Etikettarkiv: Barndom

Pretty Baby (1978) eller: Prostitution sedd genom ett barns ögon

Är Pretty Baby en pervers tabloidfilm som osar av tveksamheter vad gäller porträttet av en minderårig hora? Den hade sannolikt inte gått att göra lika enkelt i dagens moralistklimat, men det säger mer om nutidens blindhet än dåtidens friare tyglar. 

Historien om en prostituerad kvinna (Susan Sarandon), en fotograf (Keith Carradine) och den prostituerades dotter (Brooke Shields). Året är 1917, de sista månaderna med laglig prostitution i New Orleans bordellkvarter och den tolvåriga Violets oskuld auktioneras ut.

Louis Malle ägnade en stor portion av hans karriär åt att skildra barn och unga karaktärer i svårlevade inramningar. Pretty Baby har mest fått uppmärksamhet för kontroversen kring då 12-åriga barnstjärnan Brooke Shields roll som minderårig och gryende prostituerad på bordell i amerikanskt, tidigt 1900-tal, men bakom den uppseendeväckande fasaden finns ett stycke intressant historia om amerikanska överlevare, om opportunism och om ägande. Vart går gränsen för det vuxna utnyttjandet av ett barn eller det barnsliga utnyttjandet av en vuxen?

Jag överraskades av hur laddad filmens drama är. En flicka uppväxt i en miljö där hon överlevt på sin lillgamla rättframhet. Hon tacklar situationer som inte är gjorda för barn. Hon ger ett starkt, självständigt intryck, men att hon är ett barn som söker sig till tryggheten ett barn behöver uppenbarar sig i scen efter scen. Parallellt har vi en man som kan se friheten hon saknar men charmas mer av vad hon kan ge. Gränsen mellan strävan efter en tryggare frihet och begäret efter kontroll kan vara hårfin och bräcklig när en emotionell investering binder samman människors gemensamma strävan. Bort från något turbulent och osäkert, men till något ännu mer ovisst. Barn vill leva ut sina liv medan vuxna vill fixera dem vid något. Barnslig livslust möter vuxna begär.

Allt helt ljuvligt färgfotograferat av Sven Nykvist som samarbetade med Malle även tre år tidigare i Black Moon (1975 – som jag recenserade 2016). Ljuset är så där fuktigt vardagligt som vi knappt ser idag, i brist på natur och organiskt foto. Lägg därtill en scenografi som fångar det tidiga 1900-talets New Orleans på ett levande vis. Likt miljöerna i Vilmos Zsigmond-fotade Heaven’s Gate (1980) och McCabe & Mrs Miller (1971) går miljön att ta på genom riktig textur och naturens egna ljus. Pretty Baby osar lite filmisk opium. En förhäxat vaggande sannsaga. En sagolik verklighet med rå, allvarlig botten. I denna – med lite engagemang på dig som tittare, tungt påverkade vardagspalett stjäl Brooke Shields verkligen showen.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
40/50 – Totalt

Popcorn-betyg-9


 

Jag vill även rekommendera filmen Jeunesse från 2013, av Louis Malles dotter Justine Malle. Den har ingen direkt koppling i övrigt, men den skildrar självbiografiskt en ung kvinnas livskval i en ur konventionerna perfekt tillvaro för en ung kvinna – på ytan, men egentligen skildrar den en ung kvinna som inte är så präglad av konventionerna om hur en ung kvinna ska vara. Kvinnligt skildrande av kvinnlig självständighet på flera sätt. Detta gör den klart sevärd. Jag recenserade den året den kom och den går att läsa här.

Annonser

Stranger Things (2016) och reflekterande kring TV-blockbusterismen

stranger-things-2

kyle-lambert-stranger-things-posterGenre: Paranormal thriller, Mysterium, Äventyr, Science-Fiction
Produktionsland: USA
Skapare: Matt Duffer & Ross Duffer
Manus: Matt Duffer & Ross Duffer (8 avsnitt), Paul Dichter (1 avsnitt), Justin Doble (1 avsnitt)
Regi: Matt Duffer & Ross Duffer (6 avsnitt), Shawn Levy (2 avsnitt)
Distributör: Netflix
Releasedatum: 15 juli 2016
Längd: 8 avsnitt (60 min vardera)
Skådespelare: Winona Ryder, David Harbour, Finn Wolfhard, Millie Bobby Brown, Gaten Matarazzo, Caleb McLaughlin, Noah Schnapp, Natalia Dyer, Matthew Modine

Året är 1983. När en ung pojke försvinner måste pojkens vänner och hans mamma konfrontera otäckt motstånd för att få honom tillbaka. I jakten dras de sökande in i ett mysterium med topphemliga experiment, övernaturliga krafter och en mycket underlig liten flicka.

header3-stranger-things-80s-movies

Nostalgivärde är något som pulserar varmt i nya dramaserien Stranger Things (som jag skrivit om tidigare, innan den hade premiär). För det är en ”serie” – inte en MINIserie som jag hoppades på. När dom 8 avsnitten är slut finns det fortfarande öppningar för en ny säsong.

Nostalgin är seriens ”high koncept”, som sålt in den till Netflix och uppmärksammat den hos publiken som något av en snackis. Serien är allmänmysig och delvis helt ok handlingsmässigt, men berättandet lite för simpelt och lättköpt. Den är, likt JJ Abrams skapligt nya film Super 8 (2011), inte helt den täta barnskildring jag önskar mig sett utifrån materialet, med lite sci-fi-aktigt äventyrstema och andan från 80-talets klassiker inom genreinriktningen. Allt det jag just beskrev har Stranger Things, men den lade mer fokus på det – på den flådiga estetiken, istället för att lägga passionen på karaktärsdramat som av resultatet att döma fungerar delvis, lockar mig, för att om vartannat gå på tomgång. Karaktärerna lever inte sitt liv i förgrunden. Det som den stora influensen Stand By Me (1986) bemästrade.

Stranger Things

Den tandlöse pojken är alldeles för hårt skriven som ”comic relief”. Allt han säger ska lätta upp stämningen och han blir överspelad på pappret, trots att jag ser talang i skådespelaren Gaten Matarazzo. Kontrasten det ger gör den svarte pojken alldeles för grå, spelad av Caleb McLaughlin. Gängets ofrivillige alfahanne spelad av Finn Wolfhard gör ett lovande jobb men så är hans igenkänningskaraktär i balans också, sett till övriga i gänget. Barnskådisarna är ändå Stranger Things riktiga styrka och jag hade velat se dem få arbeta med ännu mer välskrivet drama. Flickan kallad Eleven, som en del av historien kretsar kring, spelas jättebra av talangen Millie Bobby Brown – underbart namn! Tydligen har hon spelat Alice som liten i TV-produktionen Once Upon a Time in Wonderland, som gick i två säsonger 2013-2014. Jag får kolla in den förbisedda serien då kopplingen till Alice är för svår att motstå.

På tal om småflickor; det dyker upp en liten flicka i en av seriens familjehem vars skådespelare stjäl showen fullständigt när hon är med, även om hon är en tydlig blinkning till Drew Barrymore i E.T. the Extra-Terrestrial (1982) och Heather O’Rourke i Poltergeist (1982 – läs min recension). En kommande barnstjärna on the rise oavsett.

stranger-things-filming-locations-005

Nostalgiestetiken då? Den är inte riktigt lika genuin och äkta som i nämnda E.T. the Extra-Terrestrial eller Spielberg/Zemeckis The Goonies / Dödskallegänget (1985) utan mer konstruerad och plastig. Den finns inmejslad i varje händelse. Det är kul att se influensen, men det distanserar samtidigt mig från inlevelsen, lite som när tittare plockar fram mobilen mitt i en film för att googla en skådespelare dom sett.

Lägg därtill att CGI-effekterna serien har saboterar tidsperioden den så hårt hyllar. Varför inte bara köra praktiska effekter, som filmerna serien hyllar? Se på The Thing (1982) och ta lärdom istället för att vara lata och millenialkonventionella. Kostnaderna blir sannolikt inte högre med dessa praktiska effekter, utan lägre. CGI ska inte synas i förgrunder över huvud taget, det borde det finnas lag på. Finnas, men inte synas.

Boys-In-rain.r

Sedan tror jag att alla skildringar jag får distans till tidsmässigt blir mycket lättare för mig att leva mig in i, eftersom dom skiljer sig mot mina egna erfarenheter av hur livet miljömässigt och kulturellt är utformat och därför får jag fylla i allting från ett annat perspektiv istället för alltmer av samma. På så sätt blir nog den daterade tidsestetiken bättre just med en 20, 30, 40 års åldrande och då gör det mindre vilken tid den utspelades inom själva berättelsen. Ungdomsäventyr ska mogna i generationer, är vad jag tror mig inse. E.T. och The Goonies var inte nostalgi när dom kom, utan har blivit det. Tidskopplingen kommer efter tid – att forcera den är inget att hänga upp det bestående värdet på.

Jag tror det är så enkelt att skaparna och producenterna till Stranger Things har haft en historia klar (påtagligt verklighetsfärgad för övrigt – läs mer härhär och här) och sedan gått in för det dom samtliga blev insålda på själva, alltså nostalgin till liknande 80-talsfiktion. Inte ett rent publikfrieri på nivån att konstruera något utifrån En ”selling point”, men däremot rekonstruera – klä in och klä över grundmaterialet, tills det undermineras. Netflix däremot, blev kära i deras selling point – 80-talsnostalgin. Filmäventyren med barn från tiden då filmäventyr med barn blomstrade. Sedan har dom som gjort serien inte intresserat sig tillräckligt i själva dramat för att det ska dominera över den rent estetiska 80-talsnostalgin.

stranger-things

Jag blev lite bekymrad över att så många som lägger sitt omdöme över denna trots allt mer än habila mysserie, fnyser över just nostalgin och hoppar av tåget innan dom sett klart en så kort serie. Den numera oerhört breda konkurrensen på tv-seriefronten är så bred idag att en serie måste ha ”Det” med stort D för att få förtroendet. Vilket ju är bra på något vis, men det gör också att tv-bolag inte kommer vilja riskera något i slutändan utan endast våga satsa på säkra kort. Ragga in etablerade ”Namn” med stort N från filmvärlden, till slut. En Scorsese här, en Eli Roth där och en klassikertitel som X-Files på det.

TV-mediet blir bara mer och mer blockbuster. Stranger Things ”selling point” – nostalgivärdet, var nog det som behövdes för att ”förtjänas” göras från Netflix sida och det skaparna pushat in på ömsesidig motivation, men nostalgin går inte hem. Eller åtminstone skymmer denna yta publikens sökande efter något godare.

MV5BMjU1MjI5NDM3MF5BMl5BanBnXkFtZTgwMDY0ODE0OTE@._V1_SX1777_CR0,0,1777,888_AL_

Egentligen borde allt detta vara en bra sak. Publiken i dagens konkurrenskraftiga serieklimat är inte lättsålda inför blockbustersäljargumentet kring Stranger Things, utan kräver mer av någon inte helt solklar kvalitet och mindre av nostalgiestetiken. Blockbustertänk räcker inte om det inte har ett tillräckligt kraftfullt ”Det”. En tillräckligt abstinensgivande ”fix”. Något i själva berättandet – det kvalitativa, istället för det kvantitativa – estetiken.

Men producenter och tv-bolag är nu inne i eran för blockbusterdramaserier; Game of Thrones, Vinyl, Bates Motel, The Exorcist och The Lost Boys säljs alla in med tydliga säljargument likt den ”high koncept”-modell som stadigt eskalerat i filmmediet och går inflation på alla fronter i vår nutid. Nostalgi, igenkänning, tydlighet. Tv-bolagen kommer inte leta desto mer efter det ”Det” som består i fängslande, ögonöppnande berättande, utan snarare bli mer rädda för att ta risker och fokusera ännu mer maniskt på det tydliga konceptet. Förädla och dopa det.

svh9cqjxibucxamnclo8

Ska dom över huvud taget göra mer lågmälda serier med fokus på berättande i drama och karaktär kommer konkurrensen tvinga dem att lyfta fram en ”selling point” till publiken, som får materialet att tränga igenom mängden och lyftas upp över ytan. Mer jätteetablerade filmnamn kommer användas, som åtminstone kan sälja in ett intryck av den eftersökta tyngden kvaliteten – vare sig det finns där eller inte. Som publik behöver du se potentialen flaggas högt för att ens  hitta en serie och lägga ett par avsnitt på den – och som producent och tv-bolag kräver du det för att det ska kunna tränga genom mängden och nå publiken. Klimatet gör dock att inte ens det räcker. Du behöver stjärnnamn OCH ändå ragga med det andra ”Det”, i form av blockbustersäljargumentet ”high concept”. Tydlighet. En tydlig ”fix” för att locka in dig konceptuellt som publik – estetiskt. Sedan stjärnnamn för att få dig att över huvud taget se produkten i havet av dramaserier. Lägre ner i prioritet ligger berättandets kvaliteter, tyvärr.

Jag bekymrar mig alltså över blockbustertänk i tv-serieformat och att dramaseriemediet eskalerar, varpå publikens eskalerande otålighet på att serier ska ha ”Det” med stort D också gör att mediets finansiärer blir alltmer ängsliga över hur dom ska fixa ”Det” till sina dramaserieprojekt. Det leder till ökat blockbustertänk, trots att publikens kräsenhet och otålighet har en god mening från början. Det känns som att blockbustertänket är oerhört svårt att undvika. TV-serier kommer alltmer säljas in på ”Det” i form av high concept och simpla säljargument som stjärnnamn, snarare än bra berättarmaterial.

Stranger Things

Ser vi Stranger Things borträknat allt nostalgivärde är det en OK dramaserie, men ”Det”-tänket med att sälja in stark nostalgiestetik gör att den för den kritiska publiken skjuter sig själv i foten med sitt eget vapen. Ironiskt att kommande filmatiseringen av Stephen Kings It (2017) pushas med samma nostalgivärde – samma ”Det”, som Stranger Things.

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
3 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
2 – Prat

strangerthingsgif.0

Betyg:
3 – Atmosfär
3 – Dramaturgi
2 – Dialog
3 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
29/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Får du inte nog av Stranger Things? Här kan du läsa mer kring frågorna efter sista avsnittet och vilka reflektioner dom väcker. Här kan du se en väldigt sponsrad och tillgjord after-show kring sista avsnittet.

Läs mer om alla influenserna bakom netflixserien Stranger Things här bland annat, om du vill ha mer barn på äventyr, farliga mysterium och 80-talsestetik. Kolla framför allt in denna ambitiösa sammanställning av influenserna i videoform, från Ulysse Thevenon. Lika bra att överdosera när jag ändå är igång.

Tema ”Barndom”: Resan till Melonia (1989)

Månadens filmspanartema är lite extra kittlande då det är ”Barndom”. Det finns ingen period i våra liv som bjuder på fler spännande minnen såsom barndomen gör. På den tiden var världen större och lek var vardag. Eller som Beppe Wolgers författade så mästerligt i visan ”Det Gåtfulla Folket”, sjungen av Olle Adolphson;

filmspanarnafilmspanarna

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land,
detta land är ett regn och en pöl.
 Över den pölen går pojkarnas båtar ibland,
 och dom glider så fint utan köl.
Där går en flicka, som samlar på stenar,
hon har en miljon.
 Kungen av träd sitter stilla bland grenar
 i trädkungens tron.
 Där går en pojke som skrattar åt snö.
Där går en flicka som gjorde en ö
 av femton kuddar.
Där går en pojke och allting blir glass
 som han snuddar.
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

(…)

Där blir en värdelös sak till en skatt.
Där,
där blir sängar till fartyg en natt
och går till månen.
Där finns det riken som ingen av oss
tar ifrån dem.
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Redan i förra månadens inlägg gick jag igenom ett antal filmer som betydde mycket när jag själv var ett barn, men det är få filmer som följt med mig i livet så mycket som det mästerliga, svensktecknade äventyret Resan till Melonia.

16

Därför får ni min recension på en av mitt livs mest betydelsefulla filmer som jag rekommenderar alla – barn som vuxen att se och se om igen…

Affisch_Mel.1Genre: Animerad film, Äventyr, Fantasy, Familjefilm
Regi: Per Åhlin
Manus: Per Åhlin, Karl Rasmusson
Längd: 104 min
Skådespelare: Hans Alfredson (röst), Allan Edwall (röst), Ernst Günther (röst), Olle Sarri (röst), Jan Blomberg (röst), Robyn Carlsson (röst), Tomas von Brömssen (röst), Eva Rydberg (röst), Jan-Olof Strandberg (röst), Nils Eklund (röst), Ingvar Kjellson (röst)

På den grönskande ön Melonia bor trollkarlen Prospero och hans kloka dotter Miranda. De har en trädgårdsmästare, Caliban, som till utseendet liknar ett vandrande grönsaksland. På ön bor också den lilla poetjycken William och stormfågeln Ariel. Livet på Melonia är mycket fridfullt och bekymmerslöst, utom för Caliban, som får slita hårt med både trädgården och hushållet.

En dag upptäcker Ariel ett fartyg som är på väg mot Melonia. Ombord finns skurkarna Slug och Slagg från industriön Plutonia. På Plutonia håller de barn instängda som slavarbetare i sin stora vapenfabrik. Slug och Slagg är ute efter att exploatera Melonia.

På fartyget finns dock också den lilla pojken Ferdinand, som i hemlighet rymt från industriön och slavarbetet. Tillsammans med Kapten Julgransfot, Rorsman och Kockan tar de sig till Melonia och insikten om en bättre värld börjar gro i takt med Slug och Slaggs kapitalistiska planer…

8

Historien om Resan till Melonia är den svenske animatören Per Åhlins (Dunderklumpen, Karl-Bertil Jonssons Julafton, Hundhotellet)  fria tolkning av William Shakespeares sista skrivna pjäs, Stormen (1611). Jules Vernes äventyrsroman Maskinön (1895) och Charles Dickens Oliver Twist (1838) är också stora inspirationskällor till detta overkligt vackra fantasiäventyr av stora mått.

I samma ögonblick som jag plockar fram min dvd av filmen inser jag att förra årets omtalade film, Beasts of the Southern Wild (2012), också måste vara en fritt översatt tolkning av Shakespeares Stormen, för likheterna mellan de två filmerna och hans pjäs är många. Flickan i det vilda som sneglar på den andra sidan, med en fadersgestalt som förbereder henne för livet prövningar. I Resan till Melonia delas dock karaktäriseringen av både en flicka och en pojke.

På samma sätt förs tankarna och stämningen till de så omtyckta animéproduktionerna av Hayao Miyazaki, med alla dess sällsamma stämning med allvarliga ämnen och barn som måste konfrontera stora, drömska världar där fantasin inte har några gränser. Intressant att ha i åtanke när du ser någon av dessa två filmer igen.

12

Min relation till Resan till Melonia är väldigt speciell. Jag såg den för första gången när jag var i 6-årsåldern och den satte en unik prägel inom mig likt som en dröm man en gång drömt kan leva kvar i ens tankar genom hela livet. Sedan dök eftertexterna upp på ett VHS-band något år senare, som jag lånat av en klasskompis.

Maniskt såg jag dessa fåtalet sekunder då resten av filmen hade blivit överspelad. Jag ville så gärna se filmen igen. Animationen var så vacker, sagan så underbar och Björn Isfälts musik var det bästa som gjorts inom svensk film någonsin.  Jag kunde inte släppa filmen ur mina tankar. Skulle den någon gång komma i mitt blickfång igen, då skulle jag gripa tag i varje halmstrå för att få äga den.

Så kom då dagen och den enorma turen. Jag hade vid det här laget flyttat från byn jag växte upp i. Jag hade flyttat två gånger och bodde nu i ett stort spökhus. En mäktig herrgård omgjord till lägenheter. I den smala källarkorridoren brukade jag och mina vänner spela innebandy och handboll tillsammans. Takplattor flög, svetten grodde och jublen ekade i hela byggnaden. Alla spöken som fanns där lär ha fått huvudvärk.

17

Där, en dag, hade några inneboende rensat deras förråd och ställt ut en massa säckar med grejer och en skylt där det stod att det var gratis för den som ville ha. Jag och Emil började gräva i den stora säcken med VHS-band – köpfilmer som inspelade, märkta med bläckskrift och etikett. På ett band stod det ”Resan till Melonia”.

Jag kunde knappt tro att det var sant. Var stunden kommen? Hade jag hittat skatten jag så länge letat efter? Den dagen skrek jag nästan lika högt av glädje som dagen på mitt första sommarlov.

Jag stoppade in kasettbandet i VHS-spelaren. Filmen flimmrade och ljudet dallrade så där vackert som bara föråldrade, misskötta VHS:er kunde åstadkomma. Äntligen kunde jag se filmen!

4

Sedan dess har filmen hunnits släppas på dvd, slutat tillverkas och åter fått release.

Jag har sett den otaliga gånger, men jag väljer mina tillfällen och det ska gärna vara när jag längtar bort till ett somrigt paradis en kulen kväll, när jag är slumrig och pendlar mellan dröm och verklighet i mitt medvetande. Per Åhlins landskapsmålande och lustiga sagofigurer kräver det.

Karaktärernas röster har förärats med stämmor av Sveriges finaste skådespelarflora. Allan Edwall som trollkarlen Prospero, fantastiske Ernst Günther som Caliban, Olle Sarri (!) i en tidig roll som pojken Ferdinand och Robyn Carlsson (ja, artisten Robyn!) i en ännu tidigare roll som Miranda, samt alltid lika stämningsfulle Tomas von Brömssen som fågeln Ariel.

6

Dessutom givetvis Jan Blomberg och käre Hans Alfredson som Slug och Slagg, Hans Kjellson som Kapten Julgransfot och Eva Rydberg som den fantastiska Kockan, Nils Eklund som Rorsman och sist men inte minst utan snarare bäst – Jan-Olof Strandberg som den Shakespeare-reciterande hundpoeten William!! Ja, du läste rätt.

Melissa Horns mamma – Maritza Horn, sjöng dessutom filmens ledmotiv i eftertexterna som en liten parentes.

Jag tror inte att ord kan beskriva hur mycket den här filmen egentligen betyder för mig, men Björn Isfälts musik kan åtminstone ge en känsla i denna Sveriges svar på barnboken Till Vildingarnas Land.

14

Filmens budskap och seriösa teman gör filmen så mycket, mycket mer än en barnfilm, då den väcker nya frågor ju äldre du blir och för det är filmen guld värd.

Som naturens förlust över industrialismen, människans kapitalism och självutnämnda äganderätt av jordens liv. Hur till och med Paradisets ö – den vilvuxna och fria, kontrolleras. Hur växtlighetens varme beskyddare – Caliban, blott är en slav åt den mänsklige mästertrollkarlen och kontrolleras lika fullt som Melonias särpräglade växtliv.

Trots att vi lever i Paradiset kommer vi ändå alltid vilja äga den. Industrin är vår egenskapade framtid, men det kan vi ändra på. Eller kan vi det?

13

Frihet verkar vara något vi självmant utplånar i takt med att vi utplånar vårt barndoms en gång så blomstrande sinne. Det gåtfulla folket kväver sig själva för att bli en del av den gråa civilisationen. De slavarbetande barnen på Plutonia är endast en symbol för det…

Teman som dessa får vi sällan se i dagens animationer på bio, men likt hur Hayao Miyazaki (Princess Mononoke, Spirited Away, Castle in the Sky), Don Bluth (Micke och Molle, Landet för Länge Sedan, Änglahund) och Pixar (Toy Story, Wall-E, Up) i sina bästa stunder förmedlar budskap snarare än populärkulturella skämt riktade till en 40-årig slackerpublik så lyckas även Per Åhlin med detta.

Hans mästerverk är en originell saga i världsklass om frihetsön Melonia och människans kapitalistiska exploaterande av allt som borde få frodas fritt och okontrollerat.

15

Per Åhlins sinne för detaljer och internhumor gentemot sina medarbetare – såsom väggen med världens största diktatorer och ett porträtt av den självutnämnde socialisten och Karl-Bertil Jonsson-förlagan Tage Danielsson längst till vänster, är dessutom helt underbart!

Jag äger Resan till Melonia på dvd numera, men någonstans i mitt förråd ligger det där magiska VHS-bandet med filmen som präglade min barndom fortfarande kvar, likt en bibel som aldrig blir för gammal…

filmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betygfilmspanarna betyg

Andra saker som var en del av min barndom men som jag inte fick tid att skriva om här är exempelvis;

Dinosaurier och Jurassic Park, kärleken till Clint Eastwood och westernfilmer, besattheten av James Bond, Teenage Mutant Ninja Turtles, Pettson och Findus, Rederiet, Sunset Beach, Dawson’s Creek och andra TV-såpor, Rock-a-Doodle, första mötet med Gudfadern-trilogin och hur en poolscen med Jane March och Bruce Willis tog min ”oskuld”.

Det får berättas en annan gång, don’t know where, don’t know when… Läs nu även alla andra ”filmspanares” texter om filmtemat ”Barndom”…

Addepladde
Filmitch
Fiffi
Filmparadiset
Fripp
Jojjenito
Mode + film
Rörliga bilder
The Velvet Cafe
FILMR