Ennio Morricones bortglömda guldkorn (del 2)

Från The Battle of Algiers // La battaglia di Algeri (1966)

–
Ennio Morricone övertygade stort även utanför western-genren med sitt lekfulla och dramatiska sound som blandade okonventionella ljud och hookiga melodier i filmmusik. Hans musik till den verklighetsbaserade och extremt realistiska The Battle of Algiers av Gillo Pontecorvo är ett av hans bästa verk och detta gjorde han i samma veva som Sergio Leones Dollar-trilogi.

Visselmelodin är för mig lika klassisk som temat till The Third Man eller The Pink Panther, för att nämna några odödliga filmmusikhits. Eller jämnårige The Good, the Bad and the Ugly för all del. Ändå är det inte någon filmmusik som brukar lyftas fram när det snackas om Morricone, så den måste vara med här.
–

Från The Big Gundown // La Resa dei Conti (1966)

–
Den sånglösa varianten av temat från The Big Gundown har inte använts av Tarantino – till skillnad från två andra spår från samma film, och behöver därför lyftas fram lite extra. The Big Gundown är Morricones allra mästerligaste soundtrack näst efter hans samarbeten med Sergio Leone. Det räcker med att beskriva denna brakmelodi genom att citera TheLoneWolfSheperd; ”If this song was any more Epic the planet would explode!”
–

Från Love Parade // Come Imparai ad Amare le Donne (1967)

–
Ett inte så melodiöst utan mer tillbakalutat stycke, men som ändå andas kvalitet och lekfullhet.
–

Från Garden of Delights // Il giardino delle delizie (1967)

–
Domedags-uptempo från Morricone som bjuder på det mesta av hans signaturarsenal, som elgitarrbeat, orgelklinkande, körskrik och experimentiella ljudpålägg. Funkar lika bra i en western som i en Bondfilm.
–

Från Face to Face // Faccia a Faccia (1967)

–
Definitivt potentiellt Tarantino-material. Här visar Morricone än en gång att han är expert på att tålmodigt bygga upp spänningen mer och mer tills det väller över av dramatik. Den börjar som ett stycke och slutar som något helt annat och man är med under hela resan som om det vore en spännande film i sig.
–

Från Face to Face // Faccia a Faccia (1967)

–
Behövs inte sägas så mycket mer om dessa två varianter från Face to Face som presenteras i ovanstående klipp. Morriconiska mästerverk som kan kopplas till hans namn till och med av en tondöv. Face to Face är överlag ett väldigt, väldigt starkt Morricone-soundtrack som näst intill kan mäta sig med de bästa.

Tillsammans med sången av Edda Del’Orso blir denna musik av Morricone så fulländad som det bara går. Del’Orso är definitivt det varma, pumpande blodet i Morricones musikaliska katalog och oftast den avgörande detaljen som skiljer hans överjävliga spaghetti western-styckena från de endast fantastiska.
–