Etikettarkiv: Album

I jukeboxen: Wise Man (Frank Ocean)

frank-ocean

Frank Ocean, 25 år gammal, slog igenom med dunder och brak i musikkretsar under 2012 i och med albumet Channel ORANGE.

Detta tack vare att han visade att det faktiskt går att göra helt fantastisk R’n’B/Soul fortfarande, som substitut till den trötta radioskval-R’n’B-pop som vi levt med i de kommersiella radiokanalerna. Den där musiken som pepprar med trötta datorrytmer och auto-tune-sångare som sjunger djupa texter om hur de är så heta på dansgolvet tillsammans med den sexigaste kvinnan/mannen och vill ha hen i mörkret hos sig och att natten aldrig ska ta slut – kanske med ett litet förtydligande om att deras kåthet verkligen är ”riktig kärlek” också.

Frank Ocean lägger ner betydligt med arbete och finess i sina texter och till råga på det så sjunger han fruktansvärt bra och ser till att hans sånger får fantastisk, flytande kärleksångestmusik över sig (Thinkin Bout You, Pyramids), eller något annat som faktiskt låter intressant och originellt (Forrest Gump, Super Rich Kids, Bad Religion, Fertilizer, Lost).

Jag hyllade Frank Oceans album Channel ORANGE nyligen i min lista över 2012 års bästa, utländska album. Jag kanske aldrig hade brytt mig om att lyssna på Channel ORANGE och fastnat för Ocean som artist om det inte vore för att jag hittade låten ”Wise Man” i samband med filmen Django Unchained (2012).

Wise Man thumb

Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Inglourious Basterds) började nämligen tumma på sin regel att inte ha musik skriven enbart för filmen i sina produktioner i och med Django Unchained. Filmens huvudrollsinnehavare, oscarsbelönade skådespelaren/rapparen/komikern Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) pratade om möjligheten att få ha kontemporär, specialskriven musik som talade till det svarta temat i filmen och det stod inte på förens musikerpolarna Rick Ross, John Legend och Frank Ocean viftade med specialskrivet låtmaterial till Quentin Tarantinos film. Sången ”100 Black Coffins” av Rick Ross är dessutom producerad och delvis skriven av Jamie Foxx under inspelningen av filmen).

Störst av allt är dock att Ennio Morricone – spaghetti western-genrens musikfader och en av filmmusikhistoriens största, också bidrog med en låt – den klassiskt vemodiga ”Ancora Qui”, med hjuvlig sång av italienskan Elisa.

Vad hände då med Frank Ocean?

Han skrev en sång som hette ”Wise Man” – episk poesi som kan beskrivas som ”hjärtskärande glädjetårar i slow-motion”. Jag fick höra talas om den på juldagen och blev totalt golvad. Kan modern musik låta så här bra? Kan en text från 2010-talet drabba mig så skoningslöst, nästan som om det vore en klassiker av Bob Dylan, Leonard Cohen eller Neil Young?

Uppenbarligen, om den kommer från 25-årige, före detta Justin Bieber-låtskrivaren Frank Ocean. Jag har lyssnat på den otaliga gånger sedan juldagen och orden ekar i mitt huvud, samtidigt som jag tänker på orättvisor, rasism och inom mig ser silhuetten av en ensam man i horisonten, borta i den amerikanska söderns gryning.

”Wise Man” är för mig 2012 års överlägset bästa låt och en av de absolut vackraste låtar jag hört någonsin, men den fick inte plats i Django Unchained. Tarantino förklarar varför i ett pressmeddelande;

“Frank Ocean wrote a fantastic ballad that was truly lovely and poetic in every way, there just wasn’t a scene for it. I could have thrown it in quickly just to have it, but that’s not why he wrote it and not his intention. So I didn’t want to cheapen his effort. But, the song is fantastic, and when Frank decides to unleash it on the public, they’ll realize it then.

Quentin Tarantino hade faktiskt rätt, för texten har satt djupa spår i mig och även om den inte passar in i filmen så rymmer den en själ som gör att jag ändå för alltid kommer tänka på den afrikanske slavens kamp för självständighet. Den 23 december släppte Frank Ocean hans uteblivna låt på sin Tumblr-kanal gratis, med hälsningen; ”Django was ill without it”.

Wiseman closed his mouth
Madman closed his fist
Young man shows his age
Judge man named it sin
Bad man don’ exist no
No evil man exists
Good man don’t exist no
No righteous man exists
Sad man cannot cry in place where man can see
Never witnessed father weep
This old man thought it weak
But strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist no
Just flesh and blood exists
But your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

The beast will crawl this earth
Then fall in the dirt to feed the crows
They’ll rip apart his flesh
Til all that’s left is glorious bone
So you’ll bury your own
Too vain
You saw it unfold
What you know
And you claimed all you could hold
Until death did you part from the mess you made
I bet your mother would be proud of you
I bet your mother would be proud of you

Primate sharpens tool
To survive and thrive in the jungle
Maybe hearts were made to pump blood
Maybe lungs were made for flood
I won’t blunt my blade for cut these chains
Rather let my limbs be drug through mud
You’re my brother but your eyes are cold
You’re my sister but your womb is bare

I bet our mother would be proud of you
I bet our mother would be proud of you

Bad man don’t exist
No evil man exists
I know good man don’t exist
No righteous man exists
Strong man don’t exist
No undying man exists
Weak man don’t exist
No just flesh and blood exists 

Lyssna på Frank Oceans ”Wise Man” på Soundcloud här. Den mycket trevliga podcasten Filmmixern snackar trevligt nog också om denna låt i dagens Avsnitt 75 – Oscarsnomineringar.

I backspegeln #4: Den utländska musiken 2012 i backspegeln

I-Backspegeln

Jag eftersläntrar in med ett nytt ”I backspegeln” i sista stund (kommer ett på söndag också tänkte jag), genom att återigen tänka större när år 2012 just har lämnat oss alla och man står i valet och kvalet att antingen se bakåt eller se framåt.

Jag har insett att jag lyssnat igenom ett antal riktigt bra musikalbum förra året och även om det inte var ett lika starkt musikår som 2011 så vill jag ändå plocka fram några favoriter. Därför topplistar jag de bästa musikalbumen jag hört av utländska artister (det kommer också en med svenska album så småningom).

Jag inser också samtidigt som jag gör listan att jag har väldigt många bra skivor kvar att höra från 2012, men här är mina utländska favoriter än så länge…

 

Musikalbum från utländska artister – Top 6 anno 2012:

6. Kill For Love (Chromatics)

60d1ad47

Chromatics är en electro-grupp bestående av Ruth Radelet (sång/synthesizer), Adam Miller (gitarr/vocoder), Nat Walker (trummor/synthesizer), och Johnny Jewel (producent, multi-instrumentalist). De spelar en slags flerinstrumentrotad italo-disco/synth-pop/post-punk. De fick ett kommersiellt genombrott när deras låt ”Tick of the Clock” var en del av soundtracket till Nicolas Winding Refns Los Angeles-film Drive (2011).

Gillade du känslan av musiken i den filmen så lär du finna albumet Kill For Love mysigt, för det är väldigt mycket den känslan man får. Neongator, ensamma hotellrum och olycklig kärlek strax intill innelivet på den dunkande nattklubben.

Skivan består av 16 låtar som smälter samman till en rejäl helhet, men som med fördel kan bli ditt eget soundtrack när du tar in vardagen under mörka, ljusa eller varma nätter. Vissa spår är helt intrumentala – fyllda av fjäderlätta takter och elektrifierad gitarr och avlägsna synth-toner. Vissa låtar lyfter ytterligare ett snäpp tack vare Ruth Radelets genomsmörjda falsettröst och ord som ger eko i din själ och lämnar avtryck i ditt huvud.

Bäst är introspåret, den magiska, tydliga men ändå eftertänksamma Neil Young-covern ”Into the Black”. Den får mig att färdas iväg, långt, långt bort och inte återvända hem igen förens skivans hela längd tagit slut…

 

5. Born To Die – The Paradise Edition (Lana Del Rey)

Lana-Del-Rey-Born-To-Die-Paradise-Edition

Lana Del Rey har en personlig artisthistoria som en del redan är bekanta vid, men hon slog i vilket fall igenom stort 2012 efter att ha nått en indiepublik på nätet dessförinnan som en alldaglig artisttjej som producerade allt själv. När det sedan gick upp att hon hade en miljonärfarsa, att hennes musik fått gott om hjälp att produceras genom förmögna kontakter och att hon nyligen har skönhetsopererat sig för att få ett nytt utseende så ledsnade en del av hippiepubliken.

Faktum kvarstår dock att allt detta knappast förtar – snarare bygger på, hennes framgångsrika image som den David Lynch-regisserade, förfallna hollywooddrömmen – en modern Marilyn Monroe men där smicker och sötma har bytts ut mot dekadens, pornografi och destruktivt sex med destruktiva douchebags. eller vänta, var inte det Marilyn Monroes liv också??

Lana Del Reys musik låter verkligen filmisk – och då menar jag bokstavligen eftersom det är som att hon lagt på sång över filmiska soundtracks hämtade direkt från Gregg Arakis, Lukas Moodyssons, Gaspar Noés och framför alla andra, David Lynchs filmer. Den poulära skönhetsdrottningen Laura Palmers tragiska öde, eller för den delen alla Lynchs tragiska kvinnoöden, lägger sig som en USA-färgad flagga över Del Reys karaktärer och jag blir verkligen deprimerad över hur uppgiven hon verkar i varenda satans sång.

Men helvete vad effektivt det är för någon som känt samma destruktiva uppgivenhet eller som har psykologiska intressen i allt den ser.

De bästa spåren på originalalbumet är givetvis genombrottssången ”Video Games”, men även ”Born to Die”, till viss del ”Blue Jeans” och läskigt muntra ”National Anthem”. I höstas spädde hon på albumet med The Paradise EP och till originalalbumet tillkom 8 nya låtar. Där är nya hiten ”Ride” en given favorit, givetvis hennes tolkning och den dova Bobby Vinton-covern ”Blue Velvet”, som är pricken över i:et på hennes förkärlek till min favoritregissör, David Lynch.

EP:n har dock även den superfilmiska ”Bel Air” och den allra mest deprimerande destruktivitetspoplåten, ”Gods & Monsters”, där hon verkligen framstår i dager av en tragisk amatörporrskådis som dricker sina sista klunkar alkohol samtidigt som hon låter sig utnyttjas av dem som vågar röra vid hennes föruttnade ego.

In the land of gods and monsters, I was an angel, lookin’ to get fucked hard / Like a groupie incognito posing as a real singer / Life imitates art / You got that medicine I need / Dope, shoot it up straight to the heart please / I don’t really wanna know what’s good for me / God’s dead, I said ‘baby that’s alright with me’.

Egentligen ser jag inte Marilyn Monroe i henne, jag ser en enbart tragisk version av modell/konst-fenomenet Edie Sedgwick (som jag skrivit om tidigare).

En låt som finns i vissa utgåvor är även b-sidan ”Burning Desire”, som jag gillar mer än hälften av albumet och EP:ns övriga utbud. Oavsett vad man känner för Lana Del Rey så har hon verkligen lyckats sätta avtryck och kommit med något nytt i den radioskvalande R’n’B-popvärlden, med råge.

 

4. Jake Bugg (Jake Bugg)

JAKE+BUGG+JAKE+BUGG

Jake Bugg är det 19-åriga stjärnskottet från London som hämtar inspiration från Englands arbetargator. Vid en första anblick kan man tro att det här är Storbritanniens svar på Justin Bieber, men så fort hans musik ljuder förstår vi att det här är en person som har mer än ett par saker gemensamt med legender som Daniel Johnston och Bob Dylan.

Den där djupt inneboende erfarenheten från en så ung grabb känns inte riktigt, riktig lika geniun som när jag första gången hörde Another Side of Bob Dylan, eller när jag lärde känna underbarnet Daniel Johnston och hur han spelade in sånger på löpande kassettband i sin källare, men trots det är Jake Buggs strävan näst intill lika bra.

Fantastiska sånger radas upp på löpande band och att höra sådana här 60-tals Bob Dylan/Simon & Garfunkel-toner av en yngling på 2000-talet är allt igenom ljuvligt! Bäst i nuläget är nog ”Country Song”.

 

3. Tempest (Bob Dylan)

tempest

2012 firade Bob Dylan 50 år som artist och släppte dessutom sitt första album på tre år, vid namn ”Tempest”. Många var dem som drog avskedsparalleller med Shakespeares sista pjäs ”The Tempest”, men Bob Dylan har dementerat att hans intention skulle vara att avsluta karriären med sitt senaste album.

Tempest är dock ett fylligt album som har mycket influenser från hela hans karriär, snarare än att nischa sig till ett sound. Musikaliskt låter det fantastiskt och textmässigt är Dylan verkligen på lekhumör, med tre låtar på dryga 7 minuter, vackra ”Tin Angel” på 9 minuter och det maffiga 14-minuterseposet ”Titanic”, där han berättar en väldigt munter och romantisk skildring av Titanics undergång.

Magiken finns verkligen där nu, mer än på näst senaste albumet och han präglar näst intill alltid sina sånger med den där tyngden som säger mer än vad som går att ta in, men som kan lämna avtryck precis varenda gång hans alltid föränderliga röst formar ord.

Han ger många, skilda låtguldkorn med musikhistoriens mest erfarna sångstämma någonsin och bäst tycker jag att den allra kortaste, hjuvliga vaggvisan ”Soon After Midnight” är! Sista låten ”Roll On John” är för övrigt en inte så kryptisk hyllning till bortgågne kollegan John Lennon, vilket bland annat går att märka på Dylans rika lek med Lennons sångtexter i sin egen text.

 

2. Visions (Grimes)

cover

Kanadensiska electro-industriella drömpop/dark wave-independentexperimentkvinnan Grimes upptäckte jag i och med hennes halva på dubbelartist-EP:n Darkbloom.

Hennes sång ”Vanessa” satte extremt djupa avtryck hos mig och jag fick en ”konst-crush” på henne alldeles lagom innan hon skulle släppa senaste albumet ”Visions”. Det här albumet har sedan förföljt mig hela 2012 och blivit som en inspiration som talar direkt till mina egna intressen, lika mycket som Grimes blivit en liten gudinna i mitt huvud som uppmuntrar till spontanitet när perfektionismen får överhanden.

Albumet flyter på och jag gillar verkligen hennes indisk-inspirerade toner och när musiken känns långt inne i min kropp så att jag nästan är på väg att somna – sväva iväg, i ett rus. De mer poppiga tonerna får mig dock att hämta andan på ytan emellanåt men jag måste bara dyka ner till djupet på skivan igen och igen.

Och nej, jag tar inte droger. Musik kan framkalla samma saker om man bara lyssnar tillräckligt långt innifrån sina öron, så att den snuddar vid hjärnmassan och ramlar ner i kroppens innandömen.

Grimes musik är dock lika beroendeframkallande som droger och Visions bästa spår är svåra att plocka ur, men de som ramlar ut ur hatten just nu är drömska trumekot ”Genesis”, alienpopdängan ”Oblivion” där den indiska gudinnan med alla dom där armarna verkligen omfamnar mig, framtidshiten ”Eight” som lätt skulle kunna vara sången som leder mig i en fartfylld nattklubb i Blade Runner-utopin.

Sången ”Be a Body” som för iväg mig till klarsynhet mitt i all röken, ”Vowels = Space and Time” som får sängar att sväva iväg mot det där djupblåa i himlen och mot stjärnorna, och slutligen den hypnotiska (som om inte de andra spåren var det?) tynglöshetsklubbfarkosten ”Nightmusic” och den är precis som den låter, med en älvlik Grimessång som får fnatt och talar i mystiska tungor så att jag blir alldeles snurrig och fulländat nöjd, redan innan skivan tagit slut…

 

1. Channel ORANGE (Frank Ocean)

Music Review Frank Ocean

Frank Ocean var för mig mest ett namn under 2012 och jag kopplade det lustigt nog till någon gammal soulveteran från Motown-tiden. När jag sedan, en kväll för bara någon vecka sedan, upptäckte vem han var genom hans musik och debutalbum skapades genast en ny bild av denna 25-åriga R’n’B-talang.

Mitt snötäckta R’n’B-hjärta vaknade till liv igen och jag mindes hur bra den musiken kan låta när den görs med genuin svärta, smärta och ödmjukt självförtroende. Han andas R Kelly och Stevie Wonder, fast på sitt egna, nymodiga sätt. TV-spelsreferenser, kassetter, radio- och TV-kanalszappande binder ihop skivan och hans hemmiljö i Los Angeles gör sig väldigt påtaglig i sättet albumet för sig.

Hans talang för lyssningsvärt textskrivande och total ärlighet har gjort genren lyrisk över hans framfart, så pass att det är svårt att minnas att det här var den första svarta stjärnan inom Hip Hop/R’n’B som gick ut som bisexuell, i somras. Channel ORANGE ska definitivt lyssnas från början till slut! Den innehåller ett flertal riktigt, riktigt bra sånger som jag kan sjunka in i om och om igen utan återvändo.

”Thinkin Bout You” med sin tårdrypande text och ”on the spot”-falsettrefräng och suveräna text (A tornado flew around my room before you came / Excuse the mess it made, it usually doesn’t rain in / Southern California, much like Arizona / My eyes don’t shed tears, but, boy, they bawl). ”Super Rich Kids” med den klassiska, avskalade rytmen och LA-skildringen (Super rich kids with nothin but loose ends/ Super rich kids with nothin but fake friends).

Den djupa, långa och mystiskt vemodiga ”Pyramids”, där Ocean sjunger suggestivt om en flickvän kallad Cleopatra, som jobbar som strippa vid nattklubben The Pyramid samtidigt som hon har ett förhållande, för att sedan efter halva låten byta spår till ett hypnotiskt outro som jag värderar som bäst på hela plattan!

Sången kan också parallellt tolkas som en berättelse om den afrikanska kvinnans resa från ärad, gudalik härskare över Egypten fram till dagens låga status i västvärldens strippklubbar, där hon utnyttjas för pengar och filterar bort kärlek med sex.

”Lost”, som är en rak R’n’B-hit som återigen skildrar Los Angeles helt suveränt. ”Bad Religion” – en ballad om förbjuden kärlek i en tax och något vi definitivt inte hört förut inom genren. Och slutligen den fantastiska ”Forrest Gump”, där han med en sådan otroligt tät text sjunger om en skolförälskelse i en footballpojke kallad Forrest Gump, som lika gärna kan vara en tolkning av karaktären Jenny i filmen, men också ett uppriktigt kärleksbrev till Frank Oceans egna skolförälskelse från när han var 19 år.

Ett helt fantastiskt, originellt album som jag bara måste ha på en sprillans ny, knallorange vinyl så fort jag kan! Det var inget jag kunde gissa för en månad sedan, precis.

Frank Ocean skrev dessutom 2012 års kanske bästa sång till Quentin Tarantinos film Django Unchained, men då sången inte fick plats i filmen släpptes den i skymundan gratis på Frank Oceans Tumblr-kanal. Mer om det i ett kommande inlägg dock, för den förtjänar sin egen uppmärksamhet!

Nick Cave and The Bad Seeds 1986 (I jukeboxen: Halloween-special)

Under året 1986 hade Nick Cave and The Bad Seeds redan släppt cover-albumet Kicking Against The Pricks, men de var inte nöjda redan utan släppte samma år ett album som för mig är ett av deras fyra mästerverk – närmare bestämt Your Funeral… My Trial.

Under dessa 80-talsår befann sig The Bad Seeds i Västtyskland – närmare bestämt det hårda, kalla väst-Berlin. Efter att på tidigare album visat barbariska, vilda sidor av sig själva började de genom detta album bli betydligt mer melankoliska (bandet gick i stor grad på sprit och droger – inte minst Nick Cave själv som var heroinberoende i 15 år) och aldrig har nog originaliteten sprudlat så mycket som på detta album.

Jag menar inte att alkoholen och drogerna gjorde dem – och framför allt Nick Cave, kreativa, utan snarare lyckades The Bad Seeds bibehålla en kreativ produktion som återspeglade de mer destruktiva stunderna i deras samtida liv. David Lynchs påstående om att man aldrig kan skapa genom att vara destruktiv men att det kan ge kreativitet om man lyckas ta sig utanför det, är ett påstående som passar bra in på det här albumet.

Albumet är kanske det mest ångestfyllda albumet jag hört och får genom det en distinkt känsla rakt igenom. Det är hopplös, uppgivna känslor rakt igenom och blir på något sätt musikens svar på en korsning mellan Lars Von Triers depressiva filmer Antichrist och Melancholia.

Andra delen av min serie om Nick Cave and The Bad Seeds musik ägnar jag helt åt detta originella, fantastiska album genom fem utvalda låtar. Förbered dig på en liten dos mental ärrvävnad…

Sad Waters (Your Funeral… My Trial – 1986)

Sad Waters är en sorgehymn om kärlek som på något sätt går förlorad, ner i floden. Cave sjunger duett med sitt eget eko och visar att han kan sjunga om svärta på ett allt annat än fördömande sätt också, för här blir känslorna han förmedlar mycket mer personliga. Låten sätter tonen för detta mycket suggestivt ”gråtande” album.

The Carny (Your Funeral… My Trial – 1986)

Bandets minst sagt trollbindande visa om karnevalföljet är ett musikaliskt och berättarmässigt mästerverk. Nick Cave berättar sin saga så att jag inte kan undvika att sjunka allt längre in i hans mörka – vad det verkar, 1800-talsvärld. I takt med att jag begravs av mörkret i berättelsen så växer det fram en avlägsen melodi och The Carny överträffar de mest absurda drömmar!

En resa, allt djupare in i en regnvåt, svart skog. En åtta minuter lång, unik skildring. Jag njuter och ryser av kyla om vartannat.

Your Funeral, My Trial (Your Funeral… My Trial – 1986)

För mig är det här den mest personliga sång Nick Cave har sjungit. Tre korta verser som med hjälp av underbart vemodig, vankande musik blir till en av mina absoluta favoriter i hela The Bad Seeds långa karriär. Den är uppe där på ”topp 3”. Vad den handlar om är verkligen inte helt tydligt, trots att jag känner en så ovanligt stark drabbning av uppriktighet i tonen som Cave vill framföra dem.

I am a crooked man
And I’ve walked a crooked mile
Night, the shameless widow
Doffed her weeds, in a pile
The stars all winked at me
They shamed a child
Your funeral, my trial

A thousand Marys lured me
To feathered beds and fields of glover
Bird with crooked wing cast
It’s wicked shadow over
A bauble moon did mock
And trinket stars did smile
Your funeral, my trial

Here I am, little lamb…
Let all the bells in whoredom ring
All the crooked bitches that she was
(Mongers of pain)
Saw the moon
Become a fang
Your funeral, my trial

Många gissar på att det är berättelsen om en kvinnomördare och hans lust. Själv tolkar jag sången som en slags bikt kring Caves drogberoende som tagit honom till en avgrund. Möjligen även om ett sexuellt beroende. Hur han söker sig till destruktiva nätter för knarket och skamlösa kvinnor, trots att han känner hur det förstör honom själsligt. Mycket tungt är det i vilket fall – kanske en av de deppigaste sångerna jag fått äran att uppleva.

Stranger Than Kindness (Your Funeral… My Trial – 1986)

Ytterligare ett mästerverk av Bad Seeds. Svenska Fever Ray (The Knife) tolkade låten på hennes debutalbum. Den är dock inte skriven av Nick Cave, utan av hans före detta flickvän och stora inspirationskälla, australiensiska post-punksångerskan Anita Lane (som också skrev From Her To Eternity).

Hon flyttade tillsammans med Cave från Australien till London i början av 80-talet och var en av de betydande faktorerna till att The Bad Seeds sedan bildades. Hon fortsatte att skriva musik och sjunga fram tills början av 2000-talet. Vad hon gör nu är dock höljt i dunkel, men hon bor med sin nya familj någonstans i Australien.

Vad gäller låten i sig så är det ännu mer definition av ångestkänslor. Sången handlar om sex, om sex mer som en tillflykt från melankoli och depression.

Även den där förekommande känslan efter sex, när tomrummet efter urladdningen tar över en och ånger tar vid. Sexuellt missbruk är passande även här, men vi behöver inte vara missbrukare för att drabbas av sexuell ånger. Dock handlar det nog alltid – som i denna låt, om att kväva vardagens sorger genom att framtvinga sexuell njutning. När den sedan blir värdelös kommer ångesten tillbaka ännu starkare, som en ond cirkel.

Jag gissar att sången försöker förmedla det. En kvinna eller man som i desperation över att få känna lycka börjar missbruka sex.

She Fell Away (Your Funeral… My Trial – 1986)

Nick Cave kliver upp – eller åtminstone stampar han likt en tjur, från graven i den här rannsakningen av hans avslutade förhållande till en kvinna han varit hämningslöst förälskad i och som hjälpt honom i hans problem, men som nu lämnat honom och gått vidare. Själv står han kvar och undrar om hon verkligen älskade honom så mycket som han älskade henne, eftersom hon inte finns kvar i hans liv som han nu får bära ensamt.

Xylophonen återkommer och strängarna dallrar i bakgrunden som om dom gått upp i panikångest… vilket dom nog, med tanke på sången, har.

Crazy Clown Time (2011)

1. Pinky’s Dream
2. Good Day Today
3. So Glad
4. Noah’s Ark
5. Football Game
6. I Know
7. Strange and Unproductive Thinking
8. The Night Bell With Lightning
9. Stone’s Gone Up
10. Crazy Clown Time
11. These Are My Friends
12. Speed Roadster
13. Movin’ On
14. She Rise Up

En av förra årets mest överraskande album var David Lynchs egenproducerade soloalbum, ”Crazy Clown Time”. David Lynch (Twin Peaks, Eraserhead, Mulholland Drive) har uppenbarligen haft en stor passion för musik, ljuduppbyggnad och atmosfär och tillsammans med hans aldrig sinande intresse för konst och att upptäcka nya saker så är ett soloalbum endast ytterligare ett delsteg i hans personliga karriär.

Låtarna varierar något i stil och är allmänt experimentiella och lekfulla, precis som Lynch brukar vilja ha det. Den starkaste låten är ändå singeln ”Good Day Today”, som med sin pulserande melodi fångar mig i en simpel, emotionell hypnos och på ett lustigt sätt får mig att tänka på den som David Lynchs mörka tolkning på Black Eyed Peas ”I Gotta Feeling”. Den Lynch-inspirerade musikvideon är sevärd i sig och jag rekommenderar alla som på något sätt har tappat kreativiteten att se den. ”Good Day Today” är en stämningsfull, catchy låt att ha i lurarna på bussen hem en mörk natt, ensam och övergiven. Eller på dagen…

Albumet har några ytterligare riktigt lynchiska atmosfärbeats som skulle vara ett perfekt soundtrack till våra mardrömmar. ”Noah’s Ark” är en sådan, där känslan från Lynchs filmer och hans tidigare, fantastiska singel ”Ghost of love”, finns med. Och vill du ha en mer bokstavlig dos av lynchisk mardröm är titelspåret ”Crazy Clown Time” vad du letar efter, men den får du hitta själv då jag vill upprätthålla bloggen barntillåten (vilket nog är en taktisk lögn).

Texten börjar som en simpel, liten berättelse som övergår till något ungefär lika perverst som låtens (och albumets) titel.

Föredrar man något mer balladiskt är ”Pinky’s Dream” en passande låt som var den som satte sig bäst rent melodiskt när jag hörde albumet första gången. Karen O från Yeah Yeah Yeahs sjunger. En röst vi även har kunnat höra i låtarna till Spike Jonzes Where the Wild Things Are och i covern av ”Immigrant Song” i nya The Girl With The Dragon Tattoo. Passande och trevligt samarbete att koppla henne till Lynch.

Att höra Lynchs skiftande, gälla röst viska, prata och sjunga de orden han sjunger är vid första mötet ganska lustigt, men blir mer och mer olustigt ju mer orden sjunker in och övergår ganska snart till något hotfullt och påträngande, på ett sätt som en hysteriskt growlande aktivist sällan uppnår. Ofta är det som lättsamheten skrämmer mer än det mer direkta skrämmande budskapet.

Sammantaget är Crazy Clown Time ett album som inte är rakt igenom lättlyssnat då vissa spår är skapligt okonventionella, men när David Lynch berättat för lyssnaren att du lyssnar av eget intresse och inte för att det är din skyldighet så sitter du där och nickar, för att stunden senare känna att du på något vis njuter av sorg, ångest och känslan av att vara vilse och förlorad i något mycket mörkt – men intressant. Vilket i min värld alltid är ett bra betyg.

4/5