Etikettarkiv: Bridesmaids

Bästa komedi 2011

1. Midnight in Paris

2. 50/50

3. Crazy, Stupid, Love

4. Bridesmaids

5. Johnny English Reborn

Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.

Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.

50/50

50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.

Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.

Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.

Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.

Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.

Bridemaids

Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.

Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.

Crazy, Stupid, Love

Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.

Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.

Johnny English Reborn

Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.

Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.

Midnight in Paris

Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.

Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.

Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.

Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.

Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!

2011 års största filmbesvikelser

Här är min lista över de största filmbesvikelserna från föregående år. Att kalla dem ”besvikelser” var det bästa som förenade dem, då benämningen ”största misslyckandena” inte stämmer överens på samtliga och ”största flopparna” känns också fel då en flopp är något objektivt och inget jag enbart personligen kan stå för.

De kommande 10 filmerna är besvikelser då de antingen utlovade något bättre tack vare de inblandade namnen i skapandet av filmen, eller för att många talade gott om filmen innan jag bestämde mig för att se den, eller för att jag helt enkelt tycker att den var onödig och att pengarna kunde lagts på något annat. Filmerna kan alltså ha gett precis det de var skapade för, men ifall andra har ”pratat upp” filmen före jag sett den så blir ju risken stor att mitt omdöme på filmen blir lägre än om jag inte visste något om den alls.

Häng sedan kvar på min blogg när du har läst listan, för imorgon presenterar jag ”2011 års floppar som inte var dåliga”!

10. Beastly (reg Daniel Barnz)
Jag ville inte ta med filmer jag inte sett på den här listan då det känns fel att såga något jag inte ens försökt titta på, men den här filmen får lite särbehandling. Jag ”visste” att den skulle suga när jag såg trailern och efter att ha hört podcasten Filmmixerns utvärdering av den slänger jag in den på listan av ren envishet och för att det kan vara bra att få spotta ur sig lite gift ibland.

En Skönheten och odjuret-historia i äckligt överklassig high school-miljö (läs; MTV-miljö) med avsikten att locka Twilight-publiken. Vanessa Hudgens från High School Musical är den genomgoda skönheten – alltså samma roll som hon hade i nyss nämnda film. Skolans populäraste, dumma kille får sitt liv förstört när han blir odjuret, efter en förtrollning av Mary-Kate Olsen som tydligen spelar en ond häxa.

Det första jag ogillade med Beastly när jag såg trailern var att de inte gjorde odjuret tillräckligt ful för att poängen med filmen ska fungera! Ska odjuret vara motbjudande ska han inte se ut som en muskulös modellkille med lite misslyckade tatueringar och några brännsår – han ska vara omänskligt ful så att det inte ska finna något attraktivt att vilja se alls!! Det är ju ”insidan som räknas”-konceptet de vill ha fram här, men skaparna är för fega helt enkelt.

Borde nästan ta och se skiten nån gång när jag är på ovärdigt bra humör för här har skaparna tryckt in väldigt mycket potentiella irritationsmoment i en och samma kompakta dynghög.

9. Carnage (regi Roman Polanski)
Roman Polanski är en av mina absoluta favoritregissörer och att han trots sin höga ålder kan ännu är så uppfriskande att se. Hans förra film, The Ghost Writer (2010), var förra årets bästa film enligt mig och har en sån fantastisk känsla att jag klassar den som hans bästa film i karriären. Carnage är en annan femma då det är en teaterpjäs med svart humor som han filmatiserat – och det märks. Filmen kretsar enbart kring två föräldrapar som träffas i en lägenhet för att prata ut kring ett slagsmål där deras vardera son varit inblandad. De fyra föräldrarna spelas av fantastiska skådespelare som Jodie Foster, Christoph Waltz, Kate Winslet och John C. Reilly.

Det samtal som de för genom hela filmen hade varit utmärkt att se på en teaterscen med lite avstånd, men här blir varje vändning smärtsamt närgången och trots att aktörerna är av elitnivå blir det gång på gång överspel. Inte för att de är dåliga, utan för att det är teaterdialog och teaterdialog kräver distans eftersom den formuleras på ett mycket mer avslöjande och bokstavligt sätt. Karaktärerna är tydliga med vad de vill på ett helt annat sätt än om det hände i verkliga livet. Diskussionen de för är intressant, stundtals väldigt fyndig och bitvis rolig, men hela filmen utspelas i en enda lägenhet och framåtrörelsen blir helt beroende av samtalet och karaktärerna, som tyvärr inte skapar tillräckligt med känslor för att jag ska tycka att det är värt att filmatisera alls.

Men jag ser den mycket gärna på en teaterscen för meningen med dramatiken stödjer jag – och jag avråder heller ingen från att se filmen, för det är en tankeväckande studie i hur vi människor kan förhålla oss till varandra när vi helst inte vill det.

8. Hur många lingon finns det i världen (regi Lena Koppel)
Jag skäms nog lite för att nämna filmen i det här sammanhanget, men det här var på tok för mycket sentimentalitet till och med för mig. Och gillade jag Oskar Linnros låt ”Från och med du” före så är den massakrerad efter att ha sett den här filmen! Det är inte för att jag har något emot utvecklingshandikappade, men filmen smörar på med fruktansvärt enkla knep för att få tittaren på sin sida och jag kan hata sånt nåt otroligt. Men känner du att det kan vara en film för dig så välkomnar jag dig varmt att se den.

7. Scream 4 (regi Wes Craven)
Jag hade ju ärligt talat inga jättehöga förväntningar vad gäller den lagom efterlängtade filmen i Scream-franchisen, men jag blev ändå lite besviken på manuset. Filmen börjar väldigt komiskt och med den medvetna skräckfilmssatir som är de första filmernas styrka och hela ”grejen” med serien. Där skrattade jag högt! Men sedan tar den inte konceptet vidare utan bleknar i takt med att den kopierar handlingen från första filmen, med endast fåtalet – och dessutom ganska tråkiga, referenser till de nyare trenderna i skräckfilmsvärlden som har slagit igenom efter att den tredje filmen gjordes. Jag tänker då framför allt på tortyrporr-subgenren (Hostel, Saw) och found footage-subgenren (Blair Witch Project, Paranormal Activity).

En film där det enda riktigt intressanta ligger i början är inte en särskilt sevärd film, tyvärr. Jag hoppas ju naivt nog på lite mer originalitet även i en uttjatad genre som skräck.

6. Pirates of the Caribbean IV: On Stranger Tides (regi Rob Marshall)
Jag var positivt överraskad efter att ha sett den här på bio, men ju mer jag smält filmen, ju mer krystat och misslyckat tyckte jag det kändes att sätta Jack Sparrow i huvudrollen, istället för att vara den komiska bifiguren som kommer in utan press och lyfter alla scener. Här blir han tvungen att leverera det i nästan varje scen och tvång är dödsdomen för en ”comic relief”-karaktär som honom.

Filmen hade sina intressanta moment med sjöjungfruar och den vanliga dosen äventyr, men Pirates-filmerna har aldrig legat mig jättenära hjärtat och kanske var det låga förväntningar som gjorde att jag gillade den som allra mest när jag gick ut ur biosalongen för ett år sedan. Lägg hellre pengarna på något annat, Disney. Synd att John Carter öppnade så dåligt dock, för det tvingar dem ju att fortsätta satsa på uppföljare istället för ”nya” filmer.

5. Immortals (regi Tarsem Singh)
Visuellt jävligt snyggt men en 300-rip-off och jag bryr mig inte ett jota om de plastiga karaktärerna. Jag har börjat oroa mig för att regissör Tarsem aldrig kommer kunna toppa hans visuella praktverk The Fall (2006) och tyvärr har nog insett det själv och tappat motivationen till originella berättesler, för härmapan Immortals och kommande komedin Mirror, Mirror är en oroande utveckling för en så lovande regissör. Jag ska dock erkänna att sista bilden gjorde hela filmen för mig och var nästan en tillräcklig ursäkt för att ha sett filmen.

4. Bridesmaids
Den blev så hyllad av publik och kritiker och var en allmän favorit förra året, men jag tycker den funkar halvvägs som komedi och halvvägs som drama. Trevlig många gånger och stundtals vill jag berömma den för sin vilja att inte vara så sentimental, men då hoppar den ner i sentimentalgropen och doppar sig ändå och jag får stå där kluven med brallorna nere utan att veta om jag ska skratta eller gråta (och där uttryckte jag mig visuellt någon gång för mycket kände jag).

Att den var med i snacket om en manusnominering till Oscarsgalan kändes på tok för överhyllande för min del. Nu är det inte så att jag ogillar Bridesmaids, men så nyskapande är den inte. Det har svallat någon slags Baksmällan-våg som fått inte bra komedier att hyllas ett par snäpp över sin gräns och jag vill se något mer originellt kul innan jag blåser fanfarer på riktigt.

3. The Ides of March (regi George Clooney)
Det är filmer med ämnen och tyngd som den här som jag verkligen ser fram emot och uppmuntrar från hjärtat. George Clooney må vara en lustigkurre, men hans kärlek för politik och viktiga frågor gör honom också till en intressant regissör.

Så mycket potential på pappret. Så mycket potential på skådespelaruppsättningen (Ryan Gosling, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, Evan Rachel Wood, George Clooney, Marisa Tomei). Tyvärr kommer det inte mycket energi från någon del när filmen gräver ner sig under det första lagret av potential. En viss spänning byggs upp men sedan vevar fötterna på i tom luft och tröttnar halvägs med mig hängandes efter. Tyvärr.

2. Sucker Punch (regi Zack Snyder)
Visuellt sett mycket snyggt och med ganska bra soundtrack, men handlingen känns som en smått primitivt ihopsnickrad efterhandskonstruktion för att få visa allt det snygga. Budskapet är mycket skevt och jag vill beskriva handlingen som Gökboet/Shutter Island för mansgrisiga dator- och animénördar. Jag tror inte många har tänkt efter vad gäller just det perversa budskapet som filmen genom sitt konstiga koncept ger, men jag måste få min chans att såga det då det är så tråkigt när det kommer från en så lovande regissör som Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen). Mitt råd till honom är; Använd din visuella briljans till bättre manus för i h-e!!

Sucker Punch tar formen som en otecknad animé eller manga med de klyschiga fördomar som brukar kunna dyka upp i den världen. Unga skolflickor med korta kjolar slåss med dödliga vapen mot fantasimonster för att klara vardagen på ett sinnessjukhus för just unga skolflickor med korta kjolar. De överordnade är män med dregel runt munnen och tjejerna är oskyldiga små underklädesvarelser med en och annan räv bakom korsetten. Just poängen med att visa alla actionscener i form av tjejer som likt terminators genomgår tv-spelsbanor i både Nangijala och på Mars som en symbolisk fantasi för de lätttklädda strippdanserna som tjejerna tvingas göra som behandling är ett skevt koncept i sig.

Att sedan se hur huvudrollen (spelad av Emily Browning) blir uppmuntrad och bekräftad av sin sexdans och genom detta bygger upp självförtroendet är provocerande skevt och rent ut sagt löjligt. Och det är filmens grej.

Var det en man som hade gjort filmen? Jaha ja, det förklarar ju saken. Vi vill ju inte vara mer intelligenta än så här.

1. The Hangover: part II
Jag gillade inte den första Baksmällan heller och tyckte den var extremt överskattad. Jag förstår inte varför en hel del människor hoppades på en manusnominering på Oscarsgalan för filmen då det inte finns något med den som är originellt.

Och här lägger jag upp bollen för uppföljaren. En ännu sämre kopia in i minsta sketen beståndsdel av föregångaren, bortsett att humorn har bytts ut mot tung, osmaklig tragikomik som får mig att må sämre och sämre för varje minut. Zach Galiafanakis är den enda ljuspunkten i filmen och han lyckas få mig att stundtals skratta åt tragedin. Det är kul att alla andra suger och andas ”pengahora” medan han lyser av kreativitet, då han var den som lät mest skeptisk till en uppföljare.

Baksmällan 2 är den filmiska motsvarigheten till en verklig maksmälla och i den finns det inget att skratta åt utan bara huvudvärk, spysmak och trötthet.