Etikettarkiv: Alice Cooper

Mixtapes: Den bästa halloweenmusiken (spotify)

Halloween-banner-2014halloween-mix-tape

Här bjuder jag på min egen personliga mixtape på det aktuella temat ”halloween”. Något jag tänkte göra fler gånger framöver, då det är så fruktansvärt roligt att knåpa ihop tematiserade spellistor!

Detta ”halloween-blandband” innehåller 55 spår med 3 timmar av handplockad musik från dom senaste 100 åren som jag älskar var och en för sig. Det finns förhoppningsvis många spår du inte har hört förut och som nu kan få en plats även i din egen halloweenmusik-blandning (för en sådan har du väl?). Annars har du nu fått ett ultimat blandband helt gratis.

Det är både så kallad partymusik och mer stämningsfylld, långsam musik men mestadels lättlyssnat och kvalitet rakt igenom. 

Det finns förhoppningsvis en hel del låtar du kan spela på helgens halloweentillställningar. Jag föredrar dock att lyssna på sådan här musik ensam, när jag exempelvis tar en promenad, åker bil eller bara sitter inne och bevittnar regnet och blåsten utanför fönstret.

Trevlig lyssning!

Annonser

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Halloween-banner-2014Freddys Dead posterGenre: Skräck, Slasher, Fantasy, Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Michael De Luca
Regi: Rachel Talalay
Längd: 89 min
Skådespelare: Tom Arnold, Yaphet Kotto, Robert Englund, Lisa Zane, Alice Cooper, Shon Greenblatt, Lezlie Deane, Ricky Dean Logan, Breckin Meyer, Roseanne Barr

Den sjätte filmen i Terror på Elm Street-serien kom ut samma år som jag föddes: 1991. Den regisserades av Rachel Talalay, som tidigare hade varit involverad i serien som producent. Marknadsföringen för filmen var större än vanligt, eftersom tanken var att Freddy Krueger en gång för alla skulle dö. Los Angeles borgmästare gjorde den 13:e september, filmens premiärdatum, till ”Freddy Krueger Day”.

FD04

Många år har gått utan att Freddy Krueger har plågat invånarna i Springwood. Detta beror på att alla i staden har kommit överens om att ignorera och förtränga Freddys existens. Utan människors fruktan tynar Freddy bort, men han har en plan för att frambringa sin egen återkomst. En ung man med minnesförlust, några ungdomar från ett hem för problembarn och en kvinna från hemmets personal åker till Springwood och upptäcker att något skumt pågår där. Freddy terroriserar ungdomarna, och kvinnan från hemmet upptäcker fruktansvärda sanningar om både sitt eget och Freddys ursprung.

elmstreet6bdcap1_original

Freddy’s Dead är praktiskt taget en komedi, och många fans hatar filmen av den anledningen. Jag har ingenting emot filmens komiska aspekter eftersom jag tycker de är ganska charmiga, men jag ska inte sticka under stolen med att filmen har en del andra problem.

Manuset är ett av de svagare i serien, och filmen har inte åldrats särskilt väl. En sak som jag inte riktigt kan bestämma mig för om jag tycker är positiv eller negativ är att filmen är väldigt fristående. Den följer inte riktigt upp någon av de tidigare filmerna i serien, även om den lyckligtvis inte ignorerar någon av de heller (tvärtom eftersom klipp från alla de tidigare fem filmerna visas i eftertexterna).

FD06

Freddys död är något av en besvikelse, speciellt med tanke på att det är just hans död som är hela filmens uppbyggnad, och till och med titel. Det är visserligen inget större fel på handlingsomständigheterna och dialogen runt hans död, men själva dödsscenen är alldeles för ostig, till och med för min smak. Skådespelet kan beskrivas på samma sätt som filmens ton: extremt nittiotaligt. Robert Englund har lika roligt som alltid med sin roll som Freddy Krueger.

Filmen är helt klart en av de svagare delarna i serien, men enligt min åsikt inte den sämsta. Om man inte har några problem med ett överskott av humor i en skräckfilm så tror jag att man kan uppskatta filmen utan problem. Om inte för dess kvalitet så åtminstone för dess charm och camp value.

FD11

Visste du att:

    • Producenten Robert Shaye har en cameo som bussbiljettsförsäljare, och Johnny Depp, som medverkade i den första filmen, har en cameo som en skådespelare i en anti-drogreklam. Utöver dessa två har även Tom Arnold, Roseanne Barr och Alice Cooper små roller i filmen.
    • När filmen visades på bio var delar av den i 3D. För att biobesökarna skulle veta när det var dags att ta på sig glasögonen skrevs ett par 3D-glasögon in i filmens handling och besökarna blev tillsagda att ta på sig sina glasögon när karaktären i filmen gjorde det.
    • Peter Jackson, som senare regisserade Sagan om Ringen, skrev ett tidigt manus till filmen som inte användes.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

The Untitled 80’s Halloween Film Project

Halloween-banner

Jag är precis i startgroparna i skrivandet av ett manus för ett framtida filmprojekt, inspirerat av den perioden vi just nu befinner oss i. Filmen har inget namn, men handlingen börjar arta sig och inspirationskällorna är glasklara!

Tanken är att det ska vara en nostalgisk kärleksförklaring till VHS-åldern, videovåldet och kultskräcken som upplevde sina glansdagar just då, lika mycket som det kommer vara en kärleksförklaring till kulturen som frodades runt omkring. Småstaden, 80-talet, estetiken, musiken – och allt det jag personligen älskar med den.

Filmen kommer att centreras kring tre barn i 12-årsåldern som i ett litet samhälle någonstans i Sverige tillsammans planerar en episk halloweenfilmkväll tillsammans.

Förproduktionen kommer pågå fram till hösten 2014, då målet är att spela in den. Jag tänkte att jag skulle presentera några selektivt utvalda inspirationskällor för min idé och all form av tips, råd, hjälp eller frågor välkomnas varmt! Antingen i kommentarsfältet, eller genom denna mail (jimmy.bjorktorp@hotmail.com).

Be afraid! It’s coming. Soon…

Untitled-80s-Halloween-Film-Project

vhs-cassette-tapeLife Magazine Halloween6pumpkins443746EA-3038-4C41-A6EF-368BFBAEA3DD2w5n9qctumblr_lsvempaZmk1qll5dxo1_500flyersflatAmerican-Movie-Mark-Borchardt-Mike-Schank



Ingen halloween utan en halloweenplaylist…

Härmed delar jag med mig av den mest ultimata halloween-playlisten du hittar på Spotify, som innehåller handplockade låtar av mig själv för att lyfta upp stämningen i din ensamhet eller på halloweenfesten. Det här är i stort sett hela utbudet av den musik jag spelar i dessa fantastiska skräckfilmstider.

Min smak vad gäller halloweenmusik är bred, men allra mest föredrar jag den musik som andas retro 50- och 60-tal, med klassiska, svartvita skräckreferenser och en nostalgisk ton. Blandningen jag gjort innehåller det mesta jag alltid brukar lyssna på under halloween, samt några nya favoriter.

Mycket lyssningsnöje på halloween önskar jag er!

Nick Cave and The Bad Seeds 1984-1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Det australienska bandet Nick Cave and The Bad Seeds är ett av mina allra största favoritband. Deras dunkla, mörka sound och Nick Caves oefterhärmeliga förmåga att trollbinda med sin närvaro, hypnotiska basröst och helvetiska texter är något som sammanfaller perfekt med det som min filmsmak oftast lever bäst på stämningsmässigt.

Lite grann därför får de för mig också en stark koppling till den tid vi nu är mitt i – närmare bestämt den ruggiga men samtidigt vackra årstiden som kallas Hösten. För mig är hösten dessutom lika med halloween-perioden, så då passar det för mig bra att låta Nick Cave och hans Bad Seeds få en plats i detta års halloween-tema, lite så där på ett musikaliskt, svartnat bananskal.

Den här musikinriktade – men väldigt filmbejakande bloggserien kommer under åtta inlägg ta fram de låtar jag allra varmast rekommenderar från deras musikkatalog.

Är det något som beskriver deras musik är det just ordet ”filmiskt”, då de tillför en ljudbild så rik på emotionella effekter att den lätt går att anknyta till filmmusik, men framför allt är det Nick Cave och co:s förmåga att bygga upp en dramatik – berättelsemässigt och känslomässigt, så pass intensivt att den tar ett grepp om lyssnaren och man får liksom välja ifall man antingen ska ignorera musiken helt, eller låta sig fängslas totalt.

Nick Cave är en blandning av Elvis Presley, Alice Cooper, Johnny Cash och Lou Reed rent artistiskt, med en rejäl dos Edgar Allan Poe– och H.P. Lovecraft-svärta. Han bygger upp en hypnotisk närvaro, men likt en psykopat kombinerar han det med en känsla av total oberäknelighet och ett kall till mordisk hunger.

Dock är den ännu större behållningen i Bad Seeds briljans själva musiken. Med kreativa monster som Mick Harvey, Blixa Bargeld, Rowland S. Howard, Warren Ellis och Thomas Wydler – för att nämna några, så används intrument som klinkande piano, fiol, gitarrer, xylophon och inte minst orgel på mycket fria sätt och skapar vemod, tyngd, kyrksorg och galenskap mer ondskefullt än det hårdaste dödsmetallbandet någonsin har lyckats med.

Mina favoritalbum av Nick Cave and The Bad Seeds är Your Funeral… My Trial (1986), Tender Prey (1988), Let Love In (1994) och allra mest Murder Ballads (1996), då de på det sistnämnda albumet enligt mig på något sätt nådde sitt mest fängslande sound, både textmässigt, sångmässigt och musikmässigt. För någonstans så har alltid mordets röda hand varit en skugga i spelet under hela deras karriär.

Förhoppningsvis kan jag få fler att fängslas av deras bidrag till den mörkare musikhistorien, så som jag gjorde. Jag hoppas därför att fler kommer lyssna på The Bad Seeds under höstmörkrets stundande dagar och nätter.

Jag börjar i kronologisk ordning och vandrar sedan allt närmare nutiden…

From Her To Eternity (From Her To Eternity – 1984)

Titelspåret på debutalbumet från 1984, under bandnamnet Nick Cave and The Bad Seeds, visar att deras stil fanns där från början (faktiskt redan i högsta grad under Nick Caves tidigare band, The Birthday Party).

Denna sång leker med namnet på romanklassikern Härifrån Till Evigheten (From Here To Eternity) och sången framfördes dessutom av bandet i Wim Wenders-filmen Wings of Desire (1987).

Sången startar maniskt och eskalerar allt eftersom mer och mer, ju längre Nick Cave berättar om flickan som bor på våningen ovanför honom. Som vandrar på golvbräderna och gråter så att tårarna faller ner i hans mun. Hur han vill trollbinda henne. Perversion och galenskap slås brutalt fram på pianot och för mig är det här ett av The Bad Seeds milstolpar.

Tupelo (The Firstborn Is Dead – 1985)

Nick Cave blinkar åt två blueslegender – Lead Bellys bluessång Looky looky yonder och John Lee Hookers Tupelo, när han ödesmättat berättar om Elvis Presleys födelse en stormig natt i Tupelo, Mississippi, så att det får bibliska proportioner med en dramatik som outtalat jämför Elvis med Jesus själv.

Vi hör bokstavligt stormens vindar och jag har inte svårt att visualisera mig berättelsen. Manskören ger häftig vindkraft åt stormskildringen och vi får en trevlig smak av Nick Caves sagomässiga berättarskicklighet utan ingredienser som stark smak av galenskap och blod.

Train Long Suffering (The Firstborn Is Dead – 1985)

En fartfylld, medryckande up-tempolåt som – i alla fall för mig, efter att ha hört den några gånger känns i det närmaste klassisk i all sin enkelhet. På The Firstborn is Dead börjar Cave och bandet bygga sin musik med stor inspiration från den amerikanska bluesen – mer strukturellt än tidigare, och även om det blir ”another kind of beast” i deras händer så ger det en tung, bastant grund som passar bandets stil utmärkt.

I den här låten får Nick Cave fnatt och karaktäriserar tåget själv med sitt hookiga tutande. Den tåglånga smärtan och lidandet blir på något sätt ett tidigt svar från Bad Seeds på hur en tung poplåt kan skrivas.

Muddy Water (Kicking Against The Pricks – 1986)

Med tredje albumet, Kicking Against The Pricks, vandrade Caves band ifrån post-punk-scenen och deras mer hysteriska sound genom att göra ett coveralbum. Sången ”Muddy Water” är i originalet av The Seldom Scene inte alls så blöttyngd som i Nick Caves långsamma tolkning. Cave går ner i en mörk, basig och mycket närgången stämma som senare blev mer av hans standardröstläge.

Liksom i originalet, fast ändå genom en annorlunda metod, får jag bilder framför mig av en skeptikers återblick av ett svunnet Amerika, likt Tommy Lee Jones uppgivna polissheriff i bröderna Coens och Cormac McCartys No Country for Old Men (2007).

The Singer (Kicking Against The Pricks – 1986)

Ursprungligen en Johnny Cash-låt, också kallad The Folk Singer, som inofficiellt beskriver Johnny Cashs kamp mot musikindustrin och skivbolagen som behandlade honom som en själlös produkt stundtals (vilket filmen Walk The Line ju hintar om). Jag måste stanna till vid Cashs version och belysa hur jävla fenomenalt bra denna episka, tidlöst berättade sången är. Kanske en av Johnny Cashs mest personliga, poetiska och allra bästa sånger – och då talar vi ändå om Johnny Cash – ”The Man in Black” själv.

Nick Cave hyser väldigt stor respekt till Johnny Cash och de båda är väldigt lika som människor. En mörk, dyster ton, svartnad blick och mörk aura kring sig är de både riddare av väldigt lika känslor. Cave har ändrat sångens text en liten, liten aning men låtens enorma själ är orubblig och tar över hela rummet när man hör den historiska ödesberättelsen om ”the singer”. Må du vila i frid, Johnny Cash.

Rocky Horror Music: He’s Back (The Man Behind The Mask)

Alice Cooper har en uppenbar förkärlek för skräck vilket präglat större delen av hans mer och mindre kontroversiella karriär. Kanske var det en av anledningarna till att han ställde upp på att sjunga titellåten till den sjätte Fredagen den 13:e-filmen, Jason Lives. Filmen hade en mer distanserad utformning, med flera komiska inslag – bland annat James Bond-blinkningen efter första scenen då Jason gör en pastiche på den obligatoriska Bond-presentationen.

Framför allt minns jag dock filmen för Alice Coopers sångbidrag, som är patetiskt tidsenligt med synthbeat och en fjantig musikvideo som kronan på verket. Det är svårt att se hur Alice Cooper kunde vara bland det farligaste ungdomar kunde intressera sig för en gång i tiden. Musikvideon är dock mycket sevärd för nostalgi, en fånigt katchy låt och en underhållande musikvideo!