Genre: Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Regi: Tze Chun
Manus: Tze Chun, Oz Perkins, Nick Simon
Längd: 90 min
Skådespelare: Alice Eve, Bryan Cranston, Ursula Parker, Logan Marshall-Green, Leo Fitzpatrick, Erin Cummings, Robin Taylor, Sarah Sokolovic, Marceline Hugot, Esau Pritchett, Stephen Sheffer, Robert Prescott, Ashlie Atkinson, Dylan Chalfy
En kämpande motell-ägare och hennes dotter tas som gisslan av en halvblind kriminell yrkesman för att hjälpa honom att se…
Jag kommer in i sista minuten till visningen av amerikanska Cold Comes the Night i den – med den jättelika biografens mått mätt, väldigt tomma salongen på Park.
Jag presenteras i filmen för en ensamstående, ung kvinna (Alice Eve) och hennes lilla dotter spelad av Ursula Parker (Louie, Rabbit Hole, We Need To Talk About Kevin). Kvinnan heter Chloe och driver utan flärd ett litet motel på den kalla landsorten. Så långt allt väl.
Jag får också se en blond kille som skjutsar en skäggig, glasögonprydd herre misstänksamt lik en viss ”Walter White” från Breaking Bad. Det är givetvis Bryan Cranston (Malcolm in the Middle, Breaking Bad, Drive) i egen hög person. Mystiskt passiv sitter han och ruvar på filmens spänningsutlösare.
Efter ungefär 10 minuter in i filmen säger Bryan Cranston sina första , mörkt rosslande och på bulgariska brytande ord; ”I have schedule to keep. They do not like to wait”. Precis där och då lägger filmen lägger av och bioduken blir svart. Stor ironi.
En oroad volontär kommer in och säger ursäktande att ”det blev ett litet tekniskt fel” och ”filmen kommer tyvärr behövas starta om från början och det kommer tyvärr ta 10 minuter”. Publiken väntar men som tur är startar den sedan vid tillfället strax före den avbröts.
Bryan Cranstons bulgariska loner visar sig vara en torped med handikapp, då hans syn är kraftigt nedsatt och han tvingas ta till mer och mindre kreativa grepp för att kompensera för sin brist på syn. Kvinnan jag såg i filmens inledning visar sig vara ett av dessa grepp och handlingen tar vid på allvar. Torpeden behöver nämligen kvinnan som sina ögon när problem uppstår.
Cold Comes the Night ger mig vid lite eftertanke vaga vibbar av Jaques Torneurs jättetrevliga film noir-thriller Nightfall (1957) med sin pengajakt och vanliga människor som dras in i brottshändelser. En film som i sin tur är en slags föregångare till Coen-brödernas Fargo (1995), men Cold Comes the Night är inte alls i dessa filmers klass.
Den är dock liksom dessa en gråkall thriller om brott och konsekvenser i landsortsmiljö och med skog – allt snyggt fotat av Noah Rosenthal. Jag älskar skog på film och det är den bästa ingrediensen för att få mig i stämning, men med den här filmen hjälper det inte tyvärr.
Alice Eve (Men in Black III, The Raven, Star Trek Into Darkness) är bra och spänningen är hög, men anledningen till att spänningen existerar är filmens själva svaghet. Spänningsmomenten uppkommer på grund av märkliga ageranden och brist på ageranden.
Cranstons karaktär agerar väldigt skiftande och det är svårt att veta vad… rättelse… Det är omöjligt att veta vad han strävar åt. Han bara gör saker för att spetsa till händelseutvecklingen men helt utan något eget motiv.
En sak jag blir glad av är att se hur Logan Marshall-Green (Devil, As I Lay Dying) – den snygga modellnunan och Tom Hardy-lookaliken från framför allt Prometheus (2012), spelar ”against type”.
Han har dolt sin modellook genom stubb, pundarkläder och flottigt bakslickat hår så pass att jag är imponerad över ambitionerna att göra honom till något mer än ett snyggo som agerar. Tyvärr är hans aktioner inte trovärdiga för fem öre.
Det är inte det så kallade ”snyggots” fel i första hand utan manuset, men så är det fortfarande.
Filmens story är ett hafsverk och jag beskyller alltså inte skådisarna för det, mer än att dom tog rollerna från första början utan att ställa högre krav.
Det är skillnad på dåligt skådespeleri, dåligt skrivna karaktärer och dåligt skrivna ageranden från karaktärerna. Cold Comes The Night lider av det sistnämnda.
I filmens allra mest spänningsfyllda klimaxögonblick har jag tydligen sonat ut, eftersom jag kommer på mig själv med att, istället för att se filmen, fästa blicken på en odefinierbar punkt mellan ögonen och bioduken och tänka på hur mycket koffein energidrycken jag dricker innehåller jämfört med kaffe.
Så ska man inte reagera i en films mest skälvande minuter. Varför heter filmen ens Cold Comes the Night, för övrigt?
När filmen var slut tändes ljuset i salongen på Park aldrig på under eftertexterna, så ett flertal satt kvar för att över huvud taget kunna se nåt när de skulle lämna salongen. Utmärkt tid för att skriva en recension.
Feministisk slutnot: Filmens huvudroll är en kvinna som är självständig och agerar aktivt. Hon tar hand om sin dotter på egen hand, bortsett från en väninna som hjälper henne. Övriga kvinnliga karaktärer är framför allt dottern och väninnan. Uppfriskande är också att den kvinnliga huvudrollen inte ägnar någon väsentlig tid åt romans med män och hon känns varken undermålig eller underlägsen ur ett könsperspektiv. Hon är trovärdig och filmens klart mest genomarbetade karaktär.
Absurd Cinema 