Genre: Drama
Produktionsland: Frankrike, Italien, Spanien
Manus: Luis Buñuel (regibearbetning), Julio Alejandro (efter en roman av Benito Pérez Galdós)
Regi: Luis Buñuel
Längd: 95 min
Budget: Okänt
Skådespelare: Catherine Deneuve, Fernando Rey, Franco Nero, Lola Gaos, Antonio Casas, Jesús Fernández, Vicente Solar, José Calvo, Fernando Cebrián
Somewhere between the innocent girl and the not so innocent mistress is the bizarre, sensuous story of Tristana
Tristanas mor dör och hon tas om hand av den gamle kvinnotjusaren Don Lope. På Don Lopes initiativ inleder de snart ett förhållande. Samtidigt som banden mellan de två växer starkare, ökar emellertid Tristanas förakt för sin förmyndare och ett brott verkar oundvikligt.
Catherine Deneveue (Repulsion, Un Flic, Les Demoiselles de Rochefort / Flickorna i Rochefort) spelar Tristana – en ung, vacker kvinna som blivit nedstämd sedan hennes mors död och som får arbeta som hushållerska på gården hos hennes nye förmyndare Don Lope, under det spanska 1900-talets början. Den skäggige, äldre herren Don Lope (spelad av veteranen Fernando Rey) tar hand om missanpassade barn på sin gård och låter dem arbeta och utvecklas under hans vingar. Han förklarar för Tristana hur han ”alltid skyddar de svaga i alla lägen”. På gården lär Tristana känna den dövstumme pojken Saturno och hennes mor Saturna, som arbetat som hushållerska åt Don Lope i många år.
Husets herre, Don Lope, visar sig till en början vara rättvis och vänlig, men med bestämda åsikter om mycket och vill gärna sprida sin filosofi till de unga på gården. Han förklarar för Tristana hur han anser äktenskapet som något negativt – ”passionen måste vara fri, utan band, papper eller välsignelser”. Religionen och kyrkan är något som han över huvud taget ser negativt på. Don Lope faller snabbt för Tristanas oskuld och glada utsida och börjar närma sig henne allt mer. Tristana själv är ovan i situationen och vågar inte säga ifrån till sin herre. Tristana börjar få återkommande mardrömmar om att en av klocktornets klockpinglor tagit formen av Don Lopes huvud, som ropar på Tristana.
Tiden går vidare för Tristana och hon känner sig alltmer fjättrad av Don Lope, som visar mer och mer av sina tränga sida. Han predikar hela tiden om människans frihet, men försöker samtidigt binda Tristana till sig, utan att lyssna på hennes åsikter. Tristana berättar alltmer för Saturna om hur hon vill bli fri från Lope. Han har fått total makt över henne, som både hennes man och fader. Han behandlar henne efter hans egen vilja. Tristana börjar i hemlighet att träffa en annan man, Horacio (spelad av Franco ”Django” Nero) och Lopes misstänksamhet gör honom svartsjuk. Då tar plötsligt allt en oanad vändning och förändringarnas vindar börjar blåsa kallt…
Tristana är ett vanligt drama utan surrealism och tempot går i samma tecken som regissör Luis Buñuels (Borgarklassens Diskreta Charm, Den Andalusiska Hunden, Mordängeln) och Deneveues samarbete Belle de Jour (1967 – läs min recension), med ytterst lite musik.
Jag kände till en början inget extraordinärt för filmen som tuffade på med en och samma växel utan några speciella tempohöjningar. Jag gillade dock hur relationen mellan Lope och Tristana visade på skillnaden mellan vilja, snack och agerande och hur filmen tog upp ämnen som makt och frihet. Lopes snack och agerande väcker tankar och funderingar på ett rakt och tydligt sätt.
Jag fascinerades över hur tydlig Lope var med sin vilja och ambition och hur han verkligen ville få Tristana att tycka likadant – och att hans egen behandling av henne sedan helt talade emot vad han sagt, men att han var för blind för att se det. Och när Tristana ville lära hennes herre något så kunde han inte lyssna. Som när Tristana försöker förklara att (inget och) ingen är den andra lik, utan att vi alla är unika. Herren förstår inte vad hon menar och viftar bara bort hennes visdomsord.
Efter drygt halva filmen känner jag ändå fortfarande inte så mycket för filmen och intresset börjar svalna, men då sker en utveckling i filmen och historien blir oväntat kraftfull. Här höjs allt i filmen flera snäpp. Skådespeleriet griper helt plötsligt tag i mig på ett sätt jag inte varit med om särskilt ofta och min syn på filmen höjs betydligt. Både Catherine Deneveue och Fernando Rey griper tag om mig, speciellt med kroppsspråket av Rey. Det är svårt att inte tänka på Erland Josephson när jag ser Fernando Rey för övrigt. Filmen får ett helt nytt värde och träffar mig ordentligt som bara riktigt speciella filmer kan göra.
Det jag värderar högst med filmen är hur den på ett så underbart sätt visar hur vi människor inte är ensidiga – utan ses på olika sätt beroende på vilken sida av människan vi ser. Hur oförstånd beror på bristen att vilja se, snarare än en oförmåga.
Luis Buñuel har skapat en rak historia utan hans kännetecknande tankefällor och absurditeter, men Tristana är det bästa jag hittills sett av Buñuel och han visar att han inte bara är en extraordinär och nyskapande regissör, utan också en mästare av det enkla och träffsäkra.
Målgruppschecklist (mängdvärdet):
2 – Hjärna (komplext värde)
2 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
1 – Obehag
1 – Humor
1 – Action
3 – Prat
Betyg:
3 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
2 – Omtittningsvärde
————
32/50 – Totalt
Absurd Cinema 