Genre: Drama, Svart Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Woody Allen
Regi: Woody Allen
Längd: 95 min
Skådespelare: Joaquin Phoenix, Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Betsy Aidem, Ethan Phillips, Sophie von Haselberg, Susan Pourfar, Tom Kemp, Kate McGonigle, Robert Petkoff, Michael Goldsmith
Filosofiprofessorn Abe föreläser vid ett universitet i en amerikansk småstad. Han lider av en existentiell kris, men hans liv får ett nytt syfte när han går in i en relation med en av hans studenter.
Woody Allen (Annie Hall, Manhattan, Midnight in Paris – läs recensionen) är mästare på att skriva små putterfilmer som upplevs likt en liten lättläst novell eller kortroman, som du hittar i en solblekt, dammig hylla hos din snarktrötta farförälder. Som en vårvarm vardag när alla redan flytt till sina jobb, men du börjar senare och kan sitta inne i solgasset med en kopp och låta tiden upphöra i några timmar framför just en sådan fjäderbok som får dig att upplösas meditativt en stund utan krav på varken dig eller boken. Ett litet terassäventyr. Woody Allens filmatiserade manus är just så och dom är få förunnade.
Irrational Man skildrar en lönnfet, småalkoholiserad filosofilärare som har svårt att se livets mening. Joaquín Phoenix (Walk the Line, The Master, Her) har väl sällan varit så välcastad som här och jag tycker han visar sig på sin bästa sida. Oerhört bekväm i rollen utan att ”behöva” göra sig till. Inga dramatiska övertoner. Han är bara helt hemma med den lugnt hopplösa tonen. Manuset är det som tar kommandot och ger mig en riktigt mysigt problematisk stund att luta mig tillbaka och avnjuta. Perfekt för lätt deprimerade, lagom brydda sinnen som vill ta en dagssemester. Perfekt för terassäventyraren.
Emma Stone (Zombieland, Easy A, The Help) är hon minst lika välcastad som den klartänkta, unga studenten med ambitioner om något odefinierbart, som har sina små livsval att hantera från hennes sida livet. En ”vanlig” person utan större, mer existensiella problem men som försiktigt trevar bort från lagomlivet hon är tillbakalutad i. Rollen känns hemma för det jag sett av Stone och vad jag kan gissa är ungefär som hon är i verkligheten. Jag har inte sett henne i Allens föregående, Magic in the Moonlight (2014), ännu.
Hon är vanligtvis ingen som ligger mig direkt varmt om hjärtat utan jag är snarare likgiltig inför hennes varmt avspända energi, men det handlar mest om att jag inte tycker hon fått några märkvärdiga roller – ännu. Hon förtjänar större utmaningar, men kanske är hon (för) nöjd. Det här är inte heller någon jättespeciell roll, men på så vis är hon perfekt castad och för mig är det här Allens bästa film sedan Midnight in Paris (2011), endast lite mer bagatellartad sett till handling. Precis som Allen ska vara. Lagom har sällan smakat så gott som i Irrational Man.
Det är tråkigt nog alldeles för många som slentrianmässigt dömer ner Allens bagateller med ord som ”inte hans bästa” eller ”lite lagom” och ”inte så märkvärdig”, när hans jämna lagomnivå istället borde uppskattas och avnjutas till fullo medan den finns där.
Woody Allens filmskapande upplevs av alltför många lika lojt som livet; det pågår, är sällan så bra som dom allra bästa stunderna, det blickas tillbaka på och jämförs utan en känsla av total tillfredställelse. Underskattas, istället för att njutas av. Det är egentligen få förunnat. Plötsligt upphör det när du minst anar det. Livet är i slutändan en bagatell och det ska inte underskattas.
4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt
Absurd Cinema 