Bad Lieutenant (1992)

Genre: Psykologiskt feberdrama, Kriminalare, Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Svensk titel: Den Korrumperade Snuten
Manus: Zoë Lund, Abel Ferrara
Regi: Abel Ferrara
Längd: 96 min
Skådespelare: Harvey Keitel, Brian McElroy, Frank Acciarito, Peggy Gormley, Victor Argo, Vincent Laresca, Eddie Daniels, Frankie Thorn, Paul Calderon, Leonard L. Thomas, Victoria Bastel, Bianca Hunter, Stella Keitel, Zoë Lund

Gambler. Thief. Junkie. Killer. Cop.

En polis är fullständigt nergången, och det kan egentligen bara sluta på ett sätt. Han sniffar kokain, röker brunt heroin, injicerar heroin och röker crack, förutom att han dricker sprit under tjänsteutövning. Han köper prostituerade och stjäl pengar från brottslingar, som han sen låter sticka. Han spelar bort pengar som han inte har. Det finns inget hopp, och han är ett fullständigt kräk…

Jag har bara sett intressante gerillafilmskaparen Abel Ferraras (Driller Killer, Body Snatchers) originalversion av Bad Lieutenant en enda gång hittills och blev lite besviken på den då, för många år sedan.

Jag tyckte att upplägget passande mina intressen väldigt bra, med Harvey Keitel som en slags ”Travis Bickle”-inverterad, korrumperad snut med missbruksproblem och allmän dödslängtan, som driver omkring planlöst i sitt yrke på ett oerhört anomiskt, destruktivt sätt där spärrarna är utkastade genom fönstret. Som en hel film med känslan av hotellscenen i Apocalypse Now (1979), när Martin Sheen ”mayhemmar” sitt inre. Den praktiskt handhållna kameran i autentiska, oputsade Bronx-miljöer förstärker effektivt denna instabila atmosfär, men jag behöver se om den igen för att se om jag kan ta in det bättre nu på senare år.

”I’m sorry. I tried to do… I try to do the right thing, but I’m weak, I’m too fucking weak. I need you to help me! Help me! I need you to help me! Forgive me! Forgive me! Forgive me, please! Forgive me, father!”

Harvey Keitel (Mean Streets, Taxi Driver, The Piano) spelar sitt livs roll och går verkligen hela vägen (på många sätt). Ett så kallat ”tour de force”-uppträdande. Jag föredrar dock Werner Herzogs lite annorlunda, senare tolkning från 2009 – The Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans, med Nicolas Cage i en av även sin karriärs bästa roller. Filmerna är dock så väldans olika att den ena inte förtar någonting från den andra, utan snarare fungerar mycket bra som en ”companion piece”, back-to-back. Blir riktigt sugen på att se om bägge samtidigt som jag skriver det här.

Både ”in-your-face!” och symboliskt på ett större plan behandlar bägge filmer samma, utsökta grundtema – det korrumperade samhällets förfall. Vårt förhållande till tron på något större och vad avsaknaden av den gör med oss. Grundhistorien känns mer som ett av Paul Schraders (Taxi Driver, Hardcore, American Gigolo, Bringing out the Dead) filmmanus än vad Paul Schraders egna filmmanus gör, lustigt nog.

”Vampires are lucky, they can feed on others. We gotta eat away at ourselves. We gotta eat our legs to get the energy to walk. We gotta come, so we can go. We gotta suck ourselves off. We gotta eat away at ourselves til there’s nothing left but appetite. We give, and give and give crazy. Cause a gift that makes sense ain’t worth it. Jesus said seventy times seven. No one will ever understand why, why you did it. They’ll just forget about you tomorrow, but you gotta do it.”

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
19 – Totalt

Undergångshyllning: Take Shelter (2011)

Genre: Psykologiskt drama
Regi: Jeff Nichols
Manus: Jeff Nichols
Längd: 120 min
Skådespelare: Michael Shannon, Jessica Chastain, Tova Stewart, Shea Whigham, Katy Mixon, Natasha Randall, Ron Kennard, Scott Knisley, Robert Longstreet, Heather Caldwell, Kathy Baker, LisaGay Hamilton, Ray McKinnon

Idag är jordens undergång, enligt den populära tolkningen av det antika Mayafolkets mångtusenåriga kalender. Det måste ju firas på något vis, när jag med en smula spänning har gått och väntat på utgången av detta dygn och vad det innebär för jordens befolkning.

Hemma hos mig har det mest inneburit en rejäl julstädning (aka dödsstädning), men för att markera denna ”ödesdag” brassar jag på med en liten filmrecension med undergångstema. Många filmer har skildrat mänsklighetens inväntande av undergången; Deep Impact, Armageddon, The Day of the Triffids, Melancholia och 2012, för att inte tala om ett antal zombiefilmer.

Jag har dock valt en mer subtil tolkning av denna filmgenre, i och med den psykologiska dramaskildringen Take Shelter, från 2011. Likt Melancholia har undergången ingen bokstavlig betydelse för handlingen, men betyder ändå väldigt mycket då den säger något om huvudkaraktärens psykiska tillstånd.

Take Shelter handlar om Curtis LaForche. Han bor i en liten stad i Ohio med sin fru Samantha och dottern Hannah, en sexårig ​​döv flicka. När Curtis börjar få skrämmande drömmar håller han visionerna för sig själv och kanaliserar sin ångest genom att tvångsmässigt bygga ett stormskydd på bakgården.

Hans till synes oförklarliga beteende förvirrar de närmaste omkring honom men belastningen på hans äktenskap och spänningarna i området där han bor kan inte jämföras med Curtis egen rädsla för vad hans drömmar verkligen kan betyda.

Jag är extremt fascinerad av psykologiska skildringar på film. Filmer om människors mentala tillstånd och ohälsa – tvångstankar, maniskhet, paranoia, dödsångest, depression. Tillstånd som med de simplas ordförråd kan kallas ”galenskap”.

Om vi går efter det simpla ordförrådet så är karaktären Curtis defintivt jättegalen. Han går igenom samtliga dessa steg i sitt mentala tillstånd och hans omgivning hanterar problemet på skilda sätt. Vissa med total brist på empati och andra med en vilja att förstå och hjälpa honom.

Hans tillstånd är dock – som alla allvarliga, psykiska sjukdomar, inte helt lätt att hantera även om man förstår hans problem och känslor.

Jag har själv lidit av tvångssyndrom under min uppväxt och känner väldigt mycket för karaktären Curtis. Jag har tagit mig igenom tvångstankarna, men gudarna ska veta att det är svårt, trots att man vet hur det fungerar och varför man känner som man känner.

Jag vet att det låter helt sjukt att jag känner en vilja att vidröra handfatet i badrummet efter ett mönster med vänster hand och nudda unika punkter fyra gånger endast för att jag annars skulle må dåligt och tro att min mamma eventuellt kan råka illa ut på vägen hem från jobbet samma dag om jag inte utför denna tvångstanke.

Trots att jag vet det orimliga i att mina handlingar avgör ödet för mina närstående så gör jag det helst ändå, eftersom slumpen kan spela mig ett spratt och min mamma råkar ut för en olycka oavsett, vilket skulle göra att jag skulle behöva älta ångern över att jag borde ha utfört min tvångstanke ”bara för att”, för att slippa känna skuld över saker jag egentligen inte kan påverka.

Curtis spelas av Michael Shannon (Revolutionary Road, Bug, The Ice Man). En av mina absoluta favoritskådisar och han övertygade mig särskilt förra året, tack vare den här fenomenala rollprestationen! Han besitter kunskapen och passionen att hänge sig helt åt sina karaktärers allra innersta känslor och det syns i minsta blick.

Karaktären syns även i kroppsspråket där han kan signalera på både stora och små sätt. Han kan hänga med ryggen, darra med ena handen eller vara orörlig där han står, men alltid på ett sätt så att han maximerar sin karaktär. Hans röst är så känslig att man kan blunda och ändå känna hur han spelar ut sin karaktärs känsloregister otroligt bra!

För mig var hans arbete i denna film den bästa skådespelarprestationen år 2011 – endast med manlig konkurrens av en annan favorit och psykologisk favoritprestation, närmare bestämt namnen Michael Fassbender i sexmissbruksskildringen Shame (2011).

Michael Shannon är dock knappast ensam om att arbeta på toppen av hans förmåga i Take Shelter. Dom är många som presterar, men särskilt förra årets starkast lysande kvinnliga skådespelare – Jessica Chastain (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty), spelar Curtis sympatiska fru känslomaxat och suveränt från början till slut.

Hon ventilerar verkligen hur en familjemedlem kan känna över en närståendes psykiska problem. Hon, tillsammans med familjens stumma dotter (ett genialiskt manusdrag) bildar ett starkt karaktärsband till Curtis och det är rörande att se.

För mig är Take Shelter en väldigt fokuserad och vackert lågmäld film från början till slut. Min kärlek är total. Den levererar en utsökt manusidé med kontrollerad regi, jättebra klippningsval, fantastisk ljudarbete och till och med högklassiga effekter av många olika slag.

Jag minns att jag var väldigt nöjd med hur filmen arbetade med en mycket selektiv ljudbild för att dela med sig av Curtis oro ända in under huden på mig, när jag såg den. Tystnad varvades med jättebra känslohookar i ljud och oljud.

Take Shelter är en mycket, mycket vacker film på alla sätt och vis. Så många scener är minnesvärda och sitter fastetsade i mitt huvud tillsammans med vemod.

Regissör samt manusförfattare Jeff Nichols (Shotgun Stories) har bearbetat fram en för mig väldigt tilltalande meditativ, intim filmstil och hans nästa film – Mud (2012), ska bli väldigt intressant att se. Också den, liksom hans debut, med Michael Shannon i en av rollerna.

Filmen har en omtalad upplösning, vilken vissa kritiserar och andra gillar. Jag älskar den då den får mig att verkligen tvingas hantera konflikten av hur Curtis problem bör hanteras inombords.

Med förstånd och förståelse, eller med avhållsamhet och distans till de starka känslorna?

Nick Cave and The Bad Seeds 1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Under året 1986 hade Nick Cave and The Bad Seeds redan släppt cover-albumet Kicking Against The Pricks, men de var inte nöjda redan utan släppte samma år ett album som för mig är ett av deras fyra mästerverk – närmare bestämt Your Funeral… My Trial.

Under dessa 80-talsår befann sig The Bad Seeds i Västtyskland – närmare bestämt det hårda, kalla väst-Berlin. Efter att på tidigare album visat barbariska, vilda sidor av sig själva började de genom detta album bli betydligt mer melankoliska (bandet gick i stor grad på sprit och droger – inte minst Nick Cave själv som var heroinberoende i 15 år) och aldrig har nog originaliteten sprudlat så mycket som på detta album.

Jag menar inte att alkoholen och drogerna gjorde dem – och framför allt Nick Cave, kreativa, utan snarare lyckades The Bad Seeds bibehålla en kreativ produktion som återspeglade de mer destruktiva stunderna i deras samtida liv. David Lynchs påstående om att man aldrig kan skapa genom att vara destruktiv men att det kan ge kreativitet om man lyckas ta sig utanför det, är ett påstående som passar bra in på det här albumet.

Albumet är kanske det mest ångestfyllda albumet jag hört och får genom det en distinkt känsla rakt igenom. Det är hopplös, uppgivna känslor rakt igenom och blir på något sätt musikens svar på en korsning mellan Lars Von Triers depressiva filmer Antichrist och Melancholia.

Andra delen av min serie om Nick Cave and The Bad Seeds musik ägnar jag helt åt detta originella, fantastiska album genom fem utvalda låtar. Förbered dig på en liten dos mental ärrvävnad…

Sad Waters (Your Funeral… My Trial – 1986)

Sad Waters är en sorgehymn om kärlek som på något sätt går förlorad, ner i floden. Cave sjunger duett med sitt eget eko och visar att han kan sjunga om svärta på ett allt annat än fördömande sätt också, för här blir känslorna han förmedlar mycket mer personliga. Låten sätter tonen för detta mycket suggestivt ”gråtande” album.

The Carny (Your Funeral… My Trial – 1986)

Bandets minst sagt trollbindande visa om karnevalföljet är ett musikaliskt och berättarmässigt mästerverk. Nick Cave berättar sin saga så att jag inte kan undvika att sjunka allt längre in i hans mörka – vad det verkar, 1800-talsvärld. I takt med att jag begravs av mörkret i berättelsen så växer det fram en avlägsen melodi och The Carny överträffar de mest absurda drömmar!

En resa, allt djupare in i en regnvåt, svart skog. En åtta minuter lång, unik skildring. Jag njuter och ryser av kyla om vartannat.

Your Funeral, My Trial (Your Funeral… My Trial – 1986)

För mig är det här den mest personliga sång Nick Cave har sjungit. Tre korta verser som med hjälp av underbart vemodig, vankande musik blir till en av mina absoluta favoriter i hela The Bad Seeds långa karriär. Den är uppe där på ”topp 3”. Vad den handlar om är verkligen inte helt tydligt, trots att jag känner en så ovanligt stark drabbning av uppriktighet i tonen som Cave vill framföra dem.

I am a crooked man
And I’ve walked a crooked mile
Night, the shameless widow
Doffed her weeds, in a pile
The stars all winked at me
They shamed a child
Your funeral, my trial

A thousand Marys lured me
To feathered beds and fields of glover
Bird with crooked wing cast
It’s wicked shadow over
A bauble moon did mock
And trinket stars did smile
Your funeral, my trial

Here I am, little lamb…
Let all the bells in whoredom ring
All the crooked bitches that she was
(Mongers of pain)
Saw the moon
Become a fang
Your funeral, my trial

Många gissar på att det är berättelsen om en kvinnomördare och hans lust. Själv tolkar jag sången som en slags bikt kring Caves drogberoende som tagit honom till en avgrund. Möjligen även om ett sexuellt beroende. Hur han söker sig till destruktiva nätter för knarket och skamlösa kvinnor, trots att han känner hur det förstör honom själsligt. Mycket tungt är det i vilket fall – kanske en av de deppigaste sångerna jag fått äran att uppleva.

Stranger Than Kindness (Your Funeral… My Trial – 1986)

Ytterligare ett mästerverk av Bad Seeds. Svenska Fever Ray (The Knife) tolkade låten på hennes debutalbum. Den är dock inte skriven av Nick Cave, utan av hans före detta flickvän och stora inspirationskälla, australiensiska post-punksångerskan Anita Lane (som också skrev From Her To Eternity).

Hon flyttade tillsammans med Cave från Australien till London i början av 80-talet och var en av de betydande faktorerna till att The Bad Seeds sedan bildades. Hon fortsatte att skriva musik och sjunga fram tills början av 2000-talet. Vad hon gör nu är dock höljt i dunkel, men hon bor med sin nya familj någonstans i Australien.

Vad gäller låten i sig så är det ännu mer definition av ångestkänslor. Sången handlar om sex, om sex mer som en tillflykt från melankoli och depression.

Även den där förekommande känslan efter sex, när tomrummet efter urladdningen tar över en och ånger tar vid. Sexuellt missbruk är passande även här, men vi behöver inte vara missbrukare för att drabbas av sexuell ånger. Dock handlar det nog alltid – som i denna låt, om att kväva vardagens sorger genom att framtvinga sexuell njutning. När den sedan blir värdelös kommer ångesten tillbaka ännu starkare, som en ond cirkel.

Jag gissar att sången försöker förmedla det. En kvinna eller man som i desperation över att få känna lycka börjar missbruka sex.

She Fell Away (Your Funeral… My Trial – 1986)

Nick Cave kliver upp – eller åtminstone stampar han likt en tjur, från graven i den här rannsakningen av hans avslutade förhållande till en kvinna han varit hämningslöst förälskad i och som hjälpt honom i hans problem, men som nu lämnat honom och gått vidare. Själv står han kvar och undrar om hon verkligen älskade honom så mycket som han älskade henne, eftersom hon inte finns kvar i hans liv som han nu får bära ensamt.

Xylophonen återkommer och strängarna dallrar i bakgrunden som om dom gått upp i panikångest… vilket dom nog, med tanke på sången, har.