Etikettarkiv: An American Tail: Fievel Goes West

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

Jag har skrivit om denna tidigare i filmspanartemat ”Tåg” året 2014 och i filmspanartemat ”På väg”, 2013. Nu tänkte jag att det var dags att den får en egen recension.


Mkrorecensioner-headerFievel goes West poster

Genre: Familjefilm, Western, Äventyr, Animerat, Musikal
Produktionsland: USA
Svensk titel: Resan till Amerika: Fievel i Vilda Västern
Manus: David Kirschner, Flint Dille, Charles Swenson
Regi: Phil Nibbelink, Simon Wells
Längd: 75 min
Budget: Okänt
Röster: Phillip Glasser, James Stewart, Cathy Cavadini, Dom DeLuise, John Cleese, Amy Irving, Erica Yohn, Jon Lovitz, Nehemiah Persoff, Jack Angel, Mickie McGowan
Svenska röster: Samuel Elers-Svensson, Emilie Kempe, Lena-Pia Bernhardsson, Jan Nygren, Allan Svensson, Eva Bysing, Thomas Hellberg, Johan Ulveson, Andreas Nilsson, Jan Sjödin, Stephan Karlsén

Look out pardners, there’s a new mouse in town!

Fievel är nu tillbaka igen med hela sin familj. Denna gång styr han kosan till Vilda Västern, ett ställe som verkligen gör skäl för namnet.

ebFzrdBeyamDaPtuhCjB6ddMvL2

”Let this sleepin’ dog lie, son. Dog-gone it, I’m dog tired. I’m tired of leading the dog’s life and fightin’ likes cats and dogs against cats and dogs, a young pup’s doggin’ my trail tryin’ to become top dog. I’m going to the dogs in a dog eat dog world, son. I… I’m so far over the hill… I’m on the bottom of the other side.”

Även om första An American Tail (1986) av  allvarsinnovatören Don Bluth är en bortglömd klassiker har jag inte samma nära relation till den som till uppföljaren, av Phil Nibbelink (animatör på Disneys The Fox and the Hound tillsammans med Don Bluth och pixarkungen Brad Bird men även på Who Framed Roger Rabbit och Mickey’s Christmas Carol) och Simon Wells (regissör för Dreamworks Prince of Egypt och Universals/Amblin Entertainments We’re Back! A Dinosaur’s Story).

Fievel

Jag såg denna om och om igen som liten och det blev min egen introduktion till den mytiska westerngenren. Förmodligen hade jag inte sett Sergio Leones berättande med samma glimmer i ögonen om det inte vore för Fievel Goes West. Berättelsen för tankarna till det episka i Once Upon a Time in the West (1968) och slår den till och med lite på fingrarna. För att citera handlingen från en av mina tidigare texter;

”Denna storslagna westernfilm berättar om hur den judisk-polska invandrarmusen Fievel tappar bort sin familj på tågresan som ska ta dem till en förlovad stad ute på den amerikanska prärien som utlovar guld och gröna skogar och helt fri från hungriga katter som terroriserar mössen i hamnstaden. Fievel gör allt för att komma ikapp sin familj men på vägen mot mussamhället i den ”vilda västern” stöter han på det ena hindret efter det andra.

29_rw0yf

Samtidigt blir Fievels kattkompis Tiger lämnad av sin kattfru när hon vill söka karriärslyckan i den beryktade hundstaden och Tiger bestämmer sig för att haka på Fievels resa för att vinna tillbaka hans kvinnas kärlek. Han får oväntad hjälp av en avdankad hundsheriff vid namn Wille Slurp och det hela utvecklar sig till en episk, romantisk och tragisk berättelse om vad verklig lycka är.”

Den har en sådan drömskt hisnande känsla med både mörker och ljus som får mig förtrollad till total harmoni.  Dom omvandlande animationsövergångarna mellan mäktiga landskap och små muslandskap är ”fjärilar i magen”-mäktigt för att inte säga psykedeliskt och musiken som vävs in genom Fievels syster Tanya (en sentimental favorit i filmen) får mig att flyga iväg i mitt inre. Jag och filmen blir ett.

fievelgoeswest10

Jag har alltid sett den med svenska röster – vilka är suveräna tillika översättningen (av Ingela ”Pling” Forsman) på dom mästerliga sångerna, men originalrösterna specifikt för denna uppföljare är klart värda att omnämna;  John Cleese (Monty Python, Fawlty Towers) som kattboven Katt A. Strof och Hollywoods kanske mest älskade veteran – James Stewart (Vertigo, Rear Window, It’s a Wonderful Life), som den pensionerade hundsheriffen Wille Slurp (Wylie).

83-årige Jimmy Stewart hade pensionerat sig en handfull år tidigare men tog på sig hatten en sista gång bara för denna film. Han avled sex år senare.

fievel et son pote

Som betygformuläret tydliggör kan jag egentligen inte hitta brister någonstans i detta storverk. Jag såg om den senast för några månader sedan med min 4-årige systerson och jag var fortfarande lika extatisk. Golvad och fast som ett litet barn – fast mer än ett litet barn. Det är beviset på en film med magi utöver det vanliga.

”Just remember, Fievel – one man’s sunset is another man’s dawn. I don’t know what’s out there beyond those hills. But if you ride yonder… head up, eyes steady, heart open… I think one day you’ll find that you’re the hero you’ve been looking for.”

Målgruppschecklist:
1 – Hjärna (komplext värde)
5 – Hjärta (emotionellt värde)
4 – Romantik/Sentimentalitet
1 – Barnförbjudet
3 – Feelgood
3 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
3 – Action
3 – Prat

cherry_and_atticus_go_west__chapter_5_by_perkygoth14-d9mbq3o

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Röster
5 – Mise-en-scène (främst tempot oberoende av klipp i detta fall)
5 – Animation
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
49/50 – Totalt

SYD-Betyg-GULD

Annonser

Tema ”Tåg”: Filmkaraktärer som likt tågen går som på räls‏

filmspanarnaÅrets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.

Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.

Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!

Paris, Texas (1984)

Paris Texas railway

Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.

Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinski lyser av elektricitet.

Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

64164714

Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).

I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.

Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!

Lone rangern Wille Slurp är kung och  ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…

Schindler’s List (1993)

6CoFx

Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.

Schindler List Oskar German Businessman
Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.

Apan (2009)

94ZIGnd6HEtGPmq4LrwiEZx9TWT
Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.

Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.

Now or Never (1921)

095-t-lloyd-look-out-below-1917-hill-street-tunnel-location

Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.

I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…

Paranoid Park (2007)

img-7

En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!

Dark of the Sun (1968)

5932833187_499d495f54_o
Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.

Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet.  Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.

Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.

Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!

Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).

Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung (In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.

Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.

Hälsoresan (1999)

03s29-aberg-615
Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.

The Good, The Bad and The Ugly (1966)

Good-Bad-Ugly-Showdown

Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…

Stand By Me (1986)

standbymebdcap2_original

Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.

Stand-By-Me-stand-by-me-30965527-1024-768

Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?

stand-by-me-4

Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!

Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.

Moving landscapes

Fredrik on film

Filmitch

The Velvet Café

Har du inte sett den (podcast)

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

Tema ”På väg” – underbara resor på film

filmspanarnaBloggnätverket Filmspanarna är tillbaka och månadens tema är ”På väg”. Två ord som tillsammans kan betyda så många olika saker, men jag har valt att fokusera på att lista tio stycken minnesvärda filmer om karaktärer på resande fot – med bil, båt, motorcykel, tåg, buss, gräsklippare eller just till fots…

Resan ska vara en medveten, lång, pågående och central röd tråd i filmens berättande. Därför kvalificerar sig exempelvis inte vissa James Bond-filmer trots att huvudkaraktären reser mellan ett flertal länder under filmens gång. Inte heller Lost in Translation får därför vara med, hur mycket jag än skulle vilja det. Skildringen ska alltså utspela sig ”på vägen” men det ska finnas en förutbestämd slutdestination.

Nedan följer min presentation av några personliga karameller i kronologisk ordning, som skildrar resefärden (både utantill och innantill om huvudet) för några vitt skilda karaktärer, men som alla på något sätt verkar söka efter känslan av frihet…

Easy Rider (1969)

EASYRIDER-SPTI-14.tif

Denna motorcykelfilm skildrar förmodligen både bikers, hippies, flower power och droger bättre än någon annan film.

Filmen fullkomligen osar av frihetskänsla och är dessutom inspelad helt efter den attityden, utan några regelmässiga produktionspärrar alls. Detta faktum och det populära genomslaget det fick gjorde den till en milstolpe och ett slags startskott för det nya, independentinriktade och samhällskritiska Hollywood som sedan pågick i ett decennium – också kallat ”filmhistoriens guldålder”.

Skådespelarna Dennis Hopper (Apocalypse Now, The Texas Chainsaw Massacre 2, Blue Velvet), Peter Fonda (Dirty Mary Crazy Larry, Ulee’s Gold) och Terry Southern – manusförfattaren till fantastiska Dr. Strangelove (1964), har skrivit manuset och Dennis Hopper regisserade själv filmen (inte sällan på droger). Resultatet är både flummigt och hypnotiskt i en underbar smet.

I huvudrollerna spelade dessutom Hopper, Fonda och före detta b-filmskådisen Jack Nicholson (One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Chinatown, The Shining) i sin stora genombrottsroll. Easy Rider är förmodligen den ultimata road-movie-skildringen och ett måste för alla som är filmintresserade!

”They’ll talk to ya and talk to ya and talk to ya about individual freedom. But they see a free individual, it’s gonna scare ‘em.”

Apocalypse Now (1979)

apocalypsenowbdcap1_original

Även om Francis Ford Coppolas (Gudfadern-trilogin) Apocalypse Now utspelar sig på en resa längs med en flod i Vietnamkrigets hetta så är det ändå en slags road-movie med båt och som knappast går i dur. Filmen har en väldigt unik känsla som balanserar mellan hallucination och mardröm, utan att någonsin lämna verkligheten.

Apocalypse Now är mästerlig på så många sätt och även om slutet förbryllar många åskådare så är det – med Martin Sheen och Marlon Brando i två elektriska roller, det oumbärliga slutet för en sådan här surrealistisk vansinnesfärd in i helvetet. För övrigt är Moog-soundtracket så passande att jag får gåshud bara jag nämner det. Briljant!

Stand By Me (1986)

stand-by-me-1986-07-g

Denna Stephen King-baserade film av mångfacetterade skådisen/regissören Rob Reiner (Spinal Tap, When Harry Met Sally, Misery) är en liten, stor skildring av hur unga pojkar bokstavligt talat vandrar in i vuxenlivet genom ett omtumlande äventyr till fots. Fyra barnskådisar gör ett sjuhelsikes jobb med att gestalta de skilda karaktärernas kval, med bortgångne River Phoenix (Running On Empty, My Own Private Idaho, Dogfight) i en av de förkrossande barnrollerna (blir du inte tårögd av bilden ovanför så vet jag inte vad).

Filmen är själva definitionen av ett barndomsäventyr och nästan alla kan nog känna igen sig i kvalen som barnen ställs inför. Den har en särskild plats i mitt hjärta eftersom jag själv som 6-åring rymde iväg med en kompis på ett skogsäventyr där vi tillsammans besteg berg, sprang mot stupkanten, drömde om pinnglass och badade i en bottenlös branddamm tillsammans – allt för att hitta min väns borttappade knallpulverpistol någonstans där i den farliga skogen.

”I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”

The Land Before Time (1988)

f5355433ccf3354e34c228da3780da91

Det här var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var ett litet barn! Min dinosauriebesatthet fick verkligen utlopp i denna historia om hur den lille långhalsen Lillefot ser sin mamma dödas av tyrannosauren ”Vasstand”. Tack vare sin godhet enar han ett gäng dinosauriebarn vid namn Cera, Petrie, Kvacky och Tagg och i en hård, förhistorisk värld försöker de hålla ihop för att tillsammans hitta ”Den stora dalen” långt bortom de mörka bergen.

Det är den fantastiske barnfilmanimatören Don Bluth (Micke och Molle, The Secret of NIMH, An American Tail, All Dogs Go To Heaven, Rock-a-Doodle, Thumbelina, Anastasia) som har regisserat denna underbara historia, med George Lucas och Steven Spielberg som producenter. Landet flr Länge Sedan har fått mer än ett tiotal uppföljare och jag hann se många av dem innan jag blev ”för stor”.

Bluths barnfilmer hade en alldeles egen stil där han skildrade ovanligt mörka och tunga ämnen om livet, för att vara för yngre barn. Detta gjorde han dock med stor framgång och när Disney-filmerna (som Bluth började sin karriär hos) hade en lågperiod så tog Don Bluths filmer världen med storm. Några av mina finaste barndomsminnen har jag genom flera av hans filmer!

Wild at Heart (1991)

large_wild_at_heart_blu-ray_3

Min absoluta favoritregissör, David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks), har aldrig brytt sig om gränser när det kommer till film. Wild at Heart bygger på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula och Lynchs filmatisering är en Trollkarlen från Oz-tolkning som lika mycket som en road-movie ur en påknarkad voodoo-doktors fantasi.

Lust blandas med ångest som blandas med Elvis Presley som blandas med tunga, våta drömmar och Nicolas Cage tillsammans med Laura Dern briljerar, för att inte tala om Harry Dean Stanton, Jack Nance och Willem Dafoe i rollen som det oefterhärmelige psykopatpervot Bobby Peru! Sekvensen med Chris Isaaks låt ”Wicked Game” är ren och skär filmmagi!

”This whole world is wild at heart and weird on top.”

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

e5eacc58bcc8833d27e8d1d6600f64cf

Glöm allt vad berusning och orgasmer heter. Vissa barnfilmer har satt sådana avtryck att man uppfylls av en oövervinnerligt stark nostalgisk känsla som får en att flyga fritt inombords och känna att det inte finns något härligare på jorden än just den känslan! För mig är det två filmer som framkallar just det här känslosvallet och det är Resan till Melonia (1989) och allra mest Resan till Amerika: Fievel i Vilda Västern!

Även om barnfilmskaparen Don Bluth inte hade något med uppföljaren till hans An American Tail (1986) att göra så besitter den ändå en sällsamt vuxen, poetisk känsla som säger mer om livet för mig än de allra flesta filmer.

Denna storslagna westernfilm berättar om hur den judisk-ryska invandrarmusen Fievel tappar bort sin familj på tågresan som ska ta dem till en förlovad stad ute på prärien som utlovar guld och gröna skogar och helt fri från hungriga katter som terroriserar mössen i hamnstaden. Fievel gör allt för att komma ikapp sin familj men på vägen mot mussamhället i den ”vilda västern” stöter han på det ena hindret efter det andra.

Samtidigt blir Fievels kattkompis Tiger lämnad av sin kattfru när hon vill söka lyckan i den beryktade hundstaden och Tiger bestämmer sig för att haka på Fievels resa för att vinna tillbaka hans kvinnas kärlek. Han får oväntad hjälp av en avdankad hund-sheriff vid namn Wille Slurp (vars engelska dubbröst blev legenden James Stewarts sista roll före sin död) och det hela utvecklar sig till en episk, romantisk och tragisk berättelse om vad verklig lycka är.

Musiken och sångerna i filmen är av himmelsk kvalitet, skriven av James Horner (Star Trek II, Aliens, Bravheart, Titanic). Särskilt ett par sånger från Fievels syster – som drömmer om att bli en hyllad sångartist, griper verkligen tag i magen innifrån!

A Goofy Movie (1995)

1094022

Janne Långbens Galna Film är ett till barndomsminne som väcker otroligt varma känslor hos mig. Det var en film jag såg om och om igen oavsett hur gammal jag blev och skildrandet av Janne Långbens ”far-och-son”-bilsemester med hans motvillige son Max präglade även mina egna bilsemestrar i livet.

Det är en väldigt varm film och med en skum humor som jag kan skratta åt även idag, blandat med en i botten mycket seriös skildring av hur en positiv pappa vill att hans son ska få uppleva samma nostalgiska fiskeresa som han själv fick uppleva med sin far, medan sonen inte kan släppa tankarna på sommarromansen med en skolkamrat och hur han missar hennes live-sändningsfest av den stora Powerline-konserten – årets händelse och hans tillfälle att vinna hennes kärlek.

Resan med hans far Långben blir dock allt annat än händelselös mot alla odds och även denna film bjuder på musikaliska ögonblick som inte går att ogilla och som inombords fått mig att otaliga gånger fantisera om att uppleva något lika häftigt som Max Långben i skolaulan!

The Straight Story (1999)

The Straight Story fGVPu1ofsWnOmfI4qf23k9hKLcz

The Straight Story är ironiskt nog David Lynchs – de absurdas mästares, mest raka film. Manuset är inte skrivet av Lynch själv utan delvis av hans före detta fru och producent, Mary Sweeney. Filmen är dessutom Disney-producerad vilket låter som en total missmatch tillsammans med Lynch.

Den verklighetsbaserade historien om Alvin Straight är dock en förbisedd pärla och på något sätt en anti-version av Easy Rider, så till vida att medan Easy Rider följde unga, frihetssökande män utan någon fysisk slutdestination och på snabba motorcyklar så får vi i The Straight Story istället följa en gammal man som åker genom USA på något så osexigt som en gräsklippare, för att träffa sin döende bror och ta itu med sitt förflutna. Frihetskänslan finns dock ändå där, minst lika stark och genuin.

Anledningen till att han kör gräsklippare istället för bil beror på att hans försämrade syn och hörsel, som gjort att han inte har rätt att köra bil och inte heller någon närstående som kan köra honom. Filmen är så fylld av värme, poetiska iakttagelser och inspiration att det är en skam att filmen inte hyllats mer.

Just skildrandet av riktigt gamla personer hör inte till vanligheterna i filmindustrin så det är med glädje jag inser värdet av att David Lynch valde att filma manuset, då det med största sannolikhet aldrig hade sett bioduken annars. Richard Farnsworth (före detta stuntman och inte skådespelare) briljerar i huvudrollen och Cissy Spacek (Badlands, Carrie, The Help) är fenomenal i rollen som hans utvecklingshandikappade dotter och hjälpande stöd.

”Well, the worst part of being old is rememberin’ when you was young.”

Almost Famous (2000)

almost-famous-almost-famous-61998_1024_7681

Musikskribenten/filmskaparen Cameron Crowe (Fast Times at Ridgemont High, Jerry Maguire, Elizabethtown) golvade i princip alla som har någon slags kärlek för musik i och med sin självbiografiska ”coming-of-age”-skildring om en mycket ung musikskribent som får följa med ett lovande rockband och deras groupies på turné genom USA.

Resan blir så mycket mer än bara en tillfällig sommarromans för den unge skribenten och vi får följa med hela vägen, ackompanjerat av ett fantastiskt soundtrack som innehåller allt och lite till från den musikaliska tidsperioden. Det är en lång film med en drös av minnesvärda ögonblick – bland annat ett drogparty som går snett och en flygupplevelse med Elton John-musik som etsat sig fast på mångas näthinnor.

Livet längs vägen är fruktansvärt bra skildrat och Philip Seymour Hoffman (Boogie Nights, Capote, The Master) dyker upp i en helt fantastisk biroll som skivförsäljare och musiknörd.

“The only true currency in this bankrupt world is what you share with someone else when you’re uncool.”

Into the Wild (2007)

into the wild blu-ray2

Det finns ytterst få filmer som kan förändra ditt liv om du ser den. Into the Wild är dock just en sådan.

Friheten som vanligtvis suveräne skådespelaren Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) förmedlar genom sin regi är helt magnifik. Den verklighetsbaserade historien (skriven av Jon Krakauer) om hur raketforskarsonen Christopher McCandless vandrar genom det amerikanska landskapet utan pengar men med miljarder kubik av frihet, för att förverkliga drömmen om att nå Alaskas skogar och leva helt på naturens villkor.

Emile Hirsch (Taking Woodstock, Milk) är som gjuten för rollen som den frihetssökande, unge natursjälen som offrar sin civiliserade karriär för att hitta sitt rätta jag. Utöver det bjuder filmen på minst ett dussin suveräna skådespelarinsatser genom karaktärerna han möter på sin långa färd, jätteinspirerande, specialskriven musik av Eddie Vedder (Pearl Jam) och ett ögonblicksfoto och naturvyer som får mig att tappa andan. Det här är en av 2000-talets stora filmhöjdpunkter och filmer som skildrar naturens storslagenhet lika bra görs verkligen inte ofta.

Jag minns att när jag såg den första gången tvingades jag stoppa filmen med cirka en kvart kvart, men när jag trots en dags avbrott sedan såg klart den avslutande kvarten drabbades jag av ren eufori över filmupplevelsen jag varit med om.

Hade jag gjort en lista över filmer som hittar kärnan i själva meningen med livet så står Into the Wild och stampar, frustar och ekar mellan träden och bergen om att få vara högst på den listan.

”I read somewhere… how important it is in life not necessarily to be strong… but to feel strong.”

Gå nu in på de andra filmspanarnas bloggar och se vad dom har skrivit kring temat ”På väg”!