Etikettarkiv: Bill Camp

Black Mass (2015)

Mkrorecensioner-header28853fdf04e11a84746d32abb79b8d2ab9de0361Genre: Drama, Gangsterthriller, Biografisk skildring
Produktionsland: USA
Manus: Mark Mallouk, Jez Butterworth
Regi: Scott Cooper
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll, Julianne Nicholson, Juno Temple, W Earl Brown, Bill Camp, Brad Carter, Erica McDermott

Based on the true story of one of the most notorious gangsters in U.S. history

John Connolly och James ”Whitey” Bulger växte upp tillsammans på södra Bostons gator. Decennier senare, på det sena 1970-talet, skulle de mötas igen. Vid det laget var Connolly en framstående figur på FBI:s Boston-kontor och Whitey hade blivit gudfadern av den irländska maffian. De ingick ett samarbete under bordet som fick saker och ting att spåra ur fullständigt i Bostons undre värld.

blackmass-1

Kul med en film där Johnny Depp (Edward Scissorhands, Blow, Ed Wood) gör något mer än charm och poseringar. Han gick upp märkbart i vikt för rollen vilket visar på uppoffringsvilja, men han levererar även ett distinkt, lågmält skådespeleri som ger känslan av en kall, fnasig och oberäknelig orm i mänsklig form. Han är kraftigt sminkad men det funkar utan att kännas påklistrat skickligt nog och blev väl också välförtjänt oscarsnominerat. Vanligtvis numera forcerade Johnny Depp levererar dock på egen hand och behöver inget smink för att knappt kännas igen. Han gör rollen föredömligt. Mer mänskligt, icketeatralt karaktäriserande av Depp även i fortsättningen, tack!

ladda ned (2)

”Like it or not, Marriane, you married a street kid. And the streets taught me that you give and you get loyalty from your friends. And loyalty means a lot to me.”

Depps energi till trots trummar dock filmen i sig på tomgång. Detta trots flera intresseväckande namn, som en sloken Benedict Cumberbatch och en standardmässig snabbvisit av Juno Temple. Det enda övriga antydandet till nerv kommer i form av oerhört beprövade genregrepp från den hårda gangsterfilmskolan och det bet inte på mig. Något likartade gangsterfilmen Killing Them Softly från 2012 (ej av samme regissör även om jag till en början trodde det) gick på ännu mer tomgång (gäääsp…), men den gav åtminstone ambitionen att vilja bjuda på något schysst rent visuellt och tekniskt bortom klichéerna. Black Mass räddas enbart av Depp, med nöd och näppe.

2 – Manus
3 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
12 – Totalt

SYD-Betyg-04

Annonser

Love & Mercy (2014)

Mkrorecensioner-headerLove Mercy PosterGenre: Drama, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Oren Moverman, Michael A Lerner
Regi:
Bill Pohlad
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Paul Dano, John Cusack, Paul Giamatti, Elizabeth Banks, Brett Davern, Kenny Wormald, Jake Abel, Graham Rogers,  Erin Darke, Joanna Going, Bill Camp, Nick Gehlfuss, Johnny Sneed, Teresa Cowles, Max Schneider, Erik Eidem, Diana Maria Riva, Dylan Kenin, Mark Linett, Jeff Meacham, Vince Meghrouni, Carolyn Stotesbery, Fred Cross, Tyson Ritter, Jeff Galfer, Morgan Phillips, Wayne Bastrup, Oliver Pohlad

The Life, Love and Genius of Brian Wilson

En biografi om den tillbakadragna låtskrivaren och musikern Brian Wilson, grundare till det legendariska popbandet The Beach Boys. Från hans framgångar inom musiken till hans nervsammanbrott och efterföljande möte med den kontroversiella terapeuten Dr Eugene Landy.

LOVE-MERCY-3

Satan vilken positiv överraskning det här var! Den mytologiska berättelsen om det kreativa geniet Brian Wilson som gick in i en mental kollaps, har berört mig oerhört, på nästan samma sätt som den snarlika mytologin om Syd Barrett som grundlade Pink Floyds tidiga framgångssaga samtidigt som han själv brakade ihop mentalt av pressen det medförde i kombination med drogrelaterad depression. Ja, det är verkligen moderna mytologiska sagor vi talar om när det kommer till Syd Barretts och Brian Wilsons livsöden och jag kan ju endast drömma om en Syd Barrett-filmatisering någon gång i framtiden.

”Alright, Chuck, Let’s have it… We don’t want to take 16… Here we go… I’m losing it, I’m losing the whole record… That’d be great… Something’s not happenin’… Alright, here we go, ‘I’m Grass and You’re a Power Mower’…”

60181

Här är det Oren Moverman som skrivit manuset som skildrar Brian Wilsons prövningar. Han har tidigare skrivit manus till musikerbiografimästerverket I’m Not There (2007), men även oscarsnominerats för manuset till dramat The Messenger (2009) som han även regisserade. Sedan var han med någonstans i manusprocessen för den delvis taffliga rysaren The Quiet Ones (2014), men pengarna ska in och med många kockar…

Jag tippade att alltid suveräne Paul Dano (Little Miss Sunshine, There Will Be Blood, Prisoners) skulle briljera som den unge Brian Wilson och jag älskar hans prestation (lyssna på intervjuer med Brian Wilson från perioden och du hör hur identiska dem bägge är enbart i talrytmiken) men förväntade mig inte mycket av John Cusack (High Fidelity, Being John Malkovich) som den äldre versionen. Cusack levererade verkligen genuint och rodde skådisbriljansen i hamn så det räckte och blev över. Han har nog aldrig varit bättre.

r1wg

Lägg därtill mycket – mycket, fina prestationer från Elizabeth Banks (Wet Hot American Summer, W.) som kvinnan som faktiskt bryr sig om det knepige genioffret Brian och Paul Giamatti (American Splendor, Win Win) som den narcissistiske framgångspsykopaten och terapeuten som skor sig på att kontrollera Brian. Banks har några sällsynt fina scener där hon visar klart statyettvärdig talang – liksom Giamatti även om han var det verkar till sin egen nackdel är lika suverän för ofta. Sällsamt välavvägd casting.

Carl Wilson: I’m worried about you, brother.
Brian: I think I might be losing it.
Dennis Wilson: I don’t blame you. There’s a lot to lose out there.

Det är ju synd att inte filmen skyltats mer på filmgalorna i år för det här är en riktigt bra film totalt oförtjänt satt i skymundan. Den hade ganska lätt kunnat ståta med över en handfull oscarsnomineringar i år, men där gick galan bet. Men vad spelar det för roll egentligen. Viktigast ändå är att filmen kryllar av känsliga ögonblick kring det genuint kreativa skapandet och svårigheterna som förföljer det i en kommersiell värld. Det här är för mig mer än bara en film. Den skildrar något mycket större.

4 – Manus
5 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
5 – Musik
———-
21 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half


Birdman (2014)

birdmanposter1Genre: Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 119 min
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Zach Galifianakis, Amy Ryan, Merritt Wever, Lindsay Duncan, Benjamin Kanes, Natalie Gold, Frank Ridley, Bill Camp, Jeremy Shamos

En föredetting till skådespelare som en gång spelade världskänd superhjälte på vita duken måste lägga både sitt ego och sina familjeproblem åt sidan, när han tar sig an en Broadway-pjäs för att nå tillbaka till hans firade dagar.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) är känd för sina sofistikerade (detta ord förbryllar mig något oerhört) draman, om människor i världen som genomgår tyngden som kallas livet (jag försökte formulera mig sofistikerat). Efter att ha hållit en ganska jämn nivå av sådana filmalster känns det som att Iñárritu med Birdman vill testa något nytt, mer lättsamt men ändå berika det med hans perspektiv på filmform.

Birdman är rent tekniskt och skådespelarmässigt en mycket välregisserad och skickligt utförd film, men när det inte tillför den oengagerade handlingen något hjälper det inte filmen.

birdman-movie-wallpaper-13

Emmanuel Lubezki (Children of Men, Tree of Life, Gravity) – världens hetaste fotograf i filmvärlden idag, må spela högt tillsammans med regissör Iñárritu. Filmen är fotad med steadicam i en (genom digitalt efterpusslande) konstant tagning utan klippbyten, som sveper mellan dom ignoranta, självupptagna och knappt ens empatiska karaktärernas bekymmer. Endast vid en handfull tillfällen såg jag uppenbara ögonblick då en scen kunde sammanfogas med nästa, men det hela är briljant rakt igenom på det planet.

Syftet med det? Jag vet inte. Det tillför ingen uppenbar känsla och det känns över huvud taget inte organiskt tillsammans med filmens berättarmässiga eller känslomässiga upplägg. Det tekniska spelar i ett hörn medan berättelse och känslor spelar i ett annat. Det finns ingen koppling dem emellan. Lubezki har bemästrat detta långa, svepande foto tidigare tillsammans med Terrence Malick (The New World, Tree of Life, To the Wonder) och där lyckades denna tekniska kamerametod grundad på steadicam flyta i total harmoni med filmens känsla och berättande så pass att det inte gick att separera de tre beståndsdelarna från varann. Malick behövde inte sammanfoga scenerna rent bokstavligt genom att dölja klippen för att klara av denna totala harmoni.

birdman-movie-wallpaper-18

Sedan var det just karaktärerna. Att få se Michael Keaton (Beetlejuice, Clean and Sober, Batman) glänsa rejält i en tragikomisk metaroll är underbart som koncept, med hans koppling till sin mest kända roll som Batman i bakhuvudet. Han spelar en karaktär som vad jag anar är snarlik en mängd av dom skådespelare som fått känna på Hollywoods brännande strålkastare. Det trots det verkligen inte första gången jag stiftar bekantskap med den sortens karaktär och det är långt ifrån den första jag känner ett sug efter att få följa.

Som om inte det vore nog är hela filmen fylld av sådana karaktärer. Jag är inte den som backar för en film utan karaktärer att känna för – verkligen inte, men om dom inte ens kan berätta något som får mitt huvud eller hjärta att pumpa intressemässigt så är det förgäves. Det är en hel radda skådespelare som kör sin grej bra – Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis för att nämna några, men karaktärerna lockar mig knappt alls.

Norton uppfyller mitt sug på något engagerande och har mycket individuella små tricks för sig som känns spontana och uppiggande. Jag kan verkligen se honom oscarsnominerad för sin sluge besserwisser och jag tror så sker. Detta är trots allt en film om stora, bekräftelsetörstande egon som kommer skänka en rejäl dos igenkänning hos filmfolket i oscarsakademin. Dom flesta i formen av att dom arbetat bland dessa typer, utan att inse att en mängd av dem själva är av samma sorts syntetiska blomjord.

birdman-movie-wallpaper-7

Under filmen når jag oroväckande snabbt en ovanlig form utav likgiltighet, när varken den på sitt håll skickliga tekniken drar in mig i tåget, ej heller karaktärerna trots bra skådisnamn och berättandet som inte säger mig något underhållande, värdefullt eller provocerande. Jag har fått tillräckligt med narcissism och publikkåta filmfolk som det är och Birdman ger mig inget som jag inte skulle kunna få i valfri hollywoodskvallerblaska.

Denna likgiltighet som drabbar mig genom filmen tar till och med över dom privata tankar jag ibland förskingrar insattheten i filmen med. Som en depression. På ett skevt sätt passar det tillsammans med den värdelösa tillvaro Birdman skildrar, men jag behövde inte drabbas av depressiv likgiltighet när jag såg exempelvis Melancholia (2011), för att bli fångad av känslan den filmen ville förmedla. Likgiltighet ÄR det allra sämsta en film kan förmedla. När jag ser denna djupa suck önskar jag att jag åtminstone kunde ge filmens tillstånd en svajigt bipolär diagnos om den ska vara mig emot, inte en sådan här långdragen depression.

Det går tveklöst att uppskatta Birdman oavsett om den säger något eller ingenting alls, det tror jag (och IMDB-statistiken 8,8 i snittbetyg visar det faktiskt svart på vitt, dra på trissor) – men jag har väldigt svårt att föreställa mig varför någon skulle kunna älska den. Den personen skulle jag i så fall vilja träffa, så att jag kan få filmterapeutisk hjälp med att rena min hopplöst likgiltiga inställning till filmen som helhet.

birdman-movie-wallpaper-12

Detta faktum att så oerhört många verkar tokgilla den här filmen kan jag inte släppa. Varför? Är det att det är en creddig komedi med en ofantlig mängd kända ansikten där alla kan koppla till någon i och med det dom tidigare presterat? Är det att det ambitiösa med filmen, det ”sofistikerade”, är tillräckligt lättillgängligt – i form av det avancerade fotot, en imaginär fågelman som hemlig kompis och en spekulativ historia som ändå inte säger något du inte redan vet och i övrigt inte säger något alls egentligen?

Reaktionen från recensenter och IMDB-människor är absurd (vilket är fascinerande i sig förstås) och det får mig att klia mig i huvudet en aning. Är det helt enkelt så att jag är ovan över känslan av att vara skeptisk över en film? Folk älskar Birdman, men jag kan inte ens vara nådig.

Birdman är i grunden en helt okej historia klädd i pampiga kläder som gör mig mer tom än berikad. Till Iñárritu och alla andra som vill göra film; lägg energi på att få till det så att berättelse, teknik och känslor arbetar tillsammans. Annars blir det inget mer än ett tillplattat studentgrupparbete med hög budget, stora ambitioner och dyra profiler i rollerna, men där varje del är separerad från varandra.

Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost

Andra bloggar som recenserat Birdman är Fripps Filmrevyer och The Nerd Bird , samt Johan på Har Du Inte Sett Den.  Det slår mig att dom mer eller mindre gillade den här filmen. Tommy och Niklas på filmpodden Den Perfekta Filmen var dock ungefär lika skeptiska över filmen som jag.