Batman Forever (1995)

Genre: Action
Regi: Joel Schumacher
Manus: Lee Batchler, Janet Scott Batchler, Akiva Goldsman
Längd: 121 min
Skådespelare: Val Kilmer, Tommy Lee Jones, Jim Carrey, Nicole Kidman, Chris O’Donnell, Michael Gough, Pat Hingle, Drew Barrymore, Debi Mazar, Elizabeth Sanders

Den mörke riddaren från Gotham City möter en dödlig duo: The Riddler och Two-Face. Deras allians kan mycket väl betyda slutet för Gotham City och Batman. Riddler har nämligen en plan för hur han skall få den irriterande fladdermusen ur vägen: Avslöja hans identitet.

Samtidigt mördas circusakrobaten Dick Grayson’s familj av Two-Face. Miljardären Bruce Wayne tar pojken under sina vingar utan att egentligen veta vad han har gett sig in på och snart har Gotham inte en, utan två beskyddare.

År 1995 hade Tim Burton lämnat Batman-franchisen efter två lyckade filmer, även om han hängde kvar som producent.

Näste man att ta över registolen blev Joel Schumacher. Han hade kanske gjort mest avtryck genom spännande mainstreamfilmer med stundtals mörka inslag, som The Lost Boys (1987), Falling Down (1991) och The Client (1994).

Från den sistnämnda värvade han det växande stjärnnamnet Tommy Lee Jones. Jones fick äran att axla rollen som den ikoniske Batman-antagonisten Harvey ”Two-Face” Dent, när den tidigare innehavaren från Tim Burtons filmen – Billy Dee Williams, var uträknad.

För att – vad jag gissar, inte krympa omfattningen gentemot föregångaren Batman Returns (1992) så fick Two-Face dela utrymme tillsammans med den minst lika klassiska skurken Edward ”Riddler” Nygma (Gåtan).

I rollen som honom tillsattes det heta humorgeniet Jim Carrey, som hade tagit världen med storm året innan i och med Ace Ventura (1994), Dumb & Dumber (1994) och The Mask (1994).

Box Office-satsningen var därigenom i rullning, rejält.

På något sätt får jag känslan av att Batman Forever går mer åt hållet att fungera som en otecknad version av följetongen Batman – The Animated Series (1992-1995), som hade gjort stor framgång på televisionen mellan denna och Batman Returns.

Batman Forever har samma familjevänliga känsla och riktar sig mer till den yngre publiken än vad Burtons filmer gjorde, helt enligt produktionsbolagets önskemål som tyckte att Batman Returns missade den yngre målgruppen på grund av de mörkare ingredienserna.

I och med att många barn hade fått upp ögonen för karaktären Batman så var det också på tiden att ge dem större inflytande på biofilmerna. Karaktärerna ser i Schumachers filmversioner ut som leksaksfigurer redan i ursprungsstadiet. För mig och de flesta andra ligger dock Batmans kärna i den mörka karaktäriseringen och i och med att denna film plockar bort den försvinner större delen av mitt verkliga engagemang.

Nog för att det fanns där hos mig när filmen kom dock. Då var jag sju år gammal och SNES-tv-spelet Batman Forever var ett av mina favoritspel, då man både kunde genomgå banor som Batman och/eller Robin och spela med eller mot varandra i engångsdueller där alla möjliga karaktärer gick att välja.

Vad jag minns gick det dock inte att spara och fortsätta senare ifall man hade kommit en bra bit in i ”levelpelet”, vilket gjorde att jag och mina kompisar aldrig hade tålamod att varva det. För övrigt måste jag säga att det hade betydligt mörkare känsla än filmen vilket är en komplimang särskilt så här på äldre dagar.

Joel Schumacher sätter en ny prägel även på miljön – det som Tim Burton nog lyckades allra bäst med i sina filmer. Schumacher tar med sig Burtons gothiska metropolis-stil till sitt Gotham, men renoverar det till något slags ”Gotham Vegas” där färgpaletten blir betydligt mer skrikande och barnanpassad.

Staden är fortfarande snygg dock. Jag gillade den mer svarta, skuggiga atmosfären som det tidigare – och speciellt andra filmen, bjöd på, men Schumacher får Gotham att kännas betydligt större och pampigare. Högre byggnader och på tal om Las Vegas så har Gotham fått sig en egen kopia av frihetsgudinnan dessutom.

Givetvis används den för att spexa till filmens inledande actionscen, för där Burton valde att börja sina filmer med karaktärsberättande så börjar Schumacher med en mer eller mindre rafflande actionscen – allt enligt produktionsbolagets nya marknadsföring av Batman-fenomenet. Jag ser ett spektakulärt bankrån dirigerat av Two-Face som dyker upp utan någon som helst bakgrundshistoria.

Tommy Lee Jones spelar honom ondskefullt galen med en så pass stor glimt i ögat att han mest blir en ”Joker a’la Jack Nicholson, vol.2”. Färgglad som få i skrikig lila och med ett brett leende – åtminstone på sina ena halva. Det slår mig hur töntig bankrånskuppen är och jag börjar drömma mig bort till den extremt mycket bättre bankrånsscenen i Michael Manns Heat (1995) – en film som kom samma år, eller varför inte inledningsrånet i The Dark Knight (2008), som i sin tur är inspirerad av Heat.

Det komiska är då att när Batman – denne räddare i nöden, gör entré så har den tidigare batman-skådespelaren Michael Keaton bytts ut mot den yngre talangen Val Kilmer (Top Gun, Alexander, Felon). Han var just en av de ledande rånarna som imponerade i Heat. Som Bruce Wayne gör han ett stabilt jobb och jag gillar honom faktiskt mer än Michael Keaton, även om Kilmer mest får spela på Keatons karaktäriserande som socialt blyg och oskicklig all over again.

Schumachers action är betydligt fräsigare än det stillastående actionscenerna i Burtons filmer, men mycket mer än pampig action tillför han inte i positiv bemärkelse till Batman-universumet. Eller jo, jag tycker faktiskt att den nya ”batmobilen” och speciellt den senare Batman-dräkten är betydigt snyggare och fräschare än den ganska töntiga dykardräkten som Keaton använde.

Denna är betydligt mer rejäl, riddaraktig, vass och hotfull. Att den sedan blänker av satan gör ju kanske inte Batmans entréer så diskreta direkt. Komiskt också är att det är Bruce Waynes butler, Alfred, som har ”tagit sig friheten” att uppdatera Batman-dräkten så pass. Han har alltså suttit i Batman-grottan och designat, sytt och donat fram den!?! Vilken komisk syn – och allt för att sälja mer leksaker… men Alfred är kung.

Extra trevligt är att Alfred får lite mer utrymme i Batman Forever. Han är ju suveränt sympatiskt spelad av Michael Gough (en rad Hammer-filmer, Out of Africa, Sleepy Hollow) i samtliga av dessa fyra, tidigare batman-filmer och förtjänar beröm, även om karaktären mest används som lättsam comic relief och inte lika realistiskt som i Michael Caines senare skepnad. Dock är han ju den klassiska Alfred personifierad för mig.

Den stora bomben i Batman Forever är dock att karaktären Dick Grayson – mer känd som ”Robin”, gör entré. Med risk för komiska, homoerotiska vibbar och för mycket jämförelse med batman-tv-serien från 60-talet så har han varit frånvarande, men för att locka en yngre publik är Robin en perfekt karaktär. Detta var ju den exakta anledningen till att han skapades även i serietidningarna – för att locka de yngre läsarna.

Chris O’Donnell (Scent of a Woman, The Three Musketeers) spelar Dick Grayson/Robin och gör det faktiskt bra, även om jag tröttnar på klichéerna att låta honom vara en rebellisk tonåring som vill leva det farliga livet. När han är med Batman riskerar alltid Batman-karaktären att försvagas då allt det mörka som byggts upp plötsligt försvinner när han ska samarbeta med en pojkspoling som stundtals är mer klämtjäck än Spindelmannen.

Uttrycket ”den dynamiska duon” uppkom i och med samarbetet mellan ”Läderlappen” och Robin, men i en modern, otecknad film krävs det gediget manusarbete för att få karaktärerna att funka tillsammans och det är inget som denna films tre (!) manusförfattare har lagt krutet på nämnvärt.

Helt förklarligt dock, då jag i så fall kräver något så drastiskt som varianten Frank Miller körde i seriealbumet The Dark Knight Returns. Där var Robin en 13-årig tjej som klädde ut sig och bekämpade brott eftersom hon inspirerades av Batman. En relation mellan en mörk playboy-karaktär som Bruce Wayne och en liten tjej som har en naiv tro på att bekämpa brott väcker väldigt intressant förslag på intriger och det skulle om inte vara en väg att gå inför nästa Batman-reboot, typ 2016 eller så.

Robin i Batman Forever gör heller egentligen ingen nytta utan får mest springa efter Batman. Burt Ward gjorde i alla fall grovjobbet åt Adam Wests Batman i tv-serien och några Burt Ward-höjder kommer O’Donnell inte upp i, haha. Det Robin dock tillför är ovanligt snygga, välkoerograferade fightscener som batman-serien inte har skämt bort tittarna med och Chris O’Donnell lyckas även charma med det lättsamma materialet. Bäst är dock presentationen av karaktären på cirkusen, då hans familj dödas vilket ger lite melankolisk grund att bygga karaktären kring. Extra snyggt är att Robins klassiska originaldräkt används på cirkusen, vilket ger pluspoäng.

Sedan har vi återigen kvinnoskildringen (som har blivit en slags oförutsedd följetong genom mina batman-recensioner). Nicole Kidman (Eyes Wide Shut, Moulin Rouge, Rabbit Hole) spelar Dr. Chase Meridian. En blond, elegant och förförisk kriminalpsykiatriker som direkt får en ”crush” på både Batman och Bruce Wayne. Hon har en besatthet vid Batmans psykiska problem och har sexuella fantasier om honom. Utseendemässigt är hon tydligt inspirerad av den tecknade karaktären ”Jessica Rabbit”.

Karaktärsmässigt är hon inget mer än en sexifierad prinsessa som måste räddas av Batman men förklädd till tuff brud genom ett intressant jobb. Tråkigt värre och mest besviken är jag att begåvade Nicole Kidman tagit den här rollen. Dock lyckas hon vara extremt, extremt snygg.

Drew Barrymore (E.T, Wedding Singer, Donnie Darko) har dessutom en liten roll som den pinuppiga karaktären ”Sugar” i Two-Faces musaduo Sugar and Spice. Mer än så behöver inte sägas om henne.

Filmens lilla dragplåster är ändå Jim Carrey. Missförstå mig rätt – han är inte i närheten av lika intressant eller rolig som i de samtida filmer där han får stå i en mer central roll, men han gör det han ska och tillför en hel del spontanitet och extremt överspel. Det är Jim Carrey i ett nötskal och han är alltid sevärd för det, trots att han inte får göra så mycket mer än att återspela på Ace Ventura och The Mask i en och samma person.

Riddler är ju en intressant antagonist i serietidningarna och visst skulle jag önska att han användes med större seriositet än så här, men i en leksaksfilm får jag köpa att han försöker bygga en apparat som ”piratkopierar” människors inre tankar genom någon märklig 3D-strålning från gamla tv-apparater. Löjligt men kreativt.

Jim Carrey tar ändå frispelet till en ny nivå och fasad, efter alla excentriska batman-skurkar i de tidigare filmerna och för det förtjänar han någon slags eloge. Dessutom är Jim Carrey och Tommy Lee Jones en av de mest udda duetterna att spela antagonister i en film och de gör det till den underhållning de blivit beordrade att göra det till.

Med så många personliga motivationer finns det inte så mycket plats för fördjupning när det mest ska vara en actionfilm och faktumet att den riktar sig till yngre själar gör att den blir rejält odramatisk på ett intelligentare plan.

Det läggs inte ner så mycket tid på att verkligen lära känna filmens karaktärer med tanke på att filmen spelar samtidigt med både Bruce Waynes berättarlinje, Batmans berättarlinje, Dick Graysons/Robins berättarlinje, Meridians berättarlinje samt Riddlers berättarlinje och Harvey Two-Faces berättarlinje så är det inte överraskande i en hollywoodfilm.

Nu har jag ju mest tagit upp ytligheter, vilket är talande för hela filmen då den inte bjuder på särskilt mycket djup alls. Skaparna har förutsättningarna men skiter i dom då de underskattar publiken – till skillnad från Christopher Nolan.

Batman Forever ligger någonstans mitt emellan Tim Burtons mörka värld och Batman & Robin:s spexande larvvärld. Den lyfter sig inte över det ordinära, bagatellartade och är inget mer än en popcorn-film som ska locka till billig spänning och ett tillfälligt leende.

En intressant detalj dock; fällan där Batman måste välja mellan två av sina närmaste i denna film för intressanta hintar till den snarlika som inträffar i Christopher Nolans The Dark Knight – och båda med Two-Face på ett eller annat sätt inblandad.

Och filmens Psycho-influerade avslutning (”I’m batman!”) är ett av mina favoritögonblick av samtliga batman-skildringar.

Joel Schumachers första bidrag till Batman-franshisen är väldigt mycket krimskrams för yngre och även om den är kul för stunden så vill jag ju ha mer än så här med skurkar som Riddler och Two-Face i huvudrollerna. Samtidigt är det en mysig avslappningsfilm att slå på när man inte orkar lägga ner någon tanke i det man ser och det är nog precis vad skaparna ville, näst efter att sälja biobiljetter och actionfigurer i multum.

Dock visste inte publiken 1995 att det två år senare skulle dyka upp betydligt större frågetecken kring den allt mer pengakåta Batman-filmserien…

 Val Kilmer som Bruce Wayne intresserar i alla fall mig. Alfred får aningens mer utrymme. Actionmässigt och uniformmässigt en förbättring jämfört med tidigare filmer.
 Töntigt, leksaksplojigt, billigt skildrade karaktärer och för mycket kockar i en lite för färgglad soppa. Batman tar steget över till en mer kommersiell värld och plötsligt saknar jag Tim Burton väldigt mycket.