Etikettarkiv: Betyg 8

Halloween 3: Season of the Witch (1982)

Halloween-banner-2014H3 0Genre: Rysare, Mysterium, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Manus: Tommy Lee Wallace
Regi: Tommy Lee Wallace
Längd: 96 min
Skådespelare: Tom Atkins, Stacey Nelkin, Dan O’Herlihy, Michael Currie, Ralph Strait, Jadeen Barbor, Brad Schacter, Garn Stephens, Nancy Kyes, Jonathan Terry, Al Berry, Wendy Wessberg, Essex Smith

Efter tvåans eldfängda slut tyckte filmskaparna att Michael Myers var död, och det var dags att börja med något nytt. Planen var att man varje år skulle göra en ny Halloweenfilm, alla med olika handling, med själva högtiden som enda gemensamma nämnare. John Carpenter var fortfarande involverad, men denna gång stod han endast för musiken. Tommy Lee Wallace (som senare kom att regissera miniserien It, baserad på Stephen Kings bok med samma namn) skrev och regisserade filmen. Halloween 3 är hatad av många som inte är bekanta med ursprungsplanen, och som känner sig snuvade på konfekten över att Michael Myers inte är med i filmen.

H3 6

Filmen börjar med att en vettskrämd man jagas av en kostymklädd man på en parkeringsplats. Han lyckas undkomma och tar sig till en bensinmack där han får hjälp av en expedit som för honom till sjukhus. På sjukhuset får han hjälp av Doctor Dan Challis. Under natten blir den rädde och förvirrade mannen mördad av en annan kostymklädd man, som sedan går ut ur sjukhuset, sätter sig i en bil, och tänder eld på sig själv, vilket förbryllar Doctor Challis. Den döde mannens dotter Ellie och Doctor Challis, som inte kan släppa det som hände, åker tillsammans till den lilla staden Santa Mira där de upptäcker en djävulsk plan som med hjälp av Halloweenmasker kommer att döda tusentals barn på allhelgonaafton.

H3 8

Jag gillar den här filmen väldigt mycket. Den har en av de coolaste förtextsekvenserna någonsin, John Carpenters musik är lika underbar som alltid, och filmen har en skön, läskig noirdeckarkänsla. Huvudkaraktären Doctor Challis spelas av Tom Atkins (innehavare av en av mina topp tio mustascher) som gör ett mycket bra jobb. Den som stjäl showen är dock Dan O’Herlihy som den obevekligt onde fabriksägaren Conal Cochran. Detta är dessutom den film i serien som handlar mest om Halloween (själva högtiden alltså). Även om jag tycker att det är dumt att avfärda filmen enbart baserat på att Michael Myers inte är med i den, kan jag förstå om folk inte gillar den av andra anledningar. Delar av handlingen är väldigt överdrivna och cheesy, och kan därför vara svåra för vissa att köpa. Den enda nackdelen med filmen för mig är dock att vissa delar av den är lite för långsamma. Ge den en chans, se den en regnig höstkväll, men var beredda på att ha ”Eight more days till Halloween”-låten i huvudet ett bra tag.

H3 1

Visste ni att:

    • Vid ett par tillfällen i filmen visas en reklamsnutt för den första Halloweenfilmen på tv.
    • Högtalarrösten som informerar invånarna i Santa Mira om att utegångsförbudet har börjat tillhör Jamie Lee Curtis (Laurie Strode från de första två filmerna, och senare även den sjunde filmen och den åttonde filmen).
    • Linda Challis spelas av Nancy Kyes, som spelade Annie Brackett i de första två filmerna, och en av mördarna i filmen spelas av Dick Warlock som spelade Michael Myers i tvåan.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/ Gästrecension av Christer Hedström

Stockholm Filmfestival: Wrong Cops (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

Wrong Cops posterGenre: Svart komedi, Snutrulle
Produktionsland: USA
Regi: Quentin Dupieux
Manus: Quentin Dupieux
Längd: 94 min
Skådespelare: Mark Burnham, Eric Judor, Steve Little, Marilyn Manson, Ray Wise, Grace Zabriskie, Eric Roberts, Arden Myrin, Eric Wareheim, Isabella Palmieri, Daniel Quinn, Hillary Tuck, Jennifer Blanc, Tim Trobec, Joel Bryant, Don Stark, Agnes Bruckner, Bob McCracken, Brandon Beemer

Poliserna Duke och Renato ägnar arbetstiden åt att sälja gräs och kränka tonårstjejer med tjänstevapen. När Duke råkar döda sin granne kontaktar han en stammis för att städa upp röran.

Under filmfestivalen har vi inför varje film i en inspelad introduktion fått stifta bekantskap med årets juryledare, kinesiske konceptkonstnären och av Kina landsfängslade Ai Weiwei, genom en vänlig uppmaning att ”be happy (!)” med ett efterföljande ”fuck you”-finger (som vi kallade det på skolgården) pekat mot oss.

Det är en underbar form av motsägelsefullhet i den scenen och precis den typen av charmiga provokation jag älskar! Vill du gå hem hos mig ska du klappa mig mothårs.

Några experter på det är David Lynch (Eraserhead – läs ”Lynch-tråden”), John Waters (Pink Flamingos), Frank Henenlotter (Brain Damage), Gaspar Noé (I Stand Alonese recension), Lukas Moodysson (Ett Hål i Mitt Hjärtase recension) och Harmony Korine (Spring Breakersse recension).

Nu kan jag addera Quentin Dupieux aka Mr. Oizo till det mycket fina ”l’Enfant terrible”-stämplade sällskapet tack vare Wrong Cops!

Wrong-Cops-8

Mr. Oizo har tidigare regisserat föra årets festivalfilm Wrong (ej någon koppling till Wrong Cops – det är bara Dupieux som är lat vad gäller titlar, som hemsidan till Wrong Cops påpekar), men framför allt 2010 års Rubber – en rysare om ett bildäck som besitter intelligent liv och har telepatiska krafter. Ganska flippat.

Vad är grejen med Wrong Cops då? Inget spektakulärt. Vi följer ett antal poliser göra vardagsgrejer.

Vardagsgrejerna består av att munhuggas med varandra, sälja in enformig electromusik, skrämma småbarn, gripa udda typer, sprida polisgayporr, sälja knark förpackat i döda råttkroppar till barn och vuxna och allt där emellan, pistolhota oskyldiga kvinnor på stan och tvinga dem visa brösten samt skjuta puckade grannar och köra runt med halvdöda grannar i bakluckan på deras bilar! Och en massa annat, ska tilläggas.

Allt detta i sann MTV-realityestetik blandat med 70-tals b-filmsestetik – och flipperspelstempo på kamerans zoomfunktion!

Wrong-Cops-4

Quentin Dupieux fortsätter följa det underbara framgångsreceptet ”No Reason” som han myntade i inledningen av Rubber. Varför är exempelvis E.T. brun? No reason. Trots att man inte fattar någonting så kommer man skratta även om det kan vara mot sin egen vilja. Sådant är alltid så befriande, att höra skratt som om dom kommer ut för att man inte kan ”hålla tätt”, liksom.

Denna film är ett utmärkt exempel på min teori om att kreativiteten flödar som mest när du siktar som lägst kvalitetsmässigt och i slutändan kan det resultera i klassiker, som här.

Filmens huvudroller spelas en hög av störda och stört underhållande skådisar som Mark Burnham, Eric Wareheim, Eric Judor, Arden Myrin och framför allt Steve Little – känd från HBO-serien Eastbound & Down och som flitig röstskådis på Cartoon Network!

Steve Little ser fantastisk ut i 70-talspilotbrillor och har sådan underbart dampig timing i sin komik genom filmen.

Wrong-Cops-7

Trevliga ansikten (med väldigt otrevliga ansikten) som flimrar förbi är bland annat Marilyn Manson i en minst sagt alternativ roll jämfört med hans annars så alternativa stil som vi är van att se honom. Sedan ser vi den klassiskt typecastade working actor-snubben Eric Roberts (Star 80 och 100 andra filmer du sett).

Trevligast cameos för mig personligen var dock Grace Zabriskie och Ray Wise!

Tidigare samma dag hade jag sett Kyle Maclachlan i filmen Breathe In så det var sannerligen en dag med kära återseenden av gamla Twin Peaks-favoriter. Jag tar för givet att regissör Dupieux är ett David Lynch/Twin Peaks-fan, för det passar honom som handen i handsken.

Speciellt Ray Wise visar som alltid var skåpet ska stå vad gäller självsäker ”craziness” i filmens förmodligen mest vrickade scen, som polispräst på en begravning. Helt sjukt, säger jag kort och gott utan att avslöja för mycket men Wise är definitivt i sitt rätta element!

Wrong-Cops-3

När jag anlände till föreställningen på Filmhusets näst största salong, Mauritz, gjorde jag det med en fruktansvärt bultande huvudvärk trots värktabletter. Kände dock att jag knappast skippar en film för huvudvärk, då den ju inte lär gå över för att jag sitter hemma och rullar tummarna istället för att se en efterlängtad film.

Det behövs knappast påpekas att jag inte för alla surrealistiska galenpannor i världen ångrar det beslutet, för Wrong Cops är ett stort, fett utropstecken som tar b-film lika allvarligt som en kåt kaninhane tar sina sexobjekt!

Quentin Dupieux/Mr. Oizo är John Waters rättmätige arvtagare!

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: En av snutarna har ett polisregister som samlat en massiv mängd bröstfoton som han tagit själv. En kvinnlig snut ser det som sin uppgift att förnedra hennes manliga arbetskamrater. En kvinnlig hemmafru tjatar om att hon vill ha sex med sin polisgranne. En tonårstjej suger av en polis i utbyte mot en knarkförstoppad råtta. En lågstadietjej och hennes mamma tittar på Quentin Dupieuxs våldsamma kultrysare Rubber (2010) och tycker att det är en fantastisk film (och ett hysteriskt ögonblick i filmen). Vilken underbar häxblandning av ADHD-kreativitet!

Fiffis Filmtajm och Fripps Filmrevyer har också recenserat filmen och gav den tummarna upp!

Stockholm Filmfestival: Tom At The Farm (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2

filmspanarnaI lördags fick jag för första gången bekanta mig med Filmspanarna – åtminstone ganska många av dem, ”på riktigt” i och med min flytt till huvudstaden.

Vi ägnade en heldag – och för vissa av oss även en helnatt (Horror Night för att snacka klarspråk), tillsammans på Stockholm Filmfestival och det var riktigt kul att göra en av festivaldagarna till en riktig happening!

Den sista filmspanarfilmen vi såg tillsammans var kanadensiska, franskspråkiga Tom At The Farm på biografen Park. Här under följer min recension och vill du veta vad några av dom andra filmspanarna tyckte om samma film hittar du recensionerna här; Rörliga Bilder Och Tryckta OrdFiffis FilmtajmJojjenito och The Velvet Café.

tom-a-la-ferme-poster-Tom_aGenre: Psykologisk thriller, Mysterium, Drama
Alternativ titel: Tom à la Ferme
Produktionsland: Kanada, Frankrike
Regi: Xavier Dolan
Manus: Xavier Dolan, efter en pjäs av Michel Marc Bouchard
Längd: 105 min
Skådespelare: Xavier Dolan, Pierre-Yves Cardinal, Lise Roy, Evelyne Brochu,Manuel Tadros, Jacques Lavallée, Anne Caron, Caleb Landry Jones

Den unge reklamaren Tom reser från Montreal till landsbygden för att gå på sin döde älskares begravning. Väl där upptäcker han till sin förvåning att ingen vet vem han är och vad för typ av relation han hade till den avlidne mannen.

Xavier Dolan. Denne unge och så uppskattade auteur från Kanada, med en filmkarriär, ett utseende och en hårlugg som får mina studentvänner att bli lyriska som fjortisar.

Vid 24 års ålder har han haft fyra filmer av fyra möjliga visade på Cannesfestivalen. Fyra filmer som han skrivit manus, regisserat, klippt, producerat och själv skådespelat i – som huvudroll. Hans väldigt tydliga linje är att dom behandlar HBTQ-karaktärer och det behöver inte nämnas att han vill ha kontroll över sin idé.

Jag planerar sedan en tid tillbaka att bränna igenom hans övriga filmografi och min idé var att börja från början, men i och med att jag nu sett Tom At The Farm – eller Tom à la Ferme, så bet jag i slutet eller svansen – eller vad man säger, men då får det så vara.

Filmen har en inramning som jag alltid brukar ha en svaghet för, nämligen den moderna teaterpjäsens inramning där spelplatsen är tryggt begränsad och karaktärerna är få och genomarbetade från topp till tå. Det är inte en tillfällighet, då filmens manus faktiskt bygger på en pjäs – av den i Kanada berömde, homosexuelle pjäsförfattaren Michel Marc Bouchard.

Tom-a-la-Ferme-de-Xavier-Dolan-Photo-c-Clara-Palardy

Tjusningen framför andra med pjäsupplägg är dock att i stort sett all dramatik sker inuti huvudet på karaktärerna, genom laddningar inuti dem och mellan dem så som riktiga psykologiska thrillers ska vara.

Fast det där tar jag indirekt tillbaka, eftersom den här skildringen får massiv hjälp av filmens domedagsskärande spänningsmusik som satsar så hårt att teserviser spricker. Det tar ett tag innan jag vänjer mig vid detta musikaliska upplägg, men sedan gillar jag känslan den framkallar och på något vis kommer jag att tänka på franska, svartvita nagelbitare.

Faktum är dock att filmen skulle vara bra mycket mer lågmäld utan den här musiken och min teori är att Xavier Dolan bestämde sig först i klippningen att förstärka filmens dramatik med det denna operetta pampmusik då han såg nerven den skulle haft utan den. Positivt är det i vilket fall.

Filmen har omedelbart en märkligt mysig, ödesbådande känsla och inledningsvis tror jag att det ska utveckla sig till något i stil med Thomas Vinterbergs danska dogmaklassiker Festen (1997), men Toms äventyr på farmen blir mer svårberäkneligt än så.

Tom-At-The-Farm

Xavier Dolan övertygar som Tom genom oskyldiga rådjursögon och för sig som en svärmorsdröm som försöker visa sig rebellisk men är väldigt klumpig i sina försök. Dolan har blonderat håret så att det matchar sädesfälten, satt på sig fula glasögon och en ganska slemmig jackkollektion för att släppa ”pretty boy”-facet en aning.

Första scenen drar mig in i dramatiken på ett fint sätt. Sedan staplas den ena efter det andra dramatiska klossen ovanpå varandra så att jag aldrig kan vara säker på vad som kan hända. Jag utvecklar teorier i mitt huvud men jag är näst intill alltid aningens fel ute.

Tom anländer till det lilla samhället där hans älskare kommer ifrån och nu ska till att begravas i. I takt med att denna avhälsning sker äntrar dock en hel del frågor.

Den dödes mamma är oväntat vänlig, men samtidigt oroväckande precis. Den dödes bror är läskigt ovälkommande och rent ut sagt sociopatiskt aggressiv, men samtidigt släpper han in Tom på dom mest besynnerliga sätt. Bägge spelas mycket bra av Lise Roy respektive Pierre-Yves Cardinal.

tomalaferme_09_automne2013_12116

Tom är definitivt den enda jag kan känna att jag litar på, medan dom boende i den lilla byn han kommit till alla är som karaktärer i en uppsättning Cluedo. Landsortsfamiljen verkar ha byggt upp en rädhågsen respekt från de andra byborna och ska jag beskriva filmens helhet så är det som en korsning mellan Motorsågsmassakern och Babe – den modiga lilla grisen, fast utan motorsågar eller grisar.

Filmen har en och annan scen som känns fel rent kronologiskt och slutet är en funderare liksom filmens övergång till smalare bildmått (aspect ratio) under en spänningsfylld utomhussekvens, men den här ”hölassthrillern” här är en av dom filmer jag varit som mest sugen att se om under filmfestivalen och därför blir mitt slutomdöme generöst.

Det ska bli spännande att se ifall Xavier Dolan kan få även mig på fall med hans övriga verk inom en snar framtid…

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Filmen innehåller som sagt en väldigt begränsad trupp av karaktärer och så vitt jag vet pratar aldrig två namngivna kvinnor med varandra om något annat än män i någon form. Dom kvinnor som medverkar har dessutom inte dom mest framträdande rollerna för berättelsen, men knappast heller undanskymda. Dock är detta en berättelse om män och manlighet och har man det i åtanke köper man nog kvinnornas roller i handlingen. Så känner åtminstone jag.

EDIT: Som Sofia nämner i kommentarsfältet så försigår faktiskt ett samtal om cigaretter mellan två av filmens kvinnliga karaktärer, så den fixar bechdel-testet i alla fall.

En sak till:
Filmens poster påminner väldigt mycket om postern till personlige favoriten Harmony Korines (Gummo, Mister Lonely, Spring Breakers) dogmafilm Julien Donkey-Boy (1999). Med tanke på att Korine och Dolan får anses vara nära besläktade från varsin sida om den kanadensisk-amerikanska gränsen genom deras auteuriska independent/arthouse-bana, kan det vara en medveten blinkning från Xavier Dolans sida månne?

Tom At The Farm och Julien Donkey-Boy

Stockholm Filmfestival: Heli (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2
heli-poster
Produktionsland: Mexiko, Frankrike, Tyskland, Nederländerna
Genre: Drama, Mexikansk neorealism
Regi: Amat Escalante
Manus: Amat Escalante, Gabriel Reyes
Längd: 105 min
Skådespelare: Armando Espitia, Andrea Vergara, Linda González, Juan Eduardo Palacios

När tolvåriga Estele blir förälskad i en 17-årig poliskadett får det konsekvenser för hennes familj, som storebrodern Heli försöker hålla ihop.

Regissören till den mexikanska filmen Heli – Amat Escalante vinnare av regipriset på årets Cannesfestival, beskrivs av Stockholm Filmfestival som mexikanske neorealismregissören Carlos Reygadas protegé.

Reygadas har uppmärksammats en del på senaste tid och av honom har jag endast sett en film av, närmare bestämt Post Tenebras Lux, på förra årets filmfestival. Den filmen började med en av dom mest vackra och berörande sekvenserna jag sett någonsin, men därefter föll filmen mer och mer in i grepplöshet.

Heli är inte mycket sämre den. Första sekvensen består av en närbild på två smutsiga fötter och ett tejpat och misshandlat ansikte med tejpad mun som fraktas som skräp. En soldat håller huvudet på plats mot golvet med en tung känga pressad mot tinningen. Därefter glider kameran ifrån dessa två offer och vi får se en kropp brutalt hängas från ett broräcke mitt i det mexikanska samhället för allas åsyn.

Bilderna sitter oförsvarligt kvar på näthinnan, men till skillnad från Post Tenebras Lux är detta bara början på en film som bara växer. För växer gör den, i takt med  att brutaliteten inkräktar på vardagsrealismen.

heli3

Det är för många känt hur Mexiko är den mest kriminella platsen på jorden, där knarkkriget på senare år eskalerat så pass kraftigt att hängningar, nackskott och andra tjänster och gentjänster blivit vardagsmat för landets invånare. Där kvinnorna blir gravida innan dom blivit kvinnor och där polisen inte ser ut som poliser utan som tungt beväpnade elitsoldater på väg att tackla ett inferno.

I Heli får vi följa 20-årige Heli, som har flickvän och barn och en 12-årig lillasyster som i sin tur har en äldre pojkvän som jobbar för denna extrema elitstyrka som kallas poliser. Korruptionen som skakar landet värre än jordbävningar får dock dessa unga människors dyrbara liv och gemenskap att vara gårdagens blodiga nyhetsnotiser som ändå ingen läser.

I ytterligare ett tidigt ögonblick i filmen får vi se en politisk aktion där 11 ton marijuana och 7 ton kokain bränns på öppen bål inför publik. Jag förstår att sånt här kan få ringar på vattnet som inte nödvändigtvis behöver vara bra, för visst sitter även jag där och tänker ”vilket slöseri, ändå!”

Det filmens karaktärer utsätts för får mig stundtals att sitta i en katastrofdrabbad trans och oron bara växer, likt Moodyssons viktiga men brutala samhällsskildrande i Lilja 4-ever (2002). Varje skratt och leende som filmen bjuder på straffas med den ena nådastöten efter den andra. ”Skratta du, men snart ligger du där igen” känns det som att filmen vill säga. Både till dess karaktärer och till mig som publik.

heli4

Regissör Amat Escalante fanns på plats för ett samtal efter visningen på Grand och jag träffas av hans kompromisslösa ärlighet som i sig säger mycket om Mexikos tillstånd.

Han försöker inte förstora upp intentionen med filmens innehåll som ett budskap i första hand, utan han nämner uppriktigt att det är resultatet av en filmälskares sökande efter att väcka reaktion hos sin publik och att våldet i hans hemlands vardag helt enkelt låg nära till hands.

Han understryker att intentionen med inledningen på filmen är inspirerad av allt ocensurerat våld mexikaner – unga som gamla, får se genom media. Dom är så avtrubbade att dom ser våldet och i mångt och mycket glömmer alla dessa människor som utsätts för det.

Den unga pojken som drömmer om att få resa. Flickan som vill bli läkare. Husdjuret som älskar sin husses värme. Escalante vill väcka reaktioner – det är hans intention ”with this screening” och på något vis vill jag förnimma mig om att han sade ”screaming” och inte ”screening”.

heli1

För Heli är verkligen ett skrik från Mexikos unga invånare som behöver bli hörda, vare sig det är avsikten med deras skrik eller ej. Har inte Mexiko redan våldtagits framför dina ögon före den här filmen så kommer den ha blivit det efteråt och du kommer känna dig lite mer levande i din trygghet.

Escalante sade också att han först och främst såg filmen som ”a Love film”, men att när filmen väl var gjord så har den uppmärksammats väldigt lite för sitt kärleksinnehåll. Det är inte svårt att förstå.

Han har dock ytterligare en poäng där, för kärleksinslag har sällan känts så eskapistiskt välkomnande som här. När karaktärerna älskar är det som en tillfällig flykt från den ruskiga vardagen, hur vardagligt älskandet än faktiskt är.

Ibland är en filmskapares tankenötter helt enkelt en perfekt storm som säger något större och Heli är ett viktigt och utmärkt exempel på det.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2

The Changeling (1980)

Halloween-banner

The ChangelingGenre: Psykologisk rysare, Spökhusrulle
Regi: Peter Medak
Manus: Russell Hunter, William Gray, Diana Maddox
Längd: 115 min
Skådespelare: George C Scott, Melvyn Douglas, Trish Van Devere, Jean Marsh, John Colicos, Barry Morse, Madeleine Sherwood, Helen Burns, Frances Hyland

John Russell förlorar sin familj i en hemsk olycka. För att ta sig vidare i livet flyttar han ifrån sitt hem och in i ett stort, avsides hus som stått öde i 12 år. Mystiska saker börjar hända en efter en och när John gräver i husets förflutna börjar han nysta upp en mörk hemlighet.

Bra filmer står pall mot tiden, men få genrer har så svårt att stå pall tidens dom så som rysargenren har. Repulsion, The Shining, Rosemary’s Baby… möjligen någon mer.

I sällskap med dessa är Peter Medak-regisserade The Changeling – eller Hämnd Ur Det Förflutna, från 1980 en ganska anonym film. Den är i princip bortglömd, eftersom den aldrig blev samma typ av definierande milstolpe som dom andra rysarna blev.

Ungersk-brittiske Peter Medaks karriär har sedan filmens premiär mest handlat om att regissera bortglömda lågbudgetfilmer för TV och enstaka avsnitt  av i princip varenda TV-serie de senaste 30 åren som haft mörka undertoner, men han hade ett frekvent regiansvar under Spielberg-rebooten av The Twilight Zone (1985-1987), icke att förglömma!

the changeling02

Långfilmer på meritlistan innefattas av BAFTA-nominerade kriminaldramat The Krays (1990), småsunkiga Romeo Is Bleeding (1993) och Sci-Fi-fiaskot Species II (1998). Han var faktiskt även regissör till Stephen King-kultskräckisen Cujo (1983) i några dagar, men blev tyvärr ersatt av nya regissörer. En parentes är att han 1981 regisserade en Zorro-komedi med det skrattretande namnet Zorro: The Gay Blade!

Ett år dessförinnan var han dock på sin karriärs högsta topp med genombrottet The Changeling som – trots att den idag hamnat lite i skymundan, faktiskt vann hela 9 stycken av 11 möjliga Genie awards, vilket är Kanadas svar på Oscarsgalan kan man säga.

Manusförfattarna som bearbetade Russell Hunters originalhistoria – William Gray och Diana Maddox, gjorde extremt ambitiös research när de skrev den här skräckhistorien. Gray ska tydligen under ett halvår ha läst otaliga mängder nyhetsartiklar, gluttat i över 700 böcker och läst uppemot 2000 studier kring parapsykologiska fenomen och händelser.

The Changeling 3

Han gick sedan vidare och skrev manus till Jamie Lee Curtis-skräckisen Prom Night (1981) och samarbetade med både filmens regissör Paul Lynch och till och med John Carpenter (Halloween, The Fog, The Thing) därefter.

I The Changeling ser vi en åldrad och mycket meriterad George C. Scott (Dr. Strangelove, Patton, Hardcore) i rollen som John Russell – en framgångsrik kompositör som just förlorat både sin fru och sin dotter i en fruktansvärd semesterolycka. Detta får vi bevittna i filmens inledning med största intensitet och det sätter melankoliskt ödesbådande efterskalv på resten av berättelsen.

Han försöker komma över sorgen genom att bosätta sig i ett monumentalt ödehus där han kan fokusera på sin musik helt ensam. Förutsättningarna för att något mystiskt ska börja ske i huset är givetvis optimala.

The Changeling 8

Under dom stora, tomma valven och mellan dom atmosfäriskt brundammiga väggarna ruvar uppenbarligen en historia eller två från förr. Mystiska ljud hörs från avlägsna rum… gnisslanden och steg. Ett trummande duns hemsöker John Russell mer och mer. Håller han på att bli galen?

Filmen är mycket tystlåten och stämningen är intensivt avvaktande nästan hela tiden. Scott går in med största allvar i rollen och vi kan verkligen sympatisera med honom efter allt han gått igenom och eftersom han får det skapligt svårt att bara koppla av så är vi oupphörligen med honom även i fortsättningen.

Filmens inledning är därför genial och något som upprepats flera gånger inom genren sedan denna film kom 1980. Mycket beröm ska också ges till George C. Scott själv då han är särpräglat bra på att få åtminstone mig att se sympati bakom hans granithårda, buffliga ansikte och hundögon.

the changeling george-c-scott

Det ovanliga med filmen är att jag bara väntar på att den ska spåra ur och spela över i effektfyrverkeri eller överambitiösa förklaringar till det övernaturliga, men den klarar trots mycket dåliga odds (rysargenren och tidens dom, som sagt) att genomföra historien med bravur och trots att filmen är ganska mastig zonar jag aldrig ut!

Martin Scorsese hade helt rätt när han placerade den här på sin topplista över de allra läskigaste skräckfilmerna, för det här är – näst efter The Shining som kom samma år, den bästa ”haunted house”-filmen i mannaminne och huset – korrektion, spökpalatset, får hederspris som det bästa jag sett genom skräckfilmhistorien.

Det råder inga tvivel att jag rekommenderar den här även till trångsynta ungdomar som tycker att skräckfilmer före typ 2005 är ”b” (vilket är ett skrattretande påstående), för den har sannerligen minst lika hög skräckfaktor som dagens bästa allra bästa filmer i genren.

the changeling PDVD_068

Förra året frågade min fyra år yngre bror mig om jag hade tips på riktig bra skräckfilmer han missat i stil med Paranormal Activity, The Grudge, Insidious och så vidare som inte är fåniga. Jag rekommenderade The Changeling med viss tvivel på hans omdöme då jag påpekade att det är en film som dagens skräcksuccéer har att tacka för väldigt mycket.

En dag senare berättade han att ”den där gamla filmen” jag tipsat om faktiskt var riktigt, riktigt bra. Det om nåt är ett bra betyg.

Det enda den saknar (vilket recensionens bilder förtydligar) är en restaurerad blu-ray-release, för dom köpexemplar som existerar idag är under all kritik och så ska det inte behöva vara med klassiker som The Changeling.

HalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenAliveHalloweenDeadHalloweenDead