Etikettarkiv: Årskrönika

Absurd Cinemas logistiska årssammanfattning 2016 (och mål för 2017)

david-bowie

Du har nu gjort en visit till Absurd Cinemas logistiska ÅRSSAMMANFATTNING över det gångna året 2016.

Jag vill börja detta anförande genom att presentera att jag har för avsikt att fylla upp topplistor med innehåll närmaste tiden i min levande listkategorisering, genom att i huvudsak mikrorecensera dem en efter en (alternativt – möjligen, tre om tre) i egna recensionsinlägg. Detta kommer ske närmaste veckorna i huvudsak, för att vaka ut 2016 i behaglig takt och inte missa godbitarna. Jag ska alltså ge mikrorecensionen en mer seriös chans nu. Förra året lyckades jag visserligen instifta den på min blogg och snabbt öka min produktivitet i inläggsantal på bloggen, men minirecensionerna växte ganska omgående till vanligt standardlängd, vilket när det kommer till min standard är alldeles för långt för att människor ska orka läsa det. Kombinerat med min ovana att rabbla istället för att vara koncis, framför allt.

Detta mikrorecensionsbaserade och mer levande topplistekoncept har jag ganska noggrant utformat och tänker använda både på topplistan för både filmer och musik från 2016 samt filmer jag sett 2016 (som inte kom 2016), för att göra listan som form mindre massiv i sin helhet.

Jag konsumerar och kategoriserar sådana oerhörda mängder film och musik årligen och bokför detta i egna dokument för att få stor översikt. Därför blir EN ENDA lista för mig svår att minimalisera till endast ett tiotal, när jag har tillgång till ”hela listan” så att säga. Jag gillar den större översikten på, låt säga, 20-30 placeringar. Men jag föredrar också att uttrycka något läsvärt att ta med sig om varje placering så att det inte blir endast anonyma frimärken på rad.

För att stimulera både min kåthet inför översikt och min vilja att uttrycka mig har jag därför valt att mikrorecensera så mycket som möjligt på listan i enskilda inlägg, för att sedan föra in dem i den från början blanka listvyn. Som du säkert märker är jag oerhört bra på att skriva långa rader av ord om högst simpla ting som topplistor och även där hjälper mikrorecensioner mig att vara produktiv utan att för den delen göra mig långrandig. Jag har kort sagt (ha ha ha) för avsikt att uttrycka mig mindre, men oftare, om mer. MER film, MER musik, MER av allt. Men MINDRE långrandigheter. Jag återkommer till detta varje år, hur jag vill bli effektiv och produktiv.

neondemon-photoshoot-opening

Även om året 2016 varit mitt mest produktiva år både på och utanför bloggen hittills i livet så har jag för avsikt att vara både mer produktiv och mer effektiv 2017. Och så var det det där med att tillfredställa läsaren och inte bara mina egna tvångsföreställningar. Mikrorecensionen tror jag är ”the next big thing” för mig, som gör att jag kan syssla med mina reflektioner kring årets stora himlakropp som allt annat cirkulerar kring – Twin Peaks, utan att overclocka mig själv. Bra för mig och bra för läsaren.

Vad gäller topplistan över musik från året känner jag att jag lyssnat på det mesta jag önskat redan och därför kommer den listan kunna fyllas på lite snabbare. Den är preliminärklar redan nu.

Även den helt fantastiskt kvalitativa topplistan över filmer jag sett 2016 (som inte kom 2016) kommer jag kunna fylla på ganska aktivt närmaste tiden. Jag har aldrig sett maken till så många bra filmer på en och samma lista, knappt någonsin. Låt säga att dessa två listor peppras på mer aktivt under första veckorna i januari.

Topplistan över dom bästa nya filmerna från själva året i fråga kommer dock vara ganska vek fram tills det börjar närma sig Oscarsgalan i slutet av februari. Detta eftersom jag under 2016 uppfyllt mitt årsmål att se betydligt fler äldre filmer än purfärska filmer. Detta är mitt årsmål även för 2017.

Så för att sammanfatta 2016; ett väldigt bra år (för mig)! Fokusera inte på död och elände för då blir du ett offer för systemet (dock kommer jag tillägna även 2016 års mer bistra sida ett litet inlägg så fort året är över). Och för att sammanfatta målen för 2017; fler recensioner men ännu större fokus på mikrorecenserande, mer bevakning av musik än någonsin tidigare, samt fler äldre filmer än nya filmer (men lite fokus på ny film när Oscarsgalan närmar sig av förklarliga skäl).

Och så givetvis Twin Peaks. Massor, massor av Twin Peaks, hela fortsatta vintern och våren! Poo will flow! För att citera Kyle MacLachlan. Där Twin Peaks är, kommer jag vara. Jag ska utan allt för mycket

Gott nytt år alla filmälskare och tjofaderittan!

sky-ferreira-and-julee-cruise-perform-twin-peaks-music-at-david-lynch-festival-1476113500

Året var 2011…

Ett händelserikt filmår började tveksamt och avslutades desto roligare. Här är några av de filmhändelser jag minns starkast från 2011.

 

  • Harry Potter tar farväl

Sagan började 2001 och åtta filmer senare var det många som med delade känslor tog farväl av den mest framgångsrika filmserie som någonsin gjorts. Skillnaden mellan den första och den sista filmen är stor då både publik och karaktärer tvingats växa upp. Jag är ett större fan av den sagolika stämningen de första paret filmer utgjorde, men likt förbannat har jag sett i stort sett samtliga filmer på bio och det var något speciellt att se hur cirkeln slöts på slutet.

 

  • Äntligen! The Tree Of Life ser dagens ljus…

Detta var filmen jag såg mest fram emot år 2011. Jag hade liksom många andra Terrence Malick-fans väntat i nästan tre år på att filmen äntligen skulle bli färdig och visas för allmänheten. Malick är en perfektionist med en egen idé och han tar den tid han behöver för att den ska bli så bra som möjligt. Under den tiden han den tilltänkta huvudrollen Heath Ledger avlida, 3D-mediet ta över på biosalongerna och filmens premiär i sig skjutas upp år efter år efter år.

När den väl kom fick den Cannes-publiken att bua, Cannes-juryn att ge den världens finaste filmpris och biopublik att lämna salongen på grund av för itydligt innehåll, för provocerande innehåll och en alltför visuell skildring av universums födelse och jordens uppkomst. Jag tyckte inte den var otydligt, men du får inte ut något av filmen om du inte reflekterar över det existentiella innehållet och vad den säger om oss människor.

Terrence Malick tar upp meningen med livet, vad gud har för betydelse och hur uppväxten av människan och universum har för påverkan på framtiden. Filmen är bland det mest speciella jag sett och om inte handlingen förtjänar lite reflektion så vet jag inte varför vi ens försöker skilja människans intelligens från exempelvis fiskar.

 

  • Lars Von Trier schockar – sin vana trogen, publiken

Jag tar inte danske provokative Lars Von Triers nazikommentarer särskilt hårt då jag känner honom vid det här laget och jag kan förstå hans poäng med hela utspelet, men nazisympatier är nästintill den största tabun vi har och reaktionen är givetvis väntad. Till råga på det är Melancholia en provocerande skönhet av sällan skådat slag och rent ut sagt lika svår att förstå som regissören själv, men också lika precis lika intressant.

 

  • David Fincher kontrollerar det nordiska kriminalundret och förlänger Millenium-hypen ytterligare ett år

Följetongen kring inspelningen av Stieg Larssons internationella succéroman Män som hatar kvinnor var ur svensk synvinkel årets absoluta snackis, men likaså i resten av världen då det inte bara var början på en trilogi som lästs av över 63 miljoner läsare, utan också nästa film av den mest hyllade moderna regissören som existerar – David Fincher.

En bättre regissör kunde filmen knappast få, även om handlingen faktiskt hade varit ännu mer idealisk för Brian De Palma. Fincher gjorde dock ett minutiöst genomarbete av boken, karaktärerna, den svenska omgivningen och kylan som för en utomstående är den mest tydliga känslan som genomsyrar oss. Vad han skapade var en film som slutligen även fick mig att falla för Millenium-hypen och det hittills första mästerverket i sub-genren ”nordic noir”.

Ett flertal påpekar att filmen inte tillför något och liknar den svenska filmatiseringen för mycket för att vara sevärd, men vad David Fincher tillför är en svensk film ur amerikansk synvinkel vilket är en anledning i sig att se den, men också perfektionistiskt utnyttjande av svensk miljö, felfritt foto, ett hjärtbultande intro, ett ännu mer perfekt utförande av karaktären Lisbeth Salander, ett slut som överträffar Stieg Larssons eget, köldframkallande musik, en farligare ton, en rikare och trots det tätare film.

Summa sumarum, antagligen den mest genomarbetade film David Fincher gjort hittills i karriären. Kompromisslös, till skillnad från det till 70 procent mediokra svenska filmatiseringen och med lätthet kan remaken utöka taglinen till ”The feel-bad movie of the year”.

 

  • Ryan Gosling återuppstår som en stjärna

Ryan Gosling har länge varit en guldkalv i independentkretsar, men det här året tog han klivet in i mainstreamhollywood med ett självförtroende som endast kan komma efter en motgång. 2009 fick han sparken som pappan i Peter Jacksons The Lovely Bones, efter att han gick upp 35 kilo i vikt för rollen utan att rådfråga Peter Jackson ifall det var ett smart drag eller inte.

Motgången efter det gjorde att han tog en paus, bantade ner sig i någon slags superform och kom tillbaka på banan i ruskig fart 2011 med komedin Crazy, Stupid, Love, politiska thrillern The Ides of March och Art House-inspirerade mästerverket Drive. Tre olika filmer, tre olika karaktärer men ett hektiskt och framgångsrikt år för en ny stjärnskådis.

 

  • Tomas Alfredson levererar spionfilmsdelikatess

Jag har längtat efter Tinker, Tailor, Soldier, Spy i ett år nu och väntar fortfarande då filmen inte får plats på mina lokala biografer i Dalarna, men det blir nog ett Stockholmsbesök enbart för att beta av detta raffinerade spionbygge av svenske regissören Tomas Alfredson, baserad på romanen av John Le Carré – mästaren av underrättelsetjänst-romaner.

Känslan jag fått är att det är ett perfekt iscensatt bygge både vad gäller skådespelare (en elit av kritikerrosade namn) och framförallt miljö och stämning. Rösterna ger mig inga anledningar att tvivla. Filmen vann pris på Venedigs och Stockholms filmfestival i höstas. Gary Oldman – en av de bästa genom tiderna, kallar sin prestation den bästa han gjort i karriären och författaren själv – Le Carré (egentligen David Cornwell), har överröst beröm och kallar iscensättningen superb. Kanske är det ett regibygge vi inte sett sedan Ingmar Bergmans Fanny & Alexander (1982), vilket Alex Schulman hävdar.

 

  • Hantverket i Drive

Varje år brukar det komma en film som helt utan förväntningar blåser mig av stolen och gör mig besatt att läsa och se allt om filmen. Danske regissören Nicolas Winding-Refn blev handplockad av Ryan Gosling att regissera filmen som han skulle spela huvudroll i. Handlingen är långt ifrån originell, karaktärerna likaså, men utförandet, hantverket, Goslings ordlösa coolhet, influenserna av Michael Mann, 80-tal, David Lynch, Risky Business och den kompromisslösa independentkvaliteten var av en sådan toppklass att de lyfte en multidussinfilm till att bli årets mest imponerande film, i all sin extrema enkelhet.

Det suveräna soundtracket och framför allt Kavinskys mästerverk ”Nightcall” ekar fortfarande kvar i mitt huvud och kommer aldrig att släppa precis som känslan filmen gett mig, vilket motiverar att kalla Drive ”en modern kultklassiker”.

 

  • Tre filmer ses av rekordmånga på ett och samma år!

Kvaliteten på filmerna var inte så bred alls under de första två tredjedelarna av året, men både Harry Potter och Dödsrelikerna: del 2, Transformers 3: Dark of the Moon och Pirates of the Caribbean: I Främmande Farvatten tog sig upp bland de mest inkomstbringande biofilmerna någonsin. Samtliga är uppföljare, samtliga i 3D och ingen i närheten av årets bästa filmer.

Vi lägger ut rekordmycket pengar på bio, men det är det är bara uppföljare på etablerade blockbusters som får pengarna så många andra filmmakare skulle behöva. Så i brist på nyårslöften har jag istället en önskan att 2012 års kommande blockbusterkrig (The Dark Knight Rises, The Amazing Spiderman, The Avengers, Star Trek 2, Skyfall, The Hobbit m.fl.) blir toppen på den trenden och att pengarna sedan fördelas åtminstone en aning mer på kvalitetsfilmer. Gott nytt filmår!