Etikettarkiv: Alice Eve

Stockholm Filmfestival: Cold Comes the Night (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2cold-comes-the-night-poster-20130925Genre: Kriminalthriller
Produktionsland: USA
Regi: Tze Chun
Manus: Tze Chun, Oz Perkins, Nick Simon
Längd: 90 min
Skådespelare: Alice Eve, Bryan Cranston, Ursula Parker, Logan Marshall-Green, Leo Fitzpatrick, Erin Cummings, Robin Taylor, Sarah Sokolovic, Marceline Hugot, Esau Pritchett, Stephen Sheffer, Robert Prescott, Ashlie Atkinson, Dylan Chalfy

En kämpande motell-ägare och hennes dotter tas som gisslan av en halvblind kriminell yrkesman för att hjälpa honom att se…

Jag kommer in i sista minuten till visningen av amerikanska Cold Comes the Night i den – med den jättelika biografens mått mätt, väldigt tomma salongen på Park.

Jag presenteras i filmen för en ensamstående, ung kvinna (Alice Eve) och hennes lilla dotter spelad av Ursula Parker (Louie, Rabbit Hole, We Need To Talk About Kevin). Kvinnan heter Chloe och driver utan flärd ett litet motel på den kalla landsorten. Så långt allt väl.

Jag får också se en blond kille som skjutsar en skäggig, glasögonprydd herre misstänksamt lik en viss ”Walter White” från Breaking Bad. Det är givetvis Bryan Cranston (Malcolm in the Middle, Breaking Bad, Drive) i egen hög person. Mystiskt passiv sitter han och ruvar på filmens spänningsutlösare.

Cold Comes the Night 1

Efter ungefär 10 minuter in i filmen säger Bryan Cranston sina första , mörkt rosslande och på bulgariska brytande ord; ”I have schedule to keep. They do not like to wait”. Precis där och då lägger filmen lägger av och bioduken blir svart. Stor ironi.

En oroad volontär kommer in och säger ursäktande att ”det blev ett litet tekniskt fel” och ”filmen kommer tyvärr behövas starta om från början och det kommer tyvärr ta 10 minuter”. Publiken väntar men som tur är startar den sedan vid tillfället strax före den avbröts.

Bryan Cranstons bulgariska loner visar sig vara en torped med handikapp, då hans syn är kraftigt nedsatt och han tvingas ta till mer och mindre kreativa grepp för att kompensera för sin brist på syn. Kvinnan jag såg i filmens inledning visar sig vara ett av dessa grepp och handlingen tar vid på allvar. Torpeden behöver nämligen kvinnan som sina ögon när problem uppstår.

Cold Comes the Night ger mig vid lite eftertanke vaga vibbar av Jaques Torneurs jättetrevliga film noir-thriller Nightfall (1957) med sin pengajakt och vanliga människor som dras in i brottshändelser. En film som i sin tur är en slags föregångare till Coen-brödernas Fargo (1995), men Cold Comes the Night är inte alls i dessa filmers klass.

Cold Comes the Night 2

Den är dock liksom dessa en gråkall thriller om brott och konsekvenser i landsortsmiljö och med skog – allt snyggt fotat av Noah Rosenthal. Jag älskar skog på film och det är den bästa ingrediensen för att få mig i stämning, men med den här filmen hjälper det inte tyvärr.

Alice Eve (Men in Black III, The Raven, Star Trek Into Darkness) är bra och spänningen är hög, men anledningen till att spänningen existerar är filmens själva svaghet. Spänningsmomenten uppkommer på grund av märkliga ageranden och brist på ageranden.

Cranstons karaktär agerar väldigt skiftande och det är svårt att veta vad… rättelse… Det är omöjligt att veta vad han strävar åt. Han bara gör saker för att spetsa till händelseutvecklingen men helt utan något eget motiv.

En sak jag blir glad av är att se hur Logan Marshall-Green (Devil, As I Lay Dying) – den snygga modellnunan och Tom Hardy-lookaliken från framför allt Prometheus (2012), spelar ”against type”.

Cold Comes the Night 5

Han har dolt sin modellook genom stubb, pundarkläder och flottigt bakslickat hår så pass att jag är imponerad över ambitionerna att göra honom till något mer än ett snyggo som agerar. Tyvärr är hans aktioner inte trovärdiga för fem öre.

Det är inte det så kallade ”snyggots” fel i första hand utan manuset, men så är det fortfarande.

Filmens story är ett hafsverk och jag beskyller alltså inte skådisarna för det, mer än att dom tog rollerna från första början utan att ställa högre krav.

Det är skillnad på dåligt skådespeleri, dåligt skrivna karaktärer och dåligt skrivna ageranden från karaktärerna. Cold Comes The Night lider av det sistnämnda.

Cold Comes the Night 7

I filmens allra mest spänningsfyllda klimaxögonblick har jag tydligen sonat ut, eftersom jag kommer på mig själv med att, istället för att se filmen, fästa blicken på en odefinierbar punkt mellan ögonen och bioduken och tänka på hur mycket koffein energidrycken jag dricker innehåller jämfört med kaffe.

Så ska man inte reagera i en films mest skälvande minuter. Varför heter filmen ens Cold Comes the Night, för övrigt?

När filmen var slut tändes ljuset i salongen på Park aldrig på under eftertexterna, så ett flertal satt kvar för att över huvud taget kunna se nåt när de skulle lämna salongen. Utmärkt tid för att skriva en recension.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt

Feministisk slutnot: Filmens huvudroll är en kvinna som är självständig och agerar aktivt. Hon tar hand om sin dotter på egen hand, bortsett från en väninna som hjälper henne. Övriga kvinnliga karaktärer är framför allt dottern och väninnan. Uppfriskande är också att den kvinnliga huvudrollen inte ägnar någon väsentlig tid åt romans med män och hon känns varken undermålig eller underlägsen ur ett könsperspektiv. Hon är trovärdig och filmens klart mest genomarbetade karaktär.

The Raven (2012)

Genre: Kriminalthriller, Mysterium
Regi: James McTeigue
Manus: Ben Livingston, Hannah Shakespeare
Längd: 111 min
Skådespelare: John Cusack, Alice Eve, Oliver Jackson-Cohen, Luke Evans, Pam Ferris, Brendan Coyle, Kevin McNally, Dave Legeno, Sergej Trifunovic, Sam Hazeldine, Brendan Gleeson

”The Raven” är en alternativ berättelse om Edgar Allan Poes sista dagar i livet år 1849, där han jagar en seriemördare vars mord liknar de i hans berättelser.

Jag älskar författaren och poeten Edgar Allan Poe. Hans bibliografi innehåller kolsvarta, psykologiska noveller med sådan fyndig timing att dom – trots all död och plågade karaktärers mentala prövningar och smärta, frambringar ett leende på läsarens läppar.

Hans diktspråk är dessutom lika mästerligt och just styrkan han besitter i att formulera varje steg i all tragik och hemskheter så utstuderat och romantiserande är det som gör honom till en av litteraturens största mästare. Han har i stort sett skapat det moderna skräckberättandet, kriminalberättandet och detektivmallen samt betydande grunder för science-fiction-genren.

Mest känd för allmänheten är han genom dikten ”The Raven” (Korpen), som ofta kallas den bästa dikt som någonsin skrivits.

Denna film har tagit namn efter dikten men är knappast en filmatisering av den, utan följer istället författaren Poe i egen hög person, i en helt och hållet påhittad kriminalhistoria som enkelt kan beskrivas som en blandning mellan From Hell (2001), Se7en (1995) och Guy Ritchies Sherlock Holmes-blockbusters (2009 och 2011) – filmer vars ursprungskällor och deras influenser i sin tur har det mesta att tacka Poes berättarkonst för.

James McTeigue är regissören bakom just denna film och han har tidigare gjort sig mest känd som regissör till den hyllade filmatiseringen av V for Vendetta (2005). Han har lyckats med att skapa ett småmysigt, underhållande äventyr med driv, men filmen saknar tyngd och verkligt intresse att skildra riktiga karaktärer utan håller sig till simpelt, fyrkantigt manus och tekniskt finessökeri.

Jag bryr mig ärligt talat inte om någon av filmens karaktärer det minsta då de känns som farsartade figurer, bortsett från Edgar Allan Poe själv då, som i alla fall blir lite underhållande som uppläxande man med integritet och förlorarstämpel.

John Cusack (Bullets over Broadway, Being john Malkovich, High Fidelity) spelar honom stabilt (en roll som först erbjöds Joaquin Phoenix) utan att briljera.

Det har blivit lite av John Cusacks jobb under senare delen av hans karriär, att väcka lite förhoppningar i halvtråkiga hollywoodkoncept som görs på produktionsbolagens direktiv för att fylla utrymmet mellan efterlägntade blockbusters och prispotentiella filmer.

Han blir inte så mycket annat än ett försök att spela på kufigheter i stil med Robert Downey Jr:s Sherlock Holmes-karaktär och Cusack är på tok för pigg, snyggansad och balanserad för att få mig att se bilden av en verklighetens Poe.

Därmed inte sagt att han är dålig, men manuset och regin ger inte särskilt mycket intressant för Cusack att jobba med och det ytliga som är kvar vågar inte heller utmana förväntningarna hos en bred publik. Cusacks likhet till Poe är inte klockrena, men dragen finns ändå där och jag klandrar inte Cusack för att han inte är intressantare rent innehållsmässigt.

Filmens utgångspunkt, att skildra förklaringen till vad som egentligen hände under Edgar allan Poes sista dagar i livet är – om vi glimtar det lilla som står i historieböckerna, rafflande. Edgar Allan Poe dog på en parkbänk efter svåra smärtor – ensam och övergiven, men med ett liv av alkoholproblem och depression bakom sig. Kläderna han hade på sig var inte hans egna. Natten innan hans död hade han enligt källor upprepade gånger ropat namnet ”Reynolds” och vad som var den direkta orsaken till hans död är ett mysterium än idag.

Vad hade skett? Var kom kläderna ifrån? Och vem var Reynolds? Filmen är tyvärr alldeles för ”over the top” för att jag ska bli till mig av deras försök att skildra ”den dolda sanningen” och filmen går en helt egen väg som andas mer Indiana Jones än exempelvis nämnda Jack The Ripper-seriealbumfilmatisering, From Hell.

Trots att filmen aldrig lyfter så puttrar den i alla fall på i ”direkt till dvd”-trevlighet och jag orkar till slut inte störa mig på att Poes kärleksintresse i filmen är osympatisk, dryg och billig – spelad av Alice Eve (Sex and the City 2, the Decoy Bride). Jag orkar inte heller i slutändan störa mig på att alltid värdige Brendan Gleeson (28 Days Later, Harry Potter and the Order of the Phoenix, In Bruges) gör en klyschig ”fadern som vet bäst”-roll. Jag orkar inte störa mig på att händelserna är ologiska i sekvens efter sekvens.

Karaktärerna reagerar allt mer märkligt genom filmen och med ena ögat åt publiken trots att de är satt under stor press, men jag slutar relativt snabbt sucka åt det, utan sitter istället och småler åt hur de gör den ena efter den andra referensen till Poes noveller genom ett genomtänkt Saw-mönster. Visuellt är filmen snygg, med tendenser till överarbete i visuella effekter.

Jag kan inte säga att jag ogillar denna äventyrsversion av Edgar Allan Poes sista dagar i livet, men den är lättuggad kiosklitteratur som inte gör Edgar Allan Poe och namnet ”The Raven” rättvisa. Se den om du gillar snygga, småtrevliga bagateller i gothisk bläckmiljö och om du finner John Cusack sevärd.

Jag rekommenderar hellre den mer fyndiga filmatiseringen av The Black Cat av Stuart Gordon (Re-Animator, From Beyond, Honey I Shrunk the Kids), med Jeffrey Combs (Re-Animator, From Beyond, Bride of Re-Animator) som Poe från den fristående showtime-skräckserien Masters of Horror (2005-2007).