Etikettarkiv: Demían Bichir

The Hateful Eight (2015) eller: The name of the game here is patience

För drygt ett år sedan recenserade jag Quentin Tarantinos senaste westernextravaganza – kammarspelet The Hateful Eight, starkt inspirerad av westernrotade TV-serien The Virginian (1962-1971). En film väl värd att lyfta fram ytterligare en gång i sluttampen av mitt westerntema, med hjälp av några noteringar.  

Inbördeskriget är över och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed. And this letter, had the desired effect of disarming white folks.”

Min originalrecension av The Hateful Eight från februari 2016, några veckor efter den sverigeexklusiva visningen i 70mm på Rigoletto i Stockholm, hittar du här.

Noteringar: 

  • Quentin Tarantino har inte balanserat en film så här perfekt och framför allt dinstinkt sedan debuten Reservoir Dogs (1992).
  • Säga vad du vill om övriga drygt 180 minuter, men det där korset i inledningen fångar en sån filmisk magi att det mer än något annat fastnat på min näthinna som filmens ögonblick.
  • The Hateful Eight och Death Proof (2007 – läs min kärleksförklaring här) är filmer för historien, inte för sin tid. Dom åldras som vin och även om den samlade reaktionen var hygglig när The Hateful Eight kom för drygt ett år sedan, kommer den historiska respekten bara växa med åren. Den gemensamma nämnaren förutom QT? Kurt Russell.
  • Min favoritkaraktär av den hatiska bunten? Daisy Domergue (Jennifer Jason Leigh).

Betyg:
4 – Atmosfär
4– Dramaturgi
5 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
44/50 – Totalt

Annonser

The Hateful Eight (2015)

Hateful Eight posterGenre: Western, Kammarspel, Deckare, Mysterium
Produktionsland: USA
Manus: Quentin Tarantino
Regi: Quentin Tarantino
Längd: 187 min
Skådespelare: Samuel L Jackson, Kurt Russell, Jennifer Jason Leigh, Walton Goggins, Demian Bichir, Tim Roth, Michael Madsen, Bruce Dern, James Parks, Channing Tatum, Dana Gourrier, Zoë Bell, Lee Horsley, Gene Jones, Keith Jefferson, Craig Stark, Belinda Owino, Arnar Valur Halldórsson, Quentin Tarantino

Inbördeskriget är över, och prisjägaren John “The Hangman” Ruth transporterar Daisy Domergue genom ett vintrigt Wyoming. Målet är den lilla staden Red Rock där Daisy ska ställas inför rätta. Längst med vägen plockar de upp två främlingar; Major Marquis Warren, tidigare soldat men nu ökänd prisjägare, och Chris Mannix, som utger sig för att vara Red Rocks nye sheriff. När en snöstorm sveper in över slätterna, bestämmer sig de fyra för att ta skydd på ett härbärge uppe i bergen. Väl där möts de inte av ägaren, utan av fyra okända ansikten. Stormen börjar vina över bergen, och de åtta resenärerna börjar inse att de kanske inte kommer att klara sig till Red Rock trots allt.

The Hateful Eight 1

”Cuz when niggers are scared, that’s when white folks are safe.”

Dialogtungt, apokalyptiskt bildspråk, snötung granskog, isolerad miljö, Agatha Christie, Ennio Morricone, paranoia, hänsynslös lekfullhet och annat som jag njuter av. En pjäs så passande för filmmediet att jag sitter i en aura av rysningar under pjäsens… filmens cirka 3 timmar. Perfekt för dem som älskar välkomponerade manus med dialog och sadism.

Denna visning såg jag i den kompletta, längsta 70mm-roadshowversionen på Rigoletto i Stockholm, vilket innebar att jag fick hela inramningen med förpresentation, minidokumentärinslag om roadshow-spektakel, overture med musik av Ennio Morricone i början samt en intermission efter halva filmen. En av mina bästa bioupplevelser någonsin. Jag tänkte bege mig mot toaletten i pausen och sträcka på benen, men när den väl kom kände jag inget behov av det utan lät mig meditativt vänta på fortsättningen. Min favoritfilm av Quentin Tarantino är Death Proof (läs recensionen och läs om nachosen i filmen!), men den här filmen är inte långt ifrån alltså.

the-hateful-eight-domergue-screencap_1920.0

”The only time black folks are safe, is when white folks is disarmed.”

Det är QT:s förmodligen bästa manus hittills (ja, jag minns Pulp Fiction och Reservoir Dogs) och med klara paralleller till lika fantastiska The Thing (1982) och gamla fristående western-TV-serier som The Virginian, även om jag inte kan backa upp den sistnämnda av egna erfarenheter ännu, men Tarantino kan. Fantastisk täthet och komplext flyt. En film jag kan rysa av välbehag för och musiken är som ett lyxigt täcke över upplevelsen. Trots att han gjorde en officiell westernfilm redan direkt innan (alla hans filmer innehåller ju westernelementen då det är hans favoritgenre) i och med Django Unchained (läs recensionen här och varför inte läsa om all möjlig mat i Tarantinos filmer när du ändå håller på för sjutton), så är det här något helt annat och betydligt mer intressant för mina personliga preferenser.

Finns det någonting jag kan tycka skulle varit bättre? Nej, det hade riskerat att begära omöjligheter och stora förändringar som hade rört om det som redan är helgjutet och gjort det till något annat än vad intentionen är. Jag återkommer med en till recension där jag reflekterar kring kritik av filmen.

”Gentlemen, I know Americans aren’t apt to let a little thing like unconditional surrender get in the way of a good war…”

5 – Manus
3 – Skådespelare
5 – Stämning
5 – Foto
4 – Musik
———-
22 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

I spåkulan: Machete Kills! (och Danny Trejo ger sken av mytomani trots att allt han säger är sant)

Den amerikanska regeringen måste ta sig igenom Mexikos extrema, undre värld och anlitar den ende mannen som kan klara uppdraget – legenden Machete. Målet för Machete är att kriga sin väg genom Mexiko för att stoppa en kartellboss – ”Mendes the Madman” som hotar att skjuta dödliga missiler mot USA. Uppdraget leder dock Machete till ännu farligare territorium, då ”Mendes the Madman” endast är en underhuggare till den excentriske miljardären och vapenförsäljaren Luther Voz, som har sin egen plan – att placera ett massivt vapen i rymden för att skapa krig på jorden. Machete blir nu hela jordens sista räddning mot total världsanarki!

Youtube är fylld av såna där värdelösa paparazzifilmklipp där paparazzis försöker få hollywoodkändisars uppmärksamhet med hjärndöda frågor som inte intresserar varken dem, kändisen själv eller publiken som ämnar att se klippet.

Dock hittade jag ett färskt sådant filmklipp med den mexikanske skådisen Danny ”Machete” Trejo – birollsstjärnan som började livet som minderårig brottsling för att på äldre dar’ spela latinohårding i storfilmer som Heat, Con Air, Desperado-trilogin, From Dusk till Dawn-trilogin och Spy Kids-filmerna. Hans största roll är dock som anti-hjälten Machete i filmen med samma namn, av stammisregissören Robert Rodriguez (Desperado, Sin City, Planet Terror).

Nästa år kommer den explosionsartade och b-filmsdoftande uppföljaren Machete Kills, där rollistan innehåller i princip alla kultkändisar som vill vara med!

Det roliga med filmklippet är dock att den smörande paparazzon ställer en fråga till Danny Trejo om den nya Machete-filmen och den vänlige Trejo rabblar upp namn efter namn som om han vore en mytoman – dock är allt struntsnack om namn som Lady Gaga och Vanessa Hudgens (för att nämna ett ytterst fåtal) helt sant!!

Sedan vägrar givetvis paparazzon dessutom att lämna Danny Trejo ifred trots farväl på farväl, vilket också det är hög komik av något slag…

Men ja, rollistan knäcker definitivt nya höjder för b-filmsstandarden filmen med glädje efterhåller, med namn som förutom återvändande ansiktena Danny Trejo, Michelle Rodriguez och Jessica Alba även innehåller nya namn som pop-provokatören Lady Gaga, tvåfaldige oscarsvinnande extremisten Mel Gibson som Luther Voz, Disney-ansiktet Vanessa Hudgens, Amber Heard, oscarsnominerade Demían Bichir som Mendes the Madman, oscarsnominerade Edward James Olmos, golden globe-nominerade Sofía Vergara, young artist-vinnaren Alexa Vega, William Sadler, oscarsvinnaren Cuba Gooding Jr. och varken sist eller minst, golden globe-vinnaren och galningen Charlie Sheen som USA:s nye president efter Robert De Niros sorti i förra filmen.

Det är en godispåse med många udda smaker, minst sagt!