Vem blir näste Bond, James Bond?

Det här inlägget är min personliga kartläggning kring precis det som titeln antyder. Vem blir näste Agent 007, när väl Daniel Craig lägger agentskorna på hyllan som det ju ryktas om både av och till?

Inlägget gör jag i samarbete med Ladbrokes, som har en finfin Bond bettinglista på vilka skådespelare som har bäst odds för att bli näste Bond, James Bond!

Jag tänkte vara lite alternativ och tänka mer utanför ramarna med mina kandidater som näste Bond-skådespelare. Kriteriet jag har är att skådespelaren ska vara brittisk och svårare än så behöver det inte vara.

…

Michael Fassbender

För mig är det inget snack om saken att stilige, elegante, gentlemannabrittiske, varme, kallhamrade, talangfyllde och briljante britten Michael Fassbender är optimal som näste skådespelare att spela James Bond efter Daniel Craig. Han har precis allt som krävs och mer än så.

Problemet är dock att även om tanken är kittlande så vill jag inte se honom i rollen just för att han har betydligt mer att hämta genom att fortsätta vara majestätiskt bra i alla andra, bättre och mer komplexa filmroller han kan ta. Men ändå.

…

Robert Pattinson

Twilight-vampyren är en underskattad skådespelare med ambitioner och som är bra på att välja sina filmprojekt. Han vann över mig på samma sida med Remember Me (2010) och har sedan dess även övertygat i Water for Elephants (2011) och samarbetat med David Cronenberg i Cosmopolis (2011), mellan Twilight-varven.

Nu är vampyrtänderna bortplockade och eftersom han är av brittisk härkomst skulle ju rollen som kvinnotjusande, iskall och smygande agent vara som en promenad i parken. En ung James Bond skulle ge en ny fräschör och Agent 007 skulle få ett gäng yngre tjejer på köpet direkt. Om James Bond ska bli mer ”hip” så är Pattinson ett intressant kort, helt klart. James Bond Jr. kanske…

…

Pete Doherty

Den extrembohemiske Libertines– och Babyshambles-sångaren Pete Doherty har skådespelat förut (i filmen Confession of a Child of the Century).  Lek med tanken att han skulle ta sig ann rollen som Agent 007. Han kommer givetvis färga av i princip hela sin personlighet på karaktären eftersom han ändå inte är någon erfaren skådespelare.

Från och med Petes inträde så räcker det inte längre med dry martinis oavsett hur dom är tillfixade. Tyngre grejer är beställda innan du hinner säga ”rehab”. Bond kommer vara en verklig libertin, tungt heroinberoende men också väldigt poetisk. James Bond kommer visa några sidor vi inte sett förut, minst sagt!

…

Daniel Day Lewis

Vår tids antagligen störste method acting-skådespelare må vara 55 år (!) redan, men visst kan han väl klämma ur sig några Bond-filmer i rad om han ändå spelar samma karaktär flera gånger om. Det skulle vara så satans värt det bara för att se gamle Daniel ägna ett år åt att gå in i karaktären på heltid.

Han kommer skriva in sig under hemlig identitet i Storbritanniens riktiga underättelsetjänst, åka till jordens alla resmål, erövra jordens alla skönheter och givetvis rädda jordklotet från verklighetens världsantagonister. Därefter är han redo. Det kan bli hans magnum opus i skådespelarväg och han kommer göra mycket nytta på vägen!

…

Daniel Radcliffe

Han kommer alltid bli ihågkommen som ”Harry Potter-skådisen”. Han kommer alltid vara en liten pojke med ängslig blick och ganska ensidigt skådespeleri. Han vill ju dock givetvis tvätta av sig trollkarlskostymen och faktiskt bli bemött som en riktig man. Han nöjer sig inte med att leva vidare på Potter-pengar.

Hur ska han då gå till väga för att ta steget bort från sin bakgrund? Genom att byta en franchise mot en annan och sadla om till James Bond såklart! Det kan vara det enda utvägen, tragiskt nog och han kommer ge sig jädrans på att ta den chansen. Agent dubbelnolla med vilsen blick och snällt bemötande, träd fram…

…

Russell Brand

De flesta är överens om att James Bond i Roger Moores skepnad var en stora lustigkurren som hela tiden hade en räv bakom örat. Detta kan tas ett steg längre genom att låta Storbritanniens längsta och mest långhårige clown – Russel Brand, spela Bond. Varför helt enkelt inte löpa hela linan ut och omvandla Bond-franshisen till en musikal när man ändå är igång och låt då filmens karaktärer framföra varje films Bond-låt tillsammans när det är som mest spännande.

Richard Curtis (Blackadder, Four weddings and a Funeral, Notting Hill) regisserar för att ge första filmen lite mysig Love Actually-feeling. Amanda Seyfried kan vara en skönsjungande Bond-brud och John Travolta kan göra ett nytt karriärslyft som den store Bond-skurken. Hugh Grant spelar M och Rowan Atkinson är givetvis Q och slår därmed John Cleeses version vad gäller fumlighet med hästlängder.

…

Sacha Baron Cohen

Ett alternativ ifall inte Russell Brand vill ”branda” sig som Bond-skådis är att helt enkelt casta Ali G/Borat/Brüno/The Dictator-galningen Sasha Baron Cohen i rollen och låta allt i övrigt göras enligt planerna.

Han om någon är nog redo att bära en ny karaktär på sina axlar efter att ha gått i ungefär samma fotspår tidigare, men samtidigt visa abmitioner att ta sig ann lite mer seriösa roller (Sweeney Todd, Hugo, Les Misérables). Märk noga att jag poängterade ”lite” mer seriösa roller. James Bond är nog alldeles lagom allvarligt för honom.

…

Cate Blanchett

Om vi nu ska ta ut svängarna lite så är det ju inte mer än rätt att ha en kvinnlig skådespelare att spela Agent 007! Mitt förslag är Cate Blanchett, då hon har en kallhamrad närvaro, är stensäker i sina karaktärer och klär dessutom väldigt bra i kostym.

Hon är lite äldre än den typiske Bond-skådisen… fast vänta nu, det är hon inte alls. Hon är inte ens 44 år och det är ju snarast en standardålder för Bond. Kvinnor och besattheten vid ålder spelar mig inte oväntat ett spratt.

Men visst vore det intressant att vända på James Bond-rollen, så att Bond är en egotrippad kvinna med rätt att döda och som får alla män på fall, men inte utan att luska fram något som kan få henne att fullfölja hennes farliga uppdrag på samma gång. Hon är hårdast av dem alla, i alla lägen och alla män vill vara som henne. Livsfarlig, svart och vit och alltid steget före de gangstermoguler hon besegrar.

Jag har särskilt Blanchetts insats som agent i filmen Hanna (2011) i bakhuvudet när jag försöker fantisera hur hon skulle vara som Bond. Seriöst så vill jag verkligen se det här göras, just seriöst också men väldigt medvetet!

…

Simon Pegg

Visst kommer alla James Bond-nördar att bli glada om vår käre Bond faktiskt spelades av en riktig nörd? Simon Pegg – med meriter som både zombiedödare (Shaun of the Dead), supercop (Hot Fuzz) och agentassistent (Mission Impossible 3-4) har dessutom det som krävs i bagaget för att kvalificeras för uppdraget som hemlig agent i rikets tjänst.

Edgar Wright kan regissera honom och vi kommer paradoxalt nog få den mest adrenalinfulla berg-och-dal-banan till Bond-film med dessa herrar i kanoten!

…

Sean Connery

Gamle Sir Connery har hunnit bli 82 år gammal vid det här laget och lade skådespeleriet på hyllan för åratal sedan, men visst skulle det vara mysigt att se den ultimate agent 007 (enligt många) göra comeback som en väldigt, väldigt pensionerad agent med rätt att döda?

Bond-franchisen har ju lyckats föryngra sig med de senaste filmerna, så hur ska man över huvud taget kunna ta detta vidare in i framtiden? Genom att föråldra franschisen så klart!

Föreställ er en enormt gubbsjuk Bond anstränga sig för att över huvud taget erövra de yngre bond-brudarna eller ens vara i tillstånd att köra sina bilar. Ålderskrämporna 007 hade i  Skyfall är rena barnleken jämfört med vad en mer än 80-årig Connery skulle få.

…

Thomas Turgoose

Ingen brittisk skådespelare är väl mer brittisk än This Is England-grabben? När jag visualiserar en typisk britt så är det ganska precis honom jag ser. Eftersom James Bond är bland det mest brittiska som finns så tycker jag att det är dags att karaktären spelas av en riktig britt!

Därför lägger jag min röst på Thomas Turgoose som en mer rultig, blek, ”fish and chips”-ätande och mer arbetagrabb-kompatibel Bond, James Bond. Det riktiga jobbet görs på gatan om det så står ”hemlig agent” eller ”byggarbetare” i CV:t och det vet unge herr Turgooses gestaltning allt om.

I backspegeln #9: Galaidioti

Jag är tillbaka med en ny backspegel och sedan sist har våren börjat visa sig och Oscarsgalan ägt rum.

Galan var stabil men överträffade inte förra årets gala som var riktigt bra – särskilt så här med ett års distans. Trevligast var i vilket fall de hela tre svenska vinsterna med Malik i spetsen, de alltid trevliga mellansnacken med Filip och Fredrik, Quentin Tarantinos oscarsvinst och Jennifer Lawrences, Daniel Day-Lewis, Ang Lees och Ben afflecks tacktal tillsammans med firandet av James Bonds 50-årsjubileum på film.

I övrigt var det dock en ganska ljummen tillställning. Trots att den på förhand var ganska oviss med några knappa favoriter till priserna blev det sedan alla knappa favoriter som vann, helt enligt förväntningarna, så det blev aldrig så värst mycket att höja på ögonbrynen åt.

Utöver det fanns det vissa andra saker att vara tveksam över kring galan och det ska jag ta upp nu, när de flesta lämnat galan bakom sig för veckor sedan och ser framåt. Men en backspegel är en backspegel…

Svart och vitt på Oscars Red Carpet 2013

Filip Hammar kommenterade under Red Carpet-tillställningen hur de amerikanska modeprogramledarna delade upp intervjuerna så att den vita programledaren intervjuade de vita celebriteterna och den svarta programledaren intervjuade de svarta celebriteterna.

Detta var inget jag hörde några nämnvärda reaktioner på efter galan, men det det är ju ack så sant och besvärande, trots den lättsamma inramningen. De som talar om det som en ren tillfällighet är antingen naiva eller så blundar man för problemen.

”Är det så himla noga?” skulle någon kunna kontra, men jag menar att det är de segregerande fall som finns i de mest lättsamma sammanhangen som vi först måste motverka och som dessutom är lättast.

Den ”lättsamma segregationen” är dock den som bevaras längst, tragiskt nog. Sånt man säger utan ondo. Sånt man gör utan att tänka efter.

Tack och hej igen, musikal

Många kritiserade årets oscarsgala för att innehålla alldeles för många musikalnummer. Detta när galan också brottas med ständig kritik för att stressa av alla pristagare från scenen under deras tacktal efter 45 sekunder och till och med stänga av mikrofonerna för dem som håller på betydligt längre än så.

Detta givetvis endast för ”de mindre” pristagarna, såsom specialeffektmakare, ljudläggare eller kostympersonal. Specialeffektsmakarna som vann för fantastiska Life of Pi och faktiskt avbröts från sitt tacktal hade ju till och med gått i konkurs för det jobb de prisades för. Lite ”feeling” kan väl ändå de studioansvariga för galan ha tycker jag.

Det känns olyckligt med den här obalansen då bägge problemen kunde ha lösts genom att endast skrota ett ynka musikalnummer på sin höjd. Les Misérables-numret och Bond-numren var bra och trevliga, men mer behövs inte på en gala – om det nu inte framförs av människor i Cirque du Soleil-klass, givetvis…

What was the question?

Det är väldigt selektiva journalister som får pressackreditering till Oscarsgalans pressrum. Då undrar man ju lite varför en väldigt spirituell journalist frågade Quentin Tarantino ifall han tror att människokroppen består av kött och blod, eller ifall den också består av ben!?!??

Journalist: ”Do you really think that in the anatomy of a human body also has bones, you know. We keep on saying there are jokes about [unintelligible] there is only blood, and flesh in a human body and we see that and it’s a hit, you know.”

Quentin Tarantino: ”I don’t quite understand the question, but I guess I do think there are bones in the human body.”

Eller varför Jennifer Lawrence fick frågan om det verkligen är bra för hennes karriär att vara 22 år och redan varit oscarsnominerad två gånger??

Undertänk eller övertänk när de klurade ut dom frågorna, frågar jag mig?

Förändring existerar bara på film enligt oscarsjuryn

Något som år efter år varit ett problem med Oscarsgalan är att oscarsjuryns bredd – trots sina knappt 6000 medlemmar, varit väldigt skevt fördelad och många gånger gammalmodig. Inte särskilt konstigt då juryn till mångt och mycket består av vita gubbar i pensionsåldern. Statistiken talar för sig själv;

– Medelåldern på Oscarsakademins röstare är 62 år
– Endast 14 % är under 50 år unga
– Så många som 77 % av de röstande är män
– Bara 2 % av Oscarsakademin är svarta och 2 % är asiatiska
– 94 % är vita

Med den här skeva statistiken på en jury som ska bedöma årets bästa filmprestationer är det svårt att ta bedömningen på särskilt mycket allvar.

Trots att galan har en allmänt ”officiell” stämpel som den stora filmprisutdelningen så blåser förändringens vingar förbannat trögt i oscarsakademins korridorer. Varför händer inget, frågar jag mig? Vet de inte vad förändring är? Nöjer de sig med att uppleva förändring på film så till den grad att de skiter i den i verkligheten?

Det är mycket snack om hur stel och strist Guldbaggegalan är i Sverige, men dess kärna framstår som pigg i jämförelse. Skillnaden är att Oscarsgalan har ett mer plastikopererat, botoxpreparerat och glänsande skal att skydda sin kärna med. Jag uppmuntrar med glädje en helrenovering av Oscarsgalans jury mycket hellre än en renovering av själva galan.

Den stora oscarsjuryn består i mångt och mycket av yrkesmän inom alla filmkategorier som också prisas på galan. En plats i juryn består ofta på livstid – särskilt för alla dem som inte längre är aktiva i branschen. Med ett sådant system är det svårt att föryngra jurystaben och ålders- samt könsfördelningen är därför i princip likadan nu som när juryn infördes, 1927.

Jag tycker åtminstone att de kan försöka eftersträva en jämn könsfördelning och en medelålder på 45-50 år – tills dess kommer jag se snett på ”årets största gala” och fortsätta förmedla hur pass dammig och rosslig den faktiskt är. Vill du läsa mer om oscarjuryn så gör det genom Los Angeles Times undersökning.

Inga kommentarer

Jag vill avsluta med att framföra en öppen ursäkt till alla bloggare som kommenterar på min blogg men som alltför sällan får kommentarer tillbaka av mig på deras egna bloggar.

Jag förstår inte alltid att jag kan vara så upptagen som jag är, men trots att jag ständigt avser att kommentera på andras bloggar så räcker tiden helt enkelt inte till så pass mycket som jag vill – särskilt inte på senaste tiden. Jag vet att vi förtjänar vår uppmärksamhet och när det gäller bloggar så sker det i mångt och mycket genom ett utbyte av kommentarer.

Jag ska bli bättre på att kommentera – för det är inte det att jag inte bryr mig och inte vill, men jag behöver bara förtjäna min tid bättre så att jag också kan förtjäna era kommentarer bättre.