oerhört många verkar tokgilla den här filmen kan jag inte släppa. Varför? Är det att det är en creddig komedi med en ofantlig mängd kända ansikten där alla kan koppla till någon i och med det dom tidigare presterat? Är det att det ambitiösa med filmen, det ”sofistikerade”, är tillräckligt lättillgängligt – i form av det avancerade fotot, en imaginär fågelman som hemlig kompis och en spekulativ historia som ändå inte säger något du inte redan vet och i övrigt inte säger något alls egentligen?

Reaktionen från recensenter och IMDB-människor är absurd (vilket är fascinerande i sig förstås) och det får mig att klia mig i huvudet en aning. Är det helt enkelt så att jag är ovan över känslan av att vara skeptisk över en film? Folk älskar Birdman, men jag kan inte ens vara nådig.

Birdman är i grunden en helt okej historia klädd i pampiga kläder som gör mig mer tom än berikad. Till Iñárritu och alla andra som vill göra film; lägg energi på att få till det så att berättelse, teknik och känslor arbetar tillsammans. Annars blir det inget mer än ett tillplattat studentgrupparbete med hög budget, stora ambitioner och dyra profiler i rollerna, men där varje del är separerad från varandra.

         

Andra bloggar som recenserat Birdman är Fripps Filmrevyer och The Nerd Bird , samt Johan på Har Du Inte Sett Den.  Det slår mig att dom mer eller mindre gillade den här filmen. Tommy och Niklas på filmpodden Den Perfekta Filmen var dock ungefär lika skeptiska över filmen som jag.

Bästa foto 2011

1. The Tree of Life
2. War Horse
3. Tinker Tailor Soldier Spy
4. Melancholia
5. We Need To Talk About Kevin

Kommentar: Foto är definitivt ett filmelement som kan höja min upplevelse av filmen avsevärt. En medelmåttig historia med bra foto kan lätt kännas som en bättre upplevelse än vad det egentligen är på pappret. Fotot gör inte filmen, men det kan definitvt få filmen att åtminstone landa snyggt.

Det intressanta är inte alltid hur pass vackert fotot är, utan hur pass effektivt det utnyttjas för att ge den rätta känslan för filmen. Det finns dock en del basgrunder som värderar ett bra foto och det ena kan väga upp det andra.

Miljön – var fotografen filmar någonstans.

Vinkeln – från vilket håll i miljön fotografen har valt att rikta kameran.

Kompositionen – vilken typ av utsnitt fotografen valt, utifrån vinkeln.

Ljussättningen – hur pass kreativt fotografen utnyttjar ljusmöjligheterna.

Metoden – fotografen kan utgå från statiska bildutsnitt, eller också rörlig kamera, handkamera och valet mellan färgfoto eller svartvitt.

Tekniken – val av kamera, objektiv och användande av dolly, steadicam, kran, flygfoto eller liknande. Är fotot filmat på film eller digitalt? IMAX, 70 mm, 35 mm, 16 mm, digitala alternativ eller 3D spelar in i fotots utseende. Och så vidare, och så vidare.

Teknikprylar är givetvis verktyg som underlättar kreativiteten, men eftersom budget spelar in och jag inte gillar att ge beröm efter hur mycket pengar någon har på fickan så är det en värderingsfråga från fall till fall, då det till största grad handlar om att jobba så kreativt som möjligt efter förutsättningarna. Miljön är heller inte alltid den mest idealiska för ”snyggt foto”, så även där värderas istället kreativiten under valda förutsättningar.

Steven Spielbergs storslagna War Horse bjöd sannerligen på ett magnifikt foto där de stor miljölandskapen fick tala för sig själva på allra, allra bästa sätt. Filmen är foad av Spielbergs vapendragare Janusz Kaminski, som fotat bland annat Schindler’s List, Saving Private Ryan och Fjärilen i Glaskupan.

Filmen fick oväntat en plats i mitt hjärta och mycket eftersom fotot lyfte känslan av att filmen kunde vara en gammal John Ford-klassiker från den gyllene hollywood-eran. Ängarna, vidderna, slagfälten och alla andra luftiga platser får mig att önska att jag var i samma fantastiska natur och gång på gång kliade jag mig i huvudet över hur de lyckats hitta så väldiga platser som bevarats så fint från urbaniseringen att de fortfarande skulle kunna höra hemma i 10-talets europa.

En sann, filmisk fotokaraktär av den gamla skolan med nostalgisk ljussättning framför realism och på det stora hela väldigt härligt utarbetat på ett sätt vi sällan ser i dagens storfilmer!

Den svenskstadgade fotografen Hoyte Van Hoytema (Lasermannen, Flickan, Låt Den Rätte Komma In, The Fighter) skapade, tillsammans med Tomas Alfredson, många fina fotosekvenser i det briljanta glansverket Tinker Tailor Soldier Spy. Väskor som glider genom mathissar, vackra nattmotiv på husaktiviteter ur dockskåpsperspektiv a’la Rear Window, allmänt krispiga kalla kriget-motiv och ett kokhett, toppsäkert rum där Gary Oldman vakar över de moderna riddarna och David Dencik stylar med sin rökarpipa.

Filmen osar av så kallad sidvändarspänning i den meningen att man väntar och väntar på genombrottet och trots sitt kliniska, långsamma tempo med gubbar i kostym så långt ögat når. Alfredson har ju filmen Fyra Nyanser Av Brunt på sitt samvete, men den titeln beskriver även tonen på Tinker Tailor Soldier Spy fotomässigt, så när som på några kallgråa inslag.Filmen fotades i just film, skiftandes mellan två kameramodeller -Fuji Eterna 35mm av standardformat och 8547 Fuji 500T Eterna.

Den är definitivt inte lättsmält att ta sig igenom filmen då det är så mycket som pågår utanför det uppenbara, men just därför bär fotot med järnhand mig igenom passager som annars kunde ha blivit alldeles för statiska eller rentav ratade i en mindre skicklig regissörs och fotografs händer. Ibland är det svårt att sätta fingret på varför man älskar vissa filmer, men fotot i Tinker Tailor var helt klart något att sätta mitt finger på.

Frågan återstår dock; när får Hoytema sin första oscarsnominering?

Danske ateuren Lars Von Trier etablerade en ny fotografisk ton i sina filmer från och med den egendomligt ruggiga Antichrist. I hans nya film Melancholia fortsätter han med den stilen, som delvis är en rörlig, dogmabesläktad handkamera för att sedan som kontrast då och då berättas med extremstatiska bilder i djup slow-motion – helt anpassad efter Wagners musik som ständigt återkommer – så pass att bilden snarare blir en tavla som sakta förändras under just dessa sekvenser.

Filmen är inspelad i svenska Trollhättan, samt vid det väldiga Tjolöholm Slott i Kungsbacka, vilket ger filmen en storslagen prägel stundtals och gör det dessutom extra kul att se filmen, precis som med Antichrist. Dansk-Chilenske Manuel Alberto Claro står för fotot men Lars Von Trier är alltid den som håller i kameran under första tagningen, för att få en känsla för hur han vill ta scenen.  Sedan repeterar fotografen hans rörelser, vilket ger oss en inblick i hur pass angelägen Von Trier är om fotot i sin film. Filmen är inspelad med digitalt foto och inte filmkamera.

Tillsammans med undergångselementen i denna film tar han fotografin till nya höjder i sin karriär, med otroligt detaljerat, skarpt foto. Han må vara en egensinnig filmskapare, men som tur är en väldigt talangfull sådan som inte låter sig fastna i konventioner och det är precis vad han säger även med fotot i sina filmer.

Det är nog ingen slump att melankoli och depression alltid skildras så fruktansvärt vackert och Von Trier har förstått den poängen.

Lynne Ramsays psykologiskt omskakande bokfilmatisering We Need To Talk About Kevin handlar om mamman som föder ett barn – en liten pojke som tidigt visar sig vara psykopatiskt lagd och bara blir äldre. Denna rafflande, otäcka och sällsynt påfrestande historia växer enormt på mig ju mer den får gro kvar i mitt huvud – och då var den redan när jag såg den första gången en av de bästa filmerna från 2011 i mitt tycke. Jag jämför den här och nu med torterande filmer som Eden Lake och Irréversbile.

Nog om filmen nu och mer om fotoprestationen istället. Filmen fotades med varierande filmkameror av den irländske, prisbelönte fotografen Seamus McGarvey, som har en framgångsrik karriär som stillbildsfotograf och dokumentärfilmfotograf, men har framför allt varit mest produktiv inom musikvideofilmande för stora artister som The Rolling Stones, U2, Paul McCartney, Robbie Williams, Dusty Springfield, PJ Harvey och Coldplay – bland annat. Hans filmresumé är inte mindre märkvärdig den heller, med högklassiga fotojobb som Atonement, World Trade Center, The Hours, High Fidelity och till och med otippade bioaktualiteten The Avengers på sitt samvete!

Fotot är stundtals väldigt kreativt och varenda bildruta förstärker känslan av distans, om det så är avståndsbilder, en extrem närbild som plötslig konrast, intressanta kompositioner med fysisk distans mellan karaktärerna eller om distansen bara ligger i kontrasten mellan två ansiktsuttryck bredvid varandra. ”Kontrast skapar distans” är filmen otalade ledord.

Bilderna säger så mycket och det är också väldigt viktigt då filmen är väldigt dialoglös. We Need To Talk About Kevin är ett undervisningsexempel på strålande kompositionskreativitet!

Den för mig oslagbara vinnaren är dock Terrence Malicks existentiella praktupplevelse The Tree of Life. Det är inte bara 2011 års snyggaste film, utan en av de snyggaste jag sett i hela mitt filmintresserade liv! Den är filmad med en mix av både 35 mm-film, specialeffektstandardformatet 65 mm-film samt det storslagna IMAX-filmformatet som vanligtivis används till selektiva naturfilmer (men som Christopher Nolan införde i fiktionfilmformatet i och med The Dark Knight, 2008).

Fotografen Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Assassination of Richard Nixon, The New World) har fått avundsvärda möjligheter i och med det klockrena samarbetet med vår tids kanske största ateur – Terrence Malick. Inspelningen ägde rum på massor av häpnadsväckande platser, men ändå är det i första hand inte det som gör filmen så magnifik, utan hur bra Lubezki och den ultrapoetiske filosofregissören Malick utnyttjar chanserna.

Kameran flyter fram likt en meditativ flod och är ett med filmens musik och allt som rör sig i de drömska bilderna. Jag tappar hakan i sekvens efter sekvens, bildruta efter bildruta. Och djupet är stundtals så djupt att det är lätt att hånskratta åt trickfilmande som 3D-fotografi, när det går att göra fotot så här bra ”i verkligheten”.

Det är lätt att fastna vid filmens bedårande bilder och är du fotointresserad – stillbild som rörligt, så spelar det ärligt talat inte så stor roll om du ger blanka fan i handlingen eller inte, för filmen kan ses enbart för fotot.

Se dock gärna filmen för det andra också då den är väldigt bra, men var beredd att överväldigas av filmens 187 200 bildrutor i alla dess utsökta, bedårande, magnifika, ögonsköna, filosofosiskt närgångna form när de får liv i skildringen av livets flod.