Etikettarkiv: Betyg 8

The Man Who Shot Liberty Valance (1962) eller: When the legend becomes fact, print the legend

John Ford har aldrig fått mig på fall och John Wayne var ironiskt nog ofta bättre när han gjorde film med andra än Ford. Här slår amerikansk westerns konservativa succéduo sig ihop med Amerikas snällaste westernhjälte, James Stewart.

På andra sidan ringhörnan står Lee Marvin och väntar och bakom repet står Vera Miles med en näsduk och viftar. En redig westernkompott som innehåller det mesta, vill jag påstå. 

En senator återvänder till en begravning av en gammal vän, och berättar för en reporter om hur de två för många år sedan bekämpade skurken Liberty Valance.

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


”I know those law books mean alot to you, but not out here. Out here a man settles his own problems.”

Noteringar: 

Vilken härlig stämning rakt igenom! Välgjutet, tryggt men med ett narrativ som lyfter upp över det jag tidigare sett av John Ford.

Filmens egentliga duell – den psykologiska vi ser mellan rättvisans man Ransom Stoddard och gammelskolade alfahannen Tom Doniphon. Det är godhet och bräckligt hjärta mot konservatism och stolt attityd.

James Stewart gör tydligt spel på gränsen till överspel emellanåt, men hans sympatiska karisma gör att han vinner över mig till att gilla det varje gång punkten sätts. Fin kontrast i hans tolkning av den äldre och den yngre Ransom Stoddard.

John Wayne är John Wayne och den karaktären kan han makalöst bra. Han visar ögonblick av djup, där min empatiska sida blir överraskande rörd. Det här är det mest uppfriskande jag sett av ”The Duke” hittills.

Edmond O’Brien spelar den försupne tidningsskribenten helt strålande. Han har liksom Jimmy Stewart sina stunder av mer teatral intensitet, men till skillnad från Stewart känns det inte som ett taktiskt yrkesknep för att skapa vågor i skådespelet. När O’Brien sätter igång kommer det så genuint att han får mig att landa på en ny nivå av engagemang inför agerandet. O’Brien står stadigt där Stewart står på tårna.

Det är en del ”man säger åt kvinna vad hon ska göra och kvinna infinner sig”.

Det svenska paret i filmen (Nora och Peter Ericson) är löjligt parodiska som sentimental, patriotisk känslokanal och känns tillsammans med den påträngande känsloöverspelade marshall Link Appleyard och en stammande snubbe som filmens svaga punkter. Det är visserligen charmigt, men på ett överlag överflödigt sätt. Behåll en av dem om du vill tillföra lite lättsamhet, Ford. Låt det inte bli en hel ensemble som ska representera bygdens ”tjo och tjim”.

Filmen har sina ögonblick av svärta och otäckheter och jag noterar att jag blir drabbad av detta. Inget övervåld, ingen utdragen psykologisk gummisnodd, ingen dramatisk musik. Det träffar rätt ändå. Lee Marvin och hans gäng fungerar med andra ord oerhört bra som hetlevrade ånglokomotiv. Liberty Valances (Marvin) partners backar upp honom så pass bra att dom snarare blir en trio än en stjärna och några klippdockor i bakgrunden. Bra teamworkregi!

Vad gulligt det är med Vera Miles lilla kaktusrabatt ändå. Och John Waynes uppassning av henne är en underbart fin ”film i filmen”. Där blir jag faktiskt sentimental i bröstet.

”This is the West, sir. When the legend becomes fact, print the legend.”

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


Day of the Outlaw / De Laglösas Dag (1959) eller: Helvetet runt hörnet

Sam Peckinpah innan Sam Peckinpah. Spaghettiwestern innan spaghettiwestern. Amerikansk western möter europeisk krasshet genom ungerske, hårdhudade regissören André De Toths härdade öga (han bar ögonlapp) och bildar en slags westerns Apocalypse Now i smalt format. 

Blaise Starrett – en ranchägare i konflikt med bygdefolket, får ännu mer problem när ett gäng laglösa utifrån kommer på besök och tar bygden i besittning. Det laglösa packet hålls tillbaka endast av deras skoningslöse, auktioritäre kapten, men han försvagas av en skottskada och det får hela samhället att bli en krutdurk redo att ta fyr vilket ögonblick som helst. Något måste göras snabbt och Blaise Starrett får ett riskfullt ansvar på sina axlar. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Vilken dyster, råbarkad westernskildring. I Day of the Outlaw är nog alla ganska tragiska människor. Vem sympatin går till handlar mest om vem du tycker mest synd om. Ett fåtal unga får stå för den lilla gnuttan tro, hopp och kärlek men det här en western utan ljusa utsikter. Inte så konstigt. Regissör är André De Toth – en ungersk, hårdhudad emmigrant med ögonlapp, en officer till far och en ganska skarp syn på film och livet (”Life is goddam black, and I photograph life.”). Han regisserade flera genrer, men många gånger krig, skräck och kriminalare. Mest berömd blev House of Wax (1953). Allt detta sammantaget förklarar den avvikande karaktären på Day of the Outlaw lite bättre.

Skådespeleriet är ojämnt och ganska tamt, så när som på ett par fula nunor som går in för deras roller och bär upp. Rövarbandets ledare har en knepigt farlig karisma och en av hans lakejer är väldigt intensivt sliskig i sin jokermässiga elakhet. Jag kommer att tänka på Bobby Peru – det ruggiga psychot som Willem Dafoe spelade till perfektion i Wild at Heart (1990 – läs recensionen). Filmen har sedan några rent parodiska slagsmålsögonblick som hade mått bra av kortare avslut eller mer realistiska aktioner. Detta säger jag trots att De Toth var omtalad för hans hårdhänta skildring av våld. Misshandlarna här slutar visserligen inte slå i första taget, den äran kan jag ge dem och De Toth.

Utöver detta ser jag en western med den uppfriskande oförskämdheten att skaka om den glänsande amerikanska genren och visa svärta – mer än ett halvt sekel innan spaghettiwesternvågen gjorde det på ett mer burdust sätt. Det är något sjukt att se en elak man klappa en kalv i koppel på ett kontor. Nästan buñuelskt surrealistiskt. En dansscen i filmen fångar in mig. Traktens kvinnor tvingas dansa med det vilda gänget och detta dysfunktionella dansgolv vibrerar av obehag, till tonerna av fröjdig pianoklinkande. Denna flersvansat spretiga kontrast blir snabbt mörkt vrickad – mörkt absurd, och bör upplevas. Det är som att denna ovanligt norra westernbygd har hamnat mitt i en hopplös mardröm. Ingen chans att vakna upp. Det kan bara bli värre.

När filmen bär iväg leds den in i en överraskande fin fas och jag börjar smått älska vad jag känner. Den stadigt fallande snön i skogsnaturen skänker sällsynt stark atmosfär för en westernfilm och det ser mycket fint ut i svart och vitt. Plötsligt känns det som att vi lämnat en mardöm för att kliva ner i ett rent helvete, känslomässigt. Hopplöshet och död når nya nivåer. Jag kommer att tänka på Valhalla Rising (2009). Till yta och struktur är Day of the Outlaw inte lika feberdrömsk, men min upplevelse av den är det. Sådana upplevelser värderar jag oerhört högt.

Och så har den granskog – doppad i snö. Jag ÄLSKAR granskog. Den följer mig i nästan alla mina drömmar (du ska se mina drömjournaler). Och jag älskar atmosfären snö alltid ger. Day of the Outlaw har stark drömfaktor, stark snöfaktor och stark granfaktor. Bland dom vackraste skildringarna av granskog jag sett. Mmm…

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
2 – Dialog
2 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
34/50 – Totalt

 

David Lynch – The Art Life (2016) eller: I huvudet på Bongo Dave

Idag har den crowdfundade independentdokumentären David Lynch – The Art Life premiär på utvalda svenska biografer tack vare smalfilmsdistributören Njuta Films. På mindre orter visas den vid enstaka tillfällen direkt efter helgen (kolla närmaste smultronställe). I januari reste jag till Stockholm på förhandsvisning enbart för att få chansen att se denna. Jag såg den två dagar i rad och kan uppriktigt rekommendera den. Lynchintresserad, konstintresserad eller ointresserad – du finner ett värde i den oavsett. Hemvideoreleasen sker först någon gång i slutet av augusti, så se den nu för sjutton. En optimal lynchinjektion inför återkomsten av Twin Peaks i maj. 

David Lynch tar oss med på en förtrolig resa genom de år som format hans liv. Från den idylliska uppväxten i en amerikansk småstad till de mörka gatorna i Philadelphia, får vi följa Lynch när han går tillbaka till de händelser som hjälpte till att skapa en av filmens mest mystiska och egendomliga regissörer. DAVID LYNCH THE ART LIFE visar oss Lynchs konst, musik och tidiga filmverk, och sätter ljus på de mörka delarna av hans unika värld för att ge oss en inblick i både människan och konstnären David Lynch.

Husguden David Lynch berättar själv om hans barndom, hans ungdomsperiod och hans förhållande till konstnärslivet – som här får en välförtjänt presentation. Hans målningar, foton och skulpturer är minst lika laddade som hans filmer och det är från stillbilden han har sitt ursprung. Han öppnar upp sig om hans målningar och hans tidiga kortfilmer – hans ”moving paintings”. Hans långfilmskarriär skippas helt och hållet till förmån för allt det andra. Dokumentären visar uppfriskande mycket av Lynchs gamla familjefoton och hemmafilmer från tiden innan han blev ett känt namn i den alternativa konst- och filmkulturen. Han berättar med egen röst om hans familj och hur han blev den person han är idag. Detta titthål rätt in i hans tidiga liv är mysigt intimt. Det dokumentära presenteras med en subtilt surrealistisk stämning av ”avant garde”, vilket gör att David Lynch – The Art Life inte bara triumferar i rikedomen på innehåll utan även i det atmosfärshöjande utförandet. Tempot är tyst och tålmodigt, i takt med Lynchs ord. Ingen annan än Lynch.

Det Lynch berättar är sedan djupt kittlande för älskare av Lynch men kanske ännu mer för intressenter av kreativt skapande. Roliga och twistade anekdoter. Några är klassiska för myten om den egendomlige örnscouten Lynch, men uppfriskande många får jag ta del av för första gången och detta trots att jag läst ett flertal biografiska dokument om honom. Hur obekväm han är med främmande människor runt sig; Hans barnsliga intresse för att dissekera döda djur: Hur weirdos på Philadelphias gator satte en ny standard för hans uppfattning av personlighet; Och en absurd bakgrundshistoria till fixeringen vid vägstreck i hans filmer. Vem har inte funderat hur David Lynchs huvud skulle fungera om han hade rökt på?

Jag skulle vilja uppmuntra även individer ännu ej bekanta med Lynch att se denna (dom existerar faktiskt), för att se vad det bestående intrycket av honom blir efter dokumentären. Det råder inga tvivel om att han har en originell syn på livet – vissa skulle kalla det smått stört medan andra skulle kalla det ett lekfullt sinne som trots 70 år på nacken fortfarande brinner… och ryker. Lynchs skugga lär vara så passivt rökskadad att den checkat ut på grund av lungcancer vid det här laget.

Men det är en livsbejakande bild, där ständig kreativitet råder. Ett inspirerande konstnärsdokument, presenterat i den andan. Inga patetiska klyschor om ”den plågade konstnären” syns till. Ska du endast se en dokumentär om David Lynch är det denna du ska se. Det är inte bara ett komplement eller en fortsättning på långfilmsdokumentären Lynch (2007 – om vardagslivet runt inspelningen av Inland Empire) utan en direkt tjusig dokumentär inramandes hela Lynchs liv, som står på egna ben i skildrandet av en unik levande ikon såväl som konstlivet i sig själv.

Du lär känna människan David Lynch bättre oavsett kännedom och samtidigt gör dokumentären honom ännu mer komplex. En extra eloge till den förtjusande ljuddesignen, värdig ett porträtt av filmhistoriens kanske främsta ljudmästares inre liv.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Intervjumaterial
4 – Medverkande
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik/ljudläggning
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt


Shane / Mannen från Vidderna (1953) eller: En renhjärtad western

Alan Ladd spelar Shane – mannen från vidderna, i filmen som fick Jean Arthur att bryta sin pension för en sista roll och hjälpa hennes vän George Stevens att regissera denna undanröjda berättelse (med evige Jack Palance i en biroll).

Trots budgetmässiga svårigheter lade han stort fokus på allt ifrån klippning, verklighetstrogen scenografi och kostym, till en konstnärs hand i viktiga berättarögonblick. Som när hästarnas omringande panik ramar in ett av filmens slagsmål till närmast Eisenstein-mässigt mytiska proportioner. 

Shane, en mystisk främling, anländer till en dal med nybyggare. Han hamnar genast i konflikt med den lokala ranchägaren då han börjar arbeta hos en av nybyggarna.

Joe Starrett: I wouldn’t ask you were you’re bound?
Shane: One place unknown. Some place I never been.

Shane är en westernfilm som bär på ett hjärta och med budskap om den goda vägen i livet. Inget särpräglat i sig när det kommer till klassiska hollywoods filmform, men när det kommer till gammal hederlig westernfilm gjordes det väl aldrig lika nobelt som här?

Firma John Ford och John Wayne må ha varit den tidens fanbärare, men idag syns den konservativa och rasistiska skuggan av deras filmer med nytt ljus. Shane bär istället på en önskan om ett vapenfritt samhälle där fred och gemenskap mellan alla ska uppmuntras. Den utspelas också i uppfriskande mycket autentisk natur. Den andas uppfriskande fri från studioluft. Just filmens budskap om vapen känns nästan förbluffande för att komma från en amerikansk guldrulle. Mobbingen av Shane och hans beslutsamhet att vara en god hand för bygden tar effektivt fram mina sympatier.

Marian Starrett: Guns aren’t going to be my boy’s life!
Joey: Why do you always have to spoil everything?
Shane: A gun is a tool, Marian; no better or no worse than any other tool: an axe, a shovel or anything. A gun is as good or as bad as the man using it. Remember that.
Marian Starrett: We’d all be much better off if there wasn’t a single gun left in this valley – including yours.

Filmens finaste dragspel kommer i relationen mellan den renhjärtade enslingen och den lille sonen i familjen han vistas hos. Sonen ser upp till Shane och denna dynamik är en alltid återkommande westerntrop – ”barn ser upp till hjälten”, men här blir det så personligt. När filmen är slut ekar den kvar inom mig lika stort som mellan vidderna i filmens förtjusande vackra naturlandskap. Som att jag både får bära barnets och hjältens erfarenheter med mig. En western som lyckas med bedriften att leverera myten så att det känns. Den klassiska westerns finaste ögonblick?

Noteringar: 

  • Öppningsscenen bär tydliga likheter till inledningen av öppningsscenen i Inglourious Basterds (2009).
  • Wolverine-filmen Logan (2017 – mina recensioner här och här) har lånat ett flertal scener från denna film i uppdaterad tappning. Bland annat Shanes och familjens konflikt med traktens markägargrannar. Den trevliga Clintan-filmen Pale Rider (1985) är närmast en själslig kopia.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
3 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Twin Peaks – avsnitt 8 (1990) eller: The owls are not what they seem

Manus: Mark Frost (efter en story av Mark Frost och David Lynch)
Regi: David Lynch
Episodtitel:
May the Giant Be with You
Säsong: 2
Sändningsdatum (USA):
Söndag 30 september, 1990
Tittare (USA): 19, 1 miljoner
Tidigare: Avsnitt 7

As Cooper lies bleeding from a serious gunshot wound, he has a vision of a mysterious giant who helps him with the investigation. Albert Rosenfield arrives in Twin Peaks the next morning to assist Cooper and to investigate his attack. Meanwhile, Leland Palmer’s hair has suddenly turned white and he continues to act in an unusual way. James remains in jail after being framed by Bobby, who plants Leo’s stash of cocaine in James’s motorcycle. Big Ed maintains a close watch on Nadine, who, after a suicide attempt, is left in a comatose state. Leo also remains in a coma after being shot by Hank. The sawmill burns down, leaving Catherine and Josie missing and Shelly and Pete in the hospital after barely escaping the fire. Donna, after receiving some advice from the Log Lady, decides to look into the Meals on Wheels that Laura worked at.

Jag hade i princip glömt hur bra det här långfilmslånga avsnittet är och vilken tät stämning det faktiskt har. Det skiljer sig avsevärt från det lika långa pilotavsnittet och just jämförelserna med pilotens unika inramning är nog det som reserverat mig för var kvaliteterna i premiäravsnittet av säsong 2 ruvar.

David Lynch är tillbaka som regissör efter fem avsnitts frånvaro och det här är det tredje avsnittet han regisserat hittills. Hans distinkta lek med dramat – och ännu mer detaljerna som potentiellt uppstår i det, manifesteras här mer än någonsin tidigare. Karaktärerna agerar och konverserar som om dom driver med deras egna handlingar och strävanden.

Sheriff Truman: Lucy, you better bring Agent Cooper up to date.
Lucy Moran: Leo Johnson was shot, Jacques Renault was strangled, the mill burned, Shelly and Pete got smoke inhalation, Catherine and Josie are missing, Nadine is in a coma from taking sleeping pills.
Dale Cooper: How long have I been out?
Dr. Will Hayward: It’s 7:45 in the morning. We haven’t had this much action in one night since the Elks Club fire of ’59.

Laddningen är starkare än någonsin i trion Donna, James och Maddy. Lynch får dem och lyfta i handlingen från allvarligt ungdomsbestyr till en weird mix av vatten bakom öronen, revolterande, åtrå och vad som närmast kan beskrivas som dramaturgisk schizofreni. Den psykotiska stämningen när Donna och Maddy sitter på Double R Diner och Maddy bryter sina egna glasögon är ett på ytan obetydligt ögonblick men som jag fastnar för. Donna ser ut att ifrågasätta allvaret i livet för ett ögonblick och deras märkliga samspel signalerar en kollektiv vilja att bara andas ut och gå loss i hela den galna tillvaron dom vandrar i. Deras plötsligt avslappnade attityd i skuggan av alla olyckor viskar; ”Vi lever i en märklig tillvaro så vi kan lika gärna spela med”.

Sedan dyker Donna upp vid polisstationen med solglasögon och en abrupt påhängd femme fatale-attityd och djurisk vilja att ha sex med James genom gallret. Dessförinnan har Maddy skrämt skiten ur sig själv genom ekot av en dröm hon drömde på natten. En blodfläck visar sig på golvet. Allt med dessa ungdomar är väldigt, väldigt psykotiskt och det är en elektricitet mycket mer energigivande än enkelspåriga samtal och kramar kring ömma punkter dom bär på.

Detta med att nå ömma punkter görs däremot underbart i den intima pratstunden mellan Bobby och hans far, Major Briggs. Den biter verkligen tack vare Don S. Davis berättarförmåga och Bobby var inte ensam om att bli berörd.

Major Garland Briggs: This was a vision, fresh and clear as a mountain stream, the mind revealing itself to itself. In my vision, I was on the veranda of a vast estate, a palazzo of some fantastic proportion. There seemed to emanate from it a light from within, this gleaming, radiant marble. I’d known this place. I had in fact been born and raised there. This was my first return. A reunion with the deepest well-springs of my being. Wandering about, I noticed happily that the house had been immaculately maintained. There’d been added a number of additional rooms, but in a way that blended so seamlessly with the original construction, one would never detect any difference. Returning to the house’s grand foyer, there came a knock at the door. My son was standing there. He was happy and carefree, clearly living a life of deep harmony and joy. We embraced, a warm and loving embrace, nothing withheld. We were, in this moment, one. My vision ended and I awoke with a tremendous feeling of optimism and confidence in you and your future. That was my vision of you. I’m so glad to have had this opportunity to share it with you. I wish you nothing but the very best in all things.

Känner jag Lynch rätt är denna timing i stunderna jag tidigare nämnde mer utspel han plockat fram med sin fingertoppskänsla på plats, snarare än genom förinställda skiften i manus. Han ser vanliga situationer och förvränger dem effektivt genom att tänja på vad som förväntas ur situationen. Logiken ruckas på i detaljerna för att skapa en känsla och den känslan färgar av sig även på det vanliga.

På tal om färg… Lelands hår är vitt! Han har uppenbarligen genomgått en skiftning över natten – och han är positiv till bristningsgränsen. Myten brukar väl säga att du kan få grått hår av rädsla eller möjligen av överansträngning. Lauras pappa må ha genomgått några ytterst turbulenta dygn och att döma av hans instabilitet tog det hårt på honom. Till råga på det hämnades han sin dotter genom att i beslutsam desperation kväva Jacques Renault till döds i föregående avsnitt. Hans glädje verkar vara en slags övergång från hans trauma och sorgearbete till en återsamlad man som återfått sin livsglädje – men kan detta också färga hår? Bara i Twin Peaks, förmodligen. Familjen Packards middag tillsammans med familjen Palmer sedan. Ibland hoppar upprymdheten upp och biter en i arslet – men vilket drama!

Och alla tycks ligga på sjukhus. Nästan hela avsnittet utspelas på sjukhuset och ger tydliga indikationer på var Lars von Trier fick inspiration till hans egen TV-serie Riket, fyra år senare. Jag skrev i recensionen av föregående avsnitt om den härliga atmosfären som uppstår genom att rama in händelseutvecklingen i något. Här fortsätter avsnittet in i natten, men förflyttar sig från One Eyed Jacks skumma luft till sjukhusets kalla, isolerade väggar och dom där rysligt stämningsfulla, långa sjukhuskorridorerna. Även Halloween 2 (1981) drog en del nytta av den speciella sjukhusstämningen och enligt mig är det ett triumfkort för denna säsongspremiär.

En viss Teresa Banks omnämns av FBI-utredare Albert Rosenfield i samtal med Dale Cooper. Dom hjälps åt att leta efter foton på henne i dom tre senaste årens nummer av Flesh World och det ser ut som att Lucy och Andy kommer få hålla på ett tag. Den nedskjutne Leo tycks ha alibi för mordet på denna kvinna – ett mord som skedde ett år tidigare.

Ett intressant faktum är att regissör Steven Spielberg (E.T., Jaws, Jurassic Park) var förfrågad om att regissera detta första, längdmässigt dubbellånga avsnitt av säsong 2, på inrådan av medskapare Mark Frost och producent Harley Peyton.  Spielberg som var ett stort fan av serien hoppades få göra detta, men Lynch ville bestämt regissera första avsnittet och undrade om Spielberg var intresserad av att regissera ett annat avsnitt istället. Något han möjligen inte var eller åtminstone hade möjlighet till, eftersom detta aldrig skedde.

När Lynch regisserar har han ett väldigt personligt sätt att sätta just tempot. Han föredrar sina scener långa och oftast med ytterst få bildväxlingar. Inte mycket alls behöver hända för att jag ska vara fast och sugas in i det absurda skeendet. En slags ”old hollywood” i tempotekniken blandat med ett frammanande av att tiden står stilla, som i en dröm. En intensivt laddad dröm ska sägas, för när detta tålmodiga sätt slår frukt blir det mer krypande eller nervöst märkligt än vad motsatsen åstadkommer.

The Giant: The owls are not what they seem.

Ingen scen i denna episod skildrar detta bättre än öppningsscenens ton. Vissa klagar på dess utdragenhet, men jag kan inte annat än applådera. Dale Cooper ligger skjuten på golvet i hans hotellrum. I denna akuta situation vacklar en hotellvärd från The Great Northern in – igen och igen och igen och igen. När sedan en jättelik man sedan uppenbarar sig på ett vad som verkar vara ett rent övernaturligt vis så är jag som åskådare redan i drömtillstånd. Det sätter bokstavligen tonen för hela avsnittet – och för fortsättningen. En knapp handfull ledtrådar och sedan en försvunnen ring. På sjukhuset är Ronette i hennes egen limbo och även den skapar uppenbarelser.

Betyg – intrig:SYD-Betyg-08-1

Betyg – atmosfär:
+1

Helhetsbetyg – avsnitt 8:
SYD-Betyg-08+/- 0