Manus: Mark Frost, David Lynch
Regi: Duwayne Dunham
Episodtitel: Traces to Nowhere
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 12 april, 1990
Tittare (USA): 23, 2 miljoner
Tidigare: Pilotavsnittet
Obduktionsrapporten av Laura Palmers kropp visar att hon våldtagits av minst tre män och dog av blodförlust efter att ha tagit emot kraftigt våld – bland annat av en hammare. Ronette är fortfarande i koma och läkaren Dr. Hayward säger att det lär dröja innan hon kan tala igen. Shelleys hotfulle man Leo Johnson visar sig ha blodfläckar på kläderna i sin tvätt – något som Shelly upptäcker i hemlighet. När sedan tvätten försvinner stiger hans oro och det skakar knappast om Shelleys redan trassliga förhållande mindre.
Vid polisstationen lättar motorcykelkillen James Hurley på sitt hjärta om kopplingen till Laura, men han vill inte säga att det var han som hade andra halvan av hjärthalsbandet, som han sedan grävde ner i skogen. James släpps ur arresten och så gör även odågorna Bobby Briggs och Mike Nelson efter bråket på det lokala väghaket Roadhouse kvällen innan, där James morbror ”Big Ed” verkar ha blivit drogad. Hans misstankar riktas mot en bartender med suspekta kopplingar. Samtidigt är Bobby och Mike i trubbel då dom är skyldiga Leo 10 000 dollar som ”dess värre” är frysta i Lauras bankfack.
Cooper och Truman förhör sågverksarvtagerskan Josie Packard, som haft Laura som språkhjälp. Tvisterna kring sågverket fördjupas då Josies avlidne mans syster, Catherine Martell, har mer än en fling ihop med hotellägaren Ben Horne. Tillsammans korrumperar dom uppenbarligen om att få sågverket i konkurs. Det talas om en eldsvåda – en koppling till lappen märkt med ”Fire walk with me” skrivet i blod, som Cooper hittade vid mordplatsen? Sarah Palmer är omskakad av hennes dotters död och grips återigen av panik när hon ser märkliga syner – framför allt en okänd man som gömmer sig. Polisen ”Hawk” ser en ny skymt av den enarmade mannen som smyger omkring i sjukhuskorriodorerna. Cooper hälsar på märkliga originalet ”Log Lady”, som påstår att hennes vedträ känner till något om Lauras död. Leo Johnson överraskar Shelley med den klassiska ”tvålen i sockan”, till hennes stora skräck.
Samhällets udda psykiatriker Dr. Jacoby gömmer ett kassettband där Laura Palmer spelat in personliga meddelanden, där hon nämner något om en ”mystery man” för honom. Dr. Jacobys relation till Laura verkar betydligt mer emotionell än professionell och det visar sig att han förvarar ett hjärthalsband – samma som plockades upp från James gömställe i skogen…
Andra avsnittet av Twin Peaks är det första i serieformatet efter långfilmslånga introduktionspiloten och titulerat ”episode 1” just därför. Det spelades in cirka halvåret efter att pilotavsnittet spelades in, eftersom det inte var klart att Mark Frost och David Lynch skulle få göra en hel TV-serie. Dom fick i alla fall stöd till en första provsäsong på ytterligare 7 avsnitt. Twin Peaks placerades på torsdagskvällen i TV-tablån – i konkurrens med periodens mest publikdragande TV-serie just då, närmare bestämt klassiska sitcomen Cheers (1982-1993) vilket gav dem tuff konkurrens men blev ändå det näst mest sedda programmet efter just Cheers.
Pete Martell: [Pouring coffee] ”Mr. Cooper, how do you take it?”
Dale Cooper: ”Black as midnight on a moonless night.”
Pete Martell: ”Pretty black.”
Att det passerat en del tid mellan inspelningarna syns främst på karaktären Audrey Hornes (Sherilyn Fenn) frisyr, som i piloten var kortare och lockig, men nu fått en rakare och mer elegant styling. Audrey fortsätter även att leverera på modefronten med otroligt välpassade dressar som inte precis motverkar hennes förmåga att även rent skådespelar- och karaktärsmässigt ta över scenerna hon är med i totalt, till och med mot självaste Dale Cooper.
Kyle MacLachlan fortsätter för övrigt briljera i sin roll som FBI-agent. Har du sett Blue Velvet (1986) eller för den delen Dune (1984) som han tidigare huvudrollskådespelat i (bägge med Lynch som regissör) så vet du att hans roll i Twin Peaks är väldigt annorlunda med mer edge. Från början var det också tänkt att Cooper-karaktären skulle ha fler år på nacken, men MacLachlan sätter en sån prägel på Cooper att det är omöjligt att föreställa sig någon annan göra den rollen.
Trots det spelade han högst annorlunda roller under sin fortsatta karriär – dock även dem med oklanderligt och ofta populärt resultat i bland annat Sex and the City (2000-2002), Desperate Housewives (2006-2012) och How I Met Your Mother (2010-2014). Vissa minns honom kanske även från The Doors-biografin (1991) med samma namn som bandets tangentmästare Ray Manzarek, som slug herre i The Flintstones (1994) eller som kåt affärsman i ökända Showgirls (1995).
Log Lady: ”I heard you speaking about Laura Palmer?”
Dale Cooper: ”Yes?”
Log Lady: ”One day my log will have something to say about this. My log saw something that night.”
Dale Cooper: ”Really. What did it see?”
Log Lady: ”Ask it.”
[Cooper hesitates]
Log Lady: ”I thought so.”
[walks away]
Detta avsnitt regisserades inte av David Lynch, eftersom TV-serien förklarligt nog behövde produceras i ett högre tempo och med tanke på att Lynch var mitt inne i inspelningen av långfilmen Wild at Heart (1991) som han sedermera skulle vinna Guldpalmen för i Cannes, så överlät han regiansvaret i första avsnittet åt sin klippare, Duwayne Dunham (som klippte Star Wars: Episode VI – The Return of the Jedi och sedermera regisserade den fina familjefilmen Homeward Bound: The Incredible Journey // Den Otroliga Vandringen).
Han klippte Blue Velvet och var tillfrågad som klippare på Wild at Heart, men då han redan var tillfrågad för ett annat jobb på längre tid fick han regissera detta avsnitt innan han hoppade på Wild at Heart och kunde på så vis fixa det även ekonomiskt.
Bobby Briggs: [on seeing James’s motorcycle outside of Donna’s house] ”That bastard!”
Mike Nelson: ”First your girlfriend, then mine.”
Bobby Briggs: [putting a cigarette in his mouth] ”Too bad we can only kill him once.”
Jag tycker att han gör ett klart berömvärt jobb och bygger ambitiös vidare på tonen som Lynch satte i piloten, vilken Dunham förstås har god inblick i med tanke på att han klippte materialet där. Han fortsatte ge det visuella en extra klick av varma, orangea toner både i foto och innehåll men framför allt ansåg han Lynchs försmak för statiskt kameraarbete som en viktig ingrediens att föra vidare och det märks att han tar jobbet på allvar. Det märks verkligen inte att det är hans första regiarbete.
Dock är avsnittet i sig inte det mest händelserika, även om det inte står och faller för det. Det mesta som sker är ganska småputtrig förlängning framåt av redan satta intriger, men däremot fördjupas det desto mer i det breda fältet av karaktärer.
Vi får mer inblick i Shelleys tveksamma förhållande till lastbilschauffören Leo Johnson och det börjar anas varför Catherine gör det svårt för hennes ingifta svärsyster Josie, men framför allt hur hon planerar att göra det betydligt svårare. Catherine spelas av den evigt unga veteranen Piper Laurie – en institution med beryktad porslinshud under det gyllene Hollywoods glansdagar men mest känd för dagens generationer som den hysteriska mamman i Carrie (1976), som hon vann en Oscar för.
Hon är därför TV-seriens vid tidpunktens mest statusfyllda aktör, även om serien har ett flertal meriterade namn. Kul dock att Carries mamma och Eraserhead himself – Jack Nance, är ett par! Frun i Eraserhead – Charlotte Stewart, återses för övrigt även hon i serien i form av den alltid positiva modern till ungtuppen Bobby Briggs. Något inom mig ville gärna – med tanke på Lynchs intresse för att repetera och dubblera saker i sitt filmiska universum, fråga sig ifall Bobby Briggs skulle kunna vara en äldre form av det groteskt söta eraserhead-barnet, men… nej, så långt kan vi inte gå ens om vi tänker fritt.
Avsnittet ger en enligt mig mycket, mycket fin scen mellan Donna (Lara Flynn Boyle) och hennes rullstolsbundna mamma. (spelad av Mary Jo Deschanel – i verkligheten mamma till skådespelerskan Zooey Deschanel!). Donna berättar verkligen själva essensen av TV-seriens atmosfär (som en underbar dröm och en läskig mardröm precis samtidigt) när hon försöker förklara den kluvna känslan av att hon känner hur hon sviker sin bästa vän som dött, genom att bli kär i hennes hemlige pojkvän, James.
Donna: ”Mom, it’s so strange. I know I should be sad, and I am, part of me is. But it’s like… it’s like I’m having the most beautiful dream… and the most terrible nightmare, all at once.”
Det är i stort sett en lång monolog från Donna, men den är så genuint skriven och skådespelad av Lara Flynn Boyle att det är sällan jag ser det. Det känns verkligen som om hon känner vad hon säger trots att det är väldigt poetiskt och med ganska stor grad sentimentalitet. Ett favoritögonblick, helt klart.
Avsnittet lackar annars lite i att den kan luta sig tillbaka en hel del på pilotavsnittet men bygger inte upp något särskilt själv. Det behöver inte vara något negativt med tanke på hur mycket jag älskar allt med pilotavsnittet. Stabilitet och trygghet är underskattat – men då det här är TV (som gillar att spela ”safe”) och eftersom jag är en sucker för urspårade grejer hoppas jag förstås på att serien inte kryper in i det trygga, stabila TV-lunkarskalet utan vågar skaka om mig snart igen.
Framför allt vill jag veta mer om Lauras inspelade kassettband och vad sjutton ”The Log Lady” och hennes vedträ ruvar på…
Trivia:
- Veteranskådespelaren Warren Frost som spelar Donnas pappa Dr. Hayward, är i verkligheten pappa till Mark Frost, som i sin tur skapade TV-serien tillsammans med David Lynch.
- Befolkningsmängden i Twin Peaks skulle urprungligen vara det mer rimliga 5 120 invånare, men då det varit motgångar med TV-serier som utspelades i småsamhällen under slutet av 80-talet var tv-bolag rädda för att stads- och förortsmänniskor hade svårt att sympatisera med sådana TV-shower. TV-kanalen ABC ville därför att skylten i inledningen av Twin Peaks skulle ange 51 201 invånare istället för endast 5 120 i invånarantal. I en utgiven ”Visitor’s Guide to Twin Peaks”-bok som knöt ann till TV-serien – godkänd av David Lynch and Mark Frost, angavs det att invånarantalet trots allt ÄR 5,120, men att skylten har ett tryckfel vad gäller komman.
Betyg – intrig:
(7/10) -3
Betyg – atmosfär:
(7/10) -3
Helhetsbetyg – avsnitt 1:
(7/10) -3
…
Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:
Absurd Cinema 