Connie Britton | Absurd Cinema

Genre: Drama, Dramedi, ”Indie”
Produktionsland: USA
Manus: Jesse Andrews (efter romanen av samma människa)
Regi: Alfonso Gomez-Rejon
Längd: 105 min
Skådespelare: Thomas Mann, RJ Cyler, Olivia Cooke, Nick Offerman, Connie Britton, Molly Shannon, Jon Bernthal, Matt Bennett, Katherine Hughes, Masam Holden, Bobb’e J Thompson, Gavin Dietz, Edward DeBruce III, Natalie Marchelletta, Chelsea Zhang

A little friendship never killed anyone.

Greg glider fram genom sitt sista år i high school så anonymt som möjligt, undviker sociala interaktioner medan han i hemlighet gör livfulla, bisarra filmer med Earl, hans enda vän. Men både hans anonymitet och vänskap hotas att rivas upp när hans mamma tvingar honom att bli vän med en klasskamrat med leukemi.

En sån där amerikansk indiefilm om ungdomar, som är rätt bra. Av samme regissör som gjorde den tekniskt väldigt välgjorda rebootskräckisen The Town that Dreaded Sundown (2014). Olivia Cooke – tjejen som var personen av intresse i Hammer-rysaren The Quiet Ones (2014), är bra i den ganska bitiga rollen som en tjej med leukemi som är nära döden. En så kallad ”Manic Pixie Dream Girl” – (”usch!” säger vissa) – men, med seriös tyngd. Jag faller helt klart för karaktären, även om allvaret blir påfrestande att genomlida.

”You know I’m terminally awkward and I have a face like a little groundhog. I just feel like, you know, for a kid like me in high school best case scenario, just survive. You know? Survive without creating any mortal enemies or hideously embarassing yourself forever.”

Dom andra två killarna är också bra varav den mer framstående, Greg, är en relativt originellt skriven karaktärstyp. Thomas Mann som spelar honom har hunnit med en hel del filmer senaste åren ser jag, men inte den typ av filmer jag brukar kolla på. Han visar att han kan leverera rollen väldigt trovärdigt, så bra skådespeleri går att finna här och eventuella brister ligger mer i den skrivna känsloleveransen rent manusmässigt, inte hos skådisarna.

Filmen blir lite frustrerande att härda ut men inte för att den är dålig, men den skildrar problem – och känslorna dom väcker, väldigt genuint och utan rädsla för att bli just jobbigt allvarsam. Lite lång kanske och lite för mycket operett känslodrama i det här ömma området kallat ”allvaret”, av och till, vilket jag som sagt klandrar det annars finfina manuset mest för. Jag måste nog också klandra mig själv, då jag har ett komplext förhållande till blödighet och spelas inte efter riktigt samma tangenter som andra många gånger, har jag märkt. Jaja.

Däremellan bjuder Me and Earl and the Dying Girl på ganska frisläppt berättande (manus), ovanligt fint vardagsmiljöfoto och riktigt, riktigt småkul filmnörderi vilket är det jag personligen gillade mest. Fantastiska små filmprojekt – eller titlar, betas av och det kliar i fingrarna av att jag vill göra exakt samma grej själv. Cineastiska titlar som Breathe Less (Breathless), My Dinner with Andre the Giant (My Dinner with Andre), Hairy, Old and Mod (Harold and Maude), The Seven Seals (The Seventh Seal) och The 400 Bros (The 400 Blows), bland många fler.

Gillade du The Perks of Being a Wallflower (2012) kanske den här kan falla dig i smaken, men riktigt så bra är den ändå inte.

3 – Manus
4 – Skådespelare
3 – Stämning
4 – Foto
3 – Musik
———-
17 – Totalt

Genre: Skräck, Slasher, Remake
Produktionsland: USA
Manus: Wesley Strick, Eric Heisserer
Regi: Samuel Bayer
Längd: 95 min
Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner, Katie Cassidy, Thomas Dekker, Kellan Lutz, Clancy Brown, Connie Britton, Lia D Mortensen, Charles E Tiedje, Katie Schooping Knight, Hailey Schooping Knight

År 2010 led Terror på Elm Street samma öde som så många andra skräckfilmer gjort: det var dags för en remake. Denna remake regisserades av Samuel Bayer, som nästan uteslutande har gjort musikvideos. För första gången någonsin fick Robert Englund lämna över tröjan, hatten och handsken till en efterträdare, och denne blev Jackie Earle Haley (kanske mest känd för sin roll som Rorschach i Watchmen). Övriga roller fylldes av bland andra Rooney Mara, Kyle Gallner och Clancy Brown. Filmen producerades av Michael Bays produktionsbolag Platinum Dunes och fick ett minst sagt ljummet mottagande.

Märkliga saker händer i den lilla staden Springwood. Tonåringar dör i sömnen på de mest besynnerliga sätt. Ungdomarna Nancy och Quentin upptäcker att det är Freddy Krueger, en man som jobbade på deras förskola, som på något oförklarligt sätt dödar folk i deras mardrömmar. Fast beslutna att inte somna försöker de två ungdomarna att gå till botten med Freddys hemligheter och stoppa honom innan det är deras tur att dö.

Jag hatar den här filmen. Faktum är att jag hatar den mer än någon film på denna jord. Jag kan börja med att ta upp de bra sakerna med filmen innan jag sliter den i stycken: Kyle Gallner och Clancy Brown är väldigt kompetenta skådespelare och castingen av Jackie Earle Haley som Freddy Krueger var bra tänkt, även om utförandet inte var särskilt bra. Den här filmen är asdåligt skriven. Till att börja med är det tänkt att Nancy och en massa andra barn från hennes gamla förskoleklass alla ska ha blivit antastade av Freddy när de var små, men ingen av dem kommer ihåg det. Detta ursäktas med repliken ”Who can remember being five years old?” från en av föräldrarna. Jag tror nog att de flesta människor kommer ihåg saker som hände när de var fem, och även om det givetvis händer att barn förtränger traumatiska upplevelser så har jag väldigt svårt att tro att ingen av dessa ungdomar skulle komma ihåg vad som hände.

En bit in i filmen får karaktären Quentin för sig att Freddy kanske var oskyldig till övergreppen och att barnen (Quentin själv inräknad) bara ljög ihop det hela, men trots att Nancy tidigare träffade Freddy i en mardröm där han sade att hon alltid var hans favorit, slickade henne på kinden och påpekade att hon numera luktar annorlunda tycker hon (Nancy) tydligen inte att detta är värt att berätta för Quentin, utan låter honom istället fortsätta tro att Freddy var oskyldig.

Nancy är för övrigt ett stort hån mot originalfilmens hjältinna med samma namn. Jag vet inte om skådespelerskan Rooney Mara är fullständigt obegåvad eller om det har med manuset eller regin att göra, men hon rör knappt en min under hela filmens gång och mumlar monotont fram alla sina repliker.

Varje gång filmen försöker sig på att återskapa scener ur originalet ryser jag av avsmak. Det tydligaste exemplet på detta är scenen där Freddys kontur kommer ut ur en vägg. I originalet utfördes denna scen genom att väggen ifråga var gjord av plast med en man som stod bakom plasten och lutade sig mot den. Denna scen var kuslig och obehaglig för att den var subtil och det tog ett tag innan jag ens märkte av konturen. I denna remake utförs scenen med hjälp av dataanimering och Freddys kontur sträcker ut sig en rejäl bit från väggen. Detta är inte det minsta läskigt, och ser mest ut som ett billigt skrämselmoment i ett gammalt Playstationspel.

Det är naturligtvis logiskt att en remake vill återskapa scener och repliker ur originalfilmen, men den här filmen snor repliker rakt av, inte bara från originalet utan även från andra uppföljare. Freddy yttrar vid ett tillfälle repliken ”How’s this for a wet dream?” vilket är en replik från Terror på Elm Street 4, och en scen framemot slutet är så lik en scen från Freddy vs. Jason att det blir rent ut sagt löjligt: I Freddy vs. Jason säger en kvinnlig karaktär ”Welcome to my world, bitch!” och hugger huvudet av Freddy. I den här filmen säger en kvinnlig karaktär ”It hurts, doesn’t it? That’s because you’re in my world now, bitch!” och skär upp halsen på Freddy.

Jackie Earle Haley skulle kunna vara ett inspirerat val för rollen som Freddy, men hans återanvända Rorschach-röst från Watchmen i kombination med hans hiskeligt fula design gör att inte ens han fungerar. Allt som gjorde originalet så speciellt är fullkomligt frånvarande i denna dumma, förolämpande dåliga, intetsägande ursäkt för en film.

Se endast denna remake om ni har sett alla de tidigare Elm Street-filmerna och är nyfikna, men säg inte att jag inte har varnat er. Halloween: Resurrection, X-Men Origins: Wolverine, Terminator: Salvation – Mästerverk i jämförelse med denna vederstyggelse. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Slutscenen är också asdålig.

Visste du att:

Cirka femton versioner av manuset skrevs. Den slutgiltiga filmen är en kombination av fyra av dem.
Billy Bob Thornton och Steve Buscemi var påtänkta för rollen som Freddy Krueger.
Freddy Kruegers tröja stickades av Judy Graham, samma kvinna som stickade Freddys tröja i originalfilmen.

(…10 vita dödskallar är alltså lika med minimumbetyg, 0 av 10)