Etikettarkiv: Betyg 1

Obični Ljudi / Ordinary People (2009)

29 maj, 2016 Van Munch Lämna en kommentar

Här är en recension från Filmsnack.se som jag skrev tidigt 2010 om en av mina mest frustrerande filmupplevelser någonsin. Jag upplevde den på Stockholm Filmfestival året innan. Det är en av ytterst få filmer jag sett i mitt liv som jag nästan känner att det lägsta betyget är berättigat.

Jag sätter oerhört sällan låga betyg till och med på ganska usla filmer, men den här tog nästan priset. Ändå är jag ganska sugen att se om den, då det i sig var en sällsynt upplevelse och dom ska verkligen inte underskattas. Just eftersom den får mig att tänka förtjänar den i alla fall det näst lägsta betyget.

Genre: Drama, Krigsskildring, Balkankrigsskildring
Produktionsland: Frankrike, Nederländerna, Schweiz, Serbien
Manus: Vladimir Perisic
Regi: Vladimir Perisic
Längd: 80 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Boris Isakovic, Relja Popovic, Miroslav Stevanovic

Drama om en ung jugoslavisk soldat, som i väntan på order dras in i en massavrättning av ett busslass krigsfångar.

Jag såg en serbiskfransk film på Stockholm filmfestival nu senast (med andra ord 2009). Ordinary people hette den och den var inte rakt igenom urusel, men maken till antiklimax har jag aldrig varit med om. Upplägget låter kanske intressant, men den handlingsbeskrivningen var verkligen precis allt som hände i filmen och det var inte sörskilkt dramatiskt (vilket så här med perspektiv måste varit den geniala poängen).

Den börjar med att en jugoslavisk pojke (som värvats till militären under sommaren) sitter på en buss. Han sitter där och tittar trött ut genom fönstret. Samma bild utan klipp i typ fem minuter. Sedan en ny bild på alla i andra unga pojkar bussen i fem minuter till. Sedan en bild på pojken som fortfarande tittar ut genom fönstret i ytterligare sju minuter.

Vid det här laget var jag ganska trött och faktiskt somnade jag till en eller annan gång redan i inledningscenen, bara för att vakna upp till samma bild som jag somnade av. Filmen fortsätter. ”Stor” dramatik ubryter när en kossa står på vägen och blockerar bussens framfart, men efter ett antal minuter är bussen igång igen och rullar på i ett antal minuter till.

Sedan kommer pojkarna fram till en barack i skogen, där de får uppdraget att… vänta. Pojken sitter i gräset med samma bild – och jag överdriver inte, i tio minuter. Pojken sitter alltså mot ett träd i tio minuter. Tio minuter går. Tio minuter går sakta fram. (vid det här laget har jag somnat ett flertal gånger och vaknat upp till samma bild).

Plötsligt kommer en busslass krigsfångar och pojkarna får i order att skjuta dem, vilket de gör helt odramatiskt. De står kvar och tittar i massvis med minuter, sedan sätter de sig mot ett träd i gräset och återupptar tystnaden i typ trettio minuter. En busslast till kommer – samma procedur. Sedan sitter de tysta igen. Deras buss kommer. Pojken sitter på bussen och vi får följa hela bussresan hem – självklart i realtid. Slut.

I en sån här film väntar jag på att det extrema lugnet och antidramatiken ska utmynna i en fruktansvärd chockhändelse som ska göra hela den fantastiskt sega uppbyggnaden värd att uppleva, men icke. Det är intressant att filmmakaren väljer att göra filmen så fruktansvärt tråkig, men jag skulle vilja försonas med motivet till det.

Det enda jag skulle kunna komma på är att han ville berätta hur totalt jävla azzzzztrökigt odramatiskt det är att avrätta andra människor när det görs utan intrig och utan ifrågasättande. Klart du kan följa order och döda människor om du inte har förmågan att bry dig. Behöver jag nämna att filmen saknade musik över huvud taget?

Målgruppschecklist:
2 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
1 – Prat

Betyg:
1 – Atmosfär
1 – Dramaturgi
1 – Dialog
3 – Skådespelare
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
1 – Musik
1 – Ljudform (nyttjande av ljud)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
1 – Omtittningsvärde
————
15/50 – Totalt

Halloween 2015, Mikrorecensioner, Recensioner

Trip with the teacher (1975)

30 april, 2016 Van Munch Lämna en kommentar

Welcome to The Grindhouse-serien av dvd-filmer är ett försök att tjäna pengar på intresset efter Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez ”double feature” Grindhouse (2007) – en hyllning till 60/70-talets gamla grindhousefilmer.

I den här “double feature”-utgåvan med filmer av just denna typ, utlovas tonårsbekymmer, motorcyklar, svängiga disco-scener, dryga moralmammor – och självklart de obligatoriska nakenscenerna och våldet. Dessutom visas trailers för ”coming attractions” mellan filmerna för att få den ultimata grindhouse-upplevelsen. A+ för utformning!

Jag tänkte därför recensera en av dessa utgåvoruppdelat på två recensioner; en för film ”A” (Malibu High) och en för film ”B” (Trip with the Teacher). Det finns flera utgåvor av detta slag som står i min hylla så fler recensioner av denna typ lär komma. Kanske kommer jag även snickra ihop egna ”double feature presentations” framöver då det är ett underbart recept på filmunderhållning i min stil.

SCHOOLS IN SESSION!

…two tales of revenge!

Film ”A”: Malibu High (1979)

Film ”B”: Trip with the teacher (1975)

Prevues of Coming Attractions:
Virgin Witch
The Babysitter

Genre: Exploitation, Teensploitation, Terror, Rysare
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Deadly Field Trip, Kiss the Teacher… Goodbye
Manus: Earl Barton
Regi: Earl Barton
Längd: 91 min
Budget: Cirka 56 000 dollar (USA)
Skådespelare: Brenda Fogarty, Robert Gribbin, Dina Ousley, Zalman King, Robert Porter

How Far Should a Teacher Go to Protect Her Students?

En lärarinna och hennes skolklass med sockersöta tonårstjejer färdas på en klassresa längs de amerikanska landsvägarna, fram tills dess att dom får motorstopp. Som tur är stöter dom på ett motorcykelgäng. De tre hjälpsamma knuttarna bogserar bussen efter sig och för dem till en stuga i ödemarken. Men två av dem har en ondskefull plan i sikte och efter att de gjort sig av med busschauffören och den tredje mc-killen tillfångatar de skolklassen…

Jag gillade faktiskt musiken skapligt i den här filmen, som i övrigt inte hade mycket att komma med. Händelserna känns orealistiska och karaktärerna agerar gång på gång som om våldtäkt och mord är vardagsmat och de påverkas ingenting.

I slutet till exempel (SPOILER om du verkligen inte vill veta…) när saker ordnat upp sig för dem. Lärarinnan omfamnar sina elever i en jättekram och alla är lyckliga i all sina dagar, typ. Dom visar absolut INGA tecken på att dom sekunderna innan varit med om en helt fruktansvärd kidnappningsterror.

Bobbie: Well gang, here we are. Right smack dab in the middle of nowhere. At least a whole day’s walk to the nearest boy.
Julie: If that’s all you can think of, Bobbie, then why did you come on this trip?
Bobbie: My mother insisted. Hey listen – don’t tell me you never think about boys.
Julie: Don’t be absurd, Bobbie, of course I do.
Bobbie: Then you know there is a difference between the boys and the girls!
Pam: Just what are you getting at, Bobbie?
Bobbie: The truth! Just tell it like it is – truth.
Julie: Nothing wrong with that.
Tina: My, my. Sounds like regular group therapy.
Bobbie: Aw, not at all. At least I’m honest about what I do.
Julie: You’re hopeless, Bobbie, absolutely hopeless.
Pam: I think there’s another word for it.
Bobbie: What do you mean?
Pam: Well, if I have to explain it, it wouldn’t be worthwhile.
Bobbie: Come on. We’ve all had it – and loved it.
Pam: Not all, Bobbie. Regardless of how square, how unnatural – how hypocritical – not all of us have had it.
Bobbie: Do you mean to tell me that we actually have a virgin among us?
Pam: There are probably more than you’d care to know about. You see, some of us were raised by parents who stressed the teachings of the Bible.
Bobbie: Please, I can’t take it! Would you get off that crap? Either you like it or you don’t. It was meant to be used, not to just sit on.
Pam: That’s all very understandable if you’re talking about dogs.
Bobbie: Are you calling me a bitch?
Pam: That’s right, you’re just a horny little bitch!

Själva handlingen i filmen låter som om det kunde ha varit en tonårssrysare från 2000-talet i stil med Wrong turn och Hostel, men så allvarligt är det inte. Trip with the teacher är i alla fall stundtals ganska obehaglig, på grund av att den går ganska långt i övergreppscenerna, men filmen känns lite seg och för lång för att jag ska bli engagerad – och då är den ändå bara en och en halv timme kort. Huvudantagonisten är en fattig variant av Krug i The Last House on the Left (1972 – läs min recension!).

They forced her to commit the ultimate sacrifice!

Det är för lite charm och lite för mycket seriositet för att jag verkligen ska kunna gilla den distanserat, enligt principen ”so bad it’s good”. Det finns tyvärr inga slapstickpoliskonstaplar i stil med just ”Last House…” eller The Town that Dreaded Sundown (1976 – läs min recension!) för att trycka på dom nödtangenterna. Trevligt dock med high school-rulle/såpoperaeftertexterna, med foton på vardera skådespelare tillsammans med deras namn. Sånt förgyller.

1 – Manus
1 – Skådespelare
1 – Atmosfär
2 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
2 – Musik
————
9/30 – Totalt

(2 av 10 i kultvärde)

DVD-utgåvan: Jag gillar verkligen att någon har tagit initiativet och dammat av några hederliga B-filmer från 70-talet och förpackat dem i tjusiga double feature-utgåvor med två filmer ”back-to-back”, till priset av en. Och priset är generöst lågt också. På Amazon kostade dom bara 10-13 dollar per double feature och nu kan du få ett ex ännu billigare.

Kronan på verket med utgåvan är ju ändå inramningen med dom trailers som visas före och mellan filmerna tillsammans med de klassiska ”prevues of coming attractions”– och ”intermission”-texterna med melodisnutt och allt. Det är mer sann bioupplevelse över detta än 95 procent av det som visas på dagens biografer. Det uppmanas till och med om att rensa bioplatserna från popcorn och skräp när man lämnar salongen. Då är jag som filmnörd helsåld.

Mikrorecensioner, Recensioner

Malibu High (1979)

29 april, 2016 Van Munch 2 kommentarer

Film ”A”: Malibu High (1979)

Film ”B”: Trip with the teacher (1975)

SCHOOLS IN SESSION!

…two tales of revenge!

Prevues of Coming Attractions:
The Stepmother
The Teacher

Genre: Exploitation, Tonårsdrama, High School-film, Kriminalfars
Produktionsland: USA
Alternativ titel: Death in Denim, High School Hit Girl, Lovely But Deadly
Manus: John Buckley, Tom Singer
Regi: Irvin Berwick
Längd: 92 min
Budget: Cirka 56 000 dollar (USA)
Skådespelare: Katie Johnson, Tammy Taylor, Jill Lansing, Stuart Taylor, Phyllis Benson

Every Teacher in School Wanted to Flunk Her … But Nobody Dared!

Kim är inte precis någon plugghäst i skolan och hon har inget intresse att bättra sig under det sista året i High School. Dessutom har hennes pojkvän dumpat henne för en snobbig överklasstjej som Kim definitivt inte gillar. Men Kims ordentliga änkemamma vill se bra betyg från sin dotter och för en gångs skull gör Kim som sin mamma säger – men på sitt eget sätt. Kim förför nämligen sina lärare på kvarsittningarna och betygen stiger rekordsnabbt.

Dessutom vill Kims mamma att hon skaffar sig ett jobb och Kim känner ju en hallick så varför inte? Steg för steg tar Kim sin revansch på alla som tvivlat på henne och avancerar ända in i gangstervärlden, men inte helt utan bekymmer. Bekymmer är dock Kim orädd att handskas med och det går ju som det går.

Malibu High har med all rätt förtjänat benämningen ”grindhousefilm” eftersom den är så mycket ”B” som en B-film kan vara. Den har ingen vettig intrig som leder någon vart – mer än till sängen. Dialogerna, speciellt från Kim, är så löjligt töntfräna att man kräks och skådisarna kör helt på klichéiga manér. Och så fort det ska till med en nakenscen blir bilden solblek (utslitna partier?) och sentimental musik spelas.

Filmens höjdpunkter är när Kim ska leverera sina kaxiga kommentarer till sin ömma moder och när hon får till det så spelas någon retsam melodi som för tankarna till jackpot på enarmade banditen eller nåt sånt. Detta händer alltför många gånger.

Jag tänker spoila skiten ur den här filmen för det får man göra med filmer av typen ”så dålig så den är bra!”. Mot slutet får Kim en pistol och som den vårdslöse tonåring hon är börjar hon såklart skjuta alla som hon inte gillar – och det gillar hon något fruktansvärt.

Reaktionen från hennes expojkvän efter att Kim skjutit hans nya överklassflickvän är hysteriskt rolig! Pojkvännen verkar inte bli det minsta berörd utan tar istället upp jakten på sitt ex. Filmen slutar väääldigt abrupt med att poliser skjuter Kim till döds. Och så var sagan slut. Dålig film blir sällan bättre än så här!

1 – Manus
1 – Skådespelare
4 – Atmosfär
1 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
2 – Foto
1 – Musik
————
10/30 – Totalt

(5/5 i grindhousevärde)

Halloween 2014, Recensioner

Jason Goes to Hell: The Final Friday (1993)

25 oktober, 2014 Van Munch Lämna en kommentar

Genre: Skräck, Action, Slasher Produktionsland: USA
Manus: Jay Huguely, Dean Lorey
Regi: Adam Marcus
Längd: 89 min
Skådespelare: John D LeMay, Kari Keegan, Erin Gray, Allison Smith (I), Steven Williams, Kane Hodder, Steven Culp, Rusty Schwimmer, Richard Gant, Leslie Jordan, Billy Green Bush, Kipp Marcus, Andrew Bloch, Adam Cranner

Den nionde filmen i serien blev den första att produceras av New Line Cinema, bolaget bakom Terror på Elm Street-filmerna och långt senare The Lord of the Rings– och The Hobbit-trilogierna. Jason Goes to Hell är den enda Fredagen den 13:e-filmen som kom på nittiotalet. Den regisserades av Adam Marcus med Kane Hodder i rollen som Jason Voorhees för tredje gången, och är hatad av de flesta fans och kritiker.

En FBI-operation lyckas spåra den notoriske seriemördaren Jason Voorhees och spränga honom i småbitar, men på bårhuset blir en rättsläkare hypnotiserad av Jasons hjärta och äter det. Jason har nu rättsläkarens kropp i besittning, och han lämnar ett spår av blod och död efter sig i ett mönster som tyder på att han är på väg tillbaka till Crystal Lake. Prisjägaren Creighton Duke har lovat allmänheten att han ska döda Jason en gång för alla, och han påstår att han är den enda som vet hur man gör det.

Den frånskilde fadern Steven Freeman blir oskyldigt anklagad för mordet på sin före detta flickväns mor, som i själva verket mördades av Jason i en annan kropp. I fängelset förklarar Creighton Duke för Steven att kropparna som Jason tar i besittning förfaller efter ett tag, och att han måste besitta en släkting för att återfödas ordentligt. Det är dessutom bara en släkting, en Voorhees, som kan döda Jason för gott. Stevens före detta flickvän Jessica visar sig vara besläktad med familjen Voorhees, och nu måste hon skicka Jason till helvetet en gång för alla.

Jason Goes to Hell är utan tvekan den sämsta filmen i Fredagen den 13:e-serien. Manuset är så rörigt att jag blev alldeles yr i huvudet bara av att skriva ned handlingstexten ovan, och då är den ändå bara en kort sammanfattning av filmen.

Jag kan börja med att ta upp vad som är riktigt bra med filmen, för det är bara tre saker: Jasons look (det lilla man får se av honom) är riktigt cool, en av de bästa i serien och troligtvis den allra mest kreativa. Creighton Dukes replik ”Well, that makes me think of a little girl in a pink dress, sticking a hotdog through a donut.” som svar på vad han tänker på när han hör namnet Jason Voorhees är troligtvis den bästa repliken i hela serien och kanske rentav en av de bästa filmreplikerna någonsin.

Slutscenen där (varning för spoilers) Freddy Kruegers arm kommer upp ur marken och drar ned Jasons hockeymask i helvetet är ett av de bästa skräckfilmssluten jag har sett. Utöver de tre riktigt bra sakerna kan jag vara lite snäll och säga att filmens inledning är bra, och skådespeleriet och musiken är bättre än i många andra av seriens filmer.

I övrigt är dock filmen tyvärr inte mycket att skryta med. Hela den nya mytologin med Jason som någon slags kroppsbesittande demon och grejen med hans släkt är verkligen inte något som man kan komma dragande med i den nionde filmen i en serie utan att det blir dåligt och hela filmen känns mer som ett Arkiv X-avsnitt (ett dåligt sådant) än en Fredagen den 13:e-film. Jag har dessutom många gånger hört och läst att filmen är en ripoff på en annan film som heter The Hidden, men den filmen har jag inte sett än, så jag kan inte uttala mig närmare om det.

Jason Goes to Hell befinner sig längst ned på många fans listor, och där hör den hemma.

Visste du att:

Kane Hodder, som spelar Jason Voorhees, har även en liten roll som en säkerhetsvakt i början av filmen. Det är dessutom hans arm som föreställer Freddy Kruegers arm i den sista scenen.

Filmens titel skulle urpsrungligen vara ”Friday the 13:th Part IX: The Dark Heart of Jason Voorhees”.

Den här filmen innehåller en del rekvisita från andra skräckfilmer: Necronomiconboken från Evil Dead II: Dead by Dawn, en låda från Creepshow och en klätterställning från The Birds.

/Gästrecension av Christer Hedström

Halloween 2014, Recensioner

Halloween: Resurrection (2002)

7 oktober, 2014 Van Munch 1 kommentar

Genre: Skräck, Slasher
Produktionsland: USA
Manus: Sean Hood, Larry Brand
Regi: Rick Rosenthal
Längd: 94 min
Skådespelare: Jamie Lee Curtis, Busta Rhymes, Bianca Kajlich, Tyra Banks, Brad Loree, Sean Patrick Thomas, Daisy McCrackin, Katee Sackhoff, Luke Kirby, Thomas Ian NIcholas, Ryan Merriman

Den åttonde Halloweenfilmen visade sig bli den sista i originalserien. Filmen försökte rikta sig till ungdomar med en handling som till stor del kretsade runt internetkulturen och genom att casta modellen/pratshowvärden Tyra Banks och rapparen Busta Rhymes. Filmen regisserades av Rick Rosenthal (som långt tidigare även regisserade Halloween 2 – läs recensionen) och är mycket illa omtyckt av de flesta, av goda skäl.

Laurie Strode har under de senaste tre åren suttit på ett mentalsjukhus. Hon verkar apatisk och neddrogad, men det är bara ett skådespel för personalen. I själva verket är hon mer alert än någonsin och väntar på att hennes bror, Michael Myers, återigen ska söka upp henne. Michael dyker som väntat upp, och efter tjugotre år lyckas han åstadkomma vad han så länge har försökt: han dödar Laurie. En reality-show ska spelas in i Michael Myers barndomshem. Alla deltagarna kommer att ha kameror på sig och showen sänds live på internet. Föga anar producenterna och deltagarna att Michael är på väg hem.

Halloween: Resurrection är utan tvekan den sämsta Halloweenfilmen av dem alla. Även om början är ganska bra så är den inte ett tillräckligt värdigt avslut för Laurie Strode, och den är dessutom den enda bra delen av filmen. Om Halloween 3 (läs recensionen här) och Halloween 6 (och den recensionen här) är de filmer som handlar mest om Halloween (högtiden) så är detta den som gör det minst. Ett par korta scener med pumpor och utklädda barn finns, men de känns nästan som att de slängdes in i sista sekunden som en eftertanke. En av filmens karaktärer går på en Halloweenfest med sin kompis, men ytterst få av ungdomarna där är utklädda till något läskigt (karaktären i fråga och hans kompis är utklädda till John Travolta och Samuel L. Jacksons karaktärer från Pulp Fiction), så det känns som att det lika gärna skulle kunna vara en helt vanlig maskerad.

Många av karaktärerna är enormt irriterande. Värst av dessa är Donna (spelad av Daisy McCrackin) som ska föreställa ”den smarta tjejen” men som bara säger antingen dumma eller uppenbara saker som bara låter smarta för folk med otillräckliga ordförråd. Dessutom vill hon helt plötsligt ha sex med en av de andra karaktärerna trots att hon helt iskallt har nobbat honom fram till dess.

Hela handlingen med reality-showen och livesändningen på internet hade kunnat fungera i en Screamfilm eller i en helt egen skräckfilm, men det är verkligen inte något de borde ha gjort med en sådan anrik och omtyckt serie som Halloween. Halloween behöver inte förlita sig på billiga gimmickar. Mot slutet av filmen havererar den totalt, mest på grund av Busta Rhymes karaktär och hanterandet av Michael Myers. Övriga karaktärer i filmen är det inte ens värt att ta upp, men jag kan iallafall säga att skådespeleriet varierar från hemskt till okej, vilket är ett rejält steg ned i kvalitet från den föregående filmen.

Visste ni att:

Jamie Lee Curtis gick bara med på att medverka i filmen för att försäkra sig om att hennes karaktär inte skulle komma tillbaka i fler potentiella uppföljare.
Från början lekte studion med tanken på att göra en Halloweenfilm med en helt ny och egen handling (i stil med Halloween 3), men omröstningar på webbsidor visade att majoriteten av fansen vill ha tillbaka Michael Myers.
Påtänkta titlar för filmen inkluderade Halloween: MichaelMyers.com och Halloween: The Homecoming.