Bob Dylan: Album fem-i-topp / Sånger tio-i-topp

Idag tillkännagavs det att artisten och mångfacetterade kreatören Bob Dylan tilldelats årets nobelpris i litteratur.

Att ge ett litteraturpris till en låtskrivare är kontroversiellt, då det tidigare gått till dem som skrivit för ett medium där materialet i första hand trycks i pärmar och på papper. Poet eller pjäsdramatiker – litteratur brukar definieras av utgivningsformen. Bob Dylan är musikhistoriens enligt mig skickligaste poet och ett levande fenomen inom sitt område, av en grad vida överlägsen den största idag levande bokförfattaren.

Jag var nog 20 år när jag gav mig på projektet att lyssna in mig i hans musik på allvar, då jag tidigare inte hade hittat vad det var för storhet som gjorde att många älskade hans musik så mycket. Jag hade hört vissa så kallade hits av honom innan som dom flesta andra och även plöjt ett ”greatest hits”-album, men jag började inse att om jag ska förstå en artist på riktigt så måste jag göra läxan och inte stanna vid lösryckta hits.

Det första album av Dylan som jag lyssnade från början till slut var Another Side of Bob Dylan från 1964. Hans fjärde studio-LP i karriären. Jag minns det som ett av dom starkaste ögonblicken från den här åldern i livet. Jag städade mitt rum grundligt med dammsugare och trasa en ledigt grå dag och ville ha något att lyssna på en längre stund. Jag fastnade för Dylans lättsamma och lekfulla attityd på detta album som smittade av sig. Albumet funkade som helhet och lyckades därför vinna mitt förtroende.

Därefter började jag under ett drygt års tid att lyssna igenom samtliga studioalbum i kronologisk ordning och det blev ett projekt som gjorde mig mer och mer besatt. Många långa, mörka bussresor till och från högskolan och andra platser fylldes av Bob Dylans musik. När jag hör hans musik kopplar jag det mestadels till regn och rusk faktiskt, vilket nog främst beror på att det var under dessa tider jag lyssnade som mest på honom. Undantaget är hans lite senare album Oh Mercy (1989), som för mig är ett album jag förknippar med sommaren när den är som bäst. När jag går omkring helt ensam med hörlurar på öppna fält och angränsande trädnatur med solnedgången framför mig och inga förutlagda vägar som begränsar vart jag sätter mina fötter. Men i övrigt är det mest regn, rusk och slask – när den är som allra mysigast, förstås.

Idag är Bob Dylan den enskilt viktigaste artisten i mitt liv. Det finns en rad band som präglat mig på samma nivå som honom, men vad gäller enskilda artister är han den lysande punkten i mitt musiklyssnande. Nick Cave och Syd Barrett är bägge viktiga i mitt musiklyssnande, men dom är mer av bandprofiler och deras bagage är inte lika enkom definierat av en enda pelare, på samma sätt som Dylans texter och egendomligt filosofisk trolleripoesi.

Därför har jag, i alla enkelhet, gjort två topplistor dagen till ära. En där jag rangordnar mina fem favoritalbum från hans karriär och en där jag rangordnar dom tio enligt mig bästa sångerna av honom, enligt den smak som träffar mig just nu.

Mina favoritsångers röda tråd är intressant. Dom skildrar i princip samtliga relationer till kvinnor. Är det något jag är ointresserad av i kreativa skildranden så är det kärleksutsvävningar till andra människor, då det är så banalt och uttjatat. Och tänker jag på vad jag fastnar för i Dylans låtar i allmänhet så är det knappast hans skildrande av sina kvinnorelationer, utan det är hans förmåga att göra texternas meningar till något mycket större. Något jag endast kan jämföra med filosofiska funderingar. Han får ord att bli till mångbottnad poesi. Kryptisk poesi, fri från banalitet.

Lyckas han alltså hypnotisera mig till att älska skildrandet av gryende eller brusten kärlek – relationer till andra människor, genom att presentera relationerna som filosofiska funderingar helt förlorade i kryptisk, mångbottnad poesi? Likt kärlek göra det banala till något större än vad det är rent materiellt? Det är fortfarande något av ett mysterium vad som gör hans musik så kemiskt gångbar med min person, men jag är oerhört glad att jag gav mig på att lyssna igenom alla hans knappt 40 album och även den drös av överblivet guldmaterial, bootlegs som släppts. Jag är glad att jag inte stannade vid något fjuttigt ”hitslyssnande”, för jag hade sannolikt varit en helt annan, mer begränsad människa utan den speciella erfarenhet det gav mig.

---

 

Album fem-i-topp:

 

5. Another Side of Bob Dylan (1964)

---

 

4. Blood on the Tracks (1974)

---

 

3. Oh Mercy (1989)

---

 

2. Desire (1976)

---

 

1. Blonde on Blonde (1966)

---

 

Sånger tio-i-topp:

10. Lay Lady Lay

(från Nashville Skyline, 1969)

9. It’s All Over Now, Baby Blue

(från Bringing It All Back Home, 1965)

8. Sad Eyed Lady of the Lowlands

(från Blonde on Blonde, 1966)

7. Oh, Sister

(från Desire, 1976)

6. Love Minus Zero

(från Bringing It All Back Home, 1965)

5. Just Like a Woman

(från Blonde on Blonde, 1966)

4. Brownsville Girl

(från Knocked Out Loaded, 1986)

3. You’re a Big Girl Now

(från Blood on the Tracks, 1974)

2. Most of the Time

(från Oh Mercy, 1989)

1. Sara

(från Desire, 1976)

Musikrecension: Skeleton Tree (Nick Cave and the Bad Seeds, 2016)

The Bad Seeds 16:e studioalbum Skeleton Tree (2016) är en helhet större än varje del och omöjlig att inte känna utan närvaron av Nick Caves stora förlust av 15-årige sonen Arthur, som för drygt ett år sedan föll från ett 20 meters stup och slets från sin familj, inklusive tvillingbrodern Earl. Bandet och frontfiguren är ikoniska för det rika spektrat av bleckmörk musik dom gett ut under mer än 30 år, men jag undrar om inte Skeleton Tree är det svartaste kapitlet hittills?

You fell from the sky
Crash landed in a field
Near the river Adur
Flowers spring from the ground
Lambs burst from the wombs of their mothers
In a hole beneath the bridge

Laddningen i sig är stark på ett sätt jag knappt kan begripa – än mindre jämföra med något annat musikalbum leveransmässigt, men det påverkar mig att föreställa något jag inte ser fram emot. Jag känner en medvetenhet om döden som kan träffa oss och en tacksamhet för dessa liv som föregår den.

And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe
And if you want to leave, don’t breathe a word
And let the world turn

Låtlista:

1. Jesus Alone
2. Rings of Saturn
3. Girl in Amber
4. Magneto
5. Anthrocene
6. I Need You
7. Distant Sky
8. Skeleton Tree

5 i Topp: Halloween-skivor!

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

…

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II

Filmkonst – special: Mr. Oizo / Quentin Dupieux – hans liv och syn på livet

Biografi:

Quentin Dupieux aka Mr. Oizo (född 1974) är en fransk fotograf som blev filmskapare som blev musikvideoregissör som blev musiker som blev filmskapare igen.

Känd för 90-talsplågan ”Flat Beat” och hans musikvideos med den gula muppen Flat Eric, som gjorde succé världen över och även huvudfigur för en populär serie reklamfilmer. Idag är Quentin Dupieux/Mr. Oizo mest känd för sina skruvade långfilmer. Han slog igenom i filmsammanhang med Rubber 2010 och i förrgår recenserade jag hans senaste film, Wrong Cops (se recension). Quentin Dupieuxs favoritfilm är inte oväntat Raising Arizona (1987), av bröderna Coen.

1996 – Quentin Dupieuxs franska genombrott vid 23 års ålder med kortfilmen/dubbelmusikvideon för electroartisten Laurent Garnier:

1997 – Quentin Dupieux regisserade flera musikvideos för Laurent Garnier, bland annat denna för spåret ”Flashback”:

1998 – Dupieuxs första musikvideo (under alias ”Mr. Oizo”) med muppen ”Flat Eric”:

1999 – Mr. Oizos genombrott som musiker och Quentin Dupieuxs internationella genombrott som musikvideoregissör med hitlåten ”Flat Beat”):

1999 – Den världskända reklamkampanjen för Levis med Flat Eric, regisserad av Dupieux:

1999 – Musikvideo för Mr. Oizo-låten ”Analog Worms Attack” (höjdpunkten i Dupieuxs musikvideokarriär enligt mig):

2005 – Reklam/kortfilm för nya albumet Moustache (Half a Scissor) med spåret ”Stunt” som senare även har en viktig roll i filmen Wrong Cops:

2005 – Musikvideo för låten ”Nurse Bob”, på Mr Oizos andra album, Moustache (Half a Scissor):

2009 – En Making of/kortfilm av Mr Oizos tredje album Lambs Anger, regisserad av… honom:

2010 – Introduktionen till hans första långfilm, Rubber:

2010 – Kortfilmen Where’s The Money, George? med Flat Eric och artisten Pharrell Williams:

2012 – Trailer för hans första engelskspråkiga långfilm, Wrong:

2013 – Trailer för hans andra engelskspåkiga långfilm, Wrong Cops:

…

Scion A/V Presents: Mr. Oizo Interview from Scion A/V on Vimeo.

…

Discografi / Filmografi:

#1 (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… den musikaliska processen: ”There is no process, I just follow my instinct. I use a laptop computer with some stupid softwares.”

M-Seq (EP, 1997)

Quentin Dupieux om… motivationen till att skapa: ”The motivation is always the same; I’m just trying to escape the boring. I’m a dreamer.”

Flat Beat (Singel, 1999)

Från Wikipedia: An accompanying music video was released on VHS. The music video features Flat Eric, a puppet, head banging to the track. It is also considered one of the earliest instances of Electro house.

Analog Worms Attack (LP, 1999)

Från Wikipedia: The album received generally favourable reviews on release, and has become an influence in the electronic genre.

Moustache (Half a Scissor) (LP, 2005)

Från Wikipedia: This was the infamous record that led to Dupieux to leave the F. Com label and form an alliance with French label Ed Banger Records. The first and only single from Moustache (Half a Scissor) was ”Stunt” (samma låt som kritiseras hårt i filmen Wrong Cops, vilket visar på djupt rörande (he he he) självbiografiska referenser till Quentin Dupieuxs musikkarriär – bloggens anmärkning).

Lambs Anger (LP, 2008)

Från Wikipedia: Unlike Analog Worms Attack and Moustache (Half a Scissor), the album is composed of many dance tracks suited for a club environment. The album cover pays homage to the 1928 surrealist film ”Un Chien Andalou”, where in place of Simone Mareuil is a puppet named Flat Eric, who appeared in the music video for Flat Beat.

The album was released in France on 17 November 2008 and in America on 26 January 2009. It has received mixed reviews, with Pitchfork Media and PopMatters especially disliking it.

Stade 2 (LP, 2011)

Från Wikipedia: This album has received mixed reviews, with Tiny Mix Tapes and Consequence of Sound particularly disliking it.

Stade 3 (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… DJs: ”I have absolutely no respect for DJs.”

Unreleased Unfinished Unpleasant (EP, 2012)

Quentin Dupieux om… valet mellan mango eller melon: ”Fruits are retarded.”

Amicalement (EP, 2013)

Quentin Dupieux om… relationen han har till sina instrument: ”My computer is just a tool. If it doesn’t work properly, I dump it and replace it with a brand new one.”

Nonfilm (Film, 2002)

Quentin Dupieux om… skillnaden mellan film och verklighet: “Almost every movie makes too much sense. That’s why we call them movies — they’re very different from life. And usually in a movie, at the end, you feel satisfied because everything is in order, and everything makes sense. That’s why you’re supposed to feel good when you watch a mainstream movie. And I have to say, I enjoy it. It’s like, for 90 minutes, you watch something that is not really connected to real life. But from my point of view real life doesn’t make sense. Every day you experience stuff that is not necessarily perfectly scripted. That’s what I’m trying to do, basically, I’m trying to bring some organic elements, something that is more connected to…. you know, for example, when you dream your unconscious makes connections with things that are not supposed to be connected. I really do think it’s the same in real life, I think life would be super-boring if everything was scripted.”

Steak (Film, 2007)

Quentin Dupieux om… det absurda: ”I lean toward the absurd because I find it absurd to film real life. Real life is great to live, but in cinema it bores me. I always need to go beyond that, to film things we don’t see in real life, situations that don’t exist, characters who don’t function like human beings. My approach is very basic, and hyper juvenile. I do things that make me laugh.” 

Rubber (Film, 2010)

Qouterat: ”Ladies, gentlemen, the film you are about to see today is an homage to the ”no reason” – that most powerful element of style.”

Wrong (Film, 2012)

Quoterat: ”…I only realized I loved my face after it have been burned with acid. But it was too late. Before it was just my face! I didn’t know I loved it! I only started loving it again when it have partially disappeared. Do you follow?”

Wrong Cops (Film, 2013)

Quentin Dupieux om… konstnärlig film: ”For some people, the movie should be entertaining. A lot of people don’t care about art. They don’t want to see art in a theater. If they want to see art, they go to a museum. A lot of reviews make no sense. Even some of the very good ones. Some times. Its at the end of the day, I know what I am pushing, and its hard sometimes. Because, when you pay a ticket for a movie, you expect some structure. You expect to feel something. You expect to love the main character. Things like that. I am trying to make something different. But I know that a lot of people don’t want to see Wrong in a theater. They don’t want to see ”art”. I think there is a lot of room for art in movies, still. Even though it’s a big industry now, and some of the movies are very formatted. Some of the movies are very good, and some are really bad, also. It’s a different job. I am doing a different type of movie. I know there is not a huge audience for art movies. That is why I stopped doing Q&As, because I have to answer for the movie. Instead, now, I’ll just say a few words before the movie starts. I say, ”If you don’t like it…It’s your fault.” And that is true with this movie. It’s so easy to hate. If you are not in a good mood, if you want to criticize the movie, if you want to watch it with a bad eye…Its super easy to hate.”

Skivrecension: Push The Sky Away (Nick Cave & The Bad Seeds / 2013)

I’ve got a feeling
I just can’t shake
I’ve got a feeling
That just won’t go away

Det är dom första orden Nick Cave predikar från titelspåret ”Push the Sky Away”, på det kusligt vackra, nya albumet från Cave och hans Bad Seeds som äntligen släpptes idag. Borta är Blixa Bargeld. Borta är Mick Harvey. Bestående är framför allt Nick Cave – mörkare än på länge, samt Warren Ellis – hjärtat och den svärtade handen som gungar varje text med sina fantomiska toner. Eller som Cave själv beskrivit albumet;

“Well, if I were to use that threadbare metaphor of albums being like children, then Push The Sky Away is the ghost-baby in the incubator and Warren’s loops are its tiny, trembling heart-beat.”

Skivan har enligt Cave själv kommit till genom nerskrivna anteckningar från internet, googlande och kuriositeter han fastnat för på Wikipedia.

Det kanske kan förklara någonting. För det är minst sagt överraskande när han på sången ”Higgs Boson Blues” börjar nämna att ”Hannah Montana does the African savannah” och hur Miley Cyrus flyter omkring i en pool. Det absurda ger mig mer än en rysning längs med ryggraden.

Lekfullheten är det inget fel på, alltså. Efter ett antal år med sidoprojektet Grinderman, ett antal filmmanus och filmsoundtracks så är fantasin det minsta att oroa sig över hos Nick Cave.

Albumets blott nio spår är alla fascinerande utan dalar och idel toppar. Som det tunga, svarta pillret ”Jubilee Street” för att nämna endast en.

But here I come up the hill pushing my wheel of love
I got love in my tummy and a tiny little pain
And a 10 ton catastrophe on a 60 pound chain
Pushing my wheel of love up Jubilee Street

Den ofta förekommande avsaknaden av trummor gör dessutom under för Nick Caves sound och det visar inte minst den senaste samlingen sånger som istället lugnt kan luta sig tillbaka på Warren Ellis konster med instrumenten.

Det är lite tidigt att säga för mycket, men det kan vara det bästa Bad Seeds gjort på över 10 år. Det känns åtminstone som den bästa helhet dom släppt sedan mästerverket Murder Ballads, 1995. Det visuella känsloberättandet sätter grillor i mitt huvud. Caves sånger lockar fram känslor som gör mig rädd och nyfiken på samma gång.

Skivan sänker ner mig till en mörk, hotfull havsbotten – eller är det en natthimmel också där nere, som frammanar mitt livs alla döda änglar. Långt in i mörkret ser jag den förvunna flickan Laura Palmer flyta omkring i ett slags lynchiskt landskap. Jag ser Edie Sedgwick förlora sig själv på New Yorks svunna konstnärshak, i neon, pärlor och amfetamin.

Avlägset hör jag hur Nick Cave fortsätter sjunga vad som måste göras. Hur himlen måste motas bort, innan den slukar dig. Hur livet kan vara så enkelt som ”rock and roll” men ändå äta sig in i din själ. När du närmar dig ljuset, vänd om. Push the sky away…