Friday the 13th (2009)

Genre: Skräck, Slasher, Remake Produktionsland: USA
Manus: Damian Shannon, Mark Swift
Regi: Marcus Nispel
Längd: 99 min
Skådespelare: Jared Padalecki, Danielle Panabaker, Travis van Winkle, Derek Mears, Amanda Righetti, Aaron Yoo, Arlen Escarpeta, Julianna Guill, Willa Ford, Ryan Hansen, Jonathan Sadowski, Ben Feldman, Nick Mennell, America Olivo, Nana Visitor, Richard Burgi, Kyle Davis, Rosemary Knower, Stephanie Rhodes, Chris Coppola, Bob King, Travis Davis, Kathleen Garrett, Caleb Guss

Tjugonio år efter originalfilmen gjordes det en remake av Fredagen den 13:e (läs recensionen här). Filmen regisserades av Marcus Nispel, som tidigare regisserat en annan skräckfilmsremake: The Texas Chainsaw Massacre (2003). Denna remake återvände till seriens rötter genom att utspela sig vid Crystal Lake och ha en mer mänsklig och mindre zombie-aktig Jason Voorhees som mördare.

För många år sedan mördade den vansinniga Mrs. Voorhees ett antal lägerledare på Camp Crystal Lake. Hon höll dem ansvariga för att hennes son, Jason, drunknade i sjön. Till slut lyckades en av lägerledarna döda Mrs. Voorhees i självförsvar. Nu är ett gäng ungdomar ute i skogen vid Crystal Lake och tältar. Det visar sig att Jason Voorhees lever och han dyker upp och mördar ungdomarna brutalt, bortsett från Whitney Miller, som han tar med sig för att hon påminner honom om hans avlidna mor. Whitneys bror, Clay, vägrar att sluta leta efter sin syster. Ett gäng tonåringar åker till en stuga vid Crystal Lake för att festa, men Jason dyker återigen upp och mördar dem. Alla dör de på de mest ohyggliga sätt, utom Clay som lyckas hitta Whitney vid liv. Tillsammans tar syskonen upp kampen mot Jason.

Den här filmen är faktiskt helt okej för att vara en remake. Istället för att vara en exakt kopia som Psycho (1998), en kontroversiell omtolkning som Halloween (1978) eller en fullständigt värdelös förolämpning till både fans och någorlunda intelligenta människor överhuvudtaget som A Nightmare on Elm Street (2010) är filmen istället en hyfsat underhållande popcornrulle, som kombinerar delar av de första tre filmerna i originalserien istället för att tynga ned sig med den plågsamma uppgiften att återberätta originalet utan att ändra på för mycket eller för lite.

Jason Voorhees är en ”vanlig” människa, vilket han inte har varit sedan Fredagen den 13:e del 4 (läs recensionen här), och det är ganska intressant att se honom vara snabb, vig och till och med lite smart (så smart han nu kan vara åtminstone). Det är nästan något djuriskt eller grottmansliknande över hur han jagar sina offer och Derek Mears gör ett bra jobb i rollen. Jason är lite som Batman i den här filmen, för han har ett verktygsbälte på sig och han har underjordiska tunnlar under Camp Crystal Lake vilket skulle kunna liknas vid The Batcave om man vill vara långsökt.

Skådespeleriet i övrigt är väldigt upp och ned, vissa är bra medan andra är mindre bra. Filmens största problem enligt mig är att de två grupperna av tonåringar i filmen borde ha bytt plats med varandra. Jag tycker mycket mer om det första gänget, som bara är med i ungefär tjugo minuter, än det andra gänget som större delen av filmen handlar om. Mordscenerna är överlag okej, men två av morden är riktigt bra. Det första för att det kommer så oväntat (jag tänker inte berätta när eller hur) och det andra, som jag kallar ”bryggmordet” för att det är så kreativt. Detta är kort och gått den skräckfilmsremake som jag tycker är bäst, eller ”minst dålig” är kanske ett mer passande ordval.

Visste du att:

• Karaktären Sheriff Bracke är döpt efter Peter Bracke som skrev boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13:th och karaktärerna Clay och Whitney Miller är döpta efter Victor Miller som skrev manuset till den ursprungliga Fredagen den 13:e-filmen.
• Travis Van Winkles karaktär heter Trent DeMarco. Det gör också hans karaktär i Transformers. Båda filmerna producerades av Michael Bay, och det ska tydligen vara samma karaktär.
• Till skillnad från de flesta remakes är filmen inspirerad av de första tre Fredagen den 13:e-filmerna, istället för bara den första. Det finns även element från andra uppföljare i den.

/Gästrecension av Christer Hedström

Freddy vs. Jason (2003)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy, Action
Produktionsland: USA
Manus: Mark Swift, Damian Shannon
Regi: Ronny Yu
Längd: 97 min
Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Jason Ritter, Monica Keena, Kelly Rowland, James Callahan, Lochlyn Munro, Joshua Mihal, Chris Marquette, Odessa Munroe, Katharine Isabelle, Brendan Fletcher

Femton år efter att en crossover mellan Terror på Elm Street– och Fredagen den 13:e-serien först var påtänkt blev den nu äntligen av. Freddy vs. Jason regisserades av Ronny Yu, och Robert Englund var för första gången på nio år tillbaka i sin berömda roll som Freddy Krueger. Ny i rollen som Jason Voorhees var den kanadensiske stuntmannen Ken Kirzinger.

Freddy Krueger har ett problem. Alltför få människor kommer ihåg och fruktar honom. Utan invånarna i Springwoods fruktan är Freddy för svag för att hemsöka dem i deras mardrömmar, men Freddy har en plan. Han återupplivar Jason Voorhees, den hockeymaskerade mördaren från Crystal Lake, och leder honom till Springwood. Tanken är att om Jason dödar några människor på Elm Street, kommer folk att tro att det var Freddy och då väcks deras fruktan till liv vilket ger Freddy tillräcklig styrka för att fortsätta sitt fruktansvärda skräckvälde.

Det visar sig dock att Jason inte är så lättkontrollerad som Freddy först trodde, och nu kan han inte få Jason att sluta döda ”hans” ungdomar! Några tonåringar, ledda av Lori som bor på Elm Street, lyckas frakta Jason tillbaka till Crystal Lake i hopp om att kunna dra med sig Freddy ut ur en mardröm och låta de två ondskefulla mördarna göra slut på varandra. Striden kan börja.

Jag älskar den här filmen och tror inte att en crossover mellan Freddy och Jason på tvåtusentalet hade kunnat bli mycket bättre än såhär. Regissören Ronny Yu håller ett så högt tempo att filmen känns som att den är fem minuter lång, men på ett bra sätt. Detta är tydligen en speciell förmåga som just Yu har eftersom en av hans tidigare filmer, Bride of Chucky, också känns oerhört kort. Jag har läst att många tycker att filmen är för mycket Fredagen den 13:e och för lite Terror på Elm Street. Det håller jag inte med om. Jason får visserligen döda fler människor (Freddy dödar bara en person) men handlingen, tonen och mytologin tycker jag är ganska jämnt balanserad.

Robert Englund är lika fantastisk som alltid i sin roll som Freddy och Ken Kirzinger är helt okej som Jason, även om jag troligtvis tillhör fanskaran som hellre hade sett att Kane Hodder var tillbaka i rollen. De övriga skådisarna fungerar bra, men värda att nämna är Chris Marquette och Kyle Labine, vars karaktärer Linderman och Freeburg förser filmen med dess hjärta och humor. Brendan Fletcher är också väldigt bra – faktum är att han troligtvis gör den bästa skådespelarinsatsen i filmen näst efter Robert Englund.

Filmens största problem har med Jason att göra. För det första etableras det i filmen att Jason är rädd för vatten. Jason har frivilligt gått ned i vatten i tidigare filmer och i Fredagen den 13:e del 8 tog han sig ju till och med till New York från mitt ute i havet. Vissa försöker förklara detta med att han är rädd för att drunkna, inte för vatten, men det vet jag inte om jag köper som ursäkt. Ett annat problem är att Jason mot slutet av filmen målas upp som en hjälte, eller åtminstone antihjälte. Det är klart att Freddy måste vara skurken, så genomond som han är, men jag förstår inte varför de inte kunde få vara skurkar båda två.

Tonåringarna i filmen är ju ändå där för att vara hjältar. Slutstriden mellan Freddy och Jason är för mig definitionen av episk. Blodet sprutar inte här, det sprejar. Moln av blod frambringas medan musiken bygger upp känslan och striden når enligt mig sin höjdpunkt när Freddy kör in sina fingerknivar i Jasons ögon genom ögonhålen på hans hockeymask. Det är storartat.

Freddy vs. Jason är en film som jag kan se om hur många gånger som helst utan att bli det minsta trött på den, och den är ett betydligt värdigare avslut för både Freddy och Jason innan de båda serierna fick en remake än vad stackars Michael Myers fick i Halloween: Resurrection (läs Christers recension av den här och Jimmys här).

Visste du att:

• Kane Hodder, som spelade Jason Voorhees i fyra av Fredagen den 13:e-filmerna, ville även spela rollen i denna film, men regissören Ronny Yu ville att längdskillnaden mellan Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle vara större och ersatte därför Hodder med Ken Kirzinger, till Hodders och många fans stora förtret.
• Terror på Elm Street-filmernas producent, Robert Shaye, har en liten ”cameo” i filmen som rektor.
• Ett av filmens påtänkta slut som aldrig filmades var att Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle hamna i helvetet, där de skulle mötas av Pinhead från Hellraiser-filmerna.

Friday the 13th Part VII: The New Blood (1988)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Manuel Fidello, Daryl Haney
Regi: John Carl Buechler
Längd: 90 min
Skådespelare: Lar Park-Lincoln, Susan Blu, Kane Hodder, Jennifer Banko, Staci Greason, Kevin Spirtas, Terry Kiser, Susan Jennifer Sullivan, Heidi Kozak, Elizabeth Kaitan, John Otrin, William Butler, Larry Cox, Jeff Bennett, Diana Barrows

Två år efter den sjätte Fredagen den 13:e-filmen var det dags för nästa tillskott. Del 7 regisserades av specialeffektsmakaren John Carl Buechler, som samma år arbetade med effekter till både Halloween 4 och Terror på Elm Street 4. Rollen som den hockeymaskbärande mördaren Jason Voorhees spelades av stuntmannen Kane Hodder, som kom att spela rollen i tre filmer till.

När Tina Shepard var lite råkade hon använda sin telekinetiska krafter för att döda sin våldsamme far i sjön Crystal Lake. Flera år senare återvänder hon till sjön med sin mor och psykiatrikern Doctor Crews. Att åka tillbaka till platsen är ett led i Tinas terapi. Det är iallafall vad Doctor Crews påstår. Ett gäng tonåringar håller till i ett hus i närheten. De är där för att fira en av tonåringarnas kusin, som fyller år, med en överraskningsfest. Tina försöker använda sina krafter för att återuppliva sin far, men råkar istället väcka liv i seriemördaren Jason Voorhees, som var fastkedjad på sjöns botten. Jason börjar i vanlig ordning döda alla han möter tills natten kulminerar i en strid mellan honom och Tina, där odödlig mördare mäts mot övernaturliga krafter.

Den här filmen är väldigt svår att bedöma. Den är bättre än de dåliga filmerna i serien, men sämre än de bra. Den är ganska intetsägande och ligger och flyter någonstans mitt emellan allt. Jag älskar filmens inledning: det är en kort sammanfattning av de tidigare filmerna, vilket är något som har gjorts i andra filmer i serien innan, men den här gången har sammanfattningen en monolog som läses upp av Walt Gorney, som spelade Crazy Ralph i de första två filmerna. Denna introduktionsmonolog sätter stämningen på ett mycket effektivt sätt. Jag har dock aldrig förstått varför sammanfattningen bara innehåller klipp från tvåan, fyran och sexan. Att ettan och femman utelämnas kan jag förstå, eftersom Jason inte var mördaren i de två filmerna (och monologen fokuserar på Jason) men jag förstår inte varför man inte har använt några klipp från trean.

Detta är Kane Hodders första film som Jason, och även om han inte är min personliga favoritskådespelare i rollen så gör han definitivt ett bra jobb. Jasons look är dessutom en av seriens absolut bästa. De övriga karaktärerna är plattare än någonsin, förutom den korrupte psykiatrikern Doctor Crews, spelad av Terry Kiser (Bernie från Weekend at Bernie’s), och manuset är ganska mediokert. MPAA (The Motion Picture Association of America) gick tyvärr lite extra hårt åt den här filmen, vilket för med sig att de flesta mordscenerna blir ganska intetsägande. Filmen har dock lyckligtvis sovsäcksmordet, vilket var så populärt att det återskapades på ett skämsamt sätt i en av seriens senare filmer.

Det finns inte så mycket att säga om vare sig skådespeleriet eller musiken. Jag tänker baske mig slänga in öppningsmonologen här, bara för att den är så mysig:

”There’s a legend around here. A killer buried, but not dead. A curse on Crystal Lake. A death curse. Jason Voorhees’ curse. They say he died as a boy, but he keeps coming back. Few have seen him and lived. Some have even tried to stop him… No one can. People forget he’s down there, waiting…”

Visste du att:

• Enligt boken Crystal Lake Memories: The Complete History of Friday the 13th kallades filmen skämtsamt för ”Frigay the 13th” under inspelningen, eftersom så många av skådespelarna var homosexuella.
• Den här filmen skulle ursprungligen handla om att Jason Voorhees och Freddy Krueger träffas och slåss mot varandra, men de två olika filmbolagen kunde inte komma överens. Detta koncept blev så småningom av i Freddy vs. Jason femton år senare, när Jason liksom Freddy tillhörde New Line Cinema.
• Filmens arbetstitel var ”Birthday Bash”.

/Gästrecension av Christer Hedström

Friday the 13th Part IV: The Final Chapter (1984)

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Barney Cohen, Bruce Hidemi Sakow
Regi: Joseph Zito
Längd: 90 min
Skådespelare: Kimberly Beck, Peter Barton, Crispin Glover, Corey Feldman, Erich Anderson, Lawrence Monoson, Barbara Howard, Joan Freeman, Judie Aronson, Camilla More, Carey More, Clyde Hayes

Regissören Joseph Zito fick chansen att ta sig an den fjärde Fredagen den 13:e-filmen. Zito tog sig an uppgiften, men han hade ett villkor: han ville döda Jason Voorhees, filmernas ökände mördare. Utrustad med undertiteln ”The Final Chapter” blev således fyran den första filmen i serien som var tänkt att bli den sista. Corey Feldman och Crispin Glover med flera medverkar i denna film som är en av seriens mest omtyckta.

Jason Voorhees vaknar upp på bårhuset och börjar mörda sin väg tillbaka till Crystal Lake. Tommy Jarvis är en pojke som bor vid sjön tillsammans med sin mamma och storasyster. Tommys hobby är att tillverka läskiga masker, vilket han är väldigt duktig på för sin ålder. Ett gäng tonåringar har hyrt ett hus i närheten av familjen Jarvis. De är där för att festa, men festligheterna avtar när ungdomarna börjar falla offer för Jasons galna mordbegär. Kan Jason äntligen ha mött sin överman i den tolvårige Tommy?

Fredagen den 13:e del 4 är en av seriens absolut bästa. Eftersom jag tycker att Corey Feldman är den bästa barnskådespelaren någonsin (tätt följd av Elijah Wood) och Crispin Glover är en så underbart skum människa så är dessa två aktörers medverkan i filmen tillräckligt för att göra den minnesvärd, men den har ändå så mycket mer att komma med. Alla karaktärer i filmen har sin charm och är mer eller mindre lättomtyckta, även mindre betydelsefulla karaktärer som bara är med i någon enstaka scen.

Filmen har några av seriens bästa mordscener, bland annat det mord som jag tycker verkar smärtsammast i hela serien, och Ted Whites tolkning av Jason är enligt min uppfattning den bästa av dem alla. Det är något med hans kroppsspråk och ryckiga rörelser som gör honom så effektivt skrämmande. Crispin Glover är ju alltid Crispin Glover, och därför är det ju självskrivet att han kommer att leverera sina repliker på sitt otroligt säregna och underliga sätt. Hans absolut roligaste replikläsning för mig är hans sista repliker, sekunderna innan han dör. Utöver Corey Feldman och Crispin Glovers talanger så är även resten av filmens skådespeleri bra, och ett enormt steg uppåt från trean.

Filmens enda problem är ett par kontinuitetsmissar som det är lätt att ha överseende med: Karaktären Rob, som jagar Jason för att hämnas sin syster Sandras död, ser ut som att han har varit på jakt efter Jason jättelänge. Problemet är att Sandra dog i Fredagen den 13:e del 2, som bara utspelar sig ett par dagar tidigare. Rob förklarar sin utstyrsel och utrustning med att han jagar björn, på vilket Tommy (Corey Feldman) svarar att han inte kan vara där för att jaga björn. I Fredagen den 13:e del 2 (läs Christers recension och Jimmys recension) sade en av lägerledarna till de andra ungdomarna att de skulle akta sig för björnar, alltså finns det björn i Crystal Lake-området, vilket gör Tommys kommentar ologisk.

De här två småmissarna är dock egentligen inga avgörande problem men jag tänkte ändå att de kunde vara kul att ta upp som kuriosa. Fredagen den 13:e del 4 har helt klart förtjänat sin höga plats på så många fans rankningslistor.

Visste du att:

• Den konstiga dansen som Crispin Glover utför in en scen dansades under inspelningen till AC/DC-låten ”Back in Black”, men i den färdiga filmen användes istället en redigerad version av låten ”Love is a Lie” av bandet Lion.
• Ted White (som spelar Jason Voorhees) tyckte illa om både Corey Feldman och regissören Joseph Zito. Han tyckte inte om Zitos sätt att behandla skådespelarna och han tyckte att Feldman betedde sig som en bortskämd snorunge.
• Enligt Corey Feldmans självbiografi, Coreyography, tog filmens produktion stopp när Crispin Glovers leksaksubåt sjönk för djupt ned i sjön. Glover vägrade att komma till inspelningsplatsen förrän ubåten hittades.

/Gästrecension av Christer Hedström

Friday the 13th: Part III (1982)

Genre: Skräck, Slasher, 3D-spektakel
Produktionsland: USA
Manus: Martin Kitrosser, Carol Watson
Regi: Steve Miner
Längd: 95 min
Skådespelare: Dana Kimmell, Paul Kratka, Richard Brooker, Rachel Howard, Tracie Savage, Larry Zerner, Nick Savage, Jeffrey Rogers, Catherine Parks, David Katims, Gloria Charles, Kevin O’Brien, Steve Susskind, Cheri Maugans

Efter att ha regisserat den andra filmen i serien kom Steve Miner tillbaka för att även regissera den tredje, som filmades – och ursprungligen visades, i 3D och som hade en helt ny uppsättning av unga skådespelare. Denna film är mest känd i serien som filmen där Jason får sin ikoniska hockeymask, som förblev hans signum genom resten av serien.

Chris Higgins och hennes vänner är på väg till Chris familjs sommarstuga, Higgins Haven, för att spendera helgen där. Vid stugan väntar Rick, en kille som Chris är romantiskt involverad med. Medan Chris vänner handskas med allt från tonårsdrama till osämja med ett lokalt motorcykelgäng, försöker Chris själv konfrontera och överkomma sina egna traumatiska minnen från platsen. Som om inte allt detta vore nog lurar den till synes ostoppbare seriemördaren Jason Voorhees i området och slaktar stugbesökarna en tonåring i taget.

Den tredje Fredagen den 13:e-filmen är helt klart svagare än sina båda föregångare och många av sina efterföljare, men den har en hel del charm som inte ska förnekas. Under förtexterna spelas en sorts skräckdiscolåt som mirakulöst nog lyckas vara både kuslig och rolig på samma gång, men mest av allt är den medryckande. Även om ni inte har någon som helst avsikt att se filmen så rekommenderar jag ändå att ni lyssnar på den här låten. Den är störtskön.

Skådespeleriet är betydligt sämre än i ettan och tvåan, och filmen ser mycket äldre ut än vad den är (den ser mer ut att vara från sjuttiotalet än åttiotalet). Dessa faktorer i kombination med överanvändandet av pinsamt övertydliga 3D-vinklar ger filmen en ostig charm som jag inte kan låta bli att tycka om.

Vid ett tillfälle levererar huvudkaraktären Christy en monolog med en tillhörande flashbackscen som känns fullständigt ur ton till resten av filmen och som kommer helt plötsligt och från ingenstans. Denna scen för med sig oavsiktlig humor och bidrar starkt till filmens bisarra ton. En liknande scen skulle dyka upp ett par år senare i Gremlins, när en av den filmens huvudkaraktärer berättar om hur hon fick reda på att Jultomten inte finns på riktigt.

Ett av mina favoritögonblick i hela serien sker i denna film när Chris hugger Jason i huvudet med en yxa, varpå han står stilla i någon sekund, för att sedan hålla fram sina armar som Frankensteins monster. Jasons kroppsspråk, musiken och Chris reaktion är vad som gör detta ögonblick så speciellt för mig.

Filmen är en riktigt kultrulle, och när det kommer till att vara läskig så lyckas den faktiskt nästan lika bra som sin föregångare. Det ger ju dessutom filmen en hel del Fredagen den 13:e-poäng att Jasons numera klassiska hockeymask såg dagens ljus här.

Visste du att:

• Denna film är den enda i serien där Jasons namn aldrig uttalas (om man inte räknar prologen där scener från Fredagen den 13:e del 2 återanvänds).
• Karaktären Rick hette Derek i filmens manus. Det ändrades till Rick eftersom det var en stavelse kortare och därför lättare att skrika.
• Steve Miner, som regisserade filmen, gjorde rösten till nyhetsuppläsaren på tv i en scen.

/Gästrecension av Christer Hedström

Jimmys fotnot: Det är med denna 3D-film som filmerna om Fredagen den 13:e börjar spåra ur och det är då mitt engagemang börjar växa. Jag recenserade denna på bloggen för 4 år sedan, även om recensionen i sig är cirka 3 år äldre än så. Den hittas här.