Steve Jobs (2015)

Genre: Drama, Kammarspel, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Aaron Sorkin
Regi: Danny Boyle
Längd: 122 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels,Michael Stuhlbarg, Katherine Waterston, Perla Haney-Jardine,Ripley Sobo, Makenzie Moss, Sarah Snook, John Ortiz, Adam Shapiro, John Steen, Stan Roth, Mihran Slougian

En man förkroppsligar den digitala revolutionen mer än någon annan. Han hade en vision om en tid då tillgången till information skulle bli var mans egendom. Han var en inspiratör, men stod inte oemotsagd. Efter att ha fått sparken från sin egen skapelse gjorde han en bejublad återkomst och vände ett dödsdömt företag till en föregångare inom design och funktion. Men framgången hade sitt pris. För entreprenören fanns alltid en lösning. För maken, fadern, vännen och affärspartnern Steve Jobs var verkligheten en annan.

Steve Jobs berättar om en ikon betraktad från den grupp människor som stod honom närmast.

Danny Boyle har regisserat Aaron Sorkins manuskript utifrån Walter Isaacsons biografi. I huvudrollen som den karismatiske företagsledaren ser vi Michael Fassbender. 

Can a great man be a good man?

Aaron Sorkins (A Few Good Men, The Social Network, Moneyball) biografiska manus om Steve Jobs tar huvudrollen och gör med psykologiskt snarare än omständighetsbaserat skildrande innehållet mer intressant för mig. Sorkin lyfter fram dom sociala bristerna och avsaknaden av empati hos Jobs. Filmen utspelas under tre viktiga ögonblick vid olika tidpunkter under Steve Jobs liv.

Gillar att favoriten Michael Fassbender (Hunger, Shame, Prometheus och Magneto i senaste X-Men-filmerna) porträtterar Jobs genom det djupt psykologiska textmaterialet istället för genom yta. Extra kul just att det inte lagts så värst mycket krut Fassbenders utseendemässiga omvandling utan att fokuset ligger på agerandet, likt på en teaterscen och i den världen, där det finns en större respekt rent kulturellt för omtolkning snarare än härmande.

Allt idoliserande av Steve Jobs genom hans karriärsverk har alltid varit tröttsamt och obefogat enligt mig, men säger så mycket om hur mänskligheten fungerar.  Roligt med en film som tar oss bakom det och visar en skildring av Jobs tolkad mer med aspergerglasögon än av trånande fanboys och tekniknördar, men som gräver sig in i hans brister utan dömande ögon, för att ta fram hur brister omvandlas till paradoxala styrkor och skapar något alla kan dra nytta av.

”You can’t write code… you’re not an engineer… you’re not a designer… you can’t put a hammer to a nail. I built the circuit board. The graphical interface was stolen from Xerox Parc. Jef Raskin was the leader of the Mac team before you threw him off his own project! Someone else designed the box! So how come ten times in a day, I read Steve Jobs is a genius? What do you do?”

Det här är den där filmen som växer på en med tiden, ju mer den får smälta i ens huvud och ju mer hjärnan mognar ikapp med innehållets rent psykologiska och existentiella ämnen.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

28 Days Later (2002)

Genre: Psykologisk, apokalyptisk zombierysar-science-fiction
Regi: Danny Boyle
Manus: Alex Garland
Längd: 113 min
Skådespelare: Cillian Murphy, Naomie Harris, Brendan Gleeson, Megan Burns, Christopher Eccleston, Noah Huntley, Luke Mably, Stuart McQuarrie, Ray Panthaki

”Be thankful for everything for soon there will be nothing.”

Storbritannien drabbas av en fruktansvärd epidemi som får människor att drabbas av okontrollerbar vrede och likna något som skulle kunna beskrivas som ”rabiessmittade zombies”. Och mitt i det evakuerade London vaknar en man upp från koma och undrar varför alla har stuckit – ända tills han själv blir tvungen att springa från en säker död.

Så långt är allting ungefär som en zombiefilm brukar vara, men filmen utvecklas till att bli allt mer psykologiskt påfrestande och utvecklas till en studie i hur människor hanterar extrema krissituationer tillsammans. Visst är de zombieliknande, adrenalinkokande människorna skräckinjagande när de kommer huggandes, men det är ingenting mot att se huvudkaraktärernas öde i händerna på sin egen sort.

Danny Boyle (Trainspotting, The Beach, Sunshine, Slumdog Millionaire) har därmed gjort en originell ”zombierulle”, på så sätt att den flyttar fokuset från det som vi kallar zombies och istället skildrar hur vi människor hanterar den gigantiska existenskris som det innebär att veta att minsta lilla felbeslut är ett steg närmare hela mänsklighetens undergång. Att filmens zombies dessutom kan springa i samma takt som vanliga människor istället för att släpa sig fram gör inte stressen desto mindre.

Danny Boyle har dessutom gjort det djärva beslutet att filma i stort sett hela filmen med simpel DV-Canon-teknik vilket ger en kornig, realistiskt dokumentär ton på filmen. Boyle har dock en väldigt visuell talang och lyckas göra filmen estetiskt mycket snygg trots ”nerköpet” med DV-inspelning istället för 35 mm-film. Fotot får hjärtat att klappa ännu mer när bilden inte lyckas visa allt i högsta skärpa. Och sin vana trogen levererar Boyle ett superbt sammansatt soundtrack som han har skämt bort oss tittare med i stort sett alla hans filmer.

Filmen är dessutom ett skådislagbygge då inte bara de mer bekanta huvudrollerna levererar, utan filmen är fylld till bredden av väl agerande aktörer som känns väl insatta i de situationer de ska agera i. Ett extra plus dock till den meriterade Brendan Gleeson som spelar en sällsynt dyrbar karaktär för genren. Cillian Murphy (Batman Begins, Inception) fick dessutom sitt genombrott med denna film.

28 days later ger spänning på en ohälsosam nivå och det är bara synd att slutet känns lite för plötsligt för att jag ska vara helt och hållet nöjd, men det är egentligen det enda negativa jag har att säga. Filmen är en ovanligt intelligent höjdare för genren i övrigt och tar upp väldigt tänkvärda psykologiska, existensiella och filosofiska ämnen mitt i all hopplöshet, och jag såg majoriteten av filmen sällsynt driven av ren överlevnadsinstinkt.

Danny Boyles brittiska zombieskildring är en postapokalyptisk Den sista färden och den bästa i sin genre tillsammans med den betydligt muntrare, tillika brittiska, Shaun of the Dead (2004).

8/10