Etikettarkiv: Domhnall Gleeson

The Revenant (2015)

Mkrorecensioner-header

Dags att försöka göra lite skäl för benämningen ”mikrorecensioner” efter att mest använt uttrycket som en fräsig header till mina recensioner dom senaste månaderna, allt medan mina texter växer sig tillbaka till vanlig övervikt. Jag borde tänka mer ”hellre recensera samma film två, tre gånger om jag kommer på mer och mer att säga” istället för ”hela kortleken på bordet”. Inget fel i att skriva långa recensioner, men ibland räcker det att en åsikt är just en åsikt och inte argument för en hel livsfilosofi. Åtminstone ibland. En text behöver inte rymma allt, alltid.

Jag har recenserat The Revenant en gång tidigare, för fyra månader sedan i samband med Oscarsgalan.



fb94f76f6a73ca7b5d5c5ec4e79b9c29

Genre: Drama, Äventyr, Thriller, Western, Hämndhistoria, Rape-and-revenge
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L. Smith (delvis baserad på en bok av Michael Punke)
Regi:
Alejandro González Iñárritu
Längd:
 156 min
Skådespelare:
Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge,Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher

”I ain’t afraid to die anymore. I’d done it already.”

Historien utspelar sig på 1820-talet och kretsar kring Hugh Glass, en man som bestämmer sig för att hämnas på männen som lämnade honom att dö efter en björnattack.

MTM1MTQ0MzIxMDI1Mjg0NTc0

Jag gillade verkligen andligheten. Den andliga närheten till naturen, som kan sägas vara filmens egentliga huvudkaraktär. Däremot håller jag med Bret Easton Ellis (i hans åsikter om filmen hämtade ur hans lyssningsvärda podcast) om att filmen inte behövde lyfta upp ett så tydligt budskap till åskådaren, som den gör i slutsekvensen. Filmen vill liksom skita ur sig en mening för att rättfärdiga resan dit, men filmer – inte minst av det här poetiska slaget, behöver inte vara lika övertydliga och predikande som disneymoralkakor. Bortsett från det; en bra, onödigt dyr film, men ändå ovanligt bra just för att vara en så dyr film.

Sex symbolSexIndianspalten: Filmens enda egentliga kvinna är huvudkaraktärens heliga urinvånarfru, som symboliseras likt hans vakande ängel. Jag gillar det. Jag gillar indianer som en symbol för hur människor kan komma närmare naturen, istället för imaginära gudar som mest används som lockbete för undergivelse och skyddsrum åt välbärgade samhällens skuld.

The-Cinematography-of-The-Revenant-4

Och vi urbana människor gillar att kontrastera indianer mot oss och skildra dom största kontrasterna – goda eller onda i framtoningen. Det kan kännas klyschigt håller jag med om, då det blir ytterligheterna som framställs. Karikatyrer eller stereotyper snarare än personligheterna. En indian är alla indianer. Men tänker vi bortom människor, har till och med indiankarikatyren mycket att säga i skildrandet av mönstren i aktionen. Handlingarnas utgång snarare än personernas trovärdighet.

Mänskliga ideal säger ofta mer om människan, än trovärdiga individer. Precis som vi valt att låta mytologiernas gudar vara dem som skildrar den urbana människans kval, snarare än människan själv. Den stora framför den lilla. Indianer har i den urbana människans ögon blivit något av ett gudaväsen, liksom DiCaprios vakande ängel i The Revenant.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
1 – Prat

revenant-gallery-13-gallery-image

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

SYD-Betyg-07

Annonser

The Revenant (2015)

Mkrorecensioner-headerThe Revenant PosterGenre: Drama, Äventyr, Thriller, Western
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L Smith (delvis baserad på en bok av Michael Punke)
Regi:
Alejandro González Iñárritu
Längd:
 156 min
Skådespelare:
Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge,Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher

The Revenant; One who has returned, as if from the dead.

Historien utspelar sig på 1820-talet och kretsar kring Hugh Glass, en man som bestämmer sig för att hämnas på männen som lämnade honom att dö efter en björnattack.

leo-xlarge

Jag brukar aldrig ha några förhoppningar på filmer och klarar mig oftast från att gå in med förväntningar, på så vis att jag förväntar mig allt snarare än något specifikt eller inget alls. Det är allt som oftast hämmande för en upplevelse. Sedan kan jag fortfarande längta efter upplevelser, men inte med inställningen ”Det här kommer bli så bra!” eller ”Hoppas att den blir fantastisk!”. Det är misstag dom flesta gör och jag får mycket mer ut av både filmer och livet om jag inte begår dom misstagen. Förväntningar är hämmande.

Jag hade efter sedermera oscarsvinnaren Birdman (2014 – läs min recension) av regissör Iñárritu (21, Grams, Babel) inte lagt ribban särskilt högt inför The Revenant när jag skulle se den på bio. Jag slapp känna att det sannolikt lär bli en kraftfull filmupplevelse. Jag kunde förvänta mig snyggt foto och fin natur, på min höjd, för det är ren fakta. Och en viss björnscen, förstås.

the-revenant

Med det sagt; vilken upplevelse! The Revenant är en väldigt perspektivgivande film, som får mig att känna hur bekvämt jag har det i min tillbakalutande position, med varmt boende, mat för dagen och förströelse så det räcker och blir över.

Leonardo DiCaprios karaktär har det verkligen inte lätt, den satans stackaren. Han är på dödens rand uppåt ett dussin gånger och kombinationen DiCaprisk inlevelse samt ständigt närgången kamera med andningar och smuts in på näthinnan låter mig få känna på det så mycket jag bara kan, som åskådare. 3D, 4D och allt sånt har ingenting mot en riktigt effektiv upplevelse, som kan ge mig som tittare förmågan att leva mig in i karaktärernas prövningar. Självklart givetvis, men alltid värt att påminnas om.

17322913_32

Tom Hardy (Bronson, The Dark Knight Rises, Locke) som birollen gör en bra men entonig roll i vad som skulle kunna vara den beryktade björnen, men det är Leonardo DiCaprio som får jobba och han är i högform, trots ytterst lite repliker. Till och med rätt slätstrukna Domhnall Gleeson är intressant i sin roll som kapten för Leos mannar.

”What makes you go on?”

Jag vill mala på mer om fotot. Emmanuel Lubezki (Children of Men, To The Wonder, Gravity) har varit min favoritcinematograf sedan hans karriärshöjdpunkt i The Tree of Life (2011 – läs recensionen). Vem kan motstå hans fäbless för nyttjande av enbart naturligt ljus samt svävande, långa tagningar som ger en slags förhöjd känsla av naturlighet som ingen annan idag kommer i närheten av? Det kommer verkligen till sin rätt här.

revenant-gallery-13-gallery-image

Fotot påminner förstås om Malick-filmen och Lubezki-fotade The New World (2005), men här finns betydligt mer actionorienterade scener och det är oerhört, oerhört sällan action är så bedårande som här och det vackra stannar inte enbart i dom mer stillsamma scenerna. Bara svårigheten i att få alla moment att sitta när tagningarna är flera minuter utan klipp till nästa bild, visar på mästarklass. Öppningsscenen är en i raden av bevis.

Jag tycker om en riktigt intensiva överlevnadsskildringar och det här är en av dom bästa som gjorts. Den hinner pricka av poesi, existentialism, skönhet, tystnad, smärta och våld på ett gastkramande sätt. Parallellerna till Malick finns inte bara i fotot, utan i hela berättandet. Det är möjligt att den vinner dom tyngsta priserna på Oscarsgalan i år och det förtjänar den, desto mer än Birdman förra året.

– Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (2015)

Mkrorecensioner-header star-wars-force-awakens-official-posterGenre: Äventyr, Fantasy, Science-Fiction, Action
Produktionsland: USA
Manus: JJ Abrams, Lawrence Kasdan, Michael Arndt
Regi:
JJ Abrams
Längd:
135 min
Skådespelare:
Daisy Ridley, John Boyega, Harrison Ford, Carrie Fisher, Adam Driver, Oscar Isaac, Peter Mayhew, Anthony Daniels, Domhnall Gleeson, Andy Serkis, Gwendoline Christie, Lupita Nyong’o, Ken Leung, Tim Rose, Kenny Baker, Max von Sydow, Simon Pegg, Mark Hamill

Every generation has a story.

Trettio år efter Endorstriden och Darth Vaders död har Luke Skywalker försvunnit efter att ha känt ett ansvar för att den mörka sidan återigen kunnat ta makten. Både motståndsrörelsen och den mörka sidan inser emellertid hur viktig den sista jedimästaren kan komma att bli för utgången av den ständiga maktkampen. Ledtrådar till var Luke befinner sig finns i en BB8-droid som av en slump hamnar hos en ung skrothandlare och en deserterad stormtrooper.

rp5z2dwjyl7utj8wdphq

Det här var tredje gången jag såg den på bio. Andra gången inom loppet av en vecka. Adam Drivers (Girls, Frances Ha, Hungry Hearts) skådespel berör oerhört. Lika känslosamt bra skådespel har inte setts i någon tidigare Star Wars-film. Daisy Ridley är också mycket bra, i debuten på dom ”större” scenerna. Hon har ansiktsskådespeleriet av ett barn, som parerar varje aktion utifrån med en tydlig reaktion. Genuint alltså, inte som någon väldresserad hund.

Det var skönt med liiite ny vinkel gentemot ”pojke blir man och jediriddare på sin resa för att rädda galaxen” och jag hoppas verkligen på hennes fortsatta historia. Jag mår bra av att typ i mina bästa stunder ha en platonsk crush på henne likt många små och stora hade på Luke Skywalker när första trilogin kom.

rey__bb_8_star_wars_the_force_awakens-HD-1600x900

Rey är – trots det lätta i det påståendet, en fin förebild för alla små pojkar lika mycket som för små tjejer och den bilden värmer, när en tjej får visa vägen för pojkar. Fin, ny luft på skådisfronten på det stora hela, men inte extraordinärt i den större konkurrensen.

”Rey, these are your first steps.”

Älskar förstås filmens förmåga att bygga effekterna på fysiska föremål och inte CGI. Dom knappt handfulla ögonblicken av CGI syns tydligt trots framstegen sedan förra prequel-trilogin, vilket ytterligare understryker att filmskapare bör rata CGI i mycket högre utsträckning. Händer nog 10% mer än vad som får plats i filmen storymässigt för en bra balans,men slutet får mig definitivt att längta till ”the next episode”…

3 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

P&LFF 2014: Frank (2014)

Frank_hugeGenre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry

Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.

Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.

När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.

Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.

Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.

F_Feb1_0138

Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.

Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.

Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.

F_Jan28_0197

Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.

Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.

Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.

F_Feb5_0141

Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.

Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.

I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.

IMG_6354

Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.

Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost