The Revenant (2015)

Dags att försöka göra lite skäl för benämningen ”mikrorecensioner” efter att mest använt uttrycket som en fräsig header till mina recensioner dom senaste månaderna, allt medan mina texter växer sig tillbaka till vanlig övervikt. Jag borde tänka mer ”hellre recensera samma film två, tre gånger om jag kommer på mer och mer att säga” istället för ”hela kortleken på bordet”. Inget fel i att skriva långa recensioner, men ibland räcker det att en åsikt är just en åsikt och inte argument för en hel livsfilosofi. Åtminstone ibland. En text behöver inte rymma allt, alltid.

Jag har recenserat The Revenant en gång tidigare, för fyra månader sedan i samband med Oscarsgalan.

---

Genre: Drama, Äventyr, Thriller, Western, Hämndhistoria, Rape-and-revenge
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L. Smith (delvis baserad på en bok av Michael Punke)
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 156 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge,Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher

”I ain’t afraid to die anymore. I’d done it already.”

Historien utspelar sig på 1820-talet och kretsar kring Hugh Glass, en man som bestämmer sig för att hämnas på männen som lämnade honom att dö efter en björnattack.

Jag gillade verkligen andligheten. Den andliga närheten till naturen, som kan sägas vara filmens egentliga huvudkaraktär. Däremot håller jag med Bret Easton Ellis (i hans åsikter om filmen hämtade ur hans lyssningsvärda podcast) om att filmen inte behövde lyfta upp ett så tydligt budskap till åskådaren, som den gör i slutsekvensen. Filmen vill liksom skita ur sig en mening för att rättfärdiga resan dit, men filmer – inte minst av det här poetiska slaget, behöver inte vara lika övertydliga och predikande som disneymoralkakor. Bortsett från det; en bra, onödigt dyr film, men ändå ovanligt bra just för att vara en så dyr film.

SexIndianspalten: Filmens enda egentliga kvinna är huvudkaraktärens heliga urinvånarfru, som symboliseras likt hans vakande ängel. Jag gillar det. Jag gillar indianer som en symbol för hur människor kan komma närmare naturen, istället för imaginära gudar som mest används som lockbete för undergivelse och skyddsrum åt välbärgade samhällens skuld.

Och vi urbana människor gillar att kontrastera indianer mot oss och skildra dom största kontrasterna – goda eller onda i framtoningen. Det kan kännas klyschigt håller jag med om, då det blir ytterligheterna som framställs. Karikatyrer eller stereotyper snarare än personligheterna. En indian är alla indianer. Men tänker vi bortom människor, har till och med indiankarikatyren mycket att säga i skildrandet av mönstren i aktionen. Handlingarnas utgång snarare än personernas trovärdighet.

Mänskliga ideal säger ofta mer om människan, än trovärdiga individer. Precis som vi valt att låta mytologiernas gudar vara dem som skildrar den urbana människans kval, snarare än människan själv. Den stora framför den lilla. Indianer har i den urbana människans ögon blivit något av ett gudaväsen, liksom DiCaprios vakande ängel i The Revenant.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
4 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
4 – Action
1 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt

The Revenant (2015)

Genre: Drama, Äventyr, Thriller, Western
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Mark L Smith (delvis baserad på en bok av Michael Punke)
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 156 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Tom Hardy, Domhnall Gleeson, Will Poulter, Forrest Goodluck, Paul Anderson, Kristoffer Joner, Joshua Burge,Duane Howard, Melaw Nakehk’o, Fabrice Adde, Arthur RedCloud, Christopher Rosamond, Robert Moloney, Lukas Haas, Brendan Fletcher

The Revenant; One who has returned, as if from the dead.

Historien utspelar sig på 1820-talet och kretsar kring Hugh Glass, en man som bestämmer sig för att hämnas på männen som lämnade honom att dö efter en björnattack.

Jag brukar aldrig ha några förhoppningar på filmer och klarar mig oftast från att gå in med förväntningar, på så vis att jag förväntar mig allt snarare än något specifikt eller inget alls. Det är allt som oftast hämmande för en upplevelse. Sedan kan jag fortfarande längta efter upplevelser, men inte med inställningen ”Det här kommer bli så bra!” eller ”Hoppas att den blir fantastisk!”. Det är misstag dom flesta gör och jag får mycket mer ut av både filmer och livet om jag inte begår dom misstagen. Förväntningar är hämmande.

Jag hade efter sedermera oscarsvinnaren Birdman (2014 – läs min recension) av regissör Iñárritu (21, Grams, Babel) inte lagt ribban särskilt högt inför The Revenant när jag skulle se den på bio. Jag slapp känna att det sannolikt lär bli en kraftfull filmupplevelse. Jag kunde förvänta mig snyggt foto och fin natur, på min höjd, för det är ren fakta. Och en viss björnscen, förstås.

Med det sagt; vilken upplevelse! The Revenant är en väldigt perspektivgivande film, som får mig att känna hur bekvämt jag har det i min tillbakalutande position, med varmt boende, mat för dagen och förströelse så det räcker och blir över.

Leonardo DiCaprios karaktär har det verkligen inte lätt, den satans stackaren. Han är på dödens rand uppåt ett dussin gånger och kombinationen DiCaprisk inlevelse samt ständigt närgången kamera med andningar och smuts in på näthinnan låter mig få känna på det så mycket jag bara kan, som åskådare. 3D, 4D och allt sånt har ingenting mot en riktigt effektiv upplevelse, som kan ge mig som tittare förmågan att leva mig in i karaktärernas prövningar. Självklart givetvis, men alltid värt att påminnas om.

Tom Hardy (Bronson, The Dark Knight Rises, Locke) som birollen gör en bra men entonig roll i vad som skulle kunna vara den beryktade björnen, men det är Leonardo DiCaprio som får jobba och han är i högform, trots ytterst lite repliker. Till och med rätt slätstrukna Domhnall Gleeson är intressant i sin roll som kapten för Leos mannar.

”What makes you go on?”

Jag vill mala på mer om fotot. Emmanuel Lubezki (Children of Men, To The Wonder, Gravity) har varit min favoritcinematograf sedan hans karriärshöjdpunkt i The Tree of Life (2011 – läs recensionen). Vem kan motstå hans fäbless för nyttjande av enbart naturligt ljus samt svävande, långa tagningar som ger en slags förhöjd känsla av naturlighet som ingen annan idag kommer i närheten av? Det kommer verkligen till sin rätt här.

Fotot påminner förstås om Malick-filmen och Lubezki-fotade The New World (2005), men här finns betydligt mer actionorienterade scener och det är oerhört, oerhört sällan action är så bedårande som här och det vackra stannar inte enbart i dom mer stillsamma scenerna. Bara svårigheten i att få alla moment att sitta när tagningarna är flera minuter utan klipp till nästa bild, visar på mästarklass. Öppningsscenen är en i raden av bevis.

Jag tycker om en riktigt intensiva överlevnadsskildringar och det här är en av dom bästa som gjorts. Den hinner pricka av poesi, existentialism, skönhet, tystnad, smärta och våld på ett gastkramande sätt. Parallellerna till Malick finns inte bara i fotot, utan i hela berättandet. Det är möjligt att den vinner dom tyngsta priserna på Oscarsgalan i år och det förtjänar den, desto mer än Birdman förra året.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
5 – Foto
3 – Musik
———-
21 – Totalt

Freddy vs. Jason (2003)

Genre: Skräck, Slasher, Fantasy, Action
Produktionsland: USA
Manus: Mark Swift, Damian Shannon
Regi: Ronny Yu
Längd: 97 min
Skådespelare: Robert Englund, Ken Kirzinger, Jason Ritter, Monica Keena, Kelly Rowland, James Callahan, Lochlyn Munro, Joshua Mihal, Chris Marquette, Odessa Munroe, Katharine Isabelle, Brendan Fletcher

Femton år efter att en crossover mellan Terror på Elm Street– och Fredagen den 13:e-serien först var påtänkt blev den nu äntligen av. Freddy vs. Jason regisserades av Ronny Yu, och Robert Englund var för första gången på nio år tillbaka i sin berömda roll som Freddy Krueger. Ny i rollen som Jason Voorhees var den kanadensiske stuntmannen Ken Kirzinger.

Freddy Krueger har ett problem. Alltför få människor kommer ihåg och fruktar honom. Utan invånarna i Springwoods fruktan är Freddy för svag för att hemsöka dem i deras mardrömmar, men Freddy har en plan. Han återupplivar Jason Voorhees, den hockeymaskerade mördaren från Crystal Lake, och leder honom till Springwood. Tanken är att om Jason dödar några människor på Elm Street, kommer folk att tro att det var Freddy och då väcks deras fruktan till liv vilket ger Freddy tillräcklig styrka för att fortsätta sitt fruktansvärda skräckvälde.

Det visar sig dock att Jason inte är så lättkontrollerad som Freddy först trodde, och nu kan han inte få Jason att sluta döda ”hans” ungdomar! Några tonåringar, ledda av Lori som bor på Elm Street, lyckas frakta Jason tillbaka till Crystal Lake i hopp om att kunna dra med sig Freddy ut ur en mardröm och låta de två ondskefulla mördarna göra slut på varandra. Striden kan börja.

Jag älskar den här filmen och tror inte att en crossover mellan Freddy och Jason på tvåtusentalet hade kunnat bli mycket bättre än såhär. Regissören Ronny Yu håller ett så högt tempo att filmen känns som att den är fem minuter lång, men på ett bra sätt. Detta är tydligen en speciell förmåga som just Yu har eftersom en av hans tidigare filmer, Bride of Chucky, också känns oerhört kort. Jag har läst att många tycker att filmen är för mycket Fredagen den 13:e och för lite Terror på Elm Street. Det håller jag inte med om. Jason får visserligen döda fler människor (Freddy dödar bara en person) men handlingen, tonen och mytologin tycker jag är ganska jämnt balanserad.

Robert Englund är lika fantastisk som alltid i sin roll som Freddy och Ken Kirzinger är helt okej som Jason, även om jag troligtvis tillhör fanskaran som hellre hade sett att Kane Hodder var tillbaka i rollen. De övriga skådisarna fungerar bra, men värda att nämna är Chris Marquette och Kyle Labine, vars karaktärer Linderman och Freeburg förser filmen med dess hjärta och humor. Brendan Fletcher är också väldigt bra – faktum är att han troligtvis gör den bästa skådespelarinsatsen i filmen näst efter Robert Englund.

Filmens största problem har med Jason att göra. För det första etableras det i filmen att Jason är rädd för vatten. Jason har frivilligt gått ned i vatten i tidigare filmer och i Fredagen den 13:e del 8 tog han sig ju till och med till New York från mitt ute i havet. Vissa försöker förklara detta med att han är rädd för att drunkna, inte för vatten, men det vet jag inte om jag köper som ursäkt. Ett annat problem är att Jason mot slutet av filmen målas upp som en hjälte, eller åtminstone antihjälte. Det är klart att Freddy måste vara skurken, så genomond som han är, men jag förstår inte varför de inte kunde få vara skurkar båda två.

Tonåringarna i filmen är ju ändå där för att vara hjältar. Slutstriden mellan Freddy och Jason är för mig definitionen av episk. Blodet sprutar inte här, det sprejar. Moln av blod frambringas medan musiken bygger upp känslan och striden når enligt mig sin höjdpunkt när Freddy kör in sina fingerknivar i Jasons ögon genom ögonhålen på hans hockeymask. Det är storartat.

Freddy vs. Jason är en film som jag kan se om hur många gånger som helst utan att bli det minsta trött på den, och den är ett betydligt värdigare avslut för både Freddy och Jason innan de båda serierna fick en remake än vad stackars Michael Myers fick i Halloween: Resurrection (läs Christers recension av den här och Jimmys här).

Visste du att:

• Kane Hodder, som spelade Jason Voorhees i fyra av Fredagen den 13:e-filmerna, ville även spela rollen i denna film, men regissören Ronny Yu ville att längdskillnaden mellan Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle vara större och ersatte därför Hodder med Ken Kirzinger, till Hodders och många fans stora förtret.
• Terror på Elm Street-filmernas producent, Robert Shaye, har en liten ”cameo” i filmen som rektor.
• Ett av filmens påtänkta slut som aldrig filmades var att Freddy Krueger och Jason Voorhees skulle hamna i helvetet, där de skulle mötas av Pinhead från Hellraiser-filmerna.