Etikettarkiv: Apan

Tema ”Tåg”: Filmkaraktärer som likt tågen går som på räls‏

filmspanarnaÅrets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.

Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.

Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!

Paris, Texas (1984)

Paris Texas railway

Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.

Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinski lyser av elektricitet.

Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

64164714

Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).

I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.

Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!

Lone rangern Wille Slurp är kung och  ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…

Schindler’s List (1993)

6CoFx

Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.

Schindler List Oskar German Businessman
Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.

Apan (2009)

94ZIGnd6HEtGPmq4LrwiEZx9TWT
Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.

Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.

Now or Never (1921)

095-t-lloyd-look-out-below-1917-hill-street-tunnel-location

Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.

I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…

Paranoid Park (2007)

img-7

En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!

Dark of the Sun (1968)

5932833187_499d495f54_o
Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.

Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet.  Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.

Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.

Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!

Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).

Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung (In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.

Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.

Hälsoresan (1999)

03s29-aberg-615
Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.

The Good, The Bad and The Ugly (1966)

Good-Bad-Ugly-Showdown

Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…

Stand By Me (1986)

standbymebdcap2_original

Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.

Stand-By-Me-stand-by-me-30965527-1024-768

Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?

stand-by-me-4

Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!

Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.

Moving landscapes

Fredrik on film

Filmitch

The Velvet Café

Har du inte sett den (podcast)

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

Annonser

Tema omstart: Svensk film efter Bergman

filmspanarnaÅrets sista filmspanartema är ”Omstart” – ett mycket aktuellt tema. Året går mot sitt slut och det är dags att börja om på ny kula, om det så handlar om livsavgörande förändringar eller bara att hänga upp den nya årskalendern och fortsätta harva på den åker vi motiverat våra liv åt att skörda.

Personligen tänkte jag fly bort från mitt personliga liv för att istället berätta lite om resultatet av en större, mer långtgående omstart som drabbat svensk film de senaste decennierna. Jag talar om tomrummet efter Ingmar Bergmans filmskapande som svensk film har fått bearbeta vare sig vi vill det eller inte.

seventhseal

För 30 år sedan – 1982, gjorde Sveriges störste och en av världens mest framgångsrika filmskapare någonsin sin sista film, avsedd för biografer. Produktionen hette Fanny & Alexander och var Ingmar Bergmans farväl till filmmediet efter en karriär som dessförinnan utmynnat i ikoniska klassiker som Det Sjunde Inseglet (1956), Smultronstället (1957), Såsom i en Spegel (1960), Nattvardsgästerna (1963), Persona (1966), Viskningar och Rop (1973) och Höstsonaten (1977) – för att nämna några.

Nästa år är det också 10 år sedan Ingmar Bergman pensionerade sig från registolen för gott, i och med hans farväl med TV-produktionen Saraband (2003). Dessutom är det i år fem år sedan han lämnade jordelivet för gott då han avled, 89 år gammal, 2007.

Ingmar Bergmans ande vakar dock över filmvärlden på många sätt och i högsta grad. Avtrycket han satt på svensk film är så omfattande att det är svårt att ta in. Svensk film definieras utomlands av Bergman och hans påverkan på svensk film har varit så stor att blotta nämnandet av hans namn i ett annat filmsammanhang än hans eget kan orsaka både gåshud och avsky hos det svenska folket.

Att förknippas med hans demonregi, hans nakna berättande, hans uppgörelser med religionen, hans rädsla för döden och hans omtalade ångest kan både ses som en jättetung komplimang och en jättetung sten – allt beroende på ens inställning till karln’.

saraband-2003-tou-01-g

Tomrummet efter Bergman inom svensk film går inte att fylla av alldeles för många anledningar. Han var en auteur – en enväldig demonregissör, med en produktionsflitighet som få och med det svenska dramatiserandet i ett auktoritärt järngrepp. Skor som är omöjliga och på många sätt ogynnande att fylla. Kvaliteten på svensk film ses med helt andra ögon utomlands på grund av hans legendariska avtryck, men vi svenskar försöker själva många gånger göra vårt bästa för att tvätta bort den bergmanska svärtan och fylla hans tomrum med egna, personliga skildringar.

Trots att jag inte längre tycker att det alls är särskilt modigt att distansera sig till Bergman utan mest andas halvhjärtat janteställningstagande, så är det ändå ett ganska sunt ställningstagande för att ta svensk film vidare efter en så pass tung epok som Bergman-epoken ofrånkomligen är. För att starta om och utforska ny mark krävs det att man vänder blicken framåt och lämnar bagaget bakom sig.

Därför vill jag fokusera lite på de svenska filmskapare som tillsammans gett svensk film nya sidor efter Bergmans avsked, som kommit fram ur hans aska med deras alldeles egna, personliga stil. Filmskapare som skriver och regisserar sina filmer själva och som har auteuriska drag. Filmskapare som sätter internationella avtryck och som gjort minst tre omtalade långfilmer, värdiga att axla Bergmans börda med egna krafter.

5. Jesper GanslandtJesper Ganslandt
Aktiv sedan 2006.

Han slog igenom med debutfilmen Farväl Falkenberg (2006), som är en originellt skildrad film om ångesten över att falla in i det meningslösa vuxenlivet. Han följde upp denna suveräna poesifilm med Apan (2009), där han istället skildrade en pappa som efter en dålig dag på jobbet börjar ana att något allvarligt har hänt hans familj och han tvingas ta reda på mer och mer, i takt med att ”elefanten i rummet” blir större och större.

I år kom hans tredje film – Blondie (2012) som jag inte har sett ännu, men som har fått ganska blandad kritik. Den handlar om tre väldigt olika systrar som efter en lång tids frånvaro och tre skilda liv återvänder hem till sin mor på landet då hon arrangerar en stor födelsedagsfest.

Ganslandt1

Hans tre långfilmer är alla ganska olika varandra, men samtidigt handlar all i någon mån om rotandet i familjefenomenet. Ganslandt hyser stor förkärlek för en starka, visuella drag och att spela in på med en väldigt genuin verklighetskänsla fast med ett stilistiskt filter över.

I den senaste filmen går det dessutom enkelt att dra paralleller till just Ingmar Bergman i upplägget och faktum är att Ganslandt kämpade för att få filmatisera den halvfiktiva romanen Regissören (av Alexander Ahndoril), som bygger på sekvenser ur Ingmar Bergmans liv. Den filmen blåstes dock av trots att manuset var klart.

Jag är dock spänd på vad Ganslandt kommer hitta på i framtiden, för det känns som om han tar väldigt medvetna, konstnärliga beslut när han gör sina filmer och det är något som behövs i svensk film.

4. Jan Troell???????????????????????????????
Aktiv sedan 1960.

Egentligen samtida med Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Mai Zetterling och de andra svenska filmskapargiganterna från 90-talet, men Jan Troell måste finnas med då han, till skillnad från sina äldre kollegor både har överlevt och fortsatt göra fantastiska filmer med en inspiration som motsvarar en sprudlande, ung upptäcktsresandes sinne. Imponerande av en man som idag är nästan 82 år gammal!

Sedan 80-talets början har han följt upp klassiker som Här Har Du Ditt Liv (1966) Utvandrarna (1971) och Nybyggarna (1972) med den experimentiella, poetiska dokumentären Sagolandet (1988), den drömskt vackra och brutala mördarskildringen Il Capitano (1991) och det rörande porträttet Maria Larssons Eviga Ögonblick (2008), framför allt.

Troell3

Inte nog med att han författar och regisserar sina filmer så är han framför allt en mästare på foto och att fånga det visuella i berättelser. Alla vardagliga ting kan bli stor poesi i hans ögon och hans personliga uttryck har fångat en filmintresserad såväl som poesiintresserad publik världen över. Han skulle kunna beskrivas som ”en svensk Terrence Malick”, men han behöver inte jämföras med någon.

I höstas belönades han på Stockholms Filmfestival för sin filmiska livsgärning och jag satt i publiken när den blyge, lugne och eftertänksamme gamle mannen med det så unga sinnet tog emot priset med en värme som smittade av sig på alla i publiken och som går igen i samtliga av hans filmer. Definitivt en av Sveriges få, stora auteurer!

3. Ruben ÖstlundRubenOstlund1
Aktiv sedan 2001.

Göteborgshemmahörande Ruben Östlund har på några år etablerat sig som svensk filmhistorias smartaste samhällskildrare genom hans tre långfilmer Gitarrmongot (2004), De Ofrivilliga (2008) och Play (2011). Filmer som tar upp aktuella, väldigt svenska mentaliteter och svagheter, men som faktiskt är rent världsomfattande och det har bland annat förärat honom en internationell respekt på prestigefyllda filmgalor som Cannesfestivalen.

Ruben Östlund har inspirerats av verklighetens skådespel och Roy Andersson-filosofi, med dokumentärt ”flugan-på-väggen”-berättande som innebär ett på håll betraktande foto med statiska bilder som ramar in ett ofta större område och försätter tittaren i en oflybar roll som ”den där som tittar på den färskräckliga situationen men inte gör något”.

Det finns inga kortfattade formuleringar som kan beskriva alla rätt som Östlund gör i sitt slående skildrande av den svenska verkligheten, men en gyllene beståndsdel är att Östlund besitter Sveriges överlägset bästa personregi då han får vanliga amatörskådespelare att agera autentiskt och får alldagliga såväl som obekväma situationer att spelas helt och hållet naturligt.

RubenOstlund2

En annan gyllene beståndsdel är hans orädsla för vad han väljer att skildra. I senaste filmen, Play, så utmanar filmen publiken att omvärdera deras syn på främlingsfientlighet och rasism så pass träffande att det är lätt att bli helt paff.

Jag vet inte hur många fler briljanta filmer Ruben Östlund har i sig, men så länge det finns debattstoff om hur människor i samhället agerar i undertryckta situationer så lär det finnas mängder med filmmaterial han kan väva samman till fantastiska, kontruktiva och jätteviktiga filmer!

2. Roy AnderssonRoyAndersson1
Aktiv sedan 1967.

Roy Andersson är en till, väldigt erfaren filmskapare som slog igenom med dunder och brak internationellt för nästan ett halvsekel sedan – i hans fall redan i början på 70-talet, med det sällsamma mästerverket En Kärlekshistoria (1970).

Inspirerad av den tjeckiska filmscenen och europeisk samhällsfilm skildrade han klyftan mellan ungdomens rena livsglädje och de vuxnas gråa arbetartillvaro. Den fantastiska kräfskivescenen och ”talet” i filmen är ett av mina personliga favoritögonblick inom film, någonsin. Roy Andersson träffar någon slags kärna på ett sällan skådat sätt och det är en av de mest imponerande regidebuterna i filmhistorien.

Han följde upp denna flera år senare med den betydligt mer egendomligt utmanande Giliap (1975). En film som fick kalla handen av publik och finansiärer, vilket gjorde att Roy Andersson gav upp långfilmskarriären för att göra stiliga, prisbelönta reklamfilmer och finansiera sina egna kortfilmer istället.

25 år senare (!) gör han comeback med Sånger Från Andra Våningen (2000) och kröner stora framgångar. Han har under sin långa hiatus finslipat fram ett filmspråk så personligt att hans namn står skrivet i varenda noggrant komponerade bild.

RoyAndersson4

Han strukturerar filmerna efter mer eller mindre fristående scener som länkas samman till en större helhet på det mest poetiska sätt. Varje scen är en enda kameravinkel utan klipp och estetiken är grå, livlös och med åldrande svenska medborgare i dråpliga vardagssituationer och tragikomisk humor på allra högsta nivå.

Han följer upp filmen – efter sju års förarbete, med Du Levande (2007) och hyllas återigen – bland annat vinner han regipris efter regipris och tre guldbaggar. Hans stil går igen även här och viljan att säga något viktigt om samhället blir allt mer framträdande.

Jag skulle vilja beskriva hans briljanta manusskrivande och regiarbete – alltid med icke-etablerade fritidsskådespelare och amatörer i rollerna, som en slags väldigt nedtonad Jacques Tati-slapstickhumor och med fåordig dialog som är lika mycket klockrent naturlig som den är hysterisk och alltid med ett slags satiriskt samhällsbudskap. Helt briljant.

Ännu mer briljant är titeln på hans kommande trilogibindande film, En Duva Satt På En Gren Och Funderade På Tillvaron (2014). Det är så uppfriskande med frikostiga, långa filmtitlar totalt respektlösa mot den enkla reklamideologin. Den som väntar på något gott…

1. Lukas MoodyssonLukasMoodysson1
Aktiv sedan 1995.

Lukas Moodysson räknar jag som Sveriges mest intressanta filmskapare näst efter Ingmar Bergman. Moodysson är i grund och botten en poet och hade givit ut flera diktsamlingar när han satsade på filmmediet genom att gå filmskola. Hans examensprojekt blev kortfilmen Bara Prata Lite (1997), med Sten Ljunggren och Cecilia Frode i rollerna.

Tack vare den lovande kortfilmen fick han chans att göra en långfilm och då skrev och regisserade han Fucking Åmål (1998). Filmen blev en publiksuccé och en sensation tack vare filmens skildrande av homosexualitet, struligt tonårsliv och med tjejer i bägge huvudrollerna. Moodysson kunde skatta sig lycklig eftersom han skrev Fucking Åmål med en vilja att slå kommersiellt och få förtroende att göra mer projekt, för att sedan kunna skapa filmer helt efter hans egna preferenser.

Han följde upp Fucking Åmål med 70-talsskildringen av problematiken kring människorna i ett svenskt kollektiv genom filmen Tillsammans (2000). Samma år samarbetade han med dramatikern Peter Birro och de gjorde TV-samhällsdramat Det Nya Landet (2000). Moodysson-febern var ett faktum i Sverige och alla väntade på vad denna supertalang skulle göra härnäst, efter att helt ha ändrat tonen och riktningen på svensk film.

LukasMoodysson7

2002 kommer då den betydligt tyngre Lilja 4-ever. En kompromisslöst statement om människohandel och prostitution av öststatsflickor som eskorteras till Sverige med drömmen om ett bättre liv, men endast får se Sverige från insidan av en skitig lägenhet där de tvingas ha sex med svenska män dag ut och dag in. En internationell filmpublik blev lamslagen och filmen visades i Riskdagen och i skolor för att föra vidare budskapet om hur verklighetens ser ut för många olyckliga flickor och kvinnor i Sverige och i världen.

Lukas Moodysson hade tagit en oväntad väg till toppen på sin popularitet som regissör. Han svarade genom att först göra dokumentären Terrorister – En Film Om Dom Dömda (2003) tillsammans med Stefan Jarl. Dokumentären följde dom dömda demonstranterna från Göteborgskravallerna och den blev väldigt kontroversiell för sitt frispråkiga innehåll där demontranterna fick fri talan till den svenska polisens nackdel.

Lukas Moodysson gick vidare genom att göra den väldigt suggestiva och experimentiella Ett Hål i Mitt Hjärta (2004). Filmen var en slags kommentar på dokusåpatrenden som satt avtryck i det sociala livet och Moodysson ville med en väldigt improviserande filmningsmetod dramatisera ett socialt experiment med fyra tragiska personer som ska spela in en porrfilm i sin lägenhet för att tjäna pengar och rätta till sina trasiga liv.

LukasMoodysson9

Filmens kontroversiella innehåll innehöll bland annat autentiskt samlag och våldtäkt, blygdläppsoperationer och äkta spyor och urin i omgångar, samt onanerande med tandborste och matsex, bland mycket annat. Ett Hål i Mitt Hjärta orsakade större ramaskri än hans föregående två filmer och delar av publiken blev så äcklade att de lovade att aldrig se något mer som Moodysson tar för sig. Moodysson själv var inte överraskad av reaktionen och även om han inte stod bakom att filmen släpptes på DVD och VHS eftersom det då skulle riskera barn att se filmen, så reagerade Moodysson i övrigt positivt på reaktionen som filmen fick;

”Vi lever i en värld där det händer fruktansvärda saker som folk blundar för. Det är bara bra om publiken mår illa. Det är ett psykopatdrag att gå omkring i den här världen och bara vara glad och nöjd.”Lukas Moodysson

Moodysson fortsatte att experimentera med filmmediet genom att göra sin smalaste film hittills – Container (2006), en slags fortlöpande poesitextuppläsning ackompanjerat med svartvita, konstnärliga bilder utan någon konventionell framåtrörelse och tron på att den gamle publikmagneten Lukas Moodysson över huvud taget skulle återvända till traditionellt filmberättande och kompromissa med sin publik igen började definitivt försvinna härmed.

LukasMoodysson8

År av tystnad gick men så kom Lukas Moodyssons första engelskspråkiga film, med ett betydligt lättillgängligare manus. Filmen hette Mammoth och var en kontinentöverskridande film som på ett mycket skickligt sätt skildrade hur vi alla mänskligheten hänger ihop trots att hav ligger mellan oss, men också hur värdet av ting förändras beroende på vem du är och hur du lever. Hur vi alla är samma, men hur sakerna vi skapat värderas så olika.

Filmen balanserar väldigt djupa, existentiella frågor med en lättsedd handling men den blev ändå en kommersiell besvikelse både i Sverige och internationellt och jämfördes ofta som den sämre tvillingen till filmen Babel, som kom några år tidigare.

Efter det har Moodysson givit ut två böcker varav en hyllad roman, Döden och Co. (2011) och han pratade om att aldrig mer göra film igen då han lever ett nytt liv och vill syssla med annat nu. Från ingenstans dök då nyheten upp om att Lukas Moodysson ska göra en ny film igen, som bygger på hustrun Coco Moodyssons självbiografiska seriealbum Aldrig Godnatt (2008), med filmmanus av Lukas Moodysson.

LukasMoodysson11

Filmen ska heta Vi Är Bäst! och handlar om Bobo, Klara och Hedvig – tre 12-åriga flickor i 80-talets Stockholm som vill starta ett punkband och göra revolt. Något som visar sig vara mer problematiskt i verkligheten än de först trott. I pressmeddelandet förtydligar Moodysson att det är en film för alla som är tolv år, alla som någon gång varit tolv år och alla som någon gång ska bli tolv år. Filmen andas blandningen av Fucking Åmål och Tillsammans lång väg och givetvis ärt jag peppad av att det kommer en ny film.

Har alltså Lukas Moodysson bestämt sig för att charma publiken igen för att vinna tillbaka sin filmiska frihet? Eller känner han att han vill skänka den yngre publiken något efter att själv ha bildat familj? Det verkar uppenbarligen som något radikalt har inträffat med Moodyssons karriär igen i vilket fall, att döma av hans uttalanden angående filmen;

”Jag hoppas det blir en glad film, full av hopp och livskraft.”Lukas Moodysson

Till hösten får vi se om han håller vad han hoppas. I vilket fall är det ännu en återkomst – ännu en omstart, för regissören som jag anser har gjort mest för svensk film sedan Bergman kastade in handduken för gott. En filmskapare med många ansikten som aldrig slutar överraska…

Kom ihåg att läsa de andra filmspanarnas bloggtexter kring temat ”Omstart” nu också!

Addepladde

Filmitch

Fiffis filmtajm

Flmr filmblogg

Fripps filmrevyer

Jojjenito

Mode + film

Rörliga bilder och tryckta ord

The Velvet Café