Enter The Void (2009)

Genre: Psykologiskt drama, Trip movie, POV
Regi: Gaspar Noé
Manus: Gaspar Noé, (med hjälp av) Lucile Hadzihalilovic
Längd: 154 min
Skådespelare: Nathaniel Brown, Paz de la Huerta, Cyril Roy, Olly Alexander

Oscar är en ung droglangare i Japans Red light district, dit han flyttat tillsammans med sin yngre syster. De har lovat att vaka över varandra sedan bilolyckan som tog deras föräldrars liv och lämnade dem ensamma.

De separeras från varandra som barn, men efter att Oscar har tjänat pengar på sin droginblandning så betalar han sin syster en resa till Japan. Hans syster börjar sedermera försörja sig som strippa – något som inte Oscar gillar, men hon har inte heller någon lust att förändra sitt liv så länge Oscar tar droger. 

Deras liv tar plötsligt ännu en vändning när Oscar blir dödad och i sin tur lämnar sin syster ensam i ett liv av farliga människor, sex, droger och dekadens.

Vi får följa Oscar i hans ”efter döden”-liv, då han färdas ut ur sin kropp och svävar runt på Japans gator för att vaka över sin syster.

Gaspar Noé – en utav den nya generationens i särklass mest intressanta regissörer, följer upp den omskakande och provocerande Irréversible (2002) med en ännu större studie i stilmässig, kaosartad briljans, där filmens ämne trots allt spränger ytan.

Denna gång satsar han på en internationell film – av fransmän, på amerikanska, i Japan. Han har inspirerats av nära-döden-upplevelser, ”Tibetan Book of the Dead” (boken som berättar vad vi upplever under och efter vår död) och DMT-hallucinationer (en drog som sägs strömma ut i kroppen vid just nära-döden-upplevelser och räknas som en av de mest kraftulla drogerna).

Filmen börjar med vad som enligt mig kan vara den snyggaste main title-öppningen av en film någonsin – en öppning som sätter tonen för vad vi har att vänta oss.

Gaspar Noé visar med resten av filmen att 3D-tekniken långt ifrån behöver vara nödvändig för att skapa en hypnotisk, visuell värld för tittaren att sugas in i. Många är nog överens om att 2009 års största visuella upplevelse är Avatar – jag påstår istället att det är Enter The Void. Jag drivs med i en omtumlande berg-och-dalbana utan att ha något att säga till om – filmen är sprängfylld av neonljus, epilepsiframkallande och stroboskopiska effekter.

Vi följer karaktären Oscar genom hallucinatorisk, stundtals väldigt abstrakt POV – Point-Of-View (hans egen synvinkel) – eller snarare bakom Oscar än genom hans egen blick. Den enda gången hans ansikte syns i bild är de gånger hans spegelbild skymtas.

Stora delar av filmen är ”flygbilder” över Tokyos snåriga kvarter, som har antagit en märklig form och påminner mycket om ett leksaksland. Vi svävar in och ut genom byggnader, bordeller, nattklubbar, avloppssystem och något som kan vara vår hjärnenergi, eller kanske bara formerna som för de drogfria endast skymtas när vi stänger ögonen och bländas av näthinnans avtryck.

Om kameraarbetet – eller snarare kamerakranarbetet, i Irréversible var imponerande så har Noé tagit ytterligare ett steg här. Det är en lång film och just längden tillför till känslan av att jag varit med om en resa, svår att få grepp om, som att vakna upp efter en mycket störd dröm.

Nathaniel Brown och ännu mer Paz de la Huerta gör imponerande uppoffringar och smärtande autencitet till sina karaktärer, vilket även alla dessa människor som de stöter på gör. Gaspar Noé har castat amatörer i nästan alla roller. Det är vänner och bekanta som han mött på gatan och han lyckas få dem att bibehålla verklighetens naturlighet utan att gå i fällan av överspel.

För filmens speciella undergroundclubmusik och speciella ljuddesign står Thomas Bangalter – mer känd som en part i den fenomenala gruppen Daft Punk.

I Enter The Void går han loss lika ursinningslöst som i Noés tidigare film Irréversible, med hjärnpulserande, trumhinnevibrerande, elektronisk musik – stundtals genererar det i kaos, stundtals i drömsk skönhet.

Enter The Void är inte speciellt lik någon annan filmupplevelse jag varit med om – de enda filmerna värda att nämna i sammanhanget är Noés tidigare filmer, The Tree of Life (2011) och Stanley Kubricks 2001: A Space Odyssey (1968).

Just den sistnämnda är en film Noé dyrkar och har haft som inspiration genom sin filmkarriär. En ”trippfilm/trip movie” (något som myntades i och med just 2001) – en film så visuell och djupt uppbyggd av känslan att den påminner om en pulserande drogkick. Det var vad Noé ville – och har lyckats med, att uppnå i och med Enter The Void.

På många sätt är det Gaspar Noés Magnum opus. Det är inte hans bästa film (Irréversible är snäppet värre), men Enter The Void är så packad med Gaspars stildrag att ett större projekt väl knappast kommer återupprepas från hans sida?

Sex- och våldsprovokation, människans förfall, kameraarbete som framkallar åksjuka och eufori olikt något jag tidigare sett, en blytung ljudbild som paralyserar mig – allt detta framkallar den kanske mest påtagliga skildringen i filmhistorien av vad en enda karaktär ser, hör och känner genom sin egna sinnen.

Jag har nog aldrig tidigare varit så tätt inpå en annan människa på film, vilket också gör det mycket svårt att släppa filmen.

Tomheten som filmen ger ett avtryck av är både filmens styrka och enda svaghet. Just den känslan är ändå Gaspar Noés intention med filmen, för den handlar i slutändan om en ung mans högst personliga resa efter att hans kropp seglar vidare.

Precis som i 2001: A Space Odyssey undrar jag vad som hände, men det är vad jag känt som är det viktiga.

”In the end, everything has been very meaningless. I guess that’s why the movie is called Enter the Void. At the end, it’s all about emptiness.” – Gaspar Noé

 Ett visuellt mästerverk med häpnadsväckande kamerateknik, redigering, ljudbild och en visionär milstolpe inom filmkonsten!
 Den okonventionella handlingsföljden som berättas nästan enbart genom huvudkaraktärens syn och minnesbilder gör att inga poänger med filmen skrivs ut tydligt och därför finns risken att tittaren känner sig vilseledd. Detta i kombination med det psykedeliska fotot kan orsaka både bokstavlig och reflektionsmässig yrsel. Upplevelsen är dock för speciell för att ratas på grund av sådana risker – mottagandet begränsas alltid utav tittaren själv.

Fotnot: Här är ett smakprov av filmen, i form av filmens minst sagt färgstarka förtexter som är det snyggaste jag sett – det spelar ingen roll att jag inte hinner utläsa särskilt mycket av dem…

Bästa komedi 2011

1. Midnight in Paris

2. 50/50

3. Crazy, Stupid, Love

4. Bridesmaids

5. Johnny English Reborn

Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.

Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.

50/50

50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.

Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.

Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.

Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.

Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.

Bridemaids

Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.

Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.

Crazy, Stupid, Love

Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.

Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.

Johnny English Reborn

Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.

Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.

Midnight in Paris

Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.

Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.

Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.

Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.

Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!

Shame (2011)

Genre: Drama
Regi: Steve McQueen
Manus: Abi Morgan, Steve McQueen
Längd: 101 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Carey Mulligan, Hannah Ware, James Badge Dale, Amy Hargreaves, Nicole Beharie, Elizabeth Masucci, Lucy Walters, Charisse Bellante, Alex Manette, Rachel Farrar, Loren Omer

New York-bon Brandon är en stilig kontorsslav i trettioårsåldern som är beroende av sex. Han förför utan större ansträngning nya kvinnor dagligen och konsumerar enorma mängder porr; såväl hemma som under arbetstid. En dag överraskas han när yngre systern Sissy dyker upp i hans lägenhet då hon inte har någonstans att bo. Systerns närvaro ställer hans liv på ända och vi förstår att syskonen bär på tragiska barndomsminnen som grundat deras självdestruktiva beteende.

”Skam”. Ett av de mest laddade orden i det svenska språket – mycket känsligare än ordet ”sex”. Säg att en film behandlar skam och den blir automatisk tung och en film många skulle undvika eller åtminstone tänka efter mer än en gång innan de sätter sig ner för att se. Det är också titeln på den nya filmen av en av de mest intressanta regissörerna som kommit fram de senaste 20 åren, nämligen brittiske Steve McQueen (ej att förknippas med Bullit-legenden) som redan har en lång konstnärskarriär bakom sig. Tillsammans med manusförfattaren Abi Morgan (The Queen, Sex Traffic) har han skrivit en rå, psykologisk skildring av en man med en rädsla för relationer som mannen kompenserar med ett sexmissbruk för att hitta tillfredsställelse i sitt liv.

Jag är mäkta upprymd över ”paketet” Shame och det har inte gått en dag utan att jag väntat på att få se filmen, vilket så nu äntligen har skett. Filmens beröringar är högintressanta; om det problemfyllda manliga psyket, missbruk, ett missbruk vi sällan hör talas om och gör vi det är det sällan med en seriös ton och mycket sällan ur en mans synvinkel. Filmen berättar – precis som i McQueens föregående film Hunger, påfrestande närgånget, men ingen sexuellt utmanande scen i världen rår på den laddade undertexten. McQueen är en av få regissörer som jag identifierar mig med nästan till punkt och pricka, vad gäller filmskaparvisioner och i tänkandet rent allmänt.

Någon benämnde McQueen som vår tids Stanley Kubrick. Även om de gemensamma nämnarna inte är genomgående på alla plan har McQueen en liknande vilja att berätta om människans psyke och hur det styrs maktlöst av miljön den lever i – och med samma kalla, bistra ton. Stilsäker psykologisk realism om människans mer pessimistiska sidor är McQueens signum, med betoning på stilsäker.

Min manliga favoritskådis, brittiske Michael Fassbender (Fish Tank, X-Men: First Class, A Dangerous Method, Inglourious Basterds) spelar huvudrollen och gör återigen största möjliga av sin tid i filmen. Endast det kontroversiella ämnet hindrade honom från att ta hem Oscarsstatyetten – precis samma öde som för Michael Shannon i det liknande psykologiska, manliga sammanbrottet Take Shelter.

Michael Fassbender har för övrigt spelat ett omedvetet lustigt spel med dem som vill se honom som näste James Bond, för nu har han agerat anti-hjälte, kalla kriget-agent, spion, kostymherre och sexmissbrukare på ett långt mer råbarkat sätt än vad Bond skulle gjort ens i den kallaste rebooten. Och snart ger han sig ut i rymden (i kommande Prometheus). Fassbender känns alltid så genuin, oavsett vad för typ han spelar – och han har redan spelat vitt skilda typer. Rollen som inåtvände ”Brandon” i Shame är dock hans hittills mest gripande i karriären.

McQueens tålamod med långa tagningar gör att skådespelarna inte kan klippas bättre än vad de är och Fassbender briljerar, men är inte heller ensam om det då hans motspelerska Carey Mulligan även hon gör sitt bästa, trots en ganska typisk karaktär, men oavsett klichéerna så verklig. Mulligan går från klarhet till klarhet och visar talang som den Edie Sedgwick-liknande, trasiga systern som försöker bättra sig men bromsas av det destruktiva som det förflutna orsakat henne och hennes bror. Relationen dem emellan bär på så mycket att den redan vid en första anblick går att måla en hel bakgrundshistoria om, men deras skådespeleri sätter en nerv som gör att jag istället alltid är med i nuet. Vilket år och vilka karriärer de båda skådespelarna har haft och här sätter de allt till sin spets i en och samma film.

Skådespelarna och manuset är dock inte det enda som lyser. Filmens musik är storsint gripande. Filmens foto är fullständigt avslöjande. Filmens klippning är invägt med storkänslig rytm. Filmen innehåller långa tagningar, men till skillnad från McQueens första film, Hunger (2008), lägger jag inte ens märke till det under filmen då den flyter på och alltid är laddad med en obekväm spänning. Jag hade inte en död minut och det är en stor prestation, från en regissör som ibland kritiseras för han är långdragen och lite pretto. Och visst är det inte så här vi är vana att se ”The Big Apple” skildras? Som ett regntungt, grått moln utan tecken på liv.

Jag ser inga brister med filmen och känner mig helt uppfylld av filmens briljans, men samtidigt så tom av tyngden i filmens ämne. Om meningen med livet är att må bra så blir det fruktansvärt sorgligt att se hur människor endast lever ut livet genom sina missbruk, dag efter dag utan något lyckat försök till förändring. Hur vi desperat tvingar ut ögonblick av glädje mellan timmar av ångest, istället för att ompröva allt för timmar av glädje och ögonblick av ångest.

Ofta är den största skammen att inte erkänna den för sig själv.

Kompromisslösheten i den psykologiska skildringen av missbruk
Nej

The Tree of Life (2011)

Genre: Existentiellt drama
Regi: Terrence Malick
Manus: Terrence Malick
Längd: 138 min
Skådespelare: Brad Pitt, Hunter McCracken, Jessica Chastain, Sean Penn, Dalip Singh, Fiona Shaw, Joanna Going, Crystal Mantecon, Tamara Jolaine, Kari Matchett, Laramie Eppler, Tye Sheridan

Jack växer upp som en av tre bröder i en familj i mellanvästern. Modern är en känslig kvinna som står för kärlek och empati. Fadern, å andra sidan, försöker lära sina söner att i första hand tänka på sig själva. Föräldrarna kämpar för sina olika åsikter, och Jack står mitt emellan dem.

Terrence Malick lyckas både göra en film som är närgången och personlig på ett behagligt, drömskt vackert sätt samtidigt som den är storslagen med ett stundtals enormt omfattande perspektiv, som bokstavligt talat sträcker sig till universums födelse. Många har kritiserat filmen för dessa ”pretentioner” och att filmen ska vara ”svår att förstå”, men jag ser den som väldigt uppenbar berättarmässigt och sekvenserna med universums födelse är endast ett otroligt vackert upplägg för att få oss att ställa frågan ”Var i allt detta fanns Gud?”.

Hela filmens handling kretsar just kring vår relation till Gud i livets utveckling, livets uppfostran och om hans roll i våra liv egentligen spelar någon roll. Att filmen sedan är en av de visuellt sett vackraste jag sett är en upplevelse i sig. Många klagar på att skådespelarna skulle ha använts flitigare – främst Sean Penn som inte har många minuter i filmen. Någon som istället får glänsa rejält är filmens egentliga huvudperson – den äldste sonen i familjen (spelad av Hunter McCracken). En oscarsnominering vid den åldern hade varit extraordinärt men välförtjänt. Till och med den lilla bebisen är fenomenal! Och musiken – både Malicks utvalda och Alexandre Desplats nyskrivna, är magisk.

Det är (föga förvånande om man känner Malicks regi) ett speciellt ensembledrama där känslan och naturen står över enskilda personer. Men alla som har arbetat med Malick lär sig att det inte är rätt inställning att komma in med ett ego under inspelningen av hans filmer, då visionen är hans egen till det extrema och likt hur en sann poet använder bokstäver för att ge sin känsla till läsaren så använder Malick filmens alla element för att ge sin känsla till tittaren. Han vill enligt de som jobbat med honom att allt i hans filmer ska vara rörelsen av vattnet i en flod, som säger något om hans syn på livet. ”Pretention” säger vissa i ett försök att beskriva hans filmer. ”Filosofisk poesi” anser jag.

Att The Tree of Life jämförs med 2001 – A Space Odyssey är föga förvånande, då de stora existentiella frågorna som täcker hela universums utveckling driver båda filmerna. Just det enorma arbetet kring allt visuellt i filmen delar de också, för The Tree of Life är en av de visuellt snyggaste filmerna som någonsin gjorts. Någonsin. The Tree of Life känns inte felfri och inte heller lättbearbetad, men undviker man att bara kalla den ”pretentiös” och faktiskt börjar se budskapet så finns det mycket att reflektera över i denna mycket vågade, visionära film.

Och någonstans släppte en sten modell tyngre för regissör/auteur Terrence Malick, eftersom han redan har fyra nya filmer på gång efter att tidigare endast gjort fem filmer på över 40 år.

Allt ovanstående, gudomligt foto och att budskapet inte hamras in i tittaren med en bibel utan med öppet sinne och att Terrence Malick vågar gå sin egen väg

Visst hade jag velat sett Sean Penn agera lite mer och skönheten i att sväva ovanför karaktärerna – poetiskt och bokstavligt, är stundtals ovant då man förväntar sig känslorna öga mot öga med karaktären