Twin Peaks – avsnitt 6 (recension)

Manus: Harley Peyton
Regi: Caleb Deschanel
Episodtitel: Realization Time
Säsong: 1
Sändningsdatum (USA): Torsdag 17 maj, 1990
Tittare (USA): 15, 6 miljoner
Tidigare: Avsnitt 5

Cooper har återvänt till sitt hotellrum där han hittar Audrey (Sherilyn Fenn) naken i hans säng. Han tydliggör att han omöjligt kan bli inblandad med henne på grund av hans position i utredningen och som FBI-utredare och hennes position som studerande i ung ålder. Han säger att det hon behöver är en vän och föreslår att han kan vara det, varpå han går ner till restaurangen och hämtar kvällsmat åt dem båda medan hon tar på sig kläderna. Nästa morgon planerar han och Sheriff Truman (Michael Ontkean) för att besöka svartklubben One Eyed Jacks på andra sidan den kanadensiska gränsen genom att gå undercover, då den misstänkte Jacques Renault har kopplingar dit. Dom tar hjälp av bookhouse boy-medlemmen Ed Hurley (Everett McGill) och 10 000 nypressade dollar från FBI:s kassa för att framstå som högsatsande spelrävar.

Leo Johnson – vid liv men skadad, spionerar på sitt hem och ser Bobby Briggs besöka Shelly. Hon är livrädd över att Johnson ska komma tillbaka och döda henne, men Briggs försäkrar henne om att han vill ta hand om saken. Leo lyssnar på en polisradio i sitt fordon och hör att Jacques Renaults fågel av arten beostare nu betraktas som ett vittne i mordutredningen, då dess förmåga att härma tal i bästa fall kan ge någon ledtråd. Leo kör omedelbart iväg. På natten skjuter han fågeln genom polisstationens fönster. En ljudinspelare har dock varit aktiverad vid fågelburen över kvällen och Cooper får höra att orden ”Leo, no!” är en av flera meningar inspelningen fångade den kvällen.

James Hurley (James Marshall), Donna Hayward (Lara Flynn Boyle) och Madeline Ferguson (Sheryl Lee) lyssnar på kassettbanden som Maddy hittade i Lauras sovrum. Samtliga är monologer ämnade till psykiatrikern Dr Laurence Jacoby (Russ Tamblyn). En av dessa blottande inspelningar – daterad till dygnet då hon försvann, finns inte där bland resten av banden. Ungdomarna planerar att använda sig av Maddys likheter med kusinen Laura för att distrahera Dr Jacoby länge nog för att kunna smita in på hans kontor och sno det förlorade kassettbandet. Dom lyckas få Jacoby att gå i fällan länge nog för att hitta bandet, men Donna och James är skuggade på avstånd av Bobby Briggs. Han är i sin tur skuggad av ytterligare en person. Bobby gömmer en påse kokain i tanken på James motorcykel.

Audrey har i sin tur påbörjat jobbet vid hennes fars varuhus, vid parfymdisken där både Laura och Ronette Pulaski var anställda vid innan deras försvinnande. Audrey fortsätter hennes spionerande genom att se hennes kvinnliga medarbetare bli överöst med gåvor och erbjuden ett jobb som glädjeflicka på ett priviligerat ställe av parfymbutikens chef. Senare hittar Audrey både Ronettes och Lauras namn på chefens speciella lista. Efter att Audrey lyckas få en adress till One Eyed Jacks, besöker hon svartklubben under falsk identitet. Klubbens föreståndare, den lömske Blackie O’Reilly (Victoria Catlin), är tveksam till att anställa henne, men ändrar uppfattning när Audrey visar sin färdighet att knyta en knut på en körsbärstjälk med sin tunga.

Catherine Martell (Piper Laurie) får reda på att en ny policy för livsförsäkringen har tagits ut i hennes namn, av Josie Packard (Joan Chen) och Benjamin Horne (Richard Beymer). Martell hade planerat med Horne att bränna ner Packards sågverk för att billigt kunna köpa marken det står på. Josie samtalar med Horne över telefon, går med på att sågverket hon äger med Catherine Martell kan brännas ner, men att Martell ska brinna inne tillsammans med sågverket. När Josie Packard lägger på visar det sig att den nyligen frisläppte mördaren Hank Jennings (Chris Mulkey) har befunnit sig vid hennes sida.

Säsongens näst sista avsnitt når en ny bottennivå vad gäller publik, genom att dala från 17, 3 miljoner till 15, 6 miljoner tittare. Ett tapp på nästan 2 miljoner. Harley Peyton återvänder som manusförfattare av detta avsnitt, efter att tidigare ha skrivit det gastkramande begravningsavsnittet (avsnitt 3).

Regissör är Caleb Deschanel – gift med Mary Jo Deschanel (som spelar Donnas mamma i Twin Peaks) och far till inga mindre än Zoey Deschanel (500 Days of Summer, New Girl) och Emily Deschanel (Bones, My Sister’s Keeper). Han hade innan Twin Peaks regisserat några filmer själv, men främst varit fotograf på ganska prestigefyllda projekt som The Right Stuff (1983) och More American Graffiti (1979). Senare hade han hand om foto i filmer som Anna and the King (1999), The Patriot (2000), The Passion of the Christ (2004) och William Friedkins Killer Joe (2011).

Jag gillar hur Audreys utrymme i serien expanderar i det här avsnittet. Hon har länge utfört sitt privata detektivarbete och samtidigt flörtat med Cooper. Ett försök som sett utifrån det här avsnittet får en ny vändning, då Cooper står på sig vad gäller hans hederlighet och yrkesmässiga professionalism på ett sätt som jag tycker känns värdigt, även om något inom mig vill att det ska bli något mer mellan dem. Samtidigt är tanken på en vänskaplig kemi och ett lovande samarbete mellan dem något intressant i sig som lovar ännu mer, då det för tankarna till klassiska ”film-noir”-radarpar som exempelvis gamle Philip Marlowe (Humphrey Bogart) och unga Vivian Rutledge (Lauren Bacall) i The Big Sleep (1946), vars kemi snarare bestod av deras växelverkande, ytkonstrasterande men inomlika magnetism.

Dale Cooper: Audrey, you’re a high school girl. I’m an agent of the FBI.
Audrey Horne: So, do you want me to leave or what?
Dale Cooper: What I want and what I need are two different things, Audrey.

Audrey är ju en mycket spännande, personaskiftande femme fatale med skinn på näsan medan Dale Cooper är en oemotstridligt fascinerande detektiv. Bägge växlar på varsitt håll mellan nyfiket barnasinne och fingerfärdig intelligens. En vänskap mellan dem kan möjligen gynna dem mer än ett på flera sätt riskfyllt kärleksförhållande. En nästan syskonmässig vänskapspotential rivs lätt genom sexuella förlösningar. Cooper lär vara en av dom bättre vännerna Audrey kan få. Utifrån Audreys soloshow blandat med känslomässiga bräcklighet vid sidan av andra människors gemenskap – samt förstås hennes kalla förhållande till den dysfunktionella familjen Horne, är Coopers bedömning mycket rimlig i att hon behöver en vän.

Sedermera är bägge full fart framåt i deras vardera utredningar kring Lauras mysterium, som om Nancy Drew (Kitty) och Kalle Blomkvist var satta på samma fall. Kontrasten mellan Audrey kontra den andra tjejen vid parfymavdelningen tycker jag är mycket intressant. Audrey verkar naturligt ha en fallenhet för att se igenom andra människors falskheter och underliggande motiv. Hon tar tag i saker på egen hand för att få det hon vill ha och är beredd att kliva andras korruption på tårna för att få egen vinning av den. En orm eller något annat lömskt rovdjur.

Den andra tjejen vid parfymdisken är däremot oerhört from som ett lamm och överdrivet mjuk i sitt sätt, även om hennes underliggande motiv också verkar vara väldigt karriärsökande och statusmässigt målmedvetet. Hon är smörigt vänlig, men känns inte genuint godhjärtad utan falskspelar sig kallt fram precis som Audrey.

När bägge dessa möts är det som att Audrey spelar ner sig själv till kollegans nivå för att inge ett falskt förtroende, medan kollegan å andra sidan inte har förmågan att själv höja sig över Audreys sluga nivå. Det är som två manipulativa människor i samma bur, som går en direktmatch med bägges favoritmedel och Audrey har hela tiden ett övertag. En väldigt djupdykande analys från min sida av ett litet inslag, men jag kan inte låta bli att underhållas av det!

Ett annat ögonblick i avsnittet som fascinerade mig på detaljnivå, är när Nadine beklagar sig över att hon inte fått till det i livet med dom tysta gardinstängerna och Ed stöttar henne tålmodigt. Men ”Big” Ed spelar som att han själv befinner i en såpopera, med såpoperan ”Invitation to Love” på TV:n i bakgrunden. Det går verkligen att se hopplösheten i hans ansikte av att behöva höra sig själv spela den rollen. Det insiktsfulla i att han inte älskar henne på riktigt och på så sätt endast är en roll i någon annans liv, precis som rollerna i en orealistisk, krakelerande såpaintrig – och precis som dessa intriger är för dem som ser dem på TV. Underbart metagrepp.

När sedan han och Cooper infiltrerar One Eyed Jacks finner jag det komiskt att Big Ed Hurley får en peruk för att inte bli igenkänd, som nästan är identisk med hans riktiga frisyr. Brunt lockigt hår ovanpå brunt lockigt hår. Alla dessa små detaljer som detta avsnitt bär på är det jag tar med mig. Ett samspel mellan fint karaktärsskrivande i förhållande till varann samt rent objektmässiga kvaliteter med TV:n i rummet som en spegel till karaktärerna och peruken som ytterligare en blinkning till skådespelandet karaktärerna gör. Ingen annan bryr väl sig dock lika mycket som jag om det.

En sak till angående Coopers barnasinne och infiltrerandet på One Eyed Jacks; Cooper går in i täckmanteln som casinokille med samma entusiasm som ett barn. Han gillar att spela spelet och känner verkligen att han leker. Det finns en glädje för mig som åskådare att se någon leka trots allvaret. Det som Cooper och Audrey bemästrar om och om igen till min stora förtjusning.

Avsnitt 6 är alltså starkt, med mycket intrig, många händelser och detta till trots även ganska mycket stämning. Dom inspelade meningarna från beostaren Waldo ger rysningar. Jag minns att jag när jag såg serien första gångerna lyssnade på dessa om och om igen tack vare små ljudklipp av dem som jag lade in på min mp3-spelare. Det var alltid några av favoriterna bland alla dom ljudklipp jag hade från serien.

Det allra mest ryggrysande innehållet i denna episod är dock när Donna, James och Maddy lyssnar på Lauras inspelade band och därefter ger sig ut i Twin Peaks alltid lika atmosfäriska natt. Maddy är utklädd till Laura för att lura Dr Jacoby och den märkliga siuationen, med Bobby och någon okänd person spionerandes i buskagen, är ett laddat moment. Dom unga människornas egna detektivarbeten når hitintills någon slags höjdpunkt här.

En svaghet i detta avsnitt är alla vändningar och dubbelspel kring Josie Packard, Catherine Martell och Ben Horne. Jag tycker intrigen överlag hittills är underhållande på ett såpamässigt, gammaldags charmigt vis och den ger en tillbakalutad mysfaktor till intrigerna med Laura. Däremot blir den just här svår att hänga med i. Vem är i maskopi med vem? Vad var det dom ville åt nu igen? Vem äger sågverket eller är det både Catherine och Josie, vilket är orsaken till allt? Jag blir för en stund förvirrad, även om poletten faller ner nu när jag resumerade avsnittet i skriven form. Manusförfattare Peyton har en trend att packa sina avsnitt till gränsen.

Dale Cooper: Harry, what’s on your mind?
Harry S. Truman: I’m worried about Josie. She’s been really afraid.
Dale Cooper: About what?
Harry S. Truman: Ben Horne and Catherine Martell. They’ve been seeing each other on the sides, it’s been going on for years. Josie just found out. She thinks that they are planning to burn down the sawmill, and somehow get rid of her too.
Dale Cooper: Do you belive her?
Harry S. Truman: Well… I know that Ben Horne wants that land around the sawmill for Ghostwood Developments, and Josie won’t sell. So, yeah. I believe her.
Dale Cooper: Well, how much do you know about her? Where she’s from? Who she was before she came to Twin Peaks?
Harry S. Truman: What are you getting at?
Dale Cooper: The truth Harry. Because that’s my job.

Nu är det inte långt kvar på första säsongen. Näst på tur är säsongsavslutningen, skriven och regisserad av Mark Frost.

Trivia:

• Det falska namnet som Audrey uppger för Blackie, ”Hester Prynne”, är namnet på huvudkaraktären i Nathaniel Hawthornes romanklassiker The Scarlet Letter (1850).

• Den man som har hand om Catherine Martells policy till livsförsäkringen kallas Mr Neff. Fred MacMurrays karaktär i den klassiska noirdeckaren Double Indemnity (1944) är en försäkringsförsäljare som går just under namnet Walter Neff.

• Blackie nämner för Dale Cooper att han ser ut som skådespelaren Cary Grant (North by Northwest, His Girl Friday, Notorious!), vilket jag helt klart kan hålla med om, med hakan och dom lite avlånga kinderna. Kyle MacLachlan som spelar Cooper skulle sedermera komma att spela Cary Grants spöke i filmen Touch of Pink (2004).

Betyg – intrig:

(8/10)
-1

Betyg – atmosfär:

(8/10) 
-2

Helhetsbetyg – avsnitt 6:

(8/10)
-2

…

Vad pressen skrev om Twin Peaks i samband med detta avsnitt:

• ABC May Not Love Its Cult Hit, But Stay Tuned (The Washington Post, 23 maj 1990): Några dagar efter näst sista avsnittet och dagen innan finalavsnittet av säsong 1 ska sändas, rapporterar pressen att ABC trots svalnat intresse ger grönt ljus för inspelningen av en andra säsong av Twin Peaks, samt undrar kring svaret på den stora frågan inför säsongsavslutningen:

”Only one of the three most-asked questions about ”Twin Peaks” has been answered. ABC answered it when the network announced its new fall schedule Monday. Yes, ”TwinPeaks” will be back next season. All ”Peaks” freaks, Cooper troopers and doughnut dollies can relax. And rejoice.

As for the other two big stumpers-who killed Laura Palmer, and will tonight’s season finale (at 10 on Channel 7) reveal the murderer’s identity?-nobody’s talking, and that includes ABC and the producers and creators of the series, David Lynch and Mark Frost. They declined to make the episode available for preview.”

• `Twin Peaks’ finale puzzles Peggy Lipton (Chicago Sun-Times, 23 maj, 1990): Etablerade skådespelerskan Peggy Lipton (som spelar Norma Jennings) berättar om skådespelarnas ovisshet kring vem som mördade Laura Palmer, men pressen skriver hur TV-kanalen ABC lovar att publiken får svaret i säsongsavslutningen på torsdag:

”Peggy Lipton co-stars on ”TwinPeaks,” but even she doesn’t know who killed Laura Palmer. ”I don’t know if anyone on the cast knows,” she said this week.

That’s hard to believe, given that someone on the show must have done it. ABC promises answers when the season finale of ”TwinPeaks” airs from 9 to 10 tonight on WLS-Channel 7.

”It’s like life,” Lipton said. ”Sometimes it doesn’t make sense.” ”

Bonusögonblick: