Etikettarkiv: Biografi

Steve Jobs: The Man in the Machine (2015)

Mkrorecensioner-header

Steve Jobs The Man in the Machine posterGenre: Dokumentär, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Alex Gibney
Regi: Alex Gibney
Längd: 128 min

Bold. Brilliant. Brutal.

En biografisk inblick i den avlidne Apple-grundaren och popkulturikonen Steve Jobs privata liv. Personer som kände honom, arbetade med honom och arbetade för honom i olika skeenden av hans liv intervjuas för att både skildra hans storhet men också komma bakom myten och närmare människan Steve Jobs. 

Steve-Jobs-movie1

En dokumentär som går djupt och fångar mig även om den faller ner i gropar av sentimentalitet och idoliserande vid några tillfällen, men även lite hård kritik, så rätt övertäckande. Höjde mitt intresse och empati för Jobs, men även negativa kritik mot honom. Lite mer än ett dussinhantverk av kompetente Gibney, men inte mycket mer.

4 – Ämne
3 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
3 – Stämning
———-
12 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost

The Wolf of Wall Street (2013)

Wolf posterGenre: Biografi, Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Regi: Martin Scorsese
Manus: Terence Winter
Längd: 180 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Matthew McConaughey, Margot Robbie, Ethan Suplee, Kyle Chandler, Cristin Milioti, Jean Dujardin, Shea Whigham, Rob Reiner, PJ Byrne, Jon Favreau, Joanna Lumley, Henry Zebrowski, Brian Sacca, Kenneth Choi, Barry Rothbart

filmspanarna

The Wolf of Wall Street är baserad på Jordan Belforts biografi, med samma namn, över sina år som skum aktiemäklare. Vi får följa hans resa upp i Wall Streets pengatorn med pengar, lyx, jetsetliv, sex och hårt partajande, men också förfallet med droger, värdepappersbedrägerier, banksektorkorruption, maffiainfiltration och fängelse.

Det här är en historia om missbruk. Inte vilket missbruk som helst, utan missbruket av den mäktigaste, lömska och farligaste drogen som går att få tag på; PENGAR.

Vi är alla beroende av den. Vi ifrågasätter inte det. Så har vi format världen. Många suktar efter den. Flera gör allt för den. Nästan alla vi känner offrar sina liv för denna drog. Oavsett hur mycket vi tuggar i oss den här drogen – låter den pumpa genom våra vener, så blir vi aldrig riktigt lyckliga. Det är drogens triumf.

Därifrån kan vi antingen trappa ner, eller trappa upp – på längden och höjden och bredden och mängden och blanda och experimentera tills vi prövat alla nya alternativ. Trappan ner måste vi ändå ta till slut, om det så är med missbruket eller med farväl till ovanjorden.

THE WOLF OF WALL STREET

Det jag gillade med filmen är hur Jordan Belforts och hans pengabrorsors pengamissbruk skildras under ytan av en massa andra begär, som det mer klassiska drogmissbruket. Det börjar som medicinering för att klara jobbet, för att fixa det andra missbruket, som är pengarna.

Ett annat begär är sexlusten, som även den introduceras som medicinering för att klara jobbet och fixa pengarna. När pengarna finns är det dags att mixa alla begär. Money, pussy and drugs får karusellerna att snurra och ju mer Jordan och hans vänner snurrar ju svårare blir det att kliva ut ur karusellen utan att känna att världen är väldigt långsam och ointressant.

Plötsligt är Karusellen av begär världen dom hör hemma i och har dom lärt sig något tillsammans så är det att man inte släpps in i karusellen om man inte är skoningslös mot alla lägre ställda varelser. Lägre klass, underordnade kollegor, konkurrenter, kvinnor. Till och med ens vänner hänger löst ifall man ska ha en chans att nå paradiset.

Det är djungelns lag och starkast vinner. Martin Scorsese (Raging Bull, King of Comedy, Shutter Island) demonstrerar detta träffsäkert ett flertal gånger genom att skicka blinkningar åt det djuriska beteendet likt det vi kan se på dokumentära bilder från djungeln, trots att det vi ser är människor som slåss om pengar. Vi har sett liknande grepp i Mean Girls (2004).

Wolf 17

Leonardo DiCaprio (What’s Eating Gilbert Grape, The Aviator) går loss ordentligt i den här filmen så pass att jag kan känna lukten av hans mjölksyra flera gånger och Jonah Hill (Superbad, Moneyball) gör liksom Matthew McConaughey (Surfer Dude, Mud) sitt bästa för att vara precis lika galna och okontrollerade. Dom spelar på toppen av deras förmågor i roller som ingen av dem direkt har spelat i förut och allt känns som ett hejdundrande kalas i takt med filmens hysteriska händelser.

Beteendena tonas inte ner det minsta och att se Scorsese göra en sån galen film utan några som helst spärrar är underbart, då filmskapare 40 år yngre än honom sällan skulle haft mage att regissera filmen så frisläppt. Att filmen sedan är ett hela tre timmar långt dramaepos märks inte för Scorsese skruvar upp allt så pass att det knappast kan kallas för drama. Det är nästan tal om biografisk actiondramedi vi talar om här!

Greppet att låta Belforts berättarröst löpa genom filmen med honom talandes i bild ger en satirisk ton som friskar upp hela filmen på ett kritiskt sätt. Berättarröst har varit ett grepp Scorsese använt bättre och mer kreativt än dom flesta genom hans karriär (Taxi Driver, Goodfellas) och här gör han återigen sitt allra bästa för att få den att LYFTA berättelsen och inte bara BERÄTTA den.

Ett märkligt favoritögonblick i filmen är (SPOILER, SPOILER!!) när Belfort sitter i räddningsbåten ute på stormigt, europeiskt vatten och glimtar ut genom skeppsfönstret, där han skådar ett stort flygplan som exploderar i luften. Hans räddningsplan, påstår han, som förlorade mot en fågel som flög in i en av motorerna. ”Såg någon det?” frågar han sig. Den drömska symboliken.

Wolf 5

Girigheten och det hänsynslösa beteendet som Scorsese skildrar genom Belforts liv har väckt reaktioner från ett läger som tycker att han romantiserar Jordan Belforts liv. Att han uppmuntrar åskådarna av filmen att hänsynslöshet är en ganska rolig metod för framgång.

Att man väl sällan kommer ha så kul som när man snortar kokain från en modellsnygg blondins bröst, beställer upp horor till arbetskamraterna och kastar sedelbuntar kring sig som om det var fågelfrön. Att Scorsese borde tagit tydligare ställning och att han inte skäms.

Problemet ligger hos betraktaren, för det Scorsese gör – gudskelov, är att berättar multimiljonbedragaren och Wall Streets varg (endast en av många) med neutrala ögon där det är upp till åskådaren att avgöra vad som känns fel och vad som känns rätt. Han döljer aldrig baksidan av NÅGOT mynt men om vi blundar för det sunda förnuftet eller saknar förmågan till självreflektion så ser vi givetvis ensidigt. Vilken sida vi då ser, ja det vet vi bäst själva.

En klok människa bör se moralen själva utan att behöva få den serverad för sig. I en bra historia behöver inte onda människor vara ensamma och olyckliga (Belfort) och besegras av goda människor som lever lyckliga just därför med en skatt som belöning (privatdetektiven). I en bra historia FINNS det inga GODA och ONDA människor för verkligheten är inte uppdelad så.

THE WOLF OF WALL STREET

Idag har Jordan Belfort lämnat fängelsestraffet och är framgångsrik föreläsare om hur man blir skicklig i säljarbranschen och människor av hans sort finns fortfarande i drivor på Wall Street och där uppe i toppen av pengapyramiden.

Är dom lyckligare än mig? Mår dom bättre? Eller snurrar deras karusell endast lite fortare medan dom för varje snurr bryr sig ännu lite mindre?

Vissa faller för det där livet The Wolf of Wall Street skildrar och deras begär är förmodligen mer mottagliga för missbruk. Dom kanske behöver läsa sagor för att tänka om men det kommer inte få dem att tänka längre. Vi andra, som använder vårt sunda förnuft, borde veta att det här är inte en film för dem.

filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg8/10

Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: Det här är sannerligen inte en film som handlar om kvinnor. Kvinnornas roll är till största del att stilla männens sexuella begär eller att vara troféer av olika slag.

Filmen utspelas under 80- och 90-talet i flockar där det helt enkelt sällan rör sig starka kvinnor och gör dom det så är dom av samma sort som männen dom rör sig i samma flock som; begärslystna, egoistiska och ytliga. Jordan Belforts kvinnor räknas in där på olika nivåer.

Det finns en relativt överlägsen, äldre kvinna som ser igenom allting totalt med stor känsla och därför konfunderar herr Belfort. Hennes medverkan lyser igenom mycket i en film där i stort sett alla är vidriga – oavsett kön, på ett eller annat sätt. Jag tror nog inte filmen klarar bechdel-testet på riktigt heller, trots några (men ytterst få) kvinnliga karaktärer som möts med kläderna på i bakgrunden.

För nakna kvinnor i närbild och på håll flödar det av i ovanliga mängder. Filmen är fylld av strippor och…. ja, bortsett från en och annan fru så är det så många strippor att det blir en nästan jämn könsfördelning i filmen (höhö!).

Wolf 10

Det är lätt att utbrista ”FYFAN FÖR FILMENS FÖRNEDRING AV KVINNOR!!”, men jag tycker det här är helt rätt. Som sagt; varför skildra dessa mäns begär med skygglappar och utan denna form av kvinnoroller när det här är en skildring av egoistiska, giriga män som med glädje drunknar i deras egna begär?

Vill vi polera deras världsbild med lite starka kvinnokaraktärer och mindre lyxfnask så ljuger vi bara för oss själva och blundar för det egentliga budskapet. Vill vi ändra på verkligheten så måste vi LÄSA AV SYFTET med att visa skeva kvinnoporträtt och inte byta ut dem.

Tror du på den senare modellens tänk, tar bort stripptjoken och för in så lite som två hyggliga kvinnor i större roller så kommer denna film plötsligt bli ytterligare (enligt dina värderingar) en skev syn där män är svin och kvinnor är överlägsna, om du värderar det du ser så pass bokstavligt och direkt. Då är det här inte en film för dig heller.

Läs nu vad dom andra ”filmspanarna” runtom i filmbloggosfären har skrivit om The Wolf of Wall Street tillsammans med mig idag! Hur står den sig mot andra Scorsese-filmer? Är tongångarna negativa mot skildrandet av kapitalistiska orgier och nakna kvinnor? Och var det ens någon som tänkte på att denna film faktiskt replikerar ordet ”fuck” med olika böjningar flest gånger i filmhistorien (506 stycken!!)?!

Fredrik on film

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (podcast)

The Velvet Café

Jojjenito

Filmparadiset

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Adobe Photoshop PDFGenre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

12 yrs

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

DF-02720.CR2

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom HungerShame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

TWELVE YEARS A SLAVE

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

12 Years a Slave f2025fc418120e2c7dbe8e150986b707

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

12-years-a-slave-2013-sarah-paulson-and-michael-fassbender

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

DF_02654.CR2

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljöJag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

12-years-a-slave-img02

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot:
 För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

DF_02659.CR2

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Filmkonst – special: Mr. Oizo / Quentin Dupieux – hans liv och syn på livet

Filmkonst-Dr-Oizo-Quentin-Dupieux-header

Biografi:

Quentin Dupieux aka Mr. Oizo (född 1974) är en fransk fotograf som blev filmskapare som blev musikvideoregissör som blev musiker som blev filmskapare igen.

Känd för 90-talsplågan ”Flat Beat” och hans musikvideos med den gula muppen Flat Eric, som gjorde succé världen över och även huvudfigur för en populär serie reklamfilmer. Idag är Quentin Dupieux/Mr. Oizo mest känd för sina skruvade långfilmer. Han slog igenom i filmsammanhang med Rubber 2010 och i förrgår recenserade jag hans senaste film, Wrong Cops (se recension). Quentin Dupieuxs favoritfilm är inte oväntat Raising Arizona (1987), av bröderna Coen.

maxresdefault (1)

1996 – Quentin Dupieuxs franska genombrott vid 23 års ålder med kortfilmen/dubbelmusikvideon för electroartisten Laurent Garnier:

1997 – Quentin Dupieux regisserade flera musikvideos för Laurent Garnier, bland annat denna för spåret ”Flashback”:

1998 – Dupieuxs första musikvideo (under alias ”Mr. Oizo”) med muppen ”Flat Eric”:

1999 – Mr. Oizos genombrott som musiker och Quentin Dupieuxs internationella genombrott som musikvideoregissör med hitlåten ”Flat Beat”):

1999 – Den världskända reklamkampanjen för Levis med Flat Eric, regisserad av Dupieux:

1999 – Musikvideo för Mr. Oizo-låten ”Analog Worms Attack” (höjdpunkten i Dupieuxs musikvideokarriär enligt mig):

2005 – Reklam/kortfilm för nya albumet Moustache (Half a Scissor) med spåret ”Stunt” som senare även har en viktig roll i filmen Wrong Cops:

2005 – Musikvideo för låten ”Nurse Bob”, på Mr Oizos andra album, Moustache (Half a Scissor):

2009 – En Making of/kortfilm av Mr Oizos tredje album Lambs Anger, regisserad av… honom:

2010 – Introduktionen till hans första långfilm, Rubber:

2010 – Kortfilmen Where’s The Money, George? med Flat Eric och artisten Pharrell Williams:

2012 – Trailer för hans första engelskspråkiga långfilm, Wrong:

2013 – Trailer för hans andra engelskspåkiga långfilm, Wrong Cops:

Scion A/V Presents: Mr. Oizo Interview from Scion A/V on Vimeo.

quentin-dupieux-1

Discografi / Filmografi:

oizo

#1 (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… den musikaliska processen: ”There is no process, I just follow my instinct. I use a laptop computer with some stupid softwares.”

CS1306416-02A-BIG

M-Seq (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… motivationen till att skapa: ”The motivation is always the same; I’m just trying to escape the boring. I’m a dreamer.”

mr_oizo_flat_beat_F104_1

Flat Beat (Singel, 1999)

Från Wikipedia: An accompanying music video was released on VHS. The music video features Flat Eric, a puppet, head banging to the track. It is also considered one of the earliest instances of Electro house.

mr_oizo___analog_worms_attack_927x8_1900655284

Analog Worms Attack (LP, 1999)

Från Wikipedia: The album received generally favourable reviews on release, and has become an influence in the electronic genre.

95732

Moustache (Half a Scissor) (LP, 2005)

Från Wikipedia: This was the infamous record that led to Dupieux to leave the F. Com label and form an alliance with French label Ed Banger Records. The first and only single from Moustache (Half a Scissor) was ”Stunt” (samma låt som kritiseras hårt i filmen Wrong Cops, vilket visar på djupt rörande (he he he) självbiografiska referenser till Quentin Dupieuxs musikkarriär – bloggens anmärkning).

cover oizo

Lambs Anger (LP, 2008)

Från Wikipedia: Unlike Analog Worms Attack and Moustache (Half a Scissor), the album is composed of many dance tracks suited for a club environment. The album cover pays homage to the 1928 surrealist film ”Un Chien Andalou”, where in place of Simone Mareuil is a puppet named Flat Eric, who appeared in the music video for Flat Beat.

The album was released in France on 17 November 2008 and in America on 26 January 2009. It has received mixed reviews, with Pitchfork Media and PopMatters especially disliking it.

mr-oizo--stade-2-12675

Stade 2 (LP, 2011)

Från Wikipedia: This album has received mixed reviews, with Tiny Mix Tapes and Consequence of Sound particularly disliking it.

148724_10150776927283658_31448313657_9630846_1011252742_n

Stade 3 (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… DJs: ”I have absolutely no respect for DJs.”

oizo-unreleased-unfinished-unpleasant

Unreleased Unfinished Unpleasant (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… valet mellan mango eller melon: ”Fruits are retarded.”

item

Amicalement (EP, 2013)

Quentin Dupieux om… relationen han har till sina instrument: ”My computer is just a tool. If it doesn’t work properly, I dump it and replace it with a brand new one.”

xcq8FjHt5UjjmGlTzTy3VGL8ML3

Nonfilm (Film, 2002)

Quentin Dupieux om… skillnaden mellan film och verklighet: “Almost every movie makes too much sense. That’s why we call them movies — they’re very different from life. And usually in a movie, at the end, you feel satisfied because everything is in order, and everything makes sense. That’s why you’re supposed to feel good when you watch a mainstream movie. And I have to say, I enjoy it. It’s like, for 90 minutes, you watch something that is not really connected to real life. But from my point of view real life doesn’t make sense. Every day you experience stuff that is not necessarily perfectly scripted. That’s what I’m trying to do, basically, I’m trying to bring some organic elements, something that is more connected to…. you know, for example, when you dream your unconscious makes connections with things that are not supposed to be connected. I really do think it’s the same in real life, I think life would be super-boring if everything was scripted.

18772761

Steak (Film, 2007)

Quentin Dupieux om… det absurda: ”I lean toward the absurd because I find it absurd to film real life. Real life is great to live, but in cinema it bores me. I always need to go beyond that, to film things we don’t see in real life, situations that don’t exist, characters who don’t function like human beings. My approach is very basic, and hyper juvenile. I do things that make me laugh.” 

rubber_2010_01

Rubber (Film, 2010)

Qouterat: Ladies, gentlemen, the film you are about to see today is an homage to the ”no reason” – that most powerful element of style.”

wrong_poster_1

Wrong (Film, 2012)

Quoterat: ”…I only realized I loved my face after it have been burned with acid. But it was too late. Before it was just my face! I didn’t know I loved it! I only started loving it again when it have partially disappeared. Do you follow?”

poster

Wrong Cops (Film, 2013)

Quentin Dupieux om… konstnärlig film: ”For some people, the movie should be entertaining. A lot of people don’t care about art. They don’t want to see art in a theater. If they want to see art, they go to a museum. A lot of reviews make no sense. Even some of the very good ones. Some times. Its at the end of the day, I know what I am pushing, and its hard sometimes. Because, when you pay a ticket for a movie, you expect some structure. You expect to feel something. You expect to love the main character. Things like that. I am trying to make something different. But I know that a lot of people don’t want to see Wrong in a theater. They don’t want to see ”art”. I think there is a lot of room for art in movies, still. Even though it’s a big industry now, and some of the movies are very formatted. Some of the movies are very good, and some are really bad, also. It’s a different job. I am doing a different type of movie. I know there is not a huge audience for art movies. That is why I stopped doing Q&As, because I have to answer for the movie. Instead, now, I’ll just say a few words before the movie starts. I say, ”If you don’t like it…It’s your fault.” And that is true with this movie. It’s so easy to hate. If you are not in a good mood, if you want to criticize the movie, if you want to watch it with a bad eye…Its super easy to hate.

Quentin+Dupieux+AFI+FEST+2010+Presented+Audi+r0e2Oxk6GZOl

Biografiska skildringar: Top 6-10

10. Badlands (1973)

N84dZ

”He needed me now more than ever, but something had come between us. I’d stopped even paying attention to him. Instead I sat in the car and read a map and spelled out entire sentences with my tongue on the roof of mouth where nobody could read them.”

Terrence Malicks debutfilm Badlands presenterade världen för en högst särpräglad filmskapare och konstnärlig filosof. Hans transcendenta stil som fått ännu mer utlopp i efterföljande filmer som Days of Heaven (1978) och The Tree of Life (2011) visar sig direkt I denna hans första film.

Hängivenheten åt att hitta de djupaste känslorna vi oftast bara får utlopp för i våra drömmar kommer till liv redan här, där vi får följa en 25-årig James Dean-influerad kringströvare (Martin Sheens genombrottsroll) på jakt efter högre mening med livet än att bara låta det gå. Med på hans resa mot horisonten följer en 15-årig, naiv tjej (Cissy Spaceks genombrottsroll) och tillsammans bildar dom ett speciellt par där säkandet efter deras öde blir en mörk saga, som en flykt från vardagen och en eld som smattrar längre och längre in mot stubinens rot.

Badlands hämtar inspiration från Bonnie and Clyde (1967) och denna films regissör – Arthur Penn, välsignade helhjärtat Malicks filmprojekt. Badlands influerade sedan i sin tur till filmer som Thelma and Lousie (1991), Natural Born Killers (1994), Kalifornia (1993) och True Romance (1993), varav den sistnämnda hämtade nyckelmusik från just Badlands.

Vad gör då denna film på en biopics-lista in the first place? Jo, för även fast filmens dystopiska skildrande av ett USA på väg att förlora kontrollen över sin upphöjda dröm hade en tydlig koppling till verkligheten så tystades den ner medan filmen var som mest aktuell. 19-årige Charles Starkweather och hans kompanjon – den 14-årige Caril Ann Fugate, gav sig nämligen ut i Nebraska och Wyoming tillsammans och dödade 11 personer inom loppet av nio dagar.

Vad tänker sådana människor egentligen när dom begår sådana handlingar? Ett möjligt svar på det utforskar Malick på ett likdelat underbart och skrämmande sätt i denna uppenbarelse/omen till film. Även om Malicks karriärsgenomgående tema om hur naturen är det som leder oss människor inte är lika… ledande i denna film så är det en mycket bra ingång i hans filosofi.

Öppna fält, tomma vägar mot världens ände och ensamma människors mest personliga tankar låter tittaren öppna sig för en sällsam upplevelse… om du vågar.

9. Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969)

936full-butch-cassidy-and-the-sundance-kid-screenshot

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

8. Once Upon a Time in America (1984)

Once-Upon-a-Time-in-America

‘As boys, they made a pact to share their fortunes, their loves, their lives. As men, they shared a dream to rise from poverty to power. Forging an empire built on greed, violence and betrayal, their dream would end as a mystery that refuse to die.’

Sergio Leone (A Fistful of Dollars, The Good the Bad and the Ugly, Once Upon a Time in the West) är den förste regissören jag tog till mitt filmhjärta och hans spaghetti westerns har för alltid legat i toppen på listan över bästa och mäktigaste filmupplevelser. Hans detaljhantverk och pampiga perfektionism när det kommer till uppbyggnad, visualitet och musikalisk känsla är så vitt jag kan komma på oöverträffad i filmhistorien.

I och med Once Upon a Time in America flyttade hans sin spelplats till emigrationens USA och med samma episka vidder som i sina westernoperor skildrade han den smutsiga berättelsen om uppbyggnaden av det moderna samhället i ”Det förlovade landet i väst”. Att försöka sig på det några år efter att dom två första Gudfadern-filmerna cementerats som två av världens absolut bästa filmer genom tiderna kräver en stark ryggrad, men Leone gör den generationsomspännande berättelsen till något eget.

Ennio Morricones överdådiga musik och tålamodet vid små, rysningsframkallande ögonblick gör den runt fyra timmar långa helaftonsupplevelsen till en nästan livsomvälvande upplevelse. Slutsekvensen fick mig att i princip krypa ihop i en euforisk fosterställning när jag först såg den, men efter år av reflekterande kring karaktärernas moral har jag blivit mer oviss om var jag ska placera filmen. Det kan vara bland det bästa jag någonsin sett inom rörlig bild, men det kan också vara Leone och Morricone som förblindat mig likt en hopplöst förälskad, så att jag inte kan se bakom dess storslagenhet.

När jag skriver det här blir jag givetvis genast väldigt sugen på att se den igen och ta reda på det. …och visst ja, boken som filmen bygger på är i sin tur en självbiografisk upplevelse från författaren, vilket gör det här till en väldigt löst baserad biografisk skildring, men likväl en biografisk skildring.

7. I’m Not There. (2007)

im_not_there_2007_2

”People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Course the more you live a certain way, the less it feel like freedom. Me, uhm, I can change during the course of a day. I wake and I’m one person, when I go to sleep I know for certain I’m somebody else. I don’t know who I am most of the time.”

Jag håller Bob Dylan som min absoluta favoritartist inom musikens värld. Hans texter har en mystik som träffar närmare och personligare än i stort sett allt men samtidigt håller huvudpersonen – artisten själv, i skuggan av sina tusen personas.

Han tycks byta liv för varje album som släpps, från bluessökaren, folksångaren, rock ‘n’ roll-diggaren, stonerpoeten, countryromantikern, gospelmannen, konstnären, radiorösten, författaren, domedagsprofeten, den pånyttfödde… Han har passionerat gått i alla skor som nuddat jorden och lika glatt tagit av sig dem alla.

Därför är Todd Haynes (Velvet Goldmine, Far From Heaven, Mildred Pierce) porträtt av hans karriär ett smått genialiskt försök att skildra denna aldrig avstannande ikon och konstnärliga inspiration med kompromisslös frihet som största ledstjärna. I’m Not There sätter aldrig Bob Dylans namn på sina sex karaktärer och sex perioder som återspeglar essenser av Dylans eget liv.

Istället får vi se suveräna – vitt skilda tolkningar av Marcus Carl Franklin, Ben Whishaw, Cate Blanchett, Heath Ledger, Christian Bale och Richard Gere. Eller för att omdefiniera det efter filmens poster; Alla spelar dom Bob Dylan, men Bod Dylan är inte där.

6. Into the Wild (2007)

Into The Wild large_299318

Från John Krakauers bok som filmen bygger på och som samlar Christopher McCandless nedskrivna ord: ”I’d like to repeat the advice that I gave you before, in that I think you really should make a radical change in your lifestyle and begin to boldly do things which you may previously never have thought of doing, or been too hesitant to attempt. So many people live within unhappy circumstances and yet will not take the initiative to change their situation because they are conditioned to a life of security, conformity, and conservatism, all of which may appear to give one peace of mind, but in reality nothing is more damaging to the adventurous spirit within a man than a secure future. The very basic core of a man’s living spirit is his passion for adventure. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endlessly changing horizon, for each day to have a new and different sun.”

Sean Penns (The Indian Runner, The Pledge) film om unge Christopher McCandless individuella resa bort från samhället, mot Alaska och in i sig själv är till ganska stor del spekulerande då det enda man kan utgå ifrån är hans egna dagboksanteckningar och vittnesmål från ett antal människor han träffade på vägen, men essensen av den är det som är viktigt snarare än förhållandet till det verkliga händelseförloppet och personen.

Hans förakt mot människans sociala mönster och utbrott för att få känna riktig frihet – friheten från behov och friheten från trygghet, är något så djupt rotat inom många av oss att det märks hur pass skildringen påverkar folk i det samhälle som vi trots allt har fängslat oss i.

I min ständiga diskussion kring filmen med människor kan jag särskilt kategoriera två typer av personer. Cynikern som förstår berättelsens budskap om en fri själ, samt cynikern som anser det naivt och dumdristigt att söka efter frihet på det sätt som McCandless gör och att han i mångt och mycket är en egoist.

Jag ska inte gå in på min teori om att egoism är kärnan till allt oavsett hur medmänskliga vi är. Istället ska jag gå in på hur jag alltid – sedan första gången jag såg Into The Wild, har tyckt att Christopher McCandless/Alexander Supertramp varit en intressant karaktär just eftersom han är så bångstyrigt självstyrd och stundtals både dumdristig och dum, men trots det förstått precis vad han är ute efter och inspirerats av just det, snarare än just honom.

Han gör misstag, vilket gör honom mänsklig och han målas varken upp som en martyr eller en frälsare, utan som en man inspirerad av något större och det är det där större som är filmens drivkraft. Att den dessutom berättas genom ögonen från någon som gör misstag till och med mot dem som älskar honom gör endast filmen mer mänsklig.

Vårt sökande efter Jesusgestalter får inte lura in oss i ett följe, utan vi måste alla hitta vår personliga väg. Hellre då söka efter den än att slå sig till ro och tro att trygghet är vägen till utveckling, när det är precis tvärtom.