Denna recension skrev jag tidigt 2010 på min tidigare filmblogg på blogspot – Melonia, Melonia, som blev mellansteget efter att jag slutade skriva på filmforumet Filmsnack och innan jag landade med någno slags form i nuvarande blogg, hösten 2010. Jag tycker fortfarande att jag sammanfattar ganska bra varför Carlito’s Way är en riktigt, riktigt bra film och förmodligen hans bästa gangsterfilm – bättre än Scarface.
Genre: Gangsterdrama
Produktionsland: USA
Manus: David Koepp (efter Edwin Torres romaner)
Regi: Brian De Palma
Längd: 144 min
Budget: 30 000 000 dollar (USA)
Skådespelare: Al Pacino, James Rebhorn, Luis Guzmán, Viggo Mortensen, John Leguizamo, Penelope Ann Miller, Sean Penn, Joseph Siravo, Richard Foronjy, Ingrid Rogers, John Ortiz, Adrian Pasdar
In his world, you got to shoot your way out. He wanted out. He’d do anything to get there.
Han är en legend. Nu, efter fem år i fängelse har Carlito Brigante kommit hem. Året är 1975 och gatan är sig lik, men de gamla höjdarna är borta – utslagna, utbrända eller begravda. Carlito har bestämt sig, han skall härifrån. Men han behöver ett startkapital. En chans dyker upp när hans vän och advokat David Kleinfeld ber om en sista gentjänst. Carlito bestämmer sig för att hjälpa sin vän eftersom David fick ut honom ur fängelset. Ett beslut han kommer att ångra bittert…
Jag vill förvarna att recensionen mest lämpar sig till dem som redan sett filmen, då jag kommenterar speciella scener i filmen.
Regissör Brian De Palma (Sisters, Dressed to Kill, Carrie) trodde sig vara klar med gangstergenren efter braksuccéerna Scarface (1983) och The Untouchables (1987), men den verklighetsbaserade berättelsen om korsikanen Carlito Brigante fick honom att återigen ta sig an genren efter att Al ”Scarface” Pacino (Dog Day Afternoon, The Godfather-trilogin, Serpico) själv kämpat för att få filmen gjord. Al Pacino rör sig som på moln i filmen. Hans återkommande berättarröst konkurrerar ut allt – även Morgan Freemans stämma. Pacinos monologer blir tillsammans med De Palmas ofelbara bildberättande oslagbar poesi. Brian De Palma har själv sagt att han älskar att filma Pacino eftersom hans rörelsemönster är så unikt och ofelbart, och jag förstår vad han menar när jag ser händelserna som utspelar sig i biljardhaket under filmens början.
Filmen bjuder på flera trevliga rollgestaltningar som Luis Guzmáns (Boogie Nights, Anger Management och 500 andra filmer) livvakt och den karismatiske ”Benny Blanco from The Bronx” – spelad av John Leguizamo (Romeo & Juliet, Super Mario Bros. och 500 andra filmer). Viggo Mortensen (Lord of the Rings, A History of Violence, A Dangerous Method) syns dessutom i en liten roll. Som Carlitos advokat ser vi Sean Penn (The Assassination of Richard Nixon, Mystic River, Milk) som var en ”rising star” vid denna tidpunkt.
Det var Penns egen idé att skifta utseendet och bli en krullskallig jude med runda glasögon och med ett sätt som viskar om en dragning åt homohållet – kort sagt ännu en fantastisk rollgestaltning i Penns karriär och inte ett spår av ungdomlig oerfarenhet vilket ju är det som skiljer talanger från de andra. Han var tydligen väldigt mån om att resultatet skulle bli lyckat och retade upp Pacino rejält när han under en inspelningsdag aldrig blev nöjd med närbilden av honom och bad om 15 ytterligare omtagningar när De Palma kände sig färdig. Spontant känner jag verkligen att De Palma och Sean Penn borde slå sina påsar ihop för ytterligare en film, då det hänt en del med deras karriärer sedan senaste samarbetet.
Nu känner jag för att snacka detaljer. Tågstationsscenen är film när den är som allra, allra bäst. Ett ”tracking shot” på Pacino som följer honom var han än går och en spänning som blir så påtaglig att mina hjärtslag inte hänger med runt knutarna. Till slut är jag så inne i filmen att jag tror att det är över när kameran istället tar en sväng förbi scenens antagonister. Tracking shots är en av De Palmas specialitéer och det här är min favorit hittills. Filmens slut är extremt vackert och knyter ihop upplevelsen till något mycket minnesvärt.
Att filmen dessförinnan manglar på med en lika gastkramande jakt i tunnelbanevagnar gör att superlativen kommer få den här recensionen att rinna över. De Palma drar referenser till hans förra tågjakt i smärre mästerverket Dressed to kill (1980) och lägger du märke till hur fotot är utfört i denna del av filmen så kan du inte annat än kapitulera gång på gång åt De Palmas skicklighet med kameraarbetet – spänningens okrönte konung. Mitt i all kalabalik kan man lägga märke till små, små detaljer som hur en minimal bifigur rör sig och vad det får för konsekvenser.
Hjärnan arbetar på högvarv och några tecken på ”slö action” finns över huvud taget inte på kartan. De Palma fick övertala Al Pacino att springa en hel dag genom tåget med en tjock läderjacka mitt i sommaren, men till och med en svettig Pacino kan nog erkänna att det var värt slitet när han såg resultatet.
De Palma lockas ständigt till särpräglat filmskapande vilket gör honom smått unik som amerikansk regissör och att han förtjänar minst en hedersoscar bör vara fakta vid det här laget. Allt som allt är Carlito’s Way ganska ordinär i grunden och bryter i berättandet inga regler för gangsterdramagenren, men De Palmas touch gör verkligen allt – vilket gör filmen mer än ordinär. Han vet hur det skapas en filmklassiker.
Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
2 – Obehag
1 – Humor
3 – Action
3 – Prat
Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt