Etikettarkiv: Biografi

Biografiska skildringar: Top 6-10

10. Badlands (1973)

N84dZ

”He needed me now more than ever, but something had come between us. I’d stopped even paying attention to him. Instead I sat in the car and read a map and spelled out entire sentences with my tongue on the roof of mouth where nobody could read them.”

Terrence Malicks debutfilm Badlands presenterade världen för en högst särpräglad filmskapare och konstnärlig filosof. Hans transcendenta stil som fått ännu mer utlopp i efterföljande filmer som Days of Heaven (1978) och The Tree of Life (2011) visar sig direkt I denna hans första film.

Hängivenheten åt att hitta de djupaste känslorna vi oftast bara får utlopp för i våra drömmar kommer till liv redan här, där vi får följa en 25-årig James Dean-influerad kringströvare (Martin Sheens genombrottsroll) på jakt efter högre mening med livet än att bara låta det gå. Med på hans resa mot horisonten följer en 15-årig, naiv tjej (Cissy Spaceks genombrottsroll) och tillsammans bildar dom ett speciellt par där säkandet efter deras öde blir en mörk saga, som en flykt från vardagen och en eld som smattrar längre och längre in mot stubinens rot.

Badlands hämtar inspiration från Bonnie and Clyde (1967) och denna films regissör – Arthur Penn, välsignade helhjärtat Malicks filmprojekt. Badlands influerade sedan i sin tur till filmer som Thelma and Lousie (1991), Natural Born Killers (1994), Kalifornia (1993) och True Romance (1993), varav den sistnämnda hämtade nyckelmusik från just Badlands.

Vad gör då denna film på en biopics-lista in the first place? Jo, för även fast filmens dystopiska skildrande av ett USA på väg att förlora kontrollen över sin upphöjda dröm hade en tydlig koppling till verkligheten så tystades den ner medan filmen var som mest aktuell. 19-årige Charles Starkweather och hans kompanjon – den 14-årige Caril Ann Fugate, gav sig nämligen ut i Nebraska och Wyoming tillsammans och dödade 11 personer inom loppet av nio dagar.

Vad tänker sådana människor egentligen när dom begår sådana handlingar? Ett möjligt svar på det utforskar Malick på ett likdelat underbart och skrämmande sätt i denna uppenbarelse/omen till film. Även om Malicks karriärsgenomgående tema om hur naturen är det som leder oss människor inte är lika… ledande i denna film så är det en mycket bra ingång i hans filosofi.

Öppna fält, tomma vägar mot världens ände och ensamma människors mest personliga tankar låter tittaren öppna sig för en sällsam upplevelse… om du vågar.

9. Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969)

936full-butch-cassidy-and-the-sundance-kid-screenshot

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

8. Once Upon a Time in America (1984)

Once-Upon-a-Time-in-America

‘As boys, they made a pact to share their fortunes, their loves, their lives. As men, they shared a dream to rise from poverty to power. Forging an empire built on greed, violence and betrayal, their dream would end as a mystery that refuse to die.’

Sergio Leone (A Fistful of Dollars, The Good the Bad and the Ugly, Once Upon a Time in the West) är den förste regissören jag tog till mitt filmhjärta och hans spaghetti westerns har för alltid legat i toppen på listan över bästa och mäktigaste filmupplevelser. Hans detaljhantverk och pampiga perfektionism när det kommer till uppbyggnad, visualitet och musikalisk känsla är så vitt jag kan komma på oöverträffad i filmhistorien.

I och med Once Upon a Time in America flyttade hans sin spelplats till emigrationens USA och med samma episka vidder som i sina westernoperor skildrade han den smutsiga berättelsen om uppbyggnaden av det moderna samhället i ”Det förlovade landet i väst”. Att försöka sig på det några år efter att dom två första Gudfadern-filmerna cementerats som två av världens absolut bästa filmer genom tiderna kräver en stark ryggrad, men Leone gör den generationsomspännande berättelsen till något eget.

Ennio Morricones överdådiga musik och tålamodet vid små, rysningsframkallande ögonblick gör den runt fyra timmar långa helaftonsupplevelsen till en nästan livsomvälvande upplevelse. Slutsekvensen fick mig att i princip krypa ihop i en euforisk fosterställning när jag först såg den, men efter år av reflekterande kring karaktärernas moral har jag blivit mer oviss om var jag ska placera filmen. Det kan vara bland det bästa jag någonsin sett inom rörlig bild, men det kan också vara Leone och Morricone som förblindat mig likt en hopplöst förälskad, så att jag inte kan se bakom dess storslagenhet.

När jag skriver det här blir jag givetvis genast väldigt sugen på att se den igen och ta reda på det. …och visst ja, boken som filmen bygger på är i sin tur en självbiografisk upplevelse från författaren, vilket gör det här till en väldigt löst baserad biografisk skildring, men likväl en biografisk skildring.

7. I’m Not There. (2007)

im_not_there_2007_2

”People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Course the more you live a certain way, the less it feel like freedom. Me, uhm, I can change during the course of a day. I wake and I’m one person, when I go to sleep I know for certain I’m somebody else. I don’t know who I am most of the time.”

Jag håller Bob Dylan som min absoluta favoritartist inom musikens värld. Hans texter har en mystik som träffar närmare och personligare än i stort sett allt men samtidigt håller huvudpersonen – artisten själv, i skuggan av sina tusen personas.

Han tycks byta liv för varje album som släpps, från bluessökaren, folksångaren, rock ‘n’ roll-diggaren, stonerpoeten, countryromantikern, gospelmannen, konstnären, radiorösten, författaren, domedagsprofeten, den pånyttfödde… Han har passionerat gått i alla skor som nuddat jorden och lika glatt tagit av sig dem alla.

Därför är Todd Haynes (Velvet Goldmine, Far From Heaven, Mildred Pierce) porträtt av hans karriär ett smått genialiskt försök att skildra denna aldrig avstannande ikon och konstnärliga inspiration med kompromisslös frihet som största ledstjärna. I’m Not There sätter aldrig Bob Dylans namn på sina sex karaktärer och sex perioder som återspeglar essenser av Dylans eget liv.

Istället får vi se suveräna – vitt skilda tolkningar av Marcus Carl Franklin, Ben Whishaw, Cate Blanchett, Heath Ledger, Christian Bale och Richard Gere. Eller för att omdefiniera det efter filmens poster; Alla spelar dom Bob Dylan, men Bod Dylan är inte där.

6. Into the Wild (2007)

Into The Wild large_299318

Från John Krakauers bok som filmen bygger på och som samlar Christopher McCandless nedskrivna ord: ”I’d like to repeat the advice that I gave you before, in that I think you really should make a radical change in your lifestyle and begin to boldly do things which you may previously never have thought of doing, or been too hesitant to attempt. So many people live within unhappy circumstances and yet will not take the initiative to change their situation because they are conditioned to a life of security, conformity, and conservatism, all of which may appear to give one peace of mind, but in reality nothing is more damaging to the adventurous spirit within a man than a secure future. The very basic core of a man’s living spirit is his passion for adventure. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endlessly changing horizon, for each day to have a new and different sun.”

Sean Penns (The Indian Runner, The Pledge) film om unge Christopher McCandless individuella resa bort från samhället, mot Alaska och in i sig själv är till ganska stor del spekulerande då det enda man kan utgå ifrån är hans egna dagboksanteckningar och vittnesmål från ett antal människor han träffade på vägen, men essensen av den är det som är viktigt snarare än förhållandet till det verkliga händelseförloppet och personen.

Hans förakt mot människans sociala mönster och utbrott för att få känna riktig frihet – friheten från behov och friheten från trygghet, är något så djupt rotat inom många av oss att det märks hur pass skildringen påverkar folk i det samhälle som vi trots allt har fängslat oss i.

I min ständiga diskussion kring filmen med människor kan jag särskilt kategoriera två typer av personer. Cynikern som förstår berättelsens budskap om en fri själ, samt cynikern som anser det naivt och dumdristigt att söka efter frihet på det sätt som McCandless gör och att han i mångt och mycket är en egoist.

Jag ska inte gå in på min teori om att egoism är kärnan till allt oavsett hur medmänskliga vi är. Istället ska jag gå in på hur jag alltid – sedan första gången jag såg Into The Wild, har tyckt att Christopher McCandless/Alexander Supertramp varit en intressant karaktär just eftersom han är så bångstyrigt självstyrd och stundtals både dumdristig och dum, men trots det förstått precis vad han är ute efter och inspirerats av just det, snarare än just honom.

Han gör misstag, vilket gör honom mänsklig och han målas varken upp som en martyr eller en frälsare, utan som en man inspirerad av något större och det är det där större som är filmens drivkraft. Att den dessutom berättas genom ögonen från någon som gör misstag till och med mot dem som älskar honom gör endast filmen mer mänsklig.

Vårt sökande efter Jesusgestalter får inte lura in oss i ett följe, utan vi måste alla hitta vår personliga väg. Hellre då söka efter den än att slå sig till ro och tro att trygghet är vägen till utveckling, när det är precis tvärtom.

Biografiska skildringar: Top 11-15

15. Bonnie and Clyde (1967)

bonnieandclyde1967blurag

”You know what, when we started out, I thought we was really goin’ somewhere. This is it. We’re just goin’, huh?”

Denna gigantiska klassiker blev tillsammans med Easy Rider starten på den amerikanska filmens nya, mer fria och orädda våg som tog över på 70-talet.

Man kan säga att jag togs på sängen av Bonnie and Clyde när jag såg den för första gången. Allra mest fascinerad blev jag av hur Hollywoods störste kvinnotjusare genom tiderna Warren Beatty – mannen som enligt sina memoarer har legat med 12 775 kvinnor under sin ”karriär”, kunde spela en man med svårigheter att få till det med kvinnor i och med sin inkarnation av den sorglöse, självsäkre rånaren Clyde.

Jag tyckte det var något så kittlande vågat att låta honom spela impotent, för det är väldigt sällan det över huvud taget ens skildras på film. I efterhand har jag fått reda på att Clyde förmodligen var gay och inte impotent. Det vägrar jag dock acceptera. Det är betydligt mer uppseendeväckande och intressant ifall han skulle vara impotent. Även idag är det en betydligt mer rafflande tanke. Som om typ Brad Pitt skulle spela impotent. Clydes gayrykten är däremot ganska lama i vårt samhälle.

För övrigt fick jag i och med research för denna film nyss reda på att min favorit Emile Hirsch (Into The Wild, Prince Avalanche) och relativt okände Holliday Grainger (Jane Eyre, The Borgias) kommer porträttera det ökända tillika populära paret i en kommande miniserie. Ser lockande ut, särskilt med tanke på att rollen som Bonnie från början var påtänkt för Hillary Duff. Ingen slår dock Faye Dunaway från 60-talsversionen. Knappast.

14. Zero Dark Thirty (2012)

Zero Dark Thirty pic 4 CROPPED

”I’m going to smoke everyone involved in this op and then I’m going to kill bin Laden.”

Frågan ifall vi följer karaktärens liv eller karaktärens arbete har väl aldrig varit mer intressant än i Zero Dark Thirty? Just eftersom allt utanför Mayas arbete är totalt ointressant för henne. Hennes arbete är det enda hon bryr sig om i hennes liv – det ÄR hennes liv, och hennes arbete är att döda Osama Bin Laden.

Det var mycket spekulationer kring vad som egentligen var sant i filmatiseringen av denna väldigt konfidentiella Bin Laden-jakt. Fanns den av Jessica Chastain (The Tree of Life, Take Shelter, The Help) superbt spelade Maya-karaktären på riktigt och var hon i så fall verkligen en kvinna?

Svaret på det och mycket mer kring filmen går att läsa om här. Bland annat även om hur nyss framlidne James Gandolfini (Sopranos, Welcome to the Rileys) hanterade den känsliga situationen att spela en okänslig person som fanns i verkligheten.

13. Amadeus (1984)

tom_hulce_f_murray_abraham_amadeus_001

”Forgive me, Majesty. I am a vulgar man! But I assure you, my music is not.”

Det var evigheter sedan jag såg denna ambitiösa biografi om den store Wolfgang Amadeus Mozart, regisserad av tjeckiske regissören och biopicspecialsten Milos Forman (One Flew Over the Cuckoo’s Nest, The People vs Larry Flynt, Man on the Moon). Den har dock satt ganska djupa, bestående spår i mig då den väckte stora känslor i en ung mans huvud om svårigheten med talang, beundran och underlägsenhet. Alieris relation till underbarnet Mozart var smärtsam, manisk och ändå så förståelig in i det sista.

Min allergi mot självdegraderande beundran gentemot andra har genom åren vuxit sig stark och eftersom det hjälpt mig enormt så har jag kanske en del att tacka den här filmen för?

12. Ed Wood (1994)

12091009145097306

”Cut! That was perfect!”

Tim Burton (Edward Scissorhands, Batman Returns, Big Fish) har aldrig varit någon favorit hos mig, men jag gillar hans tidigaste hängivenhet åt klassisk, gothisk skräck och hans skildrande av Ed Wood – världens bästa regissör på att göra världens sämsta filmer, är en sorglös kärleksförklaring som får mig att smälta och buga åt herr Burton.

Johnny Depp briljerar som Wood och Martin Landau (North by Northwest, Cleopatra) briljerar ännu mer som skräckikonen Bela Lugosi (Dracula personifierad). Inte nog med det så dyker Bill Murray upp som ett av världens mest smakfulla körsbär på toppen.

Den här – givetvis svarvita, filmen är en av dom mest kärleksfulla hyllningarna till filmkonsten i sig och att den berättar historien om ”den sämste av dem alla” är så klockrent! Jag glömmer aldrig hur god superkebabpizzan var som jag åt första gången jag såg Ed Wood. Magiskt.

11. Dog Day Afternoon (1975)

Dog Day Afternoon 1

”I’m a fuck-up and I’m an outcast. If you get near me you’re gonna get it… You’re gonna get fucked over and fucked out.”

Historien om hur en helt vanlig arbetarkille slår sig ihop med sin kompis för att råna en bank och använda pengarna för att hjälpa sin transexuelle pojkvän att göra ett könsbyte är för bra för att vara sann, förutom att det faktiskt var sant.

Mannen som Al Pacinos karaktär baserades på –  John Wojtowicz, hävdar dock att endast 30 procent av suveräne regissören Sidney Lumets (12 Angry Men, Network) skildring är sant, men han hyllar Pacinos porträttering av honom som äkta. Såklart. En djupgående dokumentär om hans liv som går under namnet The Dog (2013) har precis nått festivalpubliken efter 11 år i produktion och om den går det att läsa om här för det verkar onekligen intressant.

Vi får dock inte snacka Dog Day Afternoon utan att lyfta fram avlidne perfektionisten John Cazales (The Godfather I & II, The Conversation, The Deer Hunter) prestation som Pacinos medhjälpare. Vilken smärtsam inlevelse dom har tillsammans!

Filmspanarna: Based on a true story?

large_braveheart_blu-ray_6

Filmspanarna är tillbaka igen och månadens tema är ”Biopics/filmatiserade biografier”. Ganska förståeligt, då det är den sortens filmer som brukar ramla in i mängder på biografrepertoaren när internationella filmgalor vankas. The Butler, Nelson Mandela x2 och en Monica Zetterlund-film, inte minst.

filmspanarna

Jag kände direkt att jag ville göra en ganska klassisk lista på dom biopics jag gillar allra mest. I samma veva som jag knåpar ihop denna lista inser jag dock att jag behöver gå på djupet med vad som egentligen räknas som en filmatiserad biografi. Jag känner mig tvungen att förklara hur min definition av ”biopics/filmatiserade biografier” skiljer sig och hur jag snarare kort och gott går efter riktlinjen ”based on a true story/baserad på verkliga händelser”.

biopic (plural biopics)

  1. motion picture based on the life (or lives) of a real, rather than fictional, person (or people).

enligt en.wiktionary.org är en ”biopic” alltså en film baserad på en eller flera individers liv hämtade från verkligheten. Alla källor skiljer sig något, då vissa vill att en biopic ska begränsas till skildrandet av kända personers liv och några vill dessutom att ursprungsnamnen ska finnas med för att filmen ska kunna räknas.

Det brukar vara allmänt uppskattat att skildra en bestämd period i en persons liv som exempelvis i Johnny Cash-biografin Walk The Line (2005), snarare än att rada upp hela livet från barndom till död, som i Ray (2006) eller La Vie en Rose (2007).

06_walk_the_line_blu-ray

Själv är jag nöjd ifall filmen skildrar en historia som bygger på verkliga händelser från en eller några få personers perspektiv, men nödvändigtvis inte behöver förhålla sig särskilt mycket till sanningen utan endast utgå ifrån den. Det är väl hyfsat ”fair” ändå, för annars skulle konstnärligt fria och underbara filmer som Man on the Moon (1999), Braveheart (1995) eller Bronson (2008) aldrig varit aktuella i diskussionen om biografiska filmer.

Jag går dock isär i min bedömning när jag börjar titta på filmer som snarare skildrar händelser i sig – personers göranden, än lägger fokuset på en eller några personer. Filmer som All The President’s Men (1975), JFK (1991), Zodiac (2007) och The Social Network (2010) skildrar några verklighetsbaserade personer under nyckelperiod av deras liv, men där är det händelsen som är i strålkastarljuset snarare än personerna. Dessa tvingas jag räkna bort, men jag gillar det inte då det är sjudundrande filmer.

Jag skulle till och med vilja hävda att andravärldskrigsskildringen Idi i Smotri / Come and See (1985) ska tas med i diskussionen om huruvida det är en biografisk skildring eller en skildring av tid och miljö men inte person.

Visst, den är inte lika mycket en biografi i förstaperson, som en biografi över den turbulenta perioden och undergångsbådande miljön den vitryske lille huvudkaraktären vandrar genom. Trots det fanns det människor från tiden och miljön som kan vittna om snarlika upplevelser och livsberättelser.

0000225890

I den mer allmänkända andravärldskrigsskildringen The Pianist (2002) skildras hur verklighetens Władysław Szpilmans liv som framgångsrik pianist vänds upp och ner när krigets nazister jagar honom för att han är jude. Det är en berättelse hämtad från verkligheten, men biografin skrevs inte av honom i första hand och på grund av vissa stränga regler i utförandet ändrades dessutom viss karaktärisering.

Därefter överfördes boken till filmmanus och när regissören Roman Polanski väl skapade själva filmen lade han ner mycket energi på att förstärka detaljer från hans egen barndom som polsk krigsflykting och inte minst vittnesmål från hans far och anhöriga som också fick uppleva krigets bojor, nazisternas våld och koncentrationslägrens nedbrytande.

Kvar är en enormt stark film, men den största skillnaden mellan den och vitryska Idi i Smotri är att den sistnämnda saknar en bevisat existerande person och ett namn.

Vad jag vill säga är väl att personen kan vara relevant, men det är upplevelsen och vad vi som publik får ut av den som är det viktiga. ”Biopics/filmatiserade biografier” är en onödigt låsande subgenre jag gärna förbiser.

Och det där med att en biografi ska skildra en persons liv och inte en persons göranden… Bland det bästa fiktionens Margret Thatcher sade i biografin The Iron Lady (2011) är något väldigt sant som får mig att omdefiniera vad som är en biografisk skildring ännu en gång…

”It used to be about trying to do something. Now it is about trying to be someone.”

ironlady13551

Jag har gjort en ”15 i topp”-lista över filmer som – med självargumentationen i åtanke, följer mina riktlinjer för en biografisk skildring och där upplevelsen är något utöver det vanliga.

Min ovana trogen blev dock listan mer omfattande än jag från början såg framför mig och jag tänker därför dra ut på spänningen och läsningen för att förhoppningsvis kunna ge varje film på listan lite mer uppmärksamhet från dig som läsare. Därför publicerar jag fem filmer åt gången i tre inlägg var utspridda över detta dygn.

Till sist avslutar med ett bonusinlägg där jag tar upp fem hedersomnämningar som inte riktigt kom med men jag kunde inte låta dem bli parenteser endast för att utbudet till den huvudsakliga topplistan blev så ofantligt stort. Vissa filmer är – trots avsaknaden av vissa element, lite mer speciella än de flesta andra.

15 i topp:

Biografiska skildringar: Top 11-15

Biografiska skildringar: Top 6-10

Biografiska skildringar: Top 1-5

Bonus:

Biografiska skildringar: 5 hedersomnämningar (Kommer snart!)

henry_portrait_serial_blu-ray14

Nästan där:

A Beautiful Mind (2001), Hunger (2008), The Pianist (2002), Gorillas in the Mist (1988), Monster (2003), The Aviator (2004), Henry: Portrait of a Serial Killer (1986), Capote (2004), Man on the Moon (1999), James Dean (2001), Casino (1995), Boys Don’t Cry (1999), 23 (1998), Bronson (2008), Walk The Line (2005), Goodfellas (1990), The Queen (2006), Il Capitano (1991), My Week With Marilyn (2011), Hotel Rwanda (2004), Braveheart (1995), Moneyball (2011), Raging Bull (1980), Der Untergang (2004), The Hurricane (1999), Ray (2006), Milk (2008), The Iron Lady (2011), The Fighter (2010), Miracle (2004), The Last King of Scotland (2006), Maria Larssons Eviga Ögonblick (2008).

Slutnotering:

Något jag märkt i och med mitt ganska omfattande sållande bland ”biopics” genom filmhistorien är hur pass många filmer från 2000-talet som jag listat. Nog för att jag sett flest filmer från detta decennium överlag, men i och med det allt mer konkurrenskraftiga filmklimatet känns det som att den biografiska filmen fått en ”boom” just under detta millennium vi nu är inne i.

Dessutom känns det som att publiken i sin tur börjar ledsna på dessa filmer, men förändringen kommer nog – som med det mesta, först när vi återigen upplever en allmänt ekonomisk högkonjunktur.

Tills dess lär vi nog se några ytterligare Martin Luther King, Robert F. Kennedy, Albert Einstein, James Brown, Oscar Wilde, John Lennon, Cliff Richard, James Dean, Ronald Reagan, Kurt Cobain, Napoleon, Steve Jobs, Bill Gates, Pussy Riot och Marilyn Monroe skildras på vita duken.

filmspanarna bred

Läs nu vad de andra filmspanarna har skrivit om i deras tolkningar av temat ”biopics/filmatiserade biografier”!

Fripps Filmrevyer (Henke)
Flmr (Steffo)
Har du inte sett den? (podcast)
Jojjenito (Johan)
Filmitch (Johan)
Mode och Film (Rebecca)
Rörliga Bilder och Tryckta Ord (Sofia)
Fiffis Filmtajm (Fiffi)
Moving Landscapes (Lena)

P&LFF 2013: Jeunesse (2012)

P&LFF-header

Jeunesse-pósterGenre: Drama, Självbiografi, Ungdomsskildring
Regi: Justine Malle
Manus: Justine Malle, Cécile Vargaftig
Längd: 72 min
Skådespelare: Esther Garrel, Didier Bezace, Émile Bertherat, Johannes Oliver Hamm

Jeunesse är en fransk självbiografi av filmskaparen Justine Malle – dotter till den kände franske regissören Louis Malle (Le Feu Follet, Atlantic City U.S.AA Revoir les Enfants) som gick bort vid 63 års ålder 1995.

Filmen skildrar Juliette vid 20 års ålder när hon lever ett liv som vilken annan ung tjej som helst. Hon går i skolan och blir kär i en klasskamrat men vill inte ha något seriöst förhållande. Hennes respekterade filmregissör till far blir plötsligt svårt sjuk och förändras snabbt till det sämre, vilket blir väldigt svårt för Juliette att acceptera. Hon tvingas kämpa mellan hennes perfekta liv och vetskapen att hennes älskade far snart ska dö.

Inför visningen på Peace & Love Film Festival av filmen Jeunesse fastnade jag för handlingsbeskrivningen att filmens kvinnliga huvudkaraktär lever ett perfekt liv. Med ”perfekt” tolkar jag det som ett helt vanligt liv utan några särskilda bekymmer eller spektakulära händelser.

Det är inte ofta filmer dramatiseras med den idén då en publik ofta räknar med att film ska bjuda på något utöver det vanliga. En främling dyker upp. En sällsynt chans skymtas. En dröm blir till verklighet.

jeunesse-justine-malle-01

I den här filmen är det istället en vanlig ung kvinna som verkar vilja vara ensam mycket och inte vill känna sig bunden. Samtidigt vill hon utvecklas och uppleva saker. Hennes far blir sjuk och hennes vardag blir distraherad av en annan, tyngre vardag. Det är nog så intressant enligt mig och får inte underskattas!

Jeunesse är verkligen en självbiografisk historia. Justine Malle sade själv på en Q&A efter filmen att 90 procent av det vi ser i filmen har hänt på det viset. Hon distanserar dock sitt eget liv genom vissa markörer. Dels heter huvukaraktären ”Juliette” och inte Justine. Detsamma gäller även alla andra karaktärer i hennes liv. Fadern i filmen är en älskad, gammal regissör men han ser inte ut som Louis Malle.

Filmen utspelar sig inte ens i mitten av 90-talet utan i modern tid. Det sistnämnda fungerar lika bra ur budgetsynpunkt givetvis, men jag gillar ändå valen sammantaget för att hålla någon slags barriär mellan sitt eget liv och filmens skildring av det.

Jeunesse6

Filmen är också väldigt välgjord rent detaljmässigt och det märks att det finns hjärta bakom massor av ögonblick som inträffar i den (en scen innehållandes Bob Dylan-musik sitter kvar särskilt starkt). Jag förstår verkligen karaktären Juliette och allt är väldigt äkta.

Juliette är en stark kvinnlig karaktär som inte är intresserad av typmotiven för kvinnor på film. Hon vill inte sträva efter förhållanden, hon stirrar inte beundrande av underlägsenhet på hennes medmänniskor och hon är mest av allt intresserad av filosofi och att utvecklas snarare än kärlek och trygghet.

Justine Malle nämner dessutom på festivalens Q&A hur hon i verkligheten inte tror på begreppet fascination i studerandet av idoler vilket är en hel filosofi i sig. Jag älskar hur hennes personlighet och filmens version så pass tydligt speglar varandras ståndpunkter.

Jeunesse1

Utöver filmskaparen Justine Malles känsla för att berätta hennes historia så vill jag också särskilt hylla huvudrollsaktören Esther Garrel (Camille Redouble) då hon känns som klippt och skuren för karaktären i precis alla känslolägen.

Jag fastnar särskilt för hennes sätt att agera ut och gestikulera med hennes händer och armar, vilket jag verkligen kan koppla till en kreativ personlighet och särskilt förståeligt ifall denne har en regissör till förälder. Hon förstår verkligen sin karaktär, tänker jag gång på gång.

Regissören och förlagan Justine Malle ger en klockren förklaring till varför Garrel var klockren för rollen på filmens Q&A. Malle berättar att hon prövade flera skådisar för rollen men fastnade för Esther Garrel just för att hon visste hur Justine Malles skrivna repliker skulle sägas för att låta naturliga.

Jeunesse3

En självklarhet givetvis, men den underliggande förklaringen tror hon dock ligger i att Esther Garrels pappa också är en meriterad regissör så deras liv påminner om varandra. Pappan heter Philippe Garrel och har bland annat regisserat Velvet Underground-sångerskan Nico många gånger, så Esthers utåtagerande konstnärsrörelser får en högst nanturlig förklaring.

Scenerna i filmen då karaktären Juliette umgås med sin borttynande far är dessutom enormt rörande och fina, med en tragik som är närvarande för många av oss som förr eller senare kommer i kontakt med samma situation i våra liv. Det tär på känslorna att se hur far och dotter bägge är införstådda med faderns försämrade tillstånd.

Vill du se en välberättad och välagerad film om bördan av att se en närstående sakta försvinna, men minst lika mycket se en film om en kvinna på väg att bli vuxen och som visar det utan någon som helst överspelad filmdramatik, då är Jeunesse – internationellt kallad Youth, en film att kolla upp framöver! Justine Malle har skapat en suverän ungdomsskildring.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Prisutdelningen på Peace & Love Film Festival har precis avslutats och Jeunesse vann priset som ”Best Film”! Dessutom vann huvudrollsinnehavaren Esther Garrel priset som ”Best Talent” tack vare hennes skådespeleri, så jag kan inte säga annat än att juryn röstade helt rätt i dessa fall!

Filmen har just precis nu haft sin premiär i Frankrike – precis efter visningen på Peace & Love Film Festival, och jag är övertygad om att tongångarna kring Louis Malles dotter Justine Malle kommer vara mycket goda för med den här filmen kan hon stå helt på sina egna meriter.

P&LFF 2013: Greetings from Tim Buckley (2012)

P&LFF-header

Tim Buckley posterGenre: Biografiskt drama, Relationsdrama, Musikdrama
Regi: Daniel Algrant
Manus: Daniel Algrant, David Brendel, Emma Sheanshang
Längd: 99 min
Skådespelare: Penn Badgley, Imogen Poots, William Sadler, Norbert Leo Butz, Ben Rosenfield, Frank Wood, Ilana Levine, Alex Ziwak, Jessica Stone, Kate Nash

Greetings from Tim Buckley följer den sanna historien om musikern Jeff Buckleys första steg mot artistkarriären. Genom återblickar till fadern och meriterade musikern Tim Buckleys liv leder handlingen oss fram till Jeff Buckleys framträdande på hyllningskonserten tillägnad sin far Tim i St. Ann’s Church i Brooklyn, 1991.

Flera känner säkert till den unge artisten Jeff Buckley, som med albumet Grace (1994) slog ner som en ljuv blixt från klar himmel under 90-talet, med låtar som ”Mojo Pin”, ”Lilac Wine” och den definitiva Leonard Cohen-covern ”Hallelujah”.

Sedan dog han lika plötsligt och oväntat när han 1997 i Memphis skulle bada i en flod sjungandes på Led Zeppelin-sången ”Whole lotta love” och försvann spårlöst. Det visade sig när man några dagar senare hittade kroppen att han hade drunknat.

Tim Buckley 6

Hans far, Tim Buckley, hade ett ännu mer fascinerande liv. Med nio inspelade album på åtta år och ett sound i ständig, experimentiell utveckling blev han en viktig influens inom musik och hans totala, fantasifulla utnyttjande av sångregistret har satt stora avtryck på nyare singer/songwriters och sjungande skådespelare som Ryan Gosling och Robert Pattinson, inte minst.

Tim Buckleys låt, ”Song to the siren” är en av de vackraste som någonsin gjorts och hans karriär är viktig för musikhistorien. En sommarkväll 1975 efter en turnéfest dog Tim Buckley i en heorinöverdos blandat med alkohol, 28 år gammal.

Filmen Greetings from Tim Buckley har genomgående fångat en härlig känsla som gör att jag vill ha mer kan en film göra det så vet man att den ger något. Penn Badgley (känd från Gossip Girl) spelar rollen som Jeff och efter blandade tongångar kring hans prestation vill jag säga att han verkligen hittar en nerv åt sin karaktär.

Tim Buckley 1

Han ser avslappnad ut ensam och ”goofar” sig på ett sätt som gör mig som tittare intresserad och identifierande, men jag vet inte hur mycket som är hans vanliga uttrycksmanér och vad som är specifikt för hans tolkning av Jeff Buckley. Klart är i alla fall att han kan spela och framför allt sjunga, vilket han gör själv i filmen.

Imogen Poots (V for Vendetta, 28 Weeks Later, Jane Eyre) är hans motspelerska. Jag slås av att jag kopplar hennes namn till något och inser att hon är en av skådisarna som förekommer på bilder från inspelningen av Terrence Malicks kommande film, Knight of Cups.

Hon tillför mycket jordnära, vardaglig charm och kemin mellan henne och Badgley är verkligen suverän! Hennes karaktär är inte mycket mer än en fascinerad åskådare men hon är trots allt lätt att knyta band till. Jag blir dock nyfiken på att se henne agera ut mer än vad hon gör.

Tim Buckley 7

Jag gillar hur filmen visar glimtar från Tim Buckleys liv för att knyta ann till Jeffs liv i samma ålder och Tims frånvarande relation till sin son, men jag skulle vilja stifta mer bekantskap med skådespelaren Ben Rosenfields karaktärisering av honom då jag gillar de dramaögonblick jag faktiskt får.

Tims musik är dock ständigt närvarande – mestadels som bakgrundsmusik, även om jag där tycker att dom hade kunnat lyfta fram mer av den jazziga, experimentiella sidan istället för att fokusera på mer tydliga sånger och då låter Jeff Buckley bli den mer vågade artisten av dem.

Allt som allt är det en liten, rak och okomplicerad film men med en själ och kärlek till ämnet. Beundrare av endera far eller son Buckley och musikfilm i stort kommer få en mysig stund med mersmak tillsammans med Greetings from Tim Buckley!

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost