Etikettarkiv: Chloë Moretz

Dark Shadows (2012)


Genre: Skräckkomedi
Regi: Tim Burton
Manus: Seth Grahame-Smith
Längd: 113 min
Skådespelare: Johnny Depp, Eva Green, Michelle Pfeiffer, Jonny Lee Miller, Chloë Moretz, Gulliver McGrath, Helena Bonham Carter, Jackie Earle Haley, Bella Heathcote, Christopher Lee, Thomas McDonell

Året är 1750 och Barnabas Collins lever livet som bekymmerslös, rik playboy – tills den dag han krossar den unga häxan Angelique Bouchards hjärta. I vrede förvandlar hon honom till en vampyr och begraver honom levande.

200 år senare frias Barnabas ur sin grav. Året är nu 1972 (eller var det 71?) och han återvänder till familjens egendom, Collinwood Manor, för att finna sitt en gång storslagna hem i ruiner och hans ättlingar inte är i mycket bättre skick än huset. Det är inte lätt för Barnabas att anpassa sig till det flummiga och frigjorda 70-talet…

Jag gick på den här filmen med en viss förhoppning, men mest av allt med vetskapen att Tim Burton inte har imponerat på mig sedan Ed Wood för 18 år sedan – en ganska lång tid med tanke på att han fortfarande i högsta grad är omtalad för sina geekigt, gothiska filmer än idag och har en stor skara fans (har dock inte sett Big Fish).

Jag beklagar mig över de blockbuster- och Disney-vanor han ägnat den senare delen av sin karriär åt – filmer i första hand anpassade för barn och med en uppenbar feghet i att utmana några som helst konventioner. Precis som många andra längtar jag hellre tillbaka till de filmer som definierade honom sedan genombrottet – hans kortfilmer, Bettlejuice (1988), Edward Scissorhands (1990) och nyss nämnda Ed Wood (1994).

Detta sägs för övrigt från en person som euforiskt ägnade en halvtimme åt att återberätta Apornas Planet-remaken i detalj för sin mamma efter att ha ryckts med av den filmen på bio på ett sällan skådat sätt, för vad som känns som en evighet sedan.

Dark Shadows var dock en upplevelse det med, men skillnaden denna gång var att denna Burton-film var anpassad för den vuxna tittaren och inte till ett barn som sväljer det mesta. Jag kände mig lite rörd över hur mycket gamle Burton flirtade med mig personligen, återigen. Filmen bygger på den populära tv-serien med samma namn från 60-talet och jag gissar att den ligger Burton varmt om hjärtat, för den passar hans stil utmärkt.

Filmen började först och främst väldigt bra. Den bedårande, gudomliga och oslagbara (glömde jag säga en av tidernas kanske bästa låtar?) Moody Blues-hymnen ”Nights in white satin” försätter mig i hypnos och Burton tar ett resolut hugg i strupen på mig direkt.

Filmen utspelar sig i den gyllene tidsperioden som jag lite svävande kallar för ”slutet av 60-talet och början av 70-talet” och filmen levererar fantastisk musik från den tidsperioden. Till skillnad från Burtons tidigare filmer består filmmusiken till stora delar av just gammal, härlig popmusik och Danny Elfman behövde nog inte jobba mer än halvtid för att ge Burton dramatisk musik denna gång och jag gillar det faktumet mycket, eftersom substitutet är så satans bra!

Dessutom vet tydligen ännu ett stensäkert kort när det gäller att fånga min uppmärksamhet. Det består av ett blåsinstrument jag i min ovisshet kallar för ”oboe” och den ger starka vibbar av gothens okrönte mästare – italienske Mario Bavas (The Girl Who Knew Too Much, Black Sabbath, Bay of Blood) svartvita filmer, men framför allt en dunkel mystik av oslagbara höjder. Jag kommer framför allt att tänka på Black Sunday (1960). En film som dessutom har många likheter – inte minst i handling, bortsett från att vampyren istället är en häxa i den filmen. Referensen till Mario Bavas musik måste väl vara ett medvetet val från Tim Burton?

Det som är filmens verkliga styrka är dock att humorn verkligen funkar. Detta beror givetvis på manuset vilket Burton själv inte skrivit, men känslan jag får är ändå att Burton tröttnat på puttenuttbarnsagoberättandet en aning och vill gå lite längre än vad jag som tittare förväntar mig. Vissa scener är rentav pinsamma i sin prydlöshet – och det är mycket positivt menat.

Sexreferenser, åtrå över åldersgränserna, Fnittriga skämt mitt i all stelhet och några riktigt roliga cameoinsatser som andas kult lång väg. Jag skrattar högt gång på gång. Att filmen dessutom bjuder på några sorgliga moment gör bara den komiska stämningen ännu mer laddad.

Johnny Depp passar givetvis i rollen som likblek, antik vampyr som – trots att han gör sitt bästa, har svårigheter att passa in i det hippa 70-talet. Rörelsemönster är ju lite av Depps specialitet och här har han helt klart studerat båda Nosferatu och Bella Lugosi. Jag har absolut ingenting att klaga på angående det, utan applåderar bara åt ännu ett sevärt framträdande efter den ganska sömniga insatsen som hattmakaren i Alice in Wonderland förra året.

Han är dock inte ensam att glänsa då den komiska tajmingen är på topp hos alla skådisar – faktiskt. Framför allt går unge Gulliver McGrath, som spelar den underliga sonen i familjen, hem hos mig då han har fattat vinken precis. Eva Green leker dessutom i den ovana rollen som förförisk häxa och Chloë Moretz gör sin grej som 15-årig trotsunge utan sötrre ansträngingar. Den totala känslan är helt enkelt en lekfull stämning och hejdlöst kul. Dessutom har nykomlingen Bella Heathcote en mystisk charm som gör att man inte riktigt vet var man har henne – åtminstone i denna film.

Jag trodde inte att jag skulle säga att Tim Burton är tillbaka, men för mig är han det i och med denna film. Dark Shadows är en frisk fläkt med passande Burton-teman av den gamla skolan och den bästa han gjort sedan Ed Wood. Jag rekommenderar den varmt och ser fram emot att se den igen!

Överskattade Tim Burton överraskar med nervös, ganska utmanande humor med många små detaljer av komisk briljans och kultreferenser helt och hållet i min smak!
Den sista akten kändes inte helt och hållet komplett och hade en och annan ologisk lucka