P&LFF 2013: Ginger & Rosa (2012)

Genre: Ungdomsdrama, Familjedrama, ”Kalla Kriget”-skildring
Regi: Sally Potter
Manus: Sally Potter
Längd: 89 min
Skådespelare: Elle Fanning, Alice Englert, Christina Hendricks, Annette Bening, Alessandro Nivola, Jodhi May, Oliver Milburn, Timothy Spall, Oliver Platt

London, 1962. De två tonårsflickorna Ginger och Rosa är oskiljaktiga. De skolkar ihop och diskuterar religion, politik och frisyrer. Men framför allt drömmer de om ett liv som skiljer sig från deras mammors hemmakära tillvaro. När Kalla Kriget möter den sexuella revolutionen och hotet om ett kärnvapenkrig eskalerar sätts dock deras livslånga vänskap på prov.

Jag såg väldigt mycket fram emot ”Center Piece”-visningen av Ginger & Rosa på Peace & Love Film Festival.

Jag förberedde mig på ett grått, brittiskt perioddrama med starka skådespelare som Elle Fanning, Anette Bening, Timothy Spall, Christina Hendricks, Oliver Platt och så vidare.

Filmen skulle bergis vara kompetent utförd, stabilt berättad och väldigt småputtrande tråktrevlig rakt igenom i sann brittisk periodanda. Elle Fanning hoppades jag dock lite extra på.

Min förutfattade känsla slår sällan fel, men när jag klev ut från biografen och in i den alldeles lagom varma sommarskymningen på Sveatorget efteråt så var jag faktiskt positivt överraskad, på gränsen till skakis.

Filmen var inte alls så där tråklagomt jämn i dramatiken utan gick upp och ner med oväntad turbulens och känslomässigt sting. Konflikterna väckte dessutom till intelligent ifrågasättande av familjelivet och attackerar inte bara från ett håll, utan från så pass många att jag blir lite osäker i mitt tysta självargumenterande.

Filmens regissör, Sally Potter, har gjort starka, prisbelönta filmer som Orlando (1992) och The Tango Lesson (1997). Filmer jag missat men som redan innan jag såg Ginger & Rosa väcker mitt intresse just för det tankeväckande innehållet. Med denna film i ryggen har mitt intresse för hennes filmskapande definitivt inte minskat då Ginger & Rosa har fått ett sämre mottagande.

Överlag verkar Sally Potters filmer inte tilltala den totala publiken baserat på IMDB:s betyg och det brukar ju vara så när man tacklar ämnen som åtminstone var fjärde av oss helst blundar för i hopp om att slippa konfrontera själv.

Elle Fanning – blott 15 år (14 under inspelningen) och egentligen amerikan, spelar den brittiska, kloka och 17 år unga flickan Ginger med en total säkerhet och närvaro in i minsta blickriktning.

Hon har redan övertygat med stora roller i Phoebe in Wonderland (2008), Sofia Coppolas Somewhere (2010), J.J Abrams Sci-Fi-drama Super 8 (2011), Cameron Crowes We Bought a Zoo (2011) och ett inhopp i The Curious Case of Benjamin Button (2008) bland annat.

I Ginger & Rosa gör hon dock sin karriärs starkaste prestation och visar att hon har talang som räcker betydligt längre än att endast vara Dakota Fannings lillasyster. Hon slår också något slags filmrekord i att gråta tårar – bara en sån sak.

Det filmen skildrar är ett högintressant mänskligt beteende och det är där filmen fångar mig som mest. Hur man som en aktivitstiskt lagd person med stort hjärta för att få världen att fungera och leda samhället till ett bättre tillstånd genom att göra sin röst hörd samtidigt inte kan säga ifrån till sina egna närstående, innanför de osynliga väggarna som är ens hem.

Ämnet är högexplosivt dramamaterial i rätt händer och jag tycker att Sally Potter och hennes filmkollegor lyckas göra en mycket stark film på det ämnet. Trots att jag inte upplevt direkt samma saker som Ginger är igenkänningen hög och hårt träffande.

För dig som gillar filmer i ”kalla kriget”-vardagsmiljö, filmer som An Education (2009), Heavenly Creatures (1994) och A Single Man (2009) eller bara vill se ett intelligent skildrande av ungdomliga dilemman, familjesvårigheter och intressanta kvinnliga karaktärer så är Ginger & Rosa ett av senaste årens största utropstecken!

A Single Man (2009)

Genre: Drama
Regi: Tom Ford
Manus: Tom Ford, David Scearce (efter en bok av Christopher Isherwood)
Längd: 99 min

Filmen utspelar sig i Los Angeles 1962, under kulmen av Kubakrisen, och är berättelsen om George Falconer, en brittisk collegelärare som kämpar för att finna meningen med livet efter att Jim, hans partner sedan lång tid tillbaka, gått bort. George lever i det förflutna och har svårt att tro på framtiden och vi får följa honom under en dag i livet, en dag då möten och en serie händelser leder till att han måste bestämma sig för om han tycker att det faktiskt finns någon mening med livet.

Denna film av debutanten Tom Ford skulle jag ha sett för ett år sedan, inför Oscarsgalan där Colin Firth och Julianne Moore tippades få varsin nominering.  Nu blev det inte att jag såg den, men de fåtalet människor som såg den gav den varma toppbetyg och intresset för filmen kvarstod.

Filmen visar stundtals en fantasifull och medvetet hård klippning, vilket kan ses som onödigt av vissa men som åtminstone gjorde att jag förväntade mig något utöver det vanliga. Filmen är överhuvudtaget väldigt snygg och klinisk i sin torra skildring av 60-talets LA. Miljöerna känns ytterst handplockade och fotot är fantastiskt. Jag tycker också att Colin Firth påminner om en mer berest version av regissören Tomas Alfredson till utseendet, med sin strikta kostymklädsel och tjocka glasögon i typisk 60-talsstil. Filmen speglar huvudkaraktärens sinnesstämning galant med sitt långsamma, utdragna tempo och kvardröjande vid stillsamma situationer som verkligen får sin chans att sätta avtryck. 

Nu har jag dock målat upp A Single Man som en enormt stel och tråkig film, vilket det verkligen inte är. Insjunkandet av filmen må vara grått, men efter det slås jag av en varm kraft från Colin Firths huvudkaraktär och jag sjunker djupt drömsk in i det han upplever. Känslorna som förmedlas från hans innersta; den varma relationen till grannkvinnan (fantastiskt spelad av Julianne Moore), känslan av att ingen bryr sig lika mycket och att väldigt få saker ens spelar någon riktig roll, att ensam betrakta andras gemenskap.

Filmen sätter igång så mycket känslor inom mig att kopplingen till det moderna guldkornet Lost in Translation är befogat, då den på många sätt rör vid samma känslosträngar. Gillade du inte den filmen så är A Single Man nog inte samma sak för dig som för mig. Har du ”bögfobi” och känner dig hotad av filmer som behandlar homosexualitet så är det nog inte heller din kopp te även om du åtminstone borde smaka på den för att motvilligt komma till insikt. Det tycker jag är din plikt, för sällan kommer en film som lika kompromisslöst arbetar fram känslor man sällan får känna av i verkliga livet. Just därför är A Single Man en ovanligt bra film.

Och som George själv säger i filmen, i diskussionen om hur varje amerikan borde reagera när kärnvapenkriget väl bryter ut, men i undertexten antagligen anspelade lika mycket på situationen för världens alla homosexuellt lagda;

”Om det inte finns en värld där man tillåts vara känslosam så vill jag inte längre leva.”

9/10