Edward DeBruce III | Absurd Cinema

Genre: Drama, Dramedi, ”Indie”
Produktionsland: USA
Manus: Jesse Andrews (efter romanen av samma människa)
Regi: Alfonso Gomez-Rejon
Längd: 105 min
Skådespelare: Thomas Mann, RJ Cyler, Olivia Cooke, Nick Offerman, Connie Britton, Molly Shannon, Jon Bernthal, Matt Bennett, Katherine Hughes, Masam Holden, Bobb’e J Thompson, Gavin Dietz, Edward DeBruce III, Natalie Marchelletta, Chelsea Zhang

A little friendship never killed anyone.

Greg glider fram genom sitt sista år i high school så anonymt som möjligt, undviker sociala interaktioner medan han i hemlighet gör livfulla, bisarra filmer med Earl, hans enda vän. Men både hans anonymitet och vänskap hotas att rivas upp när hans mamma tvingar honom att bli vän med en klasskamrat med leukemi.

En sån där amerikansk indiefilm om ungdomar, som är rätt bra. Av samme regissör som gjorde den tekniskt väldigt välgjorda rebootskräckisen The Town that Dreaded Sundown (2014). Olivia Cooke – tjejen som var personen av intresse i Hammer-rysaren The Quiet Ones (2014), är bra i den ganska bitiga rollen som en tjej med leukemi som är nära döden. En så kallad ”Manic Pixie Dream Girl” – (”usch!” säger vissa) – men, med seriös tyngd. Jag faller helt klart för karaktären, även om allvaret blir påfrestande att genomlida.

”You know I’m terminally awkward and I have a face like a little groundhog. I just feel like, you know, for a kid like me in high school best case scenario, just survive. You know? Survive without creating any mortal enemies or hideously embarassing yourself forever.”

Dom andra två killarna är också bra varav den mer framstående, Greg, är en relativt originellt skriven karaktärstyp. Thomas Mann som spelar honom har hunnit med en hel del filmer senaste åren ser jag, men inte den typ av filmer jag brukar kolla på. Han visar att han kan leverera rollen väldigt trovärdigt, så bra skådespeleri går att finna här och eventuella brister ligger mer i den skrivna känsloleveransen rent manusmässigt, inte hos skådisarna.

Filmen blir lite frustrerande att härda ut men inte för att den är dålig, men den skildrar problem – och känslorna dom väcker, väldigt genuint och utan rädsla för att bli just jobbigt allvarsam. Lite lång kanske och lite för mycket operett känslodrama i det här ömma området kallat ”allvaret”, av och till, vilket jag som sagt klandrar det annars finfina manuset mest för. Jag måste nog också klandra mig själv, då jag har ett komplext förhållande till blödighet och spelas inte efter riktigt samma tangenter som andra många gånger, har jag märkt. Jaja.

Däremellan bjuder Me and Earl and the Dying Girl på ganska frisläppt berättande (manus), ovanligt fint vardagsmiljöfoto och riktigt, riktigt småkul filmnörderi vilket är det jag personligen gillade mest. Fantastiska små filmprojekt – eller titlar, betas av och det kliar i fingrarna av att jag vill göra exakt samma grej själv. Cineastiska titlar som Breathe Less (Breathless), My Dinner with Andre the Giant (My Dinner with Andre), Hairy, Old and Mod (Harold and Maude), The Seven Seals (The Seventh Seal) och The 400 Bros (The 400 Blows), bland många fler.