Genre: Skräck, Slasher, 3D-spektakel
Produktionsland: USA
Manus: Martin Kitrosser, Carol Watson
Regi: Steve Miner
Längd: 95 min
Skådespelare: Dana Kimmell, Paul Kratka, Richard Brooker, Rachel Howard, Tracie Savage, Larry Zerner, Nick Savage, Jeffrey Rogers, Catherine Parks, David Katims, Gloria Charles, Kevin O’Brien, Steve Susskind, Cheri Maugans
Efter att ha regisserat den andra filmen i serien kom Steve Miner tillbaka för att även regissera den tredje, som filmades – och ursprungligen visades, i 3D och som hade en helt ny uppsättning av unga skådespelare. Denna film är mest känd i serien som filmen där Jason får sin ikoniska hockeymask, som förblev hans signum genom resten av serien.
Chris Higgins och hennes vänner är på väg till Chris familjs sommarstuga, Higgins Haven, för att spendera helgen där. Vid stugan väntar Rick, en kille som Chris är romantiskt involverad med. Medan Chris vänner handskas med allt från tonårsdrama till osämja med ett lokalt motorcykelgäng, försöker Chris själv konfrontera och överkomma sina egna traumatiska minnen från platsen. Som om inte allt detta vore nog lurar den till synes ostoppbare seriemördaren Jason Voorhees i området och slaktar stugbesökarna en tonåring i taget.
Den tredje Fredagen den 13:e-filmen är helt klart svagare än sina båda föregångare och många av sina efterföljare, men den har en hel del charm som inte ska förnekas. Under förtexterna spelas en sorts skräckdiscolåt som mirakulöst nog lyckas vara både kuslig och rolig på samma gång, men mest av allt är den medryckande. Även om ni inte har någon som helst avsikt att se filmen så rekommenderar jag ändå att ni lyssnar på den här låten. Den är störtskön.
Skådespeleriet är betydligt sämre än i ettan och tvåan, och filmen ser mycket äldre ut än vad den är (den ser mer ut att vara från sjuttiotalet än åttiotalet). Dessa faktorer i kombination med överanvändandet av pinsamt övertydliga 3D-vinklar ger filmen en ostig charm som jag inte kan låta bli att tycka om.
Vid ett tillfälle levererar huvudkaraktären Christy en monolog med en tillhörande flashbackscen som känns fullständigt ur ton till resten av filmen och som kommer helt plötsligt och från ingenstans. Denna scen för med sig oavsiktlig humor och bidrar starkt till filmens bisarra ton. En liknande scen skulle dyka upp ett par år senare i Gremlins, när en av den filmens huvudkaraktärer berättar om hur hon fick reda på att Jultomten inte finns på riktigt.
Ett av mina favoritögonblick i hela serien sker i denna film när Chris hugger Jason i huvudet med en yxa, varpå han står stilla i någon sekund, för att sedan hålla fram sina armar som Frankensteins monster. Jasons kroppsspråk, musiken och Chris reaktion är vad som gör detta ögonblick så speciellt för mig.
Filmen är en riktigt kultrulle, och när det kommer till att vara läskig så lyckas den faktiskt nästan lika bra som sin föregångare. Det ger ju dessutom filmen en hel del Fredagen den 13:e-poäng att Jasons numera klassiska hockeymask såg dagens ljus här.
Visste du att:
- Denna film är den enda i serien där Jasons namn aldrig uttalas (om man inte räknar prologen där scener från Fredagen den 13:e del 2 återanvänds).
- Karaktären Rick hette Derek i filmens manus. Det ändrades till Rick eftersom det var en stavelse kortare och därför lättare att skrika.
- Steve Miner, som regisserade filmen, gjorde rösten till nyhetsuppläsaren på tv i en scen.
/Gästrecension av Christer Hedström
Jimmys fotnot: Det är med denna 3D-film som filmerna om Fredagen den 13:e börjar spåra ur och det är då mitt engagemang börjar växa. Jag recenserade denna på bloggen för 4 år sedan, även om recensionen i sig är cirka 3 år äldre än så. Den hittas här.
Absurd Cinema 